På senare tid har jag börjat lyssna mer och mer på elektronisk musik. Jag har alltid gillat synt och länge gillat industri så det här faller sig liksom naturligt.
I och med det nygamla intresset så har jag även börjat köpa för mig nya band på vinst och förlust.
Sverige har många riktigt bra band i den elektroniska genren. Mina favoriter just nu är Interlace och Covenant där främst dom förstnämnda står för ganska hård och mörk sadosynt. Suggestivt och bra.
Så såg jag en annons för bandet Kliche , ett svenskt syntband, och bestämde mig för att köpa det ohört. "Bra svensk syntpop" stod det. Det är det inte kan jag tala om.
Plattan heter Five Miles Per Gallon och är något av det segaste jag hört i syntväg. Det kommer aldrig igång. Det lyfter aldrig.
Första låten, You Will Enjoy, börjar bra och lovar stort men bättre än så blir det aldrig. Två minuter in i låten så har det inte hänt ett dugg utan det står fortfarande och stampar på halvfart.
Segt som sirap.
Övriga låtar låter ungefär exakt likadant. Det. Kommer. Aldrig. Igång.
När jag tänker syntpop så tänker jag på band som Erasure och Chvrches, låtar med lite fart och fläkt i. Inget sånt finns att finna här. Halvvägs in i plattan inser du att det kommer aldrig att hända nåt och Kliche förpassas tillbaks till hyllan och kommer förmodligen aldrig att snurra på tallriken igen. Undvik.
Dom ska dock ha kudos för den snygga layouten.
Five Miles Per Gallon
4 snorsega snorkråkor av 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar