VAD HÄNDE MED CHILI PEPPERS?

Jag hade förmånen att få vara tonåring under 90-talet, ett decennium då det hände mer kulturellt än vad det någonsin gjort innan i människans historia. Dina föräldrar pratar sig säkert varma om 70-talet men dom har inte en suck. Vad producerade 70-talet? Led Zeppelin, Hajen och Star Wars.
På 90-talet hände följande:
Teve -och datorspel slog igenom.
Hip hop blev mega.
Filmen revolutionerades via bland annat Quentin Tarantino.
Teven revolutionerades av bland annat dokusåpor.
Techno, industri och annan tyngre elektronisk musik blev mega.
Litteraturen tog en ny provokativ vändning via böcker som American Psycho.
Punken blev större än vad den någonsin varit.
Grungen blev mega.
Red Hot Chili Peppers.

Chili Peppers, som drog igång på 80-talet, blev för många av oss musikintresserade kids på 90-talet själva personifieringen av just 90-talet.
Uppkäftiga, roliga, kompisarna, alternativa och förjävla bra. Som en blandning av mupparna och Beverly Hills 90210.
Dom hade allt. Dom hade John Frusciante som skapande motor. Sen slutade John.

Egentligen behöver jag inte skriva mer här nu för jag tror att det är där problemet ligger. Red Hot Chili Peppers utan John Frusciante är ett tråkigt AOR-band av typen hissmusik. Så viktig är han.

Chili Peppers innan John var en utflippad och minst sagt punkig orkester. Hillel Slovak var ett galet gitarrgeni och för konstig för att nånsin kunna skriva några hits. När han tragiskt gick bort i en heroinöverdos så fick en väldigt ung Frusciante chansen och som han tog den.
Plötsligt spelades Chili Peppers på radion, plötsligt hade dom hits. Mother's Milk ledde till Blood Sugar Sex Magik och som från ingenstans var den putslustiga funkpunkorkestern ett av världens största band. Det var som om John var den där lilla hemliga ingrediensen dom alltid saknat.

Men dom blev för stora och John orkade inte med trycket. Han ville aldrig bli en världsstjärna utan var nöjd med att lira på klubbnivå. Han hoppade av och gled in i ett så allvarligt heroinmissbruk att han blev ett levande skelett och tappade alla sina tänder.

Dave Navarro, en annan gudabenådad gitarrist från helt jävla fantastiska Jane's Addiction, tog över och genast föll dom.
Dave's spelstil passade inte bandet och One Hot Minute blev en mellanskiva. Inte dålig på nåt vis och rena drömmen jämfört med vad som komma skulle.

John blev fri från missbruket och hoppade in i bandet igen. Resultatet?
Californication, en av 90-talets mest sålda skivor. Börjar ni också ana en röd tråd här? Den följdes av By The Way och mastodontdubbelplattan Stadium Arcadium som länsade Frusciante på så mycket kreativitet han hade i sin arma kropp. Utmattad hoppade han av igen.

Och sen har det bara gått åt fanders. Ersättare för John den här gången blev en ung kille vid namn Josh Klinghoffer och katastrofen var ett faktum.
Red Hot Chili Peppers har gått från att vara fräscha, funkiga och energifyllda till nåt slags amerikanskt dansband.
Jag fick förra skivan I'm With You i födelsedagspresent av min exfru och jag har lyssnat igenom den en gång. Jag kan inte namnge en låt på hela plattan.
Den senaste har jag inte ens brytt mig om att köpa. Det räckte med att höra singeln.

Jag fattar att band förändras och jag fattar att man blir äldre. Att springa runt naken med en strumpa på kuken när man är 55 är på gränsen till patetiskt men man måste inte bli TRÅKIG!!!!

Jag älskade Chili Peppers!!! VI älskade Chili Peppers!!! Fan, jag älskar fortfarande Chili Peppers. Men får ni inte tillbaka John så lägg för fan ner. Det räcker nu!

EN MÅNAD MED HUAWEI

För ungefär en månad sen kände jag att nu jävlar fick det vara nog. Jag var färdig med det trygga och invanda. Det var dags för nåt nytt och vilt, en personlig revolution i fickformat. Jag dumpade japsarna och gick all in kines.
Dags för Huawei!

Dom senaste smarta lurarna jag ägt har alla varit Samsung eller Sony. Iphone har inte funnits på min karta sen 2010. Dels för att jag tycker att dom inte utvecklas nånting och ständigt ser lika tråkiga ut och dels för att Apple är för mycket en sekt för min smak. Man måste liksom pröjsa för allt. För mig som är lagd åt det lite mer fria och anarkistiska tänket så finns bara Android och alla dess möjligheter. Windows och dom övriga kan jag inte uttala mig om då jag inte ens hållit en i handen, än mindre använt nån.

Både Samsung och Sony gör förbaskat bra och kompetenta lurar (minus Note-fadäsen nyligen för Samsung) och särskilt Sonys är läckert designade. Men ibland vill man som sagt bara testa nåt nytt. Man är väl inte sektmedlem i Apple för bövelen!
Alltså ringde jag min leverantör och beställde en lur som jag glott efter med suktande blick ett tag nu, Huawei och deras Honor 8.

Det första som slår en när man river upp plasten med dreglet rinnandes är själva paketeringen. Det är ett litet designkonstverk i sig där telefonen och dom andra grejerna liksom är ihopbyggda som ett Lego i sina små kartonger. Väldigt läckert och ger känslan av lyx.

Själva telefonen kan enklast beskrivas som erotisk, designmässigt. Helt i glas och med en härlig tyngd.
Den finns i färgerna svart, vitt och havsblått och jag valde den senare då jag dels älskar färgen i sig och samtidigt tyckte jag helt enkelt att den såg snyggast ut på bilder när jag kollade på nätet.
Och snygg är den. Så in i blodröda hällevik. Den har dessutom en läcker effekt som gör att den skiftar i olika nyanser när solen träffar den. Lyxigt, läckert, erotiskt.

Rent tekniskt är den snabb som satan. Grymt snabb. Så pass att den dansar cirklar runt samtliga mobiler jag hittills provat. Apparna startar på ett ögonblick och spelen snurrar på utan att nånsin lagga. Detta gäller även fingeravtrycksknappen som sitter på baksidan. Du trycker och en hundradel senare är telefonen igång. Vansinnigt bra helt enkelt!

Kameran, eller kamerorna om man ska vara noga, är det något ovanliga tre till antalet. Två där bak och en där fram. Tydligen ska dom två därbak, den "vanliga" kameran, stereoköra på nåt vis för att optimera bilderna. Hur det är med den saken vet jag ej utan jag konstaterar bara att det blir enormt fina bilder med jävligt hög upplösning och fina färger.
Vi snackar skäggstrån och porer här, alltså inget att fota dig själv med när du är bakfull. Sanningen kan nämligen svida.

Högtalaren sitter längst ner på telefonen och den har så pass bra ljud att den lätt överröstar min Xperia Z3 med råge. Här finns alltså heller ingenting att klaga på.

Finns det inget att klaga på? Givetvis.

Som tidigare nämnts så är den helt i glas. Alla som nån gång ägt en smartphone helt i glas vet hur otroligt tilltalande det är utseendemässigt. Ja, jisses! Men...
Dom är totala magneter för fingeravtryck och dom ligger aldrig, aldrig still. Aldrig!
Min Xperia Z3 hann jag ha i tre veckor innan den gled ur fickan när jag hoppade ur bilen. Pang rakt i backen och sen var baksidan rökt. Detta är nånting man måste tänka på och eftersom jag har två jobb där jag rör mig mycket, fiskare och inom vården, så tog jag den här gången det säkra före det osäkra och köpte ett sånt där plånboksfodral. Jag råder dig att göra detsamma.

Tangentbordet är inte gjort för vuxna nävar. Detta är överlag ett problem hos alla smartphones men här blir jag verkligen påmind om att jag har händer som är betydligt större än genomsnittet.
Jag trycker fel väldigt ofta och det är emellanåt irriterande. Man får korrekturläsa allt man skriver så inte mottagaren tror man är full.

Dom här två grejerna är egentligen det enda jag har att klaga på. I allt övrigt är Huawei Honor 8 en brutalt bra mobil och jag förstår verkligen att den blivit bäst i test lite överallt. Fortsätter företaget att producera kvalitetslurar på detta viset så kommer jag fortsätta köpa. Jag är mycket, mycket imponerad!