RECENSION STRAIGHT OUTTA COMPTON

Jag har aldrig gillat hiphop, det är en regel. Jag är såpass gammal att jag befann mig på första parkett när hiphopen i allmänhet och gangsterrapen i synnerhet slog igenom så det visslade i början på 90-talet. Och plötsligt var skolan fylld av hardcore gangsta muthafuckas med nävarna i konstiga vinklar och byxorna halvvägs till knäna. Hardcore gangsta muthafuckas vars enda kontakt med gangsterlivet var när dom körde A-traktor i byn med kroppen full av hembränt.
Det gick helt enkelt inte att ta dom eller musikstilen på allvar. Vår verklighet var inte Compton, South Central eller drive bys. Vår verklighet var att ligga på stranden, tjuvröka, dricka hembränt och köra A-traktor. Detta var jag väldigt tacksam för. Varför ville man hylla ghettolivet? Nej, jag har aldrig gillat hiphop. Det är en regel.

Men ingen regel utan undantag. Och mina undantag heter Beastie Boys, De La Soul, vissa bitar med Public Enemy och ett band vid namn NWA. Dom sistnämndas debutalbum är en skönt funkig och gungig historia som satte fullkomlig tokskräck i etablissemanget när dom fem musketörerna kom utstormandes från Compton i slutet av 80-talet. Det blev helt enkelt ett jävla liv.

Straight Outta Compton är historien om NWA, deras uppgång och oundvikliga fall och deras slutliga försoning. Och jag kan redan nu säga att det är en fantastisk film. Faktum är att det är den bästa musikfilmen jag sett i hela mitt liv och en av dom bästa dramafilmerna. Do believe the hype mina damer och herrar. Denna rullen rockar fett!

Vi får följa bandmedlemmarna från start. Easy E's gangstertillvaro, Dre's diskjockeytillvaro och Ice Cube's vilja att vara den ultimata gatupoeten. Det har snackats mycket om det och det kan inte nog understrykas hur förbannat lik Ice Cube's pöjk är honom själv i rollen. Det är helt jävla galet!!!!
MC Ren och DJ Yella kommer med av bara farten, dom hittar en manager som faktiskt vill ta i dom med tång och sen bär det iväg mot stjärnorna. The sky is the limit. Men dom kommer aldrig att nå dit. Egon, dåliga deals och allmänt strul blir slutet för gruppen. Historien slutar dock inte där. Inte på långa vägar.

Straight Outta Compton är inte bara en film om en musikgrupp. Det är även en film om en plats, Los Angeles, och en tidpunkt, brytpunkten 80-90-tal, för just den platsen. Något kokade i luften och misshandeln av Rodney King blev slutligen den tändande gnistan. Upplopp följde. LAPD, Los Angeles polisstyrka, var ökända för rasism och våld. Dom satte på allvar upp reklampelare där dom sökte riktiga machomän. Det var en smältdegel av elände på väg att explodera. Och där dök ett gäng argsinta unga svarta killar upp och vrålade Fuck Tha Police?
Klart som fan det blev liv!

Filmen skildrar som sagt tidpunkten mycket väl. Jag befann mig själv aldrig på plats men vi fick reda på tillräckligt genom tidningar, filmer och teveprogram.
Straight Outta Compton är precis som jag minns det. Uppror, upplopp och allmänt vansinne. Det är en förbannat bra film.

Andra kända personer från tiden dyker också upp i mer eller mindre stora roller.
Den ökände Suge Knight och hans Death Row Records, för en tid världens kungar, är självklart en viktig del av historien men även exempelvis Snoop och Tupac skymtar förbi. Samtliga är gestaltade av hyfsat porträttlika skådisar.

Straight Outta Compton är en dramadokumentär om ett ökänt band som ovetandes blev startskottet för stora karriärer. Och det är så förbannat bra gjort att man bara kan kapitulera. Hela filmen är kvalitet. Allt!
Bilden är kanon.
Ljudet är fantastiskt. Jag trodde att subwoofern sprängdes under en av livescenerna. Det är ett jävla tryck.

Straight Outta Compton är en film för alla som älskar musik och för alla som gillar bra dramafilmer. Även om du som jag i princip inte har nåt till övers för hiphop så kommer du att älska den. Detta är filmmagi!

STRAIGHT OUTTA COMPTON

10 feta beats av 10

Bild 9
Ljud 10