RECENSION OLDBOY 2013

Originalet Oldboy är en koreansk film som blev mycket uppmärksammad när den kom 2003. Jag såg den när den släpptes och uppskattade den. En blodig och våldsam hämnarhistoria.
Tio år senare bestämde sig Spike Lee för att göra en Hollywoodifierad version som fullkomligen tokfloppade på bio.
Varför förstår jag inte för detta är en riktigt spännande film.

Josh Brolin spelar ett självupptaget och alkoholiserat svin till affärsman. Han skiter i sin fru och dotter och ägnar istället fritiden åt sprit och luder.
Efter att ha sumpat sitt livs affär på grund av att han stötte på kundens flickvän så super han sig redlös, blir nedslagen och vaknar upp i ett rum han inte känner igen.
Där blir han inlåst i 20 år utan att någonsin få reda på varför.
Via teven får han reda på att hans fru blivit våldtagen och mördad och hans dotter bortadopterad till en ny familj och han själv anklagas för mordet. Blir fälld för det i sin frånvaro.
Frustrationen tar vid. Han fokuserar och börjar träna sig själv till ett vapen.
Efter 20 år vaknar han upp i en låda, mitt ute på en äng. Fortfarande ingen förklaring, ingen info. Nu är det dags för hämnd. Men hur hämnas man på personer man inte ens vet om dom existerar, än mindre hur dom ser ut?

Nya Oldboy fick mycket skit för att den är alldeles för lik originalet utan någon egentlig egen identitet. Det är kritik jag köper. Den ÄR verkligen lik originalet.
Spike Lee har varit väldigt lat rent storymässigt.
Men han är en rutinerad och skicklig regissör och det faktumet tillsammans med det fina skådespeleriet från samtliga inblandade gör nya Oldboy till en helt igenom njutbar upplevelse.
Fimen är spännande rakt igenom och har du inte sett originalet så kan du vara förberedd på ett haktappande slut.
Oldboy är riktigt bra!

OLDBOY BLU RAY

8 rakknivar av 10
Bild 9
Ljud 8

RECENSION SNOWPIERCER

Snowpiercer dök upp från ingenstans. Jag såg trailern och tyckte att den verkade häftig, Tradera fixade resten.
Framtid? Sci Fi? Fuck yeah!

2017 har den globala uppvärmningen nått så långt att några vetenskapsmän sprutar ut ett ämne i atmosfären som ska sänka jordens medeltemperatur. Det gör det. Med råge. Hela planeten blir djupfryst och allt djurliv dör.
Dom få människor som lyckas överleva blir inkvarterade på Snowpiercer, ett gigantiskt tåg som åker runt hela jorden. Hela tiden. År ut och år in. Runt runt.

Hierarkin på Snowpiercer är enkel. Längst bak i tåget bor slöddret och ju längre fram man kommer desto mer elit blir det.
Slöddret lever i smuts och maten består av samma gamla proteinkakor. Dag ut och dag in. År efter år.
Längst fram i denna besynnerliga Noaks ark ser livet helt annorlunda ut. Nattklubbar, badhus, kött, fisk och droger. Ett liv i sus och dus.
Klasskillnaderna är gigantiska och mördande. Slöddret tröttnar och upproret är ett faktum.

Snowpiercer är regisserad av en korean med bland annat Lady Vengeance under bältet och rollistan är 50/50 vitingar och asiater. Huvudrollen spelas av Chris Evans, som vi är vana att se som en viss Captain America, och Tilda Svinton, den gudabenådade skådisen från bl.a. Vi Måste Prata Om Kevin gör ännu en strålande insats som ett riktigt ärkekräk.
Även Ed Harris dyker upp och han är ALDRIG dålig. Aldrig.

Själva filmen är helt klart sevärd, särskilt om du gillar originell Sci Fi.
Den bygger visst på en fransk tecknad serie men den har jag aldrig läst, något som kan vara en fördel.
Skådespeleriet är av högsta klass och den originella miljön samt specialeffekterna lyfter verkligen Snowpiercer över massan av Sci Fi och Fantasyfilmer. Rekommenderas!

SNOWPIERCER BLU RAY
7 nerdrogade säkerhetsexperter av 10
Bild 7
Ljud 7

UNCHARTED 4

Sony har bekräftat att Uncharted 4 släpps nästa år. Vi misstänkte det såklart men det är alltid skönt att få det bekräftat.
Det skulle vara mycket förvånande om inte Nathan, Sully och övriga blir Sonys triumfkort i julhandeln 2015.
I vilket fall så lär det bli Årets Spel 2015. Grattis i förskott Naughty Dog!

VÄRLDENS TVÅ ENDA RIKTIGA PUNKPLATTOR

Punk är nåt jag älskar men samtidigt avskyr riktigt innerligt. Musikstilen innehåller så mycket fake och plast och skräp att det är nästan oöverskådligt.
Medelklassungar, eller ännu värre, aktivister som kämpar för arbetarklassen fast dom aldrig har arbetat en dag i sina sketna liv. Dom behöver liksom inte.
Deras överbetalda akademikerföräldrar ser till att dom har all tid i världen att släppa ut minkar och vad det nu är för meningslös skit dom sysslar med.
Ibland startar dessa yngel punkband och ljuger ihop en platta eller två.
Skrattretande, och en stor anledning till att jag ibland spyr lite i min mun och tvingas svälja ner det när någon nypiercad nyfrälst aktivist börjar prata uppror. Ta ett jobb din sopa.

Punk för mig är en attityd lika mycket som en musikstil. Det handlar nog om ärlighet. Därför är Nick Cave otroligt mycket mer punk för mig, där han sitter ensam vid flygeln och sjunger Into My Arms, än exempelvis Good Charlotte.
Det finns så mycket skit idag men det har inte alltid varit så. För 44 år sen släpptes en platta som har inspirerat i stort sett all rockmusik som kom efter. En monolit.

The Stooges
Funhouse

Funhouse är frihet och totalt kaos. Ett gäng knarkare som släppts lösa i en studio där dom enda ledorden tycks ha varit Konstnärlig Frihet.
Utan att veta om det då så skapade Iggy och hans muntra män den kanske ultimata punkplattan. Det finns inga hämningar. Vill man dra i sig rökheroin, spela in ljudet, och ha med det i ett break i en låt så är det bara att köra liksom.
Funhouse är skrikiga gitarrer, aggressiva trummor och sång från en sångare som låter som en panter som försöker bryta sig ut från sin bur. Iggy balanserar hela tiden på gränsen till total galenskap och man förväntar sig ett sammanbrott vilken sekund som helst.
Det hörs på rösten hur långt han kommit i vansinnet. Det kopiösa drogintaget vid den här tiden hjälpte säkert till men ni ska bara försöka inbilla mig att han var helt frisk från start.
Och när man tror att det inte kan bli värre så rundas plattan av med fem minuters kakofoni i form av "låten" L.A Blues.
Så vill du höra ett tokanarkistiskt soundtrack till hur det låter sekunder innan du hamnar på dårhuset så behöver du inte leta längre.
Funhouse har allt du behöver.
Plattan sålde naturligtvis ingenting när den släpptes, något som är fullt förståeligt idag. Jämfört med Funhouse så framstår nämligen Black Sabbath, Led Zeppelin, The Doors och alla dom andra tuffa rockbanden vid denna tid som Carola. Carola kompad av One Direction.

Funhouse kom alltså 1970 och ingen brydde sig. Några år senare bröt punkvågen ut och plötsligt hyllade alla The Stooges i allmänhet och Iggy i synnerhet. 70-talet följdes av ett 80-tal som var vansinnigt trött på dom bisarra vänsteridéerna och det politiskt korrekta från det gångna decenniet. Nu skulle man hylla det innehållslösa. Ytan.
Allt blev snällt, gulligt, tandlöst och radiovänligt. Könlöst. Till och med handjävlarna i Mötley Crüe verkade tappa gnistan. Det var då det small. Och jävlar vad det small! Tidernas bästa punkplatta släpptes 1987 och sopade rent. Huvuden rullade.

Guns N Roses
Appetite For Destruction

Jag tror inte att det krävs misär och droger för att skapa kulturella milstolpar. Men visst fan underlättar det!
Appetite är inget annat än en dagbok över hur hopplösa medlemmarna i GNR:s liv såg ut vid den här tidpunkten.
Låtarna handlar uteslutande om porr, droger och död och är tonsatta av brutal rockmusik som aldrig någonsin ber om ursäkt. Musiken är bandet och bandet är verkligen musiken.
Medlemmarna i Guns N Roses ställde nämligen till med mer jävelskap än vad någon sett maken till sen, just det, The Stooges heydays. Det var slagsmål, fyllor, drogskandaler, ett oräkneligt antal kvinnor och uttalanden så provokativa att folk hukade sig bakom tidningarna.
Allt på det där härliga sättet som bara uppstår när otämjda vettvillingar släpps lösa i mediebruset.
Appetite var precis vad alla hade väntat på utan att veta om det. Musikaliskt och textmässigt var den så långt från allt annat som fanns vid denna tid att det nog var svårt att inse det då. Det är först idag som man inser vilken revolution det var.
Musikalisk trygghet och mesighet byttes över en natt ut mot nåt helt annat.
Jag väntar fortfarande på ett nytt GnR.

Vilka är DINA favoritpunkplattor?

PÅ BORDET

På mitt skrivbord ligger nu; Shadow Of Mordor, The Evil Within, GTA V och Dragon Age Inquisition till PS4. Alien Isolation är på väg in och landar eventuellt idag.
Till Wii U hittar vi New Super Mario Bros U, ZombiU och Resident Evil Revelations.
Förutom dessa har jag även i runda slängar 10-20 spel till PS3 som jag inte spelat igenom ännu, bland annat Spec Ops The Line som verkar riktigt lovande.

Eller Skyrim. Har spelat det i 156 timmar och är level 49 men det är mer än ett år sen sist. Jag behöver nog nästan börja om för att känna nån form av sammanhang. 156 timmar. Level 49.
Orkar jag?
Tveksamt. Inte just nu iallafall.

Hur kunde det bli så här? Jag blundar och ser mig själv med myndig röst när jag säger att jag "inte ska köpa nya spel förrän jag klarat dom jag redan har."
Det kändes så bra där och då. Så förnuftigt. Men självdisciplin har aldrig någonsin varit min starka sida. Jag är ju en hedonist. En hedonist siktar alltid på att göra saker som han eller hon anser njutbara. En hedonist lever för att göra sin värld vackrare, mer njutbar och mer underbar.
Så. Där fick vi svaret. Jag är ju en hedonist. Solklart liksom.
Tror jag ska kolla Tradera.

GAMLA PÄRLOR: POLISSKOLAN

Vissa filmer vågar man knappt närma sig i vuxen ålder. Man är rädd att magin som fanns där i barndomen har försvunnit.
Polisskolan är en sån film för mig. Jag köpte inte den på DVD eller ens VHS. Jag var rädd för jag minns den med sådan glädje. Vi bråkade i småskolan om vem som skulle vara vem på rasterna.
Dom coola ville vara Mahoney såklart men även Hightower och senare Zed stod högt i kurs.

Jag ville såklart också vara Mahoney. Att jag senare i det närmaste skulle bli en Mahoney är väl nåt slags ödets ironi antar jag. Och en helt annan historia.
Vad jag egentligen skulle komma till var att jag hittade boxen med alla filmerna på blu ray förra veckan och kände mig modig och redo. Det var dags.

Jag kan lugna alla med att Polisskolan håller med råge än idag. Med råge. Faktum är att jag skrattar så mycket ibland att tårarna rinner. Den är på sätt och vis tidlös. Det är tidlösa miljöer och förutom vissa frisyrer och kläder som gör oss påminda om att det är 80-tal så kunde den varit inspelad igår.
Även humorn är tidlös slapstick och under bältet och inte alls tidsbunden som exempelvis 90-talets ironi.

En sak som jag lägger märke till är hur dom uppenbara grejerna man skrattade åt som barn (Jones ljudeffekter, Hightowers styrkegrejer) har bytts ut mot andra mer "vuxna" dråpligheter.
En person sticker ut särskilt mycket, nämligen den svinaktiga instruktören Harris. Bara han visar sig så skrattar man. Rollprestationen är fantastisk. Som vuxen har man samlat på sig en hel del cynism genom åren och man verkligen känner hans avsmak och frustration när han försöker ta itu med galningarna som vill bli poliser.
Scenen när Tackleberry avfyrar sin Magnum och Harris med mycket faderlig röst tar ifrån honom handkanonen fick mig att nästan kissa på mig. Han är helt genomrutten och alldeles, alldeles underbar!

Så för all del vänta inte. Se om den! Det finns inget att vara rädd för. Polisskolan har åldrats med den värdigheten och jag kan inget annat än rekommendera.

RECENSION: TRANSFORMERS AGE OF EXTINCTION 3D

Transformers betyder ingenting för mig. Jag lekte aldrig med dom. Precis som Teenage Mutant Ninja Turtles så kom dom precis i glappet så jag missade det totalt. Vet inte om jag hade lekt med dom ändå för jag har alltid tyckt att robotar är skittråkiga. Jag vet, jag är lite konstig på det viset. Men så är det.

Däremot har jag sett Michael Bay's filmer med stor förtjusning. Snyggt gjorda med mycket action och mycket ljud. Mycket Michael Bay helt enkelt. Vill du visa hur trevligt det kan vara med en egen hemmabio så är det någon av Transformers-filmerna du ska dra igång.
Det brukar övertyga den största av skeptiker.
Filmerna har blivit nedsablade totalt av varenda kulturkofta till kritiker i hela världen och betygen kan sammanfattas i ordet FNYS! Men här på ManBaraTrycker så har vi en egen vilja och skiter fullständigt i vad övriga miffon tycker.
Transformers-filmerna är enormt underhållande matinéäventyr, så är det bara. Gillar ni inte den genren så se nåt annat. Fransmännen brukar göra filmer med titlar som Igelkottens Tredje Öga och liknande. Sök er dit.

Age Of Extinction är den mörkaste av filmerna hittills. Efter slaget om Chicago i förra filmen så har människorna kommit på att det bara betyder problem att frottera sig med robotar från yttre rymden så CIA har en hemlig grupp som jagar och förgör så många Transformers dom får tag i. Optimus Prime och dom övriga autobots har gömt sig på olika ställen i världen, i hopp om att saker och ting ska lugna ner sig.
Vad CIA inte vet är att dom kontrolleras av en ond kraft. Kan det vara en ond kraft från förr?
När filmen inleds så träffar vi Mark Wahlberg som spelar en halvgalen uppfinnare, hans surferdudekollega, och hans otroligt frånstötande dotter som kan vara något av det fulaste som vi här på ManBaraTrycker någonsin har sett på en bioduk.
Mark har köpt en gammal lastbil som även CIA letar efter, ska det visa sig. Snart har gasen tryckts i botten och äventyret drar igång på riktigt.

Vi har valt att recensera 3D-versionen här och låt mig få säga att detta utan tvekan är den snyggaste 3D-filmen jag har sett hittills. Bilden är helt outstanding. Vi snackar referensklass här. Otroligt skarp med fantastiskt djup och 3D-effekter.
Fantastisk!
Ljudet är också helt i en klass för sig och tydligen är detta den första filmen som stöder det nya Atmos. (Högtalare även i taket.)
Subwoofern jobbar så svetten rinner och det exploderar och kulorna flyger över hela rummet så intensivt att man duckar ibland. Rent tekniskt är alltså Age Of Extinction inget annat än en juvel av sällan skådat slag.

Själva filmen i sig är egentligen varken bu eller bä. Som så många andra filmer idag så är den minst en halvtimme för lång och vid några tillfällen åker mobilen fram för lite surf. Den orkar inte hela vägen alltså. Men den är aldrig dålig. Bara för lång.

Så bjud hem dina vänner och släng på dom 3D-glasen. Risken är stor att dom ringer imorgon och berättar att dom har bestämt sig för att skaffa "sån däringarne hemmabio". Försök svälja ditt "vad var det jag sa".

TRANSFORMERS AGE OF EXTINCTION 3D.

6 lömska legeringar av 10
Bild 10
Ljud 10

RECENSION: I SPIT ON YOUR GRAVE 2

Katie är en otroligt läcker donna som jobbar som servitris i New York. Hon har modelldrömmar men väldigt lite pengar vilket får henne att ta kontakt med en halvskum fotograf som erbjuder att ta bilder och ge en portfolio gratis.
När Katie väl är där så vill fotografen ta lite mer vågade alster vilket får Katie att bli sur och gå därifrån.
Nu börjar helvetet.

En av Ivans (fotografens) bröder bryter sig in hos henne och våldtar henne på ett mycket brutalt vis och avrundar det hela med att som lök på laxen mörda hennes granne. Katie blir bunden, drogad och stoppad i en låda som skickas iväg.
Hon vaknar upp i ett främmande land, fastkedjad vid en stolpe.
Bröderna säljer henne och hon blir våldtagen och misshandlad på löpande band. Hennes liv är en mardröm som det inte går att vakna ifrån.
Kommer hon att rymma? Kommer hon att hämnas? Det vet ni nog svaret på. Det blir blodigt och mycket mycket våldsamt.

I Spit On Your Grave 2 har ett stort problem enligt mig. Man känner sig smutsig när man tittar på den. Man hoppas att inte någon ska gå förbi utanför och titta in. Då hade dom nog ringt polisen.
Bondage och BDSM är en sak men våldtäktsporr är något helt annat. Det känns obekvämt att titta på det. Nu är det absolut ingen porrfilm i den bemärkelsen men våldet är mycket grafiskt.
Detta är ingen film för känsliga utan går i samma anda som Hostel-filmerna.
Den har inget att hämta mot exempelvis A Sebian Film som på goda grunder har blivit totalförbjuden lite överallt, men just faktumet att det är våldtäkter gör det djävulskt obehagligt.

Glädjen, om man nu kan tala om nåt sådant i det här sammanhanget, är när hon börjar hämnas på dom äckliga asen till "män" som har utsatt henne för detta ofattbara. Man klappar händerna i soffan. I Spit On Your Grave 2 är förmodligen ingen film som jag lär se om igen men gillar du tortyrporr a'la Hostel så har du hittat hem.

6 elchocker av 10
Bild: 8
Ljud: 7

RECENSION: MARIO KART 8

Första Mario Kart kom året 1992 till Super Nes från ingenstans och fullkomligen exploderade. Jag provade det första gången hemma hos min kompis Anders och man kan lugnt säga att det var kärlek vid första starten. För oss båda. Vi spelade det så mycket att jag drömde om det på nätterna. Jag hade aldrig någonsin spelat ett så roligt racingspel innan.
Det var total tevespelsmagi.

Super Mario Kart startade en ny genre inom racingen, fjantracing med i huvudsak gokarts och ett antal sedvanliga kopior dök upp. Det mesta rätt skräpigt men några var faktiskt originalet tätt i hälarna. Diddy Kong Racing, Crash Team Racing och Sonic & Sega All Stars Racing för att nämna några. Men originalet har alltid varit bäst.

Det första Mario Kart kännetecknades av skicklighet bland allt kaos. En nybörjare kunde aldrig klå en veteran. Men sen hände något. Det blå skalet, det förbannade blå skalet, introducerades och plötsligt gick serien från skicklighet och tungan rätt i mun till party all night long. Inget fel i det egentligen men den där "jag är bättre än dig"-känslan försvann nästan helt när det var helt andra saker som avgjorde. Som partyspel var dock Mario Kart-serien ohotade kungar i många långa år tills Sony kom på att folk gillar karaoke och släppte bomben Singstar. En helt annan historia.

Mario Kart 8 placerar sig mitt emellan det 22 år gamla originalet och alla dess uppföljare. Här krävs faktiskt en viss skicklighet. Det blåa skalet dyker inte upp lika frekvent som i dom två förra inkarnationerna och om det gör det så går det faktiskt att undvika! Om du har rätt grej. Vilken grej det är tänker jag inte spoila här på grund av risken att någon rival läser. Ni ska få så lite gratis som möjligt era gamar...

