Jag hade förmånen att få vara tonåring under 90-talet, ett decennium då det hände mer kulturellt än vad det någonsin gjort innan i människans historia. Dina föräldrar pratar sig säkert varma om 70-talet men dom har inte en suck. Vad producerade 70-talet? Led Zeppelin, Hajen och Star Wars.
På 90-talet hände följande:
Teve -och datorspel slog igenom.
Hip hop blev mega.
Filmen revolutionerades via bland annat Quentin Tarantino.
Teven revolutionerades av bland annat dokusåpor.
Techno, industri och annan tyngre elektronisk musik blev mega.
Litteraturen tog en ny provokativ vändning via böcker som American Psycho.
Punken blev större än vad den någonsin varit.
Grungen blev mega.
Red Hot Chili Peppers.
Chili Peppers, som drog igång på 80-talet, blev för många av oss musikintresserade kids på 90-talet själva personifieringen av just 90-talet.
Uppkäftiga, roliga, kompisarna, alternativa och förjävla bra. Som en blandning av mupparna och Beverly Hills 90210.
Dom hade allt. Dom hade John Frusciante som skapande motor. Sen slutade John.
Egentligen behöver jag inte skriva mer här nu för jag tror att det är där problemet ligger. Red Hot Chili Peppers utan John Frusciante är ett tråkigt AOR-band av typen hissmusik. Så viktig är han.
Chili Peppers innan John var en utflippad och minst sagt punkig orkester. Hillel Slovak var ett galet gitarrgeni och för konstig för att nånsin kunna skriva några hits. När han tragiskt gick bort i en heroinöverdos så fick en väldigt ung Frusciante chansen och som han tog den.
Plötsligt spelades Chili Peppers på radion, plötsligt hade dom hits. Mother's Milk ledde till Blood Sugar Sex Magik och som från ingenstans var den putslustiga funkpunkorkestern ett av världens största band. Det var som om John var den där lilla hemliga ingrediensen dom alltid saknat.
Men dom blev för stora och John orkade inte med trycket. Han ville aldrig bli en världsstjärna utan var nöjd med att lira på klubbnivå. Han hoppade av och gled in i ett så allvarligt heroinmissbruk att han blev ett levande skelett och tappade alla sina tänder.
Dave Navarro, en annan gudabenådad gitarrist från helt jävla fantastiska Jane's Addiction, tog över och genast föll dom.
Dave's spelstil passade inte bandet och One Hot Minute blev en mellanskiva. Inte dålig på nåt vis och rena drömmen jämfört med vad som komma skulle.
John blev fri från missbruket och hoppade in i bandet igen. Resultatet?
Californication, en av 90-talets mest sålda skivor. Börjar ni också ana en röd tråd här? Den följdes av By The Way och mastodontdubbelplattan Stadium Arcadium som länsade Frusciante på så mycket kreativitet han hade i sin arma kropp. Utmattad hoppade han av igen.
Och sen har det bara gått åt fanders. Ersättare för John den här gången blev en ung kille vid namn Josh Klinghoffer och katastrofen var ett faktum.
Red Hot Chili Peppers har gått från att vara fräscha, funkiga och energifyllda till nåt slags amerikanskt dansband.
Jag fick förra skivan I'm With You i födelsedagspresent av min exfru och jag har lyssnat igenom den en gång. Jag kan inte namnge en låt på hela plattan.
Den senaste har jag inte ens brytt mig om att köpa. Det räckte med att höra singeln.
Jag fattar att band förändras och jag fattar att man blir äldre. Att springa runt naken med en strumpa på kuken när man är 55 är på gränsen till patetiskt men man måste inte bli TRÅKIG!!!!
Jag älskade Chili Peppers!!! VI älskade Chili Peppers!!! Fan, jag älskar fortfarande Chili Peppers. Men får ni inte tillbaka John så lägg för fan ner. Det räcker nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar