RECENSION THE OLD BLOOD

Så var det då dags för uppföljaren till förra årets bästa spel, det underbara Wolfenstein The New Order. Eller uppföljare och uppföljare. Det nya spelet, som heter Wolfenstein The Old Blood, utspelar sig 1946, alltså 14 år före föregångaren. Kriget pågår för fullt och dom allierade besegras på den ena fronten efter den andra och det är dags för oss att återigen ikläda oss rollen som B.J Blaskowitz, nazisternas baneman och tyskarnas skräck.

Spelet är uppdelat i två delar kan man säga där den första delen innebär infiltration av Castle Wolfenstein och den andra delen är klassiskt Wolfenstein-röj mot ockulta äckelkorvar.

Styrningen sitter som en smäck även denna gång och det är ett sant nöje att smyga sig på intet ont anande nassar och köra blänket i halsen på dom. Precis som i föregångaren finns det mängder av saker att samla på och som givetvis ger en trophys. Spelmekaniskt finns inget att klaga på. Det är ett riktigt finlir.

Dom allierade vet inte var nazisterna får tag på sina wunderwaffens men namnet General Deathshead har börjat dyka upp och man har lagt ihop pusselbitarna.
General Deathshead måste försvinna. Helst igår.
För att komma åt honom måste vi dock få tag i hans högra hand Helga, en arkeolog av Indiana Jones-klass och ohälsosamt intresserad av magi och mörka krafter.
Det kommer att bli tufft vill jag lova.

The Old Blood är inte lika stort som förra årets succé men det är alldeles lagom långt. Jag spelade igenom det på svåraste svårighetsgraden, Über, och det tog mig 14 timmar. Jag kan tänka mig att det går att tusa igenom det på 8 timmar på dom enklare nivåerna.

Men rusa igenom det vill man inte. Världen är nämligen precis så där skönt designad som i föregångaren och ibland stannar man bara upp och insuper vyerna. Riktigt fint och tjusigt.
Fiendefloran är på det hela detsamma med några få undantag och dom uppför sig helt okej. Dom lär inte hamna i begåvningsreserven men korkade som en deltagare i Paradise Hotel är dom inte. Dom fyller helt enkelt sin funktion.

Grafiken är top notch, styrningen likaså men även ljudet får guldmedalj. Mitt tips är att om du liksom jag har ett maffigt hemmabiosystem så låt det få jobba. Ljudbilden är kanon och man verkligen hör varifrån fienden kommer. Det är så här det ska vara!

Avslutningsvis så rekommenderar jag detta till alla oss actionfans och hemmaslaktare. Det är en härlig berg -och dalbana av blod. Ultravåld är poesi.

WOLFENSTEIN THE OLD BLOOD PLAYSTATION 4

Story 6
Grafik 8
Ljud 9
Spelbarhet 10

MIAMI VICE MUSIC

Det här lilla inlägget kommer INTE att handla om teveserien Miami Vice som sådan så ni som hoppades på det kan sluta läsa nu. Ett fenomen så stort som just Miami Vice förtjänar inget annat än en fet artikel helt dedikerad och kärleksfull. Och den kommer senare i sommar, lita på det.

Nej, idag ska vi fokusera på musiken. En del av Miami Vice som var lika viktig som storyn, skådisarna och själva staden Miami herself.
När Michael Mann och hans kompanjoner skapade serien så var dom tidigt överens om att dom skulle använda musik på ett sätt som aldrig tidigare hade använts i tevevärlden. Musiken skulle vara mer än stämningshöjande, den skulle vara en slags huvudperson. Och som dom gjorde det!

Miami Vice blev en sådan kulturell maktfaktor att det var där och på MTV som din musik skulle vara med. Då hade du lyckats. Ingen annan serie symboliserar 80-talet som Miami Vice och ingen annan serie symboliserar 80-talspopen på det där helt överväldigande sättet som Miami Vice. Det är ruggigt bra och vissa låtar är så intimt förknippade med serien att det räcker med några få toner för att man ska vara där igen.

Phil Collins In The Air Tonight, Glenn Frey's You Belong To The City och Smuggler's Blues. Chaka Khan's Own The Night, Crockett's Theme. För att inte tala om den magnifika intromusiken!

Det hela var utstuderat uttänkt och placerat i handlingen. Nästan som musikvideos emellanåt. Det gjorde att serien kändes fräsch och cool och faktum är att Miami Vice hade varit mycket fattigare utan just musiken. Den gav hela serien en extra dimension. En extra egg.

För oss som var för små för att uppleva 80-talet på det riktiga viset så är Miami Vice ett fönster till ett årtionde som man numera tittar på med nostalgiska och romantiska ögon. Musiken ger oss den omedelbara kicken och jag kan av egen erfarenhet berätta att det är en särskild känsla att rulla längs med den soliga kusten med takluckan öppen och Glenn Frey dånandes ur högtalarna. Han sjunger om att man tillhör staden och just där och då skulle man kunna döda för en orange kavaj med axelvaddar breda som en ladugårdsdörr, barfota fötter i ett par loafers och en knarkbaron att haffa.
Miami Vice music is tha shit!

BÄSTA BATMAN

Idag har jag varit och hämtat den senaste (sista?) delen i Rocksteadys hyllade Batmanserie och då kände jag att det var läge att skriva lite om det hela.

Jag har läst några recensioner idag och det verkar onekligen som att jag gjort ett fint köp. Idel toppbetyg och det ska det ju vara. Dom två föregående är nämligen två av förra generationens genuina pärlor.

Batman Arkham Asylum kom från ingenstans och tog världen med storm. En perfekt spelbalans mellan action och smygande. Det kändes verkligen som att man var den mörke riddaren. En Läderlapp i högform. Spelet tog plats i, runt och på Gothams ökända mentalsjukhus/fängelse Arkham Asylum och vi fick stifta knytnävsnära bekantskap med Killer Croc, Bane, Harley Quinn, Poison Ivy med flera.
Allra mest glänste dock givetvis Jokern, den kanske coolaste serieskurken någonsin. För övrigt helt briljant spelad av allas vår Skywalker, Mark Hamill.

Det var en helt igenom fantastisk resa. Fylld av äventyr och minnesvärda scener. The Riddlers gåtor gav dessutom hela actionanrättningen en angenäm bismak av intelligens. Spelet var fokuserat och polerat in i minsta detalj. Väldigt bra!

Uppföljaren Arkham City var även det ett gediget lir men saknade det rakbladsvassa fokuset från föregångaren. Spelet kändes spretigt emellanåt, som om dom hade velat få med för mycket och inte riktigt kunde knyta ihop säcken på bästa sätt. Det blev för mycket att bita i och man kände sig proppmätt på det där nästan äckliga sättet när det hela väl var över.
Trots detta hade det onekligen sina stunder. The Penguin och naturligtvis Catwoman lyfte det hela rejält och trots allt det översvulstiga så är det fortfarande ett riktigt bra spel. Dock inte lika bra som föregångaren.

Så nu står vi här. Med ett dagsfärskt Arkham Knight liggandes på bordet. Jag är minst sagt full av förväntningar.
Det gör inget om det inte är lika bra som ettan. Är det bara hälften så bra så är det fortfarande grymt fint.
Hoppas Catwoman är med!

Fotot är taget av Marcus Andersson.

SÖNDAGSFUNDERINGAR

Att läsa tidningen nuförtiden är inget roligt alls. Att se på nyheterna är inget roligt alls. Mitt älskade fosterland har förvandlats till cowboycountry, komplett med sprängningar, skottlossning, gruppvåldtäkter och nedsågade midsommarstänger.
Men allt är ju jättebra säger våra styrande så man får väl lita på dom. Allt jag kan säga är att Sverige idag knappast går att jämföra med det Sverige som jag växte upp i. Vi är på väg ner i en bottenlös avgrund. En avgrund som våra styrande tydligen ska få ner oss i om det så är det sista dom gör. Men det börjar koka i stugorna nu. Hoppet lever.
Vi svenskar har haft det för bra för länge och har glömt bort hur det är att leva med en hotbild. Inre eller yttre.
När det smäller här så kommer det att smälla ordentligt. Vi är inte bara världskända för vår organisationsförmåga och flitighet. Vi har även mängder med vapen i varje kvarter och det var inte längesen vi höll hela kontinenten i skräck. Det kommer att ta hus i helvete när det germanska krigarblodet svallar över, dom ränderna går aldrig ur.
Blodet kommer att flyta på gatorna och det som skrämmer mig är att det mesta kommer att vara oskyldigt.

Så vad gör man för att hålla sig lyckligt ovetande om sakers tillstånd? Ignorance IS a bliss. Amerikanerna har så rätt så.
Jag befann mig i en period för drygt två år sen då jag inte orkade med skiten mer. Jag blev vansinnig bara jag öppnade tidningen eller slog på teven.
Så jag slutade läsa eller titta. Det var skönt nån månad men sen gick det inte längre. Jag är en extremt kunskapstörstande människa och jag vlev galen av att inte kunna hänga med i ett samtal längre. Så jag slog på teven och öppnade tidningen. Och blev förbannad och uppretad. Man kan inte vinna.

Jag önskar jag vore en obildad idiot ibland. En sån där som aldrig läser och som inte vet att vi bori en monarki men man vet hur man använder kuken. Och hur man äter. Äta och knulla kan dom här människorna.
Jag är duktig på att äta, jag är en fena på att knulla men tyvärr är jag även duktig på att läsa vilja lära mig saker.
Kanske man skulle gå till en hypnotisör?

Kommande vecka är två dagars arbete och till helgen vankas det bröllop i Karlskrona. Två vackra vänner ska gifta sig och äntligen bli ett. På det sättet är Sverige bra, att vi har stor tolerans för sexuella läggningar. Jag har alltid retat mig något fruktansvärt på hat mot någons sexuella läggning. Det där är inget man väljer själv och kan därför inte hjälpa det heller. Så sluta hata.
Hursomhelst så är det två fantastiska killar och jag önskar dom allt gott i livet för det förtjänar dom.

Just nu spelar jag Wolfenstein The Old Blood och lyssnar på så mycket Springsteen så jag drömmer om honom på nätterna. Hittade typ 8 plattor på second hand och slog till. Majestätisk musik.

Ha en finfin kommande vecka och undvik trubbel och nyheterna!

RECENSION AMERICAN SNIPER

Good old Clintan är en regissör av rang. Han är ingen dålig skådis, tvärtjävlaom, men faktum är att han nog är en ännu bättre regissör. Grym kille.
Mystic River är kanon, De Skoningslösa likaså. Trouble With The Curve var en fin film och hit räknar vi även hans senaste epos, American Sniper.

Chris Ryan var USAs bästa krypskytt med över 160 erkända fullträffar. Han är naturligtvis inte i närheten av den lille finnen som knäppte ryssar som om det inte fanns en morgondag under Vinterkriget. Vi snackar över 700 stycken här. UTAN kikarsikte! En övermänsklig prestation.
Men 160 araber är inte kattpiss och vad som gör det än mer anmärkningsvärt är att en av dom sköts från 1900 meters håll! Helt jävla galet.
Chris Ryan rockade fett med bössan!

I American Sniper får vi följa Chris och hans kamrater under fyra stycken turnéer i Irak som hade fått Mötley Crüe att skämmas. Chris & co slår inte sönder hotellrummen. Dom bombar sönder hela jävla stan som hotellet står i! Om några överlever så går dom från hus till hus och skjuter ihjäl dom. Alltid med glada skratt och muntra skämt. Det är skoj att vara soldat!

Men säg den lycka som varar. Och naturligtvis är det ett fruntimmer som förstör alltihop! Hans fru blir gravid och sitter hemma i soffan och ringer Chris och gnäller och brölar. Och alltid när Chris har som roligast! Fruntimmer är tammefan alltid lika jobbiga. Dom ska bara förstöra.

Så ibland får Chris åka hem så käringen håller truten och alltid har han lika tråkigt.
Han försöker liva upp vardagen genom att skojstrypa en hund på en grillfest men det uppskattas inte av övriga gäster. Så Chris får gå till doktorn.

American Sniper är en drama/actionfilm och den är helt okej. Vad som gör den extra nervig är givetvis faktumet att den är verklighetsbaserad. Av texten ovan kan man tro att jag hånar Chris men så är inte fallet. Som svensk och europé har jag dock lite svårt för amerikanskt flaggviftande och bankande på patriottrumman. Men det är inte Chris fel. Han är en jävligt duktig kille som verkligen bryr sig om sina kamrater. En sån som jag själv hade velat ha på min sida i en konflikt.

Jag tycker att American Sniper gör Chris och hans familj rättvisa och det är ett betyg så gott som något.
Detta är inte Clintans bästa film men det är ett gediget hantverk som hör hemma i vilken filmsamling som helst.

American Sniper
8 vådaskott av 10

Bild 9
Ljud 9

VAD HÅLLER NINTENDO PÅ MED?

Efter att ha tjuvkikat på E3 så kan vi konstatera följande.
Sony vann hela tillställningen men Microsoft gjorde inte heller dåligt ifrån sig. Båda har en lineup på gång som kommer att göra varenda spelare glad och nöjd. När Sony hade brassat färdigt sin bedövande bredsida så kommer den största bomben av dom alla, Shen Mue 3.
Det går inte riktigt att förklara hur stort det är för någon som inte är insatt. I 14 år har vi väntat. 14 år. Vi var helt säkra på att sagan var över. Slut. Finito. Vi skulle aldrig få en upplösning. Och nu detta.
Jag är mållös.

Sony och Microsoft. Det går bra nu. Sony skyfflar konsoler som aldrig förr och Microsoft slår personligt rekord i antal sålda per tid. Men det återstår en aktör.
Nintendo.
Detta bär mig emot att skriva och det skär i mitt gamla tevespelshjärta men vad ända in i helvete håller Nintendo på med?
Deras E3 var kanske det sämsta någonsin. Av alla aktörer.
Inte en enda titel kändes som ett måste. Det var pinsamt uselt. Värdelöst.

Jag tror att Nintendo helt tappat kontakten med verkligheten. Dom är inte här. Dom är någon annanstans. Dom lyssnar inte på marknaden. Fan, dom lyssnar inte ens på sina fans längre. Dom vet inte vad dom sysslar med.
Deras försök att vara annorlunda har redan sumpat deras chanser hos massmarknaden. Några tredjepartstillverkare har dom knappt längre. Till och med på den portabla marknaden där dom alltid varit mega börjar det stagnera. Allt är på väg åt pipsvängen. Dom måste byta ut ledningen. Vitalisera.

Var gick det då fel?
Det började nog med Hiroshi Yamauchi, deras gamle tvärvresige führer som gjorde sig ovän med hela branschen. Han förstörde nog hela företagets framtid när han i ett vanvettsanfall förklarade krig mot Sony. Helt oprovocerat dessutom. I gengäld fick han och hela företaget röven randad. Tredjepartstillverkarna flydde till Sonyfållan och deras betydligt humanare kontrakt. Sen har det rullat på.

Varje Nintendokonsol sen Nes har bara sålt sämre och sämre, med Wii som undantaget som bekräftade den berömda regeln. Gamecube sålde "bara" i 22 miljoner exemplar. Siffror som Wii U inte ens har sålt hälften av.
Varför vägrar dom framgång? Varför gör dom inte en vanlig konsol med fet prestanda, bra dostick och lockar tillbaks tredjeparterna med lukrativa kontrakt?

På ett sätt måste man respektera deras till vanvett gränsande envishet. Det är punk på nåt vis. Men samtidigt patetiskt och sorgligt. Årets E3 var chansen att visa ett Nintendo med potensen kvar. Fan, ett Nintendo med ståkuk för bövelen!
Avrunda spektaklet med Zelda och ett nytt  briljant Metroid. Inte då. Inte Nintendo inte. Vad vi fick var halvdant. Tandlöst. Impotent.

Och Nintendos fans? Dom blir bara mer och mer desperata och griper efter och hyllar varenda litet halmstrå som slängs efter dom. Hade Nintendos stora nyhet i år varit en HD-remake på första Super Mario Bros så hade dom hyllat det som årets happening.
Ibland är jag glad att The Last Of Us inte släpptes till Nintendo. Kan ni tänka er vilket jävla tjatande det hade blivit? Jisses.

Det krävs ett mirakel för att Nintendo ska komma tillbaka. NX, eller vad den nu kommer att heta, kommer att tokfloppa. Ingen kommer att bry sig utom cirka 8 miljoner rabiata fans som kommer att tokälska nästa Super Mario som kommer att vara samma grej som vanligt. Vi andra håller oss till Sony eller Microsoft och får dom riktiga pärlorna.

Jag älskar min Wii U men nu tröttnar jag snart. Ge mig Zelda NU era envisa, världsfrånvända, inavlade Kyotodårar.
NUUUUU!!!

GAMLA PÄRLOR: APOCALYPSE NOW

Som många av er kanske vet så är Tradera en underbar auktionssida på nätet. Jag handlar mycket där. Man skulle kunna säga att jag är Tradera-beroende. Jag använder Tradera bland annat till att komplettera min mycket digra filmsamling med titlar jag saknar.
Som Apocalypse Now, Coppolas största mästerverk jämte Gudfadern. Jag har en maffig dvd-utgåva men har tidigare saknat den på blu-ray. Tills nu.
På Tradera hittade jag nämligen den fetaste versionen jag sett, en amerikansk regionsfri mastodontversion på 3 discar, en bok och en snorsnygg förpackning.
Pris? 149 riksdaler. All hail Tradera!

Apocalypse Now utspelar sig under brinnande Vietnamkrig och en ung Martin Sheen får i uppdrag att åka och hämta/döda en överste som deserterat och gömmer sig någonstans inåt landet i den täta djungeln. Filmen är löst baserad på Joseph Conrads bok Mörkrets Hjärta och har du inte läst den så tycker jag att du gör det innan du ser filmen. Den är väldigt tunn, drygt 120 sidor, så även ni som aldrig öppnat en bok och är livrädda för allmänbildning har goda chanser att ta er igenom den. Det är en grym bok om mänskligt förfall, fantastiskt skriven och den räknas med rätta som en av litteraturens odiskutabla klassiker.

Apocalypse Now beskrivs enklast som en roadmovie. Men det är både en yttre resa, genom den heta och fuktiga djungeln, och en inre resa där Martin Sheen kommer att börja tvivla på allt han trodde var sant.
Översten är nämligen inte bara en desertör.....

Under resan genom det vildvuxna landskapet träffar vi på dom mest udda karaktärer och platser. Krigsskadade psykopater som älskar blod och död och förnäma före detta kolonisatörer som sörjer ett döende imperium. Vad som började som ett enkelt uppdrag blir snabbt bara mer och mer komplicerat och i samma takt tätnar djungeln och hettan utanför.

Apocalypse Now är ett modernt mästerverk som faktiskt förtjänar alla hyllningar som filmen nånsin fått. Och dom är många. Det är en fascinerande film. På många sätt grym och omänsklig men samtidigt upplyftande och filosofisk. Den får dig att fundera på livet, den får dig att reflektera över tillvaron.
Gör dig själv en tjänst och se den.

SWEDEN ROCK I BACKSPEGELN

Så var årets upplaga av Sweden Rock Festival till ända. Då vi har förmånen att få ha festivalen här precis utanför Sölvesborg i Blekinge så säger det sig självt att det automatiskt blir årets kanske största höjdpunkt.
Man träffar gamla vänner på nytt och det är mycket kärlek i luften. Livet är ju på det viset. Man växer upp tillsammans med vad som kommer att bli ens allra käraste kamrater, barndomsvännerna. Sen börjar tillvaron krackelera.
Nån åker dit och utbildar sig, nån åker utomlands, nån blir förälder och nån dör.
Det är bara så det är för dom flesta. Men inte för oss.

Kanske är det känslan av stamtillhörighet eller kanske är det bara för att vi är från Listerlandet men vi håller ihop som ler och långhalm. Det har nog alltid varit så för oss tror jag. Barndomskompis är en helig titel, som Gudfader för italienarna.
Visst, vi umgås inte varje dag på något vis men vi vet alltid att vi har varandra och att vi finns där för varandra om det behövs.
Det är en fin trygghet.

Och på Sweden Rock träffas vi varje år och festar dagarna i ända. Några håller på längre än andra och i år var det jag som låg efter. På grund av min examen i fredags så åkte jag inte ut förrän just i fredags eftermiddag. Men det gjorde inget.

Jag har haft vansinnigt roligt på festivalen i år. Faktum är att detta varit min bästa Sweden Rock hittills. Jag har varit perfekt full i två dagar. Inte blivit så där överförfriskad så man somnar på gräsmattan. Nej, perfekt fylla i dagarna två. Vädret har varit härligt, lite för mycket blåst kanske men man kan ju fan inte få allt. Sweden Rock 2016 kommer att få svårt att toppa årets upplaga.
Så vad var bäst och sämst i år?

Sämst är enkelt. Mötley Crüe. En rent horribelt dålig spelning. Jag orkade tre låtar och sen gick jag. Det var så sorgligt och jag vill inte minnas mina barndomsidoler på detta viset. Ni läsare vet att Mötley står mycket högt i kurs hos mig så ni fattar att det är med en tår i ögonvrån som jag skriver detta. Vince kan inte sjunga längre. Han hade inte kunnat sjunga om hans liv hängde på det och Mötley var asdåliga. Tyvärr.

Bäst är också enkelt. Mustasch. De görgoa grabbarna från Göttlaburg gjorde allting rätt och bjöd på den bästa konserten jag sett på 12 år! Vi sjung, vi skrattade och vi dansade som idioter.
Mustasch med Ralf i spetsen korar jag till årets festivalkungar! Fantastiskt!

Hedersomnämnande går som vanligt till tjejerna som i år var fler och finare än nånsin. Det var poesi i varje hörn och jag upphör aldrig förvånas över kvinnokroppens estetiska perfektion. Det är ingen slump att kvinnans former finns med i allt från Fender Stratocasters till min egen sportbil. Mamma mia.

Maten var också finfin och personalen trevlig som vanligt. Jag själv jobbar med ett härligt gäng inför festivalen varje år och vi bygger och sätter upp staketen. Så man lär sig nåt nytt om Sweden Rock varje år. Man