Rent spelmässigt är det hela en ren fröjd. Kontrollen är tajtare än Britneys röda lackdräkt i den där videon (dregel dregel sluuurp) och man kan aldrig skylla på den om man flyger runt som en vante i vinden. Det finns hur mycket banor och gubbar som helst att välja mellan och man får känslan att man nog aldrig kommer att tröttna. Grafiken är genomgående helt underbar. Mario Kart 8 är den sortens spel som får eftermiddagen att plötsligt bli natt utan att du har en aning om vad som hände.
Skulle du mot all förmodan tröttna på att spela själv eller mot polarna hemma i soffan så finns ett onlineläge som är så smidigt att det är livsfarligt.
Man bara trycker några gånger och 30 sekunder senare så ligger hela världen för dina fötter! Dags att visa dom!

Mario Kart 8 är ren och skär spelmagi av klassiskt Nintendosnitt. En titel som kommer att åldras som fint vin. Ju mer du spelar desto bättre blir det. Ska jag sammanfatta spelet med ett enda ord så är det HALLELUJA!

Story: Prutt
Grafik: 10
Ljud: 8
Spelbarhet: 10

VI SLIPPER MULTIPLAYER I JUST CAUSE 3

Avalanche blir mer och mer ett företag att räkna med. Inte nog med att uppföljaren på världens roligaste sandlådespel, deras eget Just Cause 2, snart landar. Nu får vi dessutom veta att dom tänker skippa multiplayern helt.
Så skönt med spelföretag som går sin egen väg. Naturligtvis är dom svenska också. Vi vet minsann hur man struntar i trender och skapar egna.
Tack Avalanche! Ibland vill man bara vara för sig själv och slippa snoriga 12-åringar.

EN VECKA MED WII U

Nu har jag varit stolt ägare till ett Wii U i lite mer än en vecka och då känner jag att det är dags att samla intrycken. Det som definitivt avgjorde köpet var släppet av Mario Kart. Jag är en mycket stor Kart-fantast och tro mig när jag säger att det inte gjort mig besviken. Recension kommer snart. Nu handlar allt om konsolen som ger oss det; Wii U!

× KONSOLEN

Riktigt snygg med lågmäld men ändå flashig design. För oss fantaster är det inga problem att skilja den från sin föregångare men samtidigt förstår man att casuals har problem med att lösa ekvationen. Nintendo hade förmodligen tjänat på en radikalt annorlunda design men det hindrar inte faktumet att Wii U är en riktigt snygg konsol som mer än väl håller fortet mot både PS4 och Xbox One.
Innehållet behöver vi inte tjata om här, det har gjorts till leda på andra håll.
Tekniskt är Wii U en mycket försiktigt trimmad PS3 och därmed ljusår efter Xbox One och framför allt PS4.
Men man ska som bekant aldrig stirra sig blind på hästkrafter. Det är hur man utnyttjar dom som räknas.

× HANDKONTROLLEN

GREJEN, SAKEN, som ska sälja Wii U till massan är själva handkontrollen. Ett kärleksbarn av Ipad och handkontrollen till Gamecube. En underbart skön tingest som ligger som en smäck i knät.
Många har gnällt på att den är för stor men för oss fullvuxna karlar så är den perfekt. Skön tyngd, skön ergonomi.
Här finns enligt mig inget att klaga på.
Själva touchskärmen fyller verkligen sin funktion och jag har hittills inte upplevt något lagg mellan teven och den lilla skärmen. Jag kan bara ta av mig hatten för Nintendo här. Fantastisk!

× ANVÄNDARVÄNLIGHET

Precis som väntat. Nintendo är Nintendo på gott och ont. Alla ska med.
Wii U är lätt att komma in i och igång med. Allt förklaras mycket lättfattligt och pedagogiskt första gången du startar upp den. Föredömligt enkelt.
Jag vill rikta en stor eloge till Youtube på konsolen som genom handkontrollen blir så otroligt mycket lättare att hantera än diton på PS4 att det nästan är löjligt.
Du hinner inte blinka innan du sitter där och headbangar till konserter på full volym i ditt surroundsystem. Lysande!

