HALLELUJA!

Äntligen! Äntligen! Äntligen!
Efter att i snart 10 år ha sprungit runt i olika futuristiska scenarion så ska vi äntligen få återvända till Andra Världskrigets skitiga och stenhårda realism! Call Of Duty kommer att bli relevant igen. Som vi har längtat.
Det senaste spelet i serien som utspelar sig under Det Sista Goda Kriget är World At War som släpptes 2008 och det är fortfarande bra. Kan ni tänka er hur hysteriskt häftigt det lär bli med dagens teknik?

Call Of Duty WW2 blir det första Call Of Duty som jag förhandsbokar. På önskelistan står en rejält fet och matig singleplayerkampanj och gärna sedd ur axelmakternas synvinkel. Det hade verkligen varit häftigt och revolutionerande att få spela som tysk. Ett känsligt ämne naturligtvis men tidigare har vi fått spela som ryssar och med facit i hand så vet vi idag att Stalin knappast var bättre än Hitler. Så varför inte?
Jag längtar så jag blir febrig efter det här spelet och det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om ett Call Of Duty. Dom är ju lika sexiga som Fifa liksom.
Men hipp hurra!

Call Of Duty WW2 släpps till PC, PS4, Xbox One och med största sannolikhet även Nintendo Switch.

RECENSION: THE SHALLOWS

Blake Lively är surfartjejen som äntligen hittat stranden som hennes mamma pratade så varmt om innan hon dog i obotlig cancer. Som en slags hyllning till sin mammas minne så har hon lagt sina läkarstudier på hyllan och istället gett sig iväg för att hitta drömstranden och sen surfa skiten ur den.
Och den är verkligen vacker. Som en såndär poster man hade på väggen i pojkrummet. Sol, sand och orörd av massturism. Endast några lokala förmågor känner till den men dom välkomnar ändå Blake som en i gänget.
Och hon paddlar ut med brädan och rakt in i munnen på en haj.

The Shallows har fått kanonbetyg och det är inte svårt att förstå varför. Den är riktigt, riktigt bra och enda anledningen till att den inte rankas som världens bästa hajfilm är för att Spielberg's mästerverk har större klassikerstatus.

Vi snackar nagelbitande spänning här. Det finns scener och ögonblick i denna filmen som fick mig att dra upp benen från golvet och liksom vrida på mig i soffan. Och jag är inte lättskrämd. Faktum är att det inte går att skrämma mig om man inte viftar med en spruta eller kräver blodprov.

Blake blir biten och lyckas ta sig till ett litet rev där ett psykologiskt terrordrama tar sin början. Hon är bara 200 meter från stranden men med en patrullerande vithaj i vattnet av modell lätt lastbil så kunde hon lika gärna varit på månen. Tidvattnet har dragit sig undan vilket gör att hon kan gömma sig på nämnda lilla rev men tidvattnet kommer alltid tillbaka....

Visst finns det inslag här av totalt onaturliga grejer men så ska det vara i filmer av denna typ.
En haj hade aldrig simmat i en våg av denna storleken. Dom trivs bäst i lugnt vatten. Och en haj drivs inte av hämndbegär på detta viset. Så sett ur en zoologisk synvinkel så finns det många generalfel men det är ju en film för faen!
Då kan man gott ta ut svängarna rejält tycker jag.
The Shallows är den bästa hajfilmen jag sett och djävulskt spännande på sina ställen. Gör dig själv en tjänst och se den.

BILDEN: Underbar. Man riktigt känner stranden och havet genom filmen. Vackra färger och härlig skärpa. Så här ska en blu ray se ut.

LJUDET: Naturens kraft är riktigt bra återgivet. Både i actionscenerna och dom mer lugna partierna. En ren fröjd i rummet.

SUMMA SUMMARUM: Gillar du rysare och att bli skrämd? Du har kommit hem.

THE SHALLOWS

8 vansinniga vithajar av 10

RECENSION: HARDCORE HENRY

När jag såg första klippet från filmen så tappade jag hakan litegrann. En actionfilm HELT i första person! Som ett enda långt tevespel liksom. Det kunde bli i princip hur häftigt som helst. Samtidigt är det ett faktum att om du tar storyn till dom senaste tvåhundra first person-shooters som du har kört genom och tänker dig det som film så dyker vissa tvivel upp. Kan det verkligen hålla i 90 minuter?

Det korta svaret är nej. Det kan det inte. Själva grejen som säljer denna filmen, att hela skiten ses ur huvudpersonens ögon, är fräckt och nyskapande i en halvtimme och sen har du tröttnat. Storyn är precis lika lövtunn som i dom flesta andra actionfilmer. Denna är bara jobbigare filmad.

Henry vaknar upp i ett laboratorium och man får snabbt veta att det är framtid och att Henry är en cyborg. En snygg tjej är där som din läkare och påstådda fru men hela tomtebolyckan går åt fanders när stället stormas av ett gäng otäckingar och deras ledare; en obehaglig typ med läskiga telekinetiska krafter. Henry och frugan flyr, frugan blir tillfångatagen och sen är det igång. En jakt på 96 minuter tar sin början.

Och roligare än såhär blir det aldrig. Henry får snabbt hjälp av en kille som kallar sig Jimmy och han verkar kunna dyka upp när man minst anar det. Jimmy är halvgalen och lite av en comic relief i all action. Och action är det. Mycket action. Vissa scener är direkt läckra och det dyker upp ett gäng flippade miljöer och karaktärer men tyvärr lägger sig som sagt den inledande fascinationen snabbt och det känns bara jobbigt och drygt. Hur många skurkar Henry än har ihjäl på olika galet våldsamma vis. När det hela väl är över så inser du att det är en film som du är glad över att kunna säga att du har sett och samtidigt aldrig kommer att se igen.

BILDEN: Eftersom allt ses ur Henrys ögon så blir det mycket skakig kamera och oskärpa. Varning utfärdas om du har lätt för att bli åksjuk.

LJUDET: Här briljerar den och levererar ett gediget soundtrack som verkligen drar nytta av ditt hemmabiosystem. Klart, tydligt, hårt och förträffligt snyggt uppdelat mellan dom olika kanalerna.

SUMMA SUMMARUM: En lättglömd film som helt lever på sin gimmick. Ingen kan dock ta ifrån filmskaparna den revolutionerande upplevelsen. Den ska dom ha beröm för.

Hardcore Henry

5 sjuka stunts av 10

RECENSION: THE GIRL WITH ALL THE GIFTS

Det finns en parasit vars latinska namn nu undflyr mig som attackerar hjärnorna på myror. En slags svamp närmare bestämt. Parasiten gör myran galen, tvingar den att klättra upp högt i olika sorters växtlighet, och tar där över helt och växer ut ur myrans huvud för att slutligen släppa lös sina sporer som sedan tar över nya myror.

Spelutvecklaren Naughty Dog såg en dokumentär om detta på en naturkanal och använde det som idé åt sitt måttlöst hyllade spel The Last Of Us. Där hade svampen börjat angripa människor istället och världen gick helt åt fanders med galenskap och ond bråd död som följd.
Vi fick spela som Joel, en man som försökte få tonårstjejen Ellie till rätt plats och rätt människor som förhoppningsvis skulle kunna göra ett vaccin av Ellies blod. Ellie var nämligen immun mot smittan.

Filmen The Girl With All The Gifts bygger på samma premiss. En parasit i form avven svamp har orsakat världens undergång och i en militärbas i England gömmer sig några soldater, forskare samt ett gäng barn som troligen bär på ett botemedel. Det finns bara ett problem.
Barnen har samma blodtörst som dom vettlösa dårarna som terroriserar världen utanför och lever därför sina liv i ett slags limbo. Dom får gå i skola och lära sig saker som vilka barn som helst men dom är ständigt övervakade och fastsurrade med soldater runt sig som är beredda att skjuta vid minsta tecken på våldsamheter.

Ett av barnen heter Melaine och det är hon och hennes sympatiska lärarinna som vi får följa när det oundvikliga slutligen sker. Basen faller för dom smittade och dom tvingas fly tillsammans med några soldater och en läkare.
Läkaren är fullständigt övertygad om att mänsklighetens framtid hänger på Melaine men hur ska dom överleva i en totalt skoningslös värld?

The Girl With All The Gifts bygger på M.R. Carey's bok med samma namn och den har hyllats och hyllats igen. Det förstår jag. Filmen fångar dig direkt med det annorlunda upplägget med barnen och sen släpper den aldrig taget.
Samtliga skådespelare gör en gedigen insats med den domineras helt av det unga stjärnskottet Sennia Nanua som spelar Melaine. Hon tokdominerar varenda scen hon är med i på ett sätt som bara kan beskrivas som häpnadsväckande. Till på köpet tror jag att detta är hennes första film! Helt otroligt. Den tjejen kommer att gå långt.

The Girl With All The Gifts kan genom en titt på trailern framstå som ännu en Efter Apokalypsen-film i mängden men tro mig, den är mer än så. Och när vi når det minst sagt överraskande slutet så har man som tittare faktiskt börjat filosofera över livets ordning. Är naturens gång gjuten i sten?
En fantastisk film på så många sätt.

BILDEN: Ganska grovt filmat men i närbilder kan man ändå se detaljerna. Den går inte på nåt vis att jämföra med exempelvis 28 Dagar Senare som är extremt grynig, denna är betydligt snyggare, men det är ingen film man har som referens.

LJUDET: Förutom vissa stridsscener så är det en lågmäld historia som mer litar på naturens omkringliggande ljud än ett bombastiskt soundtrack.

SUMMA SUMMARUM: The Girl With All The Gifts är en film du kommer att minnas länge och utan tvekan en av dom bästa jag sett i denna genre. Kanske den bästa.

The Girl With All The Gifts

9 sinnessjuka svampar av 10

RECENSION: COVENANT, THE BLINDING DARK

Jag minns det som igår. Det kan ha varit runt fem år sen och jag var inne på Gamestop och letade efter nåt bra spel jag inte ägde. Tjejen som jobbar där har riktigt bra musiksmak och hon spelar gärna friskt på butikens ljudsystem.
Bra musiksmak i det här fallet betyder elektronisk musik, en genre jag har lyssnat mycket på sen jag kapitulerade för Depeche Mode i början på 90-talet.
Men den här gången var det speciellt. Nån mörk, atmosfärisk och melodiös synth flödade ur högtalarna och jag fick stanna upp och lyssna lite extra.
Det lät fantastiskt.

När låten var klar frågade jag tjejen vad vi nyss hade lyssnat på.
"Covenant" svarade hon. "Dom är svenska".
När jag kom hem satte jag mig med herr Tradera och började klicka hem plattor.

Covenant är från Helsingborg och debuterade redan 1994 med plattan Dreams Of A Cryotank. Både den och uppföljaren, Sequencer, var ganska aggressiva och färgade av både industri och EBM (en slags hård dans/industri/syntmusik). Men sen bar det iväg och Covenant började bli bandet som vi känner idag. För varje platta dom släppte så utvecklade dom sitt sound och blev slutligen det kanske fräschaste syntbandet i världen med en helt egen stil och approach till musiken.
Visst har Covenant haft sina danshits men på det stora taget har dom alltid varit en angelägenhet för dom insatta och redan frälsta. Dom förtjänar mer.
Faktum är att när Depeche bara blir sämre och sämre och tröttare och tröttare så blir Covenant bara bättre och bättre och piggare och piggare. Så pass att jag utan tvekan vågar utnämna dom till världens just nu bästa syntband.
Deras katalog är ett mått på ett bands strävan efter ständig utveckling och strävan efter att alltid bli bättre. På nåt mirakulöst vis lyckas dom nästan alltid att göra nästa platta snäppet bättre än den förra. The Blinding Dark är inget undantag.

Uppföljaren till 2013 års Leaving Babylon är mörkare och långsammare. Egentligen spritter plattan bara till på två spår som kan räknas som upptempo och dansanta, Cold Reading och Sound Mirrors, i övrigt är det en sjukt snygg och polerad uppvisning i hur modern, mörk synth ska låta. Atmosfäriskt till tusen.

Covenant försöker att spegla världen som den ser ut just där och då vid varje skivsläpp och det har dom fortsatt med här. Det är alltså en dyster skiva men inte utan hopp. Snarare en uppmaning om att omfamna dig själv och bli harmonisk, hur illa saker och ting än kan verka.
Som sagt dystert men inget bottenlöst mörker.

The Blinding Dark innehåller elva spår varav två är "mellanspel" eller stämningsfulla ljudlandskap. En, A Rider On A White Horse, är en duett och cover som är tillbakalutad och skön med fin stämsång. I övrigt är det dom två tidigare nämnda upptempolåtarna som verkligen sticker ut och även plattans första riktiga låt, I Close My Eyes, är riktigt galet bra.

The Blinding Dark är en av dom där plattorna som växer med varje genomlyssning. Den nästan kräver att den körs från början till slut utan avbrott och jag kan inget annat än att rekommendera den starkt. För mig är detta årets hittills bästa platta, den släpptes förvisso i november 2016 men jag har inte fått tag på den förrän nu.
Elektronisk musik blir inte bättre än såhär 2017. Förjävla bra!

COVENANT
THE BLINDING DARK

9 samstämda syntar av 10