RECENSION MAGGIE

Arnold spelar drama! Arnold blir hyllad för det! Kritikerna tycker om Arnold! Vad fan händer?

Jag blir rädd, det är vad som händer. Arnold spela en tung dramaroll? Det är nästan som om Hitler skulle spela jude. Det är emot naturlagarna. Dessutom får filmen bra betyg OCH allas vår vandrande dödsmaskin får beröm för sin fina insats.
I. En. Dramafilm. Gud, vad jag var rädd.

Vi befinner oss i vad som verkar vara vår egen samtid med den lilla skillnaden att nåt märkligt virus har visat sitt fula ansikte. Ja, ni gissade rätt. Zombiesarna är igång igen. Jävla kräk.
Arnold spelar bonden Wade och han bor med sin familj i den amerikanska södern någonstans. Han har fru, två barn med henne och en dotter från ett tidigare äktenskap.
Det märkliga är att samhället fungerar någorlunda bra. Åtminstone i jämförelse med andra zombieapokalypsfilmer. Affärer är igång, skolorna likaså och det finns även ordningsmakt som faktiskt inte är regelrätta fascister.

I denna verklighet försöker Wade och hans familj framleva sina dagar i frid men när hans äldsta dotter blir biten av ett vandrande lik så trillar tillvaron ihop.
Det finns inget botemedel utan dom som är smittade sätts så småningom i karantän, något som är att jämföra med att hamna i Auschwitz, eller så får man stoppa ett gevär i munnen.
Wade vill inget av det utan bestämmer sig för att kämpa för sin dotter och göra hennes resa mot det oundvikliga slutet så bekväm som möjligt.

När jag skriver "kämpa för sin dotter" så menar jag inte att Arnold kämpar som i Commando och dödar en hel armé. Nej, detta är verkligen en dramafilm och en lågmäld sådan. Visst finns det utbrott av våld, det är oundvikligt, men det är ytterst lite utan filmen byggs helt kring Wade och hans utsiktslösa kamp mot tiden.
Och ja, Arnold gör detta riktigt jävla bra. Det trodde jag aldrig jag skulle skriva. Han är en riktigt vass skådis här.
Han har ganska få repliker utan skiner genom sitt kroppsspråk och minspel. Hela han utstrålar förtvivlan.
Så hatten av! Jag känner numera ännu mer respekt för mannen.

Maggie är en grå men vacker film. Lite som The Road kan man säga. Inte lika bra, även om den lever i högsta grad på sina egna meriter. Men den andas samma hopplöshet och samma kärlek.
Den är grå i bilden, men inte lika grå som The Road, ljudet är riktigt bra även om den på grund av sin lågmäldhet knappast är proppad av eldstrider och explosioner.
Men framför allt är det en riktigt bra dramafilm! Med Arnold i huvudrollen. Som glänser! Jag måste nypa mig i armen igen.

MAGGIE

8 brända åkrar av 10
Bild 9
Ljud 8

För dig som: Gillar zombies och dramafilmer.
Inte för dig som: Vägrar se Arnold i nåt annat än hejdlös action.

OM DANSBAND OCH LASSE STEFANZ

Dansband måste vara bland det mest svenska som finns. Simpel musik med simpla texter som enbart är gjord för att folk ska röra sig runt på ett dansgolv, mer eller mindre packade.
Det finns liksom en anledning till att nästan alla lågbegåvade älskar dansband, oavsett om du har en diagnos eller inte. Du kan sjunga med i låten även om aldrig hört den förut. Dansband kräver liksom inte så mycket av dig. Luta dig tillbaks och följ med.

Med det sagt så är dansband även viktig musik. Dansband har betytt mycket för det svenska födelsetalet då många par har träffats på dansgolvet och bildat familj. Det är inte att underskatta. En annan aspekt är att musik föder glädje och harmoni och vem ska bestämma åt dig vad du ska lyssna på för att få den kicken? Ingen. Bara du själv. Den musik du tycker är bra är bra musik.

Personligen har jag aldrig gillat dansband. Det är lite som country för mig, alltså inavlat. Jag ser ett gäng hillbillys framför mig som stampar takten, dricker hembränt ur syltburkar och skaffar barn med syrran. Jag kan inte säga att jag hatar musikstilen, för det gör jag verkligen inte, men allt är bara så....inavlat. Vissa band är dock mer hillbilly än andra....

I slutet på 90-talet träffade jag Christer Sjögren på ett uteställe och det föll sig inte bättre än att vi slog oss ner och pimplade öl och pratade musik och livet. Ni ska komma ihåg att detta var när Vikingarna var mega och följaktligen var Christer större än Jesus i många svenska hem. Det spelade ingen roll. Han var trevlig, rolig, intelligent och helt nere på jorden. Faktiskt den trevligaste kändisen jag träffat. Jag var inget fan av Vikingarna alls, även om jag har låten Höga Berg Djupa Hav som ett guilty pleasure, men Christer höjde allt i mina ögon.
Vikingarnas publik var proper, herrarna i kostym, kvinnorna i smakfulla klänningar, och jag började tänka i banor som att det kanske inte var så farligt ändå. Att jag var fördomsfull. Men då, när det började ordna upp sig för mig så la Vikingarna ner och ett annat band plockade upp deras mantel.....
Och vi gick från askan in i ett brinnande inferno.

Lasse Stefanz är egentligen inte alls sämre än andra dansband, musiken låter likadant, texterna likaså. Det är gå på stranden och hålla i handen. Helt ofarligt.
Medlemmarna verkar vara schyssta killar som står stadigt på jorden så dom tänker jag inte snacka skit om. Men ändå började bandet ge utslag på min hillbillyradar, kraftiga utslag, och när jag tvingades iväg på en spelning via jobbet så besannades mina värsta farhågor.
Lasse Stefanz publik trotsar all beskrivning.

Det är det värsta jag någonsin har sett. En sådan samling bondtölpar och white trash-idioter kan du inte skaka fram ens ur Sveriges hela förråd av pilsnerfilmer.
Det var så mycket skinnvästar och leopardkjolar att jag på fullt allvar trodde att dom hade utrotat ett helt ekosystem.
Utan att göra anspråk på att vara vetenskapligt förankrad så tror jag nog att man kan sammanfatta Lasse Stefanz publik så här:

99% har gått i Livets Hårda Skola
85% har alkoholproblem
70% tycker inte det är märkligt att gifta sig med sin kusin
95% tycker USA är mänsklighetens fanbärare
90% har aldrig läst en bok
10% har läst boken Elvis -The King

Jag blev helt fascinerad och hänförd. Det var som att befinna sig på ett mänskligt zoo. Helt fantastiskt. Jag önskar att alla fick uppleva detta sociala spektakel.

Lasse Stefanz kan ju inte hjälpa hur deras publik ser ut och beter sig men visst är det fascinerande att se hur något lockar till sig en viss kategori människor som hästskit lockar flugor. Trots att det för en utomstående låter exakt likadant som 567 andra dansband. Jag tycker det är intressant med sociologi och flockbeteende och Lasse Stefanz gav mig en ovärderlig inblick i många människors vardag. Så genuint.

Så nej. Dansband och country kommer aldrig att bli min grej, det loppet är kört så det står härliga till. Jag kommer alltid att föredra en blond rockerflicka framför en 45-årig tonårswannabe med leopardkjol.
Lasse Stefanz är white trash.