× SPELEN

"Nintendos konsoler köper man för Nintendos spel" brukar det heta och så är tyvärr fallet även här. Med "tyvärr" menar jag att Nintendo som vanligt har problem med att få med sig tredjepartstillverkarna, ett faktum som stoppar mångfalden lite.
Vill man ha ett bredare utbud så är det konkurrenterna som gäller.
Nintendos egna spel är nästan alltid flawless så där finns inget att klaga på. Möjligtvis kan jag tycka att kreativiteten har avstannat något och det släpps bara uppföljare på uppföljare men det är egentligen petitesser när spelen ändå är så bra som dom är.

× SLUTSATS

Wii U är en riktigt trevlig liten konsol med grym potential och ljuvligt gränssnitt. Det är bara att tuta och köra! Enda smolket i bägaren är kanske spelen men å andra sidan är spelen som är bra av världsklass och i slutet av dagen kan jag inte annat än rekommendera Wii U till alla oss spelfantaster. Nintendo har gjort det igen!

GAMLA PÄRLOR: FAR CRY 3

I skrivandets stund får vi veta att Far Cry 4 har nått guld. Det är alltså redo att skeppas till butik den 18:e november då det släpps till alla format utom Nintendos. Och som vi ser fram mot det!
I väntan på denna lyckans dag så tänkte vi uppmärksamma den förra delen i serien, Far Cry 3. Ett underbart spel.

Du är Jason, en riktig collegedouchebag som semestrar med dina bröder, era flickvänner och övriga polare i Sydostasien. Jobbiga rikemansungar hela bunten. På en nattklubb får ni reda på att det finns en paradisö som ni kan flyga över och hoppa fallskärm för att nå. Sagt och gjort. Ni åker iväg och för vissa av er blir det en sista resa.

Det är nämligen så att ön kontrolleras av Vaas, en kriminell fullblodspsykopat, och hans pirater. Deras två största inkomstkällor är knark och vit slavhandel och här kommer ni in i bilden. Killen på nattklubben som tipsade er om ön är anställd av Vaas och har som enda jobb att se till att unga, naiva människor tar sig till ön för att sedan säljas.
Ni fångas in så snart ni landat och äventyret börjar.

Far Cry 3 är mycket våldsamt och blodigt och förtjänar verkligen sin åldersgräns. Det är inget för barn. Du kommer bland annat att få uppleva hur det är att krypa fram från en massgrav. Inget roligt alls.
Spelet är stort och i princip varje beståndsdel skiner som en diamant. Grafiken är haktappande snygg. Röstskådespeleriet är helt outstanding och uppdragen väldigt tillfredsställande. Kontrollen sitter som en fläskläpp. Det finns egentligen ingenting att klaga på.
Far Cry 3 är en solklar 10:a.

Bioshock Infinite kom samma år, 2012, men hur någon kan föredra det framför FC3 övergår mitt förstånd. Visst. Storyn är mer litterär och genomtänkt i Infinite men på alla andra plan överglänser FC3 sin konkurrent. Spelet sålde också som glass en varm sommardag. Jag tror det är uppe i 10 miljoner nu och det är mycket välförtjänt.
Far Cry 4 har stooora skor att fylla ut och det ska bli intressant att se om dom lyckas. Å andra sidan räcker det med att det blir hälften så bra som trean för att det ska vara en höjdare.
Snart är det dags!

FÖRSTA INTRYCK: SHADOWS OF MORDOR

Jag är en total Tolkiennörd så redan där är halva slaget vunnit. Shadows Of Mordor tar avstamp i just landet Mordor, Saurons rike.
Både du och din familj har blivit mördade av Saurons hantlangare och nu har du blivit en wraith, ett våldsamt spöke som kräver hämnd.
SoM har blivit jämfört med Batman Arkham Asylum och Arkham City och det är huvudet på spiken. Man smyger runt bland orcherna och tar dom av daga i lönndom. Eller öppen strid.
Dom striderna är mer eller mindre exakt som striderna i nämnda Batmanspel. Och det är inget dåligt. Mycket långt därifrån. Det blir ett hiskeligt flow och långa combos. Riktigt njutbart. Grafiken är inledningvis riktigt bra men det märks att det är ett multiformatsspel.
Grafiskt är det inget The Last Of Us precis. Hittills verkar Shadows Of Mordor riktigt lovande! Håll utkik efter en recension lite senare.