BÄSTA DOSTICKEN!

Låt oss klargöra en sak. Jag kommer från en liten fiskeby på Listerlandet som är berömt för sin dialekt. När vi var små och började spela så hette det inte "handkontroll" utan "joystick", något som i äldre medborgares munnar snabbt förvandlades till "dostick".
Och dostick fastnade. Alltså kallar vi hädanefter handkontrollen för dostick.
Nu kör vi!

Dostickarna blir bara skönare och skönare. Jag är en av få som tyckte att första Xboxens första dostick var den allra skönaste. Förmodligen för att jag har fullvuxna händer.
Gamecubens dostick var ett under av ergonomi. Skön som ett samlag.
Dreamcast likaså.

Förra generationens dostickar var också riktigt sköna där Xbox 360 i mitt tycke stod som segrare. Riktigt trevlig dostick.

Men nu är vi här och dom stridande parterna heter PS4, Xbox One och Wii U.
Låt oss ta en titt!

PS4:ans dostick är helt underbar. Så skön att man knappt vill släppa den. Ergonomiskt utformad till max fyller den dina händer med erotik. Man smeker smekplattan och bara njuter. Varje strid blir extas, varje hopp ett kalas. PS4:ans dostick är grym.

Wii U:s dostick är skrämmande vid en första anblick. Så stor. Men ack! Låt dig icke luras. Tyngden. Åh, gud. Tyngden. Ergonomin. Känslan. När man har henne i knät och trycker och smeker. Vilken upplevelse! Wii U:s dostick är grym.

Xbox One:s dostick är en direkt fortsättning på föregående till 360:n och det räcker. Den ligger i dina händer likt en förlängning av dig själv. Så underbart följsam och skön! En sann njutning att klämma på. Xbox One:s dostick är grym.

Resultatet blir alltså oavgjort. Det är helt omöjligt att utse en vinnare. Eller är det det? Vinnarna är såklart vi spelare!

Trevlig helg på er!

UPPFÖLJARE PÅ BLADERUNNER

2016 drar inspelningarna igång. Det ska komma en uppföljare på den fantastiska Bladerunner! Och vet ni vad? Harrisson Ford ska återigen spela huvudrollen. Hur coolt är inte det liksom? Nu är det ett tag till och saker och ting kommer säkert att ändras både en och två gånger men ändå! Bladerunner!

RECENSION THE ORDER 1886

The order.....
Åh...The Order....
Gud....The Order.....
Flapp, flapp, flapp!
Åååå.....The Ordeeeeerrr!!!!.....

Det ska sägas med en gång, straight up utan några skönskrivningar. Är du grafikonanist? Ärligt? Köp då en bal toapapper och 5 liter handkräm för framöver blir det svettigt.
The Order 1886 har kommit till stan!

Man kommer inte undan det. Främsta anledningen till att man sitter med hakan i knät här stavas G-R-A-F-I-K. Och vilken jävla grafik! Jag har spelat teve -och datorspel sen 1982 och jag kan ärligt säga att jag har aldrig sett något liknande The Order 1886 grafiskt. Det är snyggast i världen just nu oavsett plattform. Punkt slut. Det finns inget att diskutera.

Och ljudet? Mamma mia. Varje vapen låter magnifikt. Varje vapen låter unikt. Dialogen är bara så vacker. För äntligen har vi fått ett spel där alla sitter samtidigt i studion och spelar in samtalen. Inga märkliga konstpauser, bara ett helt naturligt flow. Ljudbilden är krispig, vacker och effektfull. Referensklass som inte skäms för sig i något hemmabiosystem. En ren njutning.

Den tekniska biten av The Order 1886 är alltså bäst i världen just nu, ingen konkurrens. Men hur är det med resten?

Vi befinner oss i det victorianska London och året är 1886. Den som inte räknat ut det innan är härmed bannad från ManBaraTrycker! Schas!
Du är sir Galahad, en riddare i en uråldrig orden som har anor från Kung Arthur och det där runda bordet. Ni kämpar för rättvisa, drottningen och good old England mate! Du är särskilt tight polare med tre andra, varav en kvinna utan megapattar, och ni skickas iväg på ett rutinuppdrag som kommer att skaka om hela din värld i grunden. Det är nu det börjar.

Världen i The Order 1886 är ett steampunkigt London med övernaturliga inslag. Gotiskt. Regniga gator, fuktiga gränder. Ni fattar. Och så väldesignat så man tappar hakan. Har jag sagt att det är snyggt? Det är det. Helt jävla galet snyggt. Man vill nästan bosätta sig. Sitta på balkongen på sin takvåning, titta på solnedgången och dricka te. Kate Beckinsale serverar scones...
Nej, nu kom jag av mig.

Som medlem i The Order så har du tillgång till ett helt gäng olika vapen, fräcka tekniska prylar och en liten flaska med livselixir som du lär behöva.
Människor är inte det enda som smyger på gatorna i London....
Verkligen inte det enda.

Speltekniskt är det ganska simpelt. Det är en tredjepersonsshooter med QTE-inslag. QTE? Quick Time Events. Man bara trycker på knappar i rätt ögonblick för att uträtta vissa kritiska handlingar. Som en bossfajt exempelvis. Det finns människor som hatar QTE men jag har aldrig haft problem med det så länge det faller sig naturligt. Bossfajten med kniven i Res Evil 4 är ett bra exempel på det.
Samma sak här. Jag känner aldrig att det känns malplacerat. Det faller sig naturligt. Och så frekvent som vissa recensenter gjort gällande att det är är det inte.

Det klagas på längden. Inget problem för mig. Jag spelade igenom det på lite under 9 timmar och det är riktigt bra 9 timmar. Jag väljer 9 fokuserade timmar framför 50 timmar av fetchquests vilken dag som helst.
Det har klagats på storyn. Inget problem för mig. Det är en bra story som håller en fången till slutet. Så här bra storys i spel är vi inte bortskämda med. Den är spännande och funktionell.

Och en sak till. En viktig sak. Under dom 9 timmar som jag spenderade med The Order 1886 så upplevde jag inte en enda bugg. Inte en enda bugg.
Det är nånting som vanligtvis bara Nintendo och Naughty Dog är kapabla att leverera. Som vi vet så är vi inte bara spelare idag, vi jobbar även som buggtestare. Inte så i The Order 1886.

The Order 1886 är en fest för alla sinnen. Grafiken, ljudet, storyn och kontrollen bildar en enhet som just här och nu är bäst i världen. Så ge dig i kast med ett steampunkigt London! Börja jobba som ultravåldsam riddare! Du har förtjänat det.

THE ORDER 1886 PLAYSTATION 4

Story 7
Grafik 10
Ljud 10
Spelbarhet 10

SPELENS TRE FETASTE MÖSSOR

Förlusten av min älskade mössa har fått mig att inse en sak; mössor är viktiga. Jag talar inte i nattmössan här. Din mössa säger nåt om dig. Så även i spelens värld. Här listar vi tre mössor vi är mycket avundsjuka på.

3. John Marston, Red Dead Redemption

Den klassiska cowboyhatten. Kan det bli mycket manligare? John vet hur man lever upp till legenden. Han vet att det krävs en särskild sorts man för att kunna bära upp en cowboyhatt.
Väderbiten och cool med en halvtuggad cigg i mungipan. Is i blicken. En utstrålning som säger att man är hårdare än stålet i sin Colt och snabbare än sin egen skugga. Sorgligt inser vi att vi aldrig kommer att se lika coola ut i en cowboyhatt som stenhårde John Marston.

2. Cervantes, Soul Calibur

Den här herrn jävlas man inte med! Då sprätter han upp dig som en fisk. Cervantes är den mest mordiske sjöbjörnen till pirat som någonsin härjat på dom sju haven. Och vilken mössa!
Tänk att lite snitsigt dra på den och gå in på Konsum. Alla hade djupt imponerade stirrat i avund! Klass! Stil! En riktig pirathatt utstrålar allt detta och mer. Den avslöjar att du har ett självförtroende som kan försätta berg. Och en värja att köra i buken på dom som vågar ifrågasätta ditt val av mössa.
En garde!

1. Nigel West Dickens, Red Dead Redemption

Nigel har fattat att en mössa även kan vara en avledande manöver. Och vad utstrålar seriositet och välstånd som en cylinderhatt? Nigel arbetar som kringresande kvacksalvare och lurar med glädje på den vilda västerns invånare sina mer eller mindre giftiga dekokter.
Smord i käften som få så drar han sig inte för rena fusk och bländverk för att tjäna några dollar. Ibland har han John Marston till hjälp.
Men tro inte att han har några samvetskval för det inte! Nej då. Allt är tillåtet i affärernas värld.
"Let's grease the wheels of enterprise" som Nigel själv säger.
Med sin cylinderhatt ståtligt placerad på flinten.

SPEL OCH BAKFYLLA

Spel är som ni nu vet en allvarlig grej för mig. Min hobby, min passion, min kärlek. Men ibland är den kärleken extra krävande. Som nu.

Jag är bakfull. Så in i helvetes bakfull. Som vanligt är det inte mitt fel utan andra tvingade mig att dricka. Vi hade klassfest igår och jag försökte bara dricka mineralvatten men mina klasskompisar hotade mig med stryk om jag inte drack mig full. Så jag var liksom tvungen. Och det ångrar jag bittert idag.
Jag kan inte spela.

När jag snubblade nedför trappan efter en disconap så satt min son och spelade Sonic Generations. Jag höll på att spy. Fy fan vad den igelkotten springer snabbt! Och upp och ner och loopar och skit. Nej, fy tusan! Det gick liksom inte. Min hjärna orkar inte med intrycken.

Att spela när man är bakis är alltså inget att rekommendera. Vad jag däremot rekommenderar är chips, läsk och pizza. Det är bra grejer.

RECENSION SNIPER ELITE III

Så var det dags att ställa till det för tysken igen...

Jag älskar smygspel. Jag älskar krypskyttemoment i spel. Det ger mig en kick att lura vakter och plocka dom en efter en. Splinter Cell är den heliga graalen i smygsammanhang, inget snack om saken. Men så mycket sniperaktivitet är det inte i dom spelen och det är där som Sniper Elite fyller tomrummet.
Det senaste, Sniper Elite V2, var ett helt okej spel och det glädjer mig att konstatera att Sniper Elite III överträffar det på alla plan. Vänta lite. Det går för fort fram här känner jag. Förlåt mig.

Sniper Elite utspelar sig under Andra Världskriget. Man spelar som en raspröstad, brutal soldatsälle med hjältehaka enligt standardformulär 1a. En helt ointressant huvudperson alltså. Man jobbar som krypskytt och tar tyskar av daga medelst kikarsikte och är en allmän böld i Das Reich's bakdel. Är ni med nu?
Bra.

Sniper Elite III utspelar sig under Saharas gassande sol. Det är fullt krig i nordafrika och Rommels ökenrävar går fram som en skogsbrand. En ytterst elak tysk general vid namn Vahelin har nåt rackarspel på gång och det är din uppgift att ännu en gång förstöra planerna för tyskarna.

Det är ett sant nöje att spela Sniper Elite III. Allt från föregångaren har förbättrats. Kontrollen är inte lika sladdrig, grafiken är mycket bättre och fiendernas AI har förbättrats rejält. Dom är fortfarande inte dom skarpaste knivarna i lådan men här försöker dom iallafall hitta dig.
Den kanske största skillnaden mot tidigare spel är banorna. Dom har blivit mycket större och valmöjligheterna betydligt fler. Det finns flera olika vägar att välja mellan för att komma fram till och avliva den lede fi.

Sniper Elite-seriens stora grej är den beryktade Killcam, en effekt som vid särskilt lyckade skott visar med all önskvärd tydlighet vad som händer när en grovkalibrig kula passerar genom en skalle, en lunga eller en testikel. Inget för känsliga. I Sniper Elite III är den givetvis mer detaljerad än någonsin förr och inledningsvis känns det coolt på ett perverst sätt men man tröttnar efter ett tag. Som tur är går det att trycka förbi den.

Storymässigt är detta inget man kommer ihåg om hundra år precis. Den fyller sin funktion, inget mer. Nej, styrkan i Sniper Elite III ligger i känslan man får av att smyga, lägga sig tillrätta och slutligen få in det där perfekta skottet mellan ögonen. Det låter sjukt men det är mycket tillfredsställande, nästan meditativt.

Så gillar du att smyga runt och planera perfekta, dödande skott mot representanter för elaka ideologier så behöver du inte leta längre. Sniper Elite III är inte öken. Det är ditt nya hem.

SNIPER ELITE III PS4

Story 5
Grafik 8
Ljud 8
Spelbarhet 8

RECENSION KLICHE FIVE MILES PER GALLON

På senare tid har jag börjat lyssna mer och mer på elektronisk musik. Jag har alltid gillat synt och länge gillat industri så det här faller sig liksom naturligt.
I och med det nygamla intresset så har jag även börjat köpa för mig nya band på vinst och förlust.
Sverige har många riktigt bra band i den elektroniska genren. Mina favoriter just nu är Interlace och Covenant där främst dom förstnämnda står för ganska hård och mörk sadosynt. Suggestivt och bra.

Så såg jag en annons för bandet Kliche , ett svenskt syntband, och bestämde mig för att köpa det ohört. "Bra svensk syntpop" stod det. Det är det inte kan jag tala om.

Plattan heter Five Miles Per Gallon och är något av det segaste jag hört i syntväg. Det kommer aldrig igång. Det lyfter aldrig.
Första låten, You Will Enjoy, börjar bra och lovar stort men bättre än så blir det aldrig. Två minuter in i låten så har det inte hänt ett dugg utan det står fortfarande och stampar på halvfart.
Segt som sirap.
Övriga låtar låter ungefär exakt likadant. Det. Kommer. Aldrig. Igång.
När jag tänker syntpop så tänker jag på band som Erasure och Chvrches, låtar med lite fart och fläkt i. Inget sånt finns att finna här. Halvvägs in i plattan inser du att det kommer aldrig att hända nåt och Kliche förpassas tillbaks till hyllan och kommer förmodligen aldrig att snurra på tallriken igen. Undvik.
Dom ska dock ha kudos för den snygga layouten.

Five Miles Per Gallon

4 snorsega snorkråkor av 10

NÄR ALLTING TAR SLUT

Få saker är värre än när allting tar slut. När hoppet dör och hjärtan brister. När sagan liksom är slut. Då är det hemskt.

Som när Ringen-trilogin var över. Man stapplade ut från bion med en tår i ögonvrån, fullständigt på det klara med att det var över nu. I tre år hade man levt med glatt hopp och stor förväntan inför varje ny del men nu var det slut.
Sauron var slut. Finito.
Vad skulle man nu se fram mot i filmväg? Allt kändes så tomt och meningslöst. Taffligt i jämförelse.
Det dröjde förvisso inte länge innan ryktena började cirkulera om en filmatisering av Bilbo och hoppets låga fladdrade en stund igen. Men filmerna som kom levde aldrig upp till förväntningarna. Helt okej men aldrig som Ringen. Å andra sidan, trodde vi egentligen det? På allvar? Kan man begära det? På allvar?

Samma med Mass Effect-trilogin. Efter att ha delat så mycket glädje och sorg med sin besättning på Normandy så kändes det som en kalldusch när allt var över. Alla dessa känslor. Spelkaraktärer som kändes genuina och en spelvärld så full av liv att man nästan trodde att den levde av sig själv även när du inte var där med din handkontroll. Och nu intet.
Kommer man någonsin att få spela nåt liknande igen? Det nya spelet är på väg med stormsteg och hoppets låga fladdrar men vågar vi hoppas?
Underbara, fantastiska Mass Effect.

The Last Of Us. Herredumildejesus. Jag tycker så synd om alla fanboys som i sin envishet aldrig kommer att få uppleva denna resa. Man lämnas mållös när man inser att resan även var en resa i dig själv. Kommer vi nånsin att få spela nåt liknande igen? Dom enda som vet det är Naughty Dog själva. Inget annat spelföretag är kapabla till det.

Nej, det finns inget värre än när allting tar slut. Tomheten och vetskapen om att man just upplevt något så enastående att det kanske aldrig kommer igen.
Det är en hemsk känsla.

JUST CAUSE 3 TILL JUL?!!!

Putsa upp änterhaken och samla ihop dynamiten! Uppföljaren på Just Cause 2, fyndigt kallad Just Cause 3, är på väg med fart och ska släppas lagom till årets julhandel! JC 2 är tidernas roligaste sandlådespel och vi har redan hyllat det med en artikel här på ManBaraTrycker.
Att påstå att förväntningarna är höga är att påstå sanningen.
Hipp hurra!

RECENSION THE EQUALIZER

Denzel Washington är mr McCall, en trevlig kille som jobbar på ett stort varuhus av den typen som dödar alla småbutiker.
Han hjälper sina kollegor, skämtar och är allmänt hela butikens mr nice guy. På kvällarna sitter han på ett fik, dricker te, läser litteraturklassiker och språkar med sin vän Alina, en ung söt tjej som jobbar som hora. Hon vill egentligen inte hora utan önskar sig en karriär som sångerska, ett karriärbyte som McCall uppmuntrar.

En kväll blir mr McCall vittne till hur Alina får åka iväg med en kund hon avskyr. Dagen efter dyker hon upp med en blåtira och McCall börjar ana fan.
Samma kväll hämtar Alinas hallick upp henne och misshandlar henne så svårt att hon hamnar på sjukhus.
Det tar fullkomligt hus i helvete.
McCall är inte din ordinarie, lokale snabbköpskassörska. Han är en totalt galen mordmaskin från CIA och honom vill du inte stå i vägen för!
McCall blir arg och mördar sig igenom allt som råkar dyka upp på hans radar.
Strupar skärs av, blodet flyter, ögon punkteras och kulorna flyger all over the fucking place!
McCall är The Equalizer och The Equalizer försvarar alltid dom svaga.

Maffian blir sur och skickar sin värsta sociopat efter McCall i hopp om att få stopp på den mänskliga skördetröskan.
Hur ska det gå?

The Equalizer är en härlig film som verkligen doftar hjärndöd 80-talsaction. Faktum är att om man släcker lyset och kisar lite så kan man tro att det är 1985 igen. Denzel är helt underbart stenhård. En riktig vardagshjälte som ser din maffiatillhörighet som en extra krydda när det ska sparkas stjärt.
Det dödas, mördas och misshandlas så det står härliga till! En fantastisk film!

8 spikpistoler av 10

Bild 8
Ljud 9

FILM IDAG

I min brevlåda fann jag The Equalizer med Denzel Washington, en film jag varit sugen på ända sen jag såg första trailern.
Denzel som hämnare/vigilante är nåt alldeles särskilt.
Mannen är egentligen en alltför skicklig skådis för sitt eget bästa. Helt klart topp 5 i världen, kanske topp 3. Man On Fire är så bra att det är fånigt och är denna ens i närheten av den så har jag en högtidsstund framför mig.

LITE TANKAR OM HANNIBAL

Så. Nu är jag fem avsnitt in i första säsongen så jag kände att det var dags att ventilera åsikterna.
Serien är bra. Och den kan nog bli riktigt jävla bra vart det lider. Snyggt filmad och mer än lovligt köttig, nästan splattervarning. Bilden och ljudet på blu ray-utgåvan är riktigt smaskigt och skarpt. Det enda jag har lite svårt för är just Hannibal himself. Inte på grund av Mads, han är ALLTID bra, utan på grund av karaktären.
Han är liksom modern. Ung.
För oss som sett filmerna och inte minst läst böckerna så är det lite förvirrat.
Hannibal är ju en 12-årig pojke i slutet av andra världskriget. Man måste liksom tvinga sig att tänka om och det är jobbigt.

Men men. Förmodligen är det bara en vanesak som faller sig naturligt efter ett tag. Hannibal är en riktigt bra serie som lär sparka stjärt när det verkligen kommer igång. Mycket njutbart.

SPELANDETS TIO BUDORD

1. DU SKALL ICKE FANBOY VARA

Ett bra spel är ett bra spel. Det är den absoluta sanningen. Det spelar ingen roll vilket företag som gör det. Om pengar finns ska allt som är bra stödköpas. Helst ska man äga alla konsoler samt en PC eller två. Mac får inte vara med, det är ingen som spelar på dom.

2. DU SKALL FÖRARGA FANBOYS

Att retas med fanboys är varje sann gamers plikt. Dom känsligaste är utan tvekan Nintendos armé, tätt följda av The PC-posse. Ut på nätet med trollingbåten!

3. VACKERT VÄDER KOMMER ALLTID FÖRST

Spela kan man göra när som helst men soliga dagar är vi inte så bortskämda med här i den kalla norden. Utom sommaren då. Vi har det så mörkt här ändå så fina dagar ska man njuta av när dom finns. Sol först, spel sen!

4. KÄRLEKEN KOMMER FÖRST

Man ska aldrig, aldrig försaka sin kvinna för ett spel. Aldrig. Dessutom är det mycket roligare att leka med kvinnor än att spela spel. Förarga aldrig din kvinna med spelen! Ge henne en holmgång istället.

5. SPRID SPELENS HELIGA GOSPEL

Spel är redan världens största underhållningsform men det betyder inte att det inte kan bli ännu större. Sprid evangeliet bland oinvigda kamrater. Förklara hur många gånger du räddat världen så blir dom imponerade. Påpeka det festliga med att hota varandra i soffan. Ut och predika!

6. DU SKALL ÄLSKA ALLA SPEL

Naturligtvis omöjligt att uppnå eftersom smaken är som bakdelen men nog är det viktigt att ha bred smak. Annars missar man ju så mycket. Tänk på alla stackars satar som bara spelar FPS eller plattform eller pussel eller party eller.... En bred smak är vacker.

7. LÅT SPELEN GÖRA DIG TILL EN BÄTTRE MÄNNISKA

Att spela är bildande. Man lär sig ett bättre språk, andra språk, andra världar och kulturer. Man får större fantasi. Man lär sig historia. Man blir, om man vill, en bättre människa.

8. LÅT ICKE SPELEN TA ÖVER DITT LIV

Du har en skyldighet mot dig själv att hålla dig i form och fungera socialt. Ett fetto som gömmer sig hemma i källaren är den sämsta reklampelaren som finns. Skärpning för fan!

9. LÅT SPELEN BEFRIA DIG

Använd spel som terapi. När verkligheten biter dig där bak så är det väldigt skönt att fly en stund. Inte med alkohol eller andra droger. Med spel.

10. DU SKALL NJUTA

Ha skoj.

TVÅ FILMER IDAG

Inhandlade två fiilmer idag, The Hurt Locker och R.I.P.D. Den förstnämnda har jag av nån anledning inte sett men den fick ju sex stycken Oscars, b.l.a. Bästa Film, så helt kass kan den ju inte vara. R.I.P.D har fått oförtjänt mycket skit tycker jag. Det är en mer än okej matinéfilm och jag förstår ärligt talat inte varför den floppade så hårt.
Oförtjänt.
Ikväll blir det The Hurt Locker.