Mazzy Star är ett av dom där magiska banden för mig. Ett sånt där band man bara upptäckte men kommer inte ihåg hur. Jag tror, kan nästan svära på, att jag läste en artikel om dom i Rolling Stone precis i samband med att Among My Swan släpptes 1996. Jag upptäckte helt enkelt dom på samma sätt som jag hade upptäckt Jeff Buckley två år tidigare. Och precis som med Jeff så är detta riktigt jävla bra.
Mazzy Star's musik är svår att beskriva. Drömsk är nog ordet jag först kommer att tänka på men även ord som pop, psykadeliskt, goth och indie passar in. Det är väldigt, väldigt atmosfäriskt och vackert. Så vackert så man får gåshud emellanåt. Mazzy Star blev aldrig något jätteband, dom var för annorlunda för det, men dom var extremt kreddiga hos trendiga musiknördar, indiekids och hos oss som bara gillar fantastisk musik.
I sångerskan Hope Sandoval hittade dessutom dom trådsmala, finniga, kärlekstörstande indiemiffona en vandrande runkfantasi. Hon är snygg, på gränsen till vacker, och har en röst och en utstrålning som ett sagoväsen. På scenen håller hon sig i bakgrunden, i halvdunklet och har knappt någon kontakt med publiken, vilket självklart bidrar till hennes mystik. En fantastisk och originell sångerska.
Mazzy Star hann släppa några skivor, alla är bra och värda att införskaffa. Men i mitt tycke heter deras magnum opus Among My Swan.
Den inleds med Disappear, en flytande och drömsk (ni ser! Drömsk!) historia som greppar dig direkt. Sen släpper plattan aldrig taget. Andra låten är Flowers In December och den blev faktiskt en hit! Något bandet inte var bortskämda med.
Sen kommer den.
Rhymes Of An Hour är fantastisk! Helt jävla underbar! Den var med i nån film med Winona Ryder tror jag och gjorde sig ett namn där. Det är svårt att förklara vad som gör just denna låten så förbannat bra, hela plattan är ju ett pärlband av bra låtar men det är nåt alldeles speciellt med den. Den är vacker, väldigt, väldigt vacker.
Lugn och lågmäld med minimalistiskt komp som utgör bakgrunden till Hope's suveräna röst.
När man lyssnat några gånger på den i rad så återstår ändå nio låtar till som är i en klass för sig. Av dessa tycker jag personligen att Cry, Cry står ut mest men ingen av dom kommer i närheten av eposet Rhymes Of An Hour men det kan man fan inte begära heller. Ingen kan det.
Mazzy Star fick aldrig den jättepublik dom förtjänade även om dom för en liten stund sålde ganska bra. Dom var för egensinniga och avvikande för den dumma pöbeln. Men kvalitet varar längre än skräp och det finns en anledning till att jag uppmärksammar denna otroliga platta nu vid 20-årsjubileumet. Det är en av 90-talets absolut bästa plattor och det spelar ingen roll om du är rocknörd, jazznörd eller popnörd. Jag har aldrig hört någon säga att dom inte gillar Among My Swan.
Och du tillhör inte den dumma pöbeln. Då hade du inte läst ManBaraTrycker.
Så ut och handla! Nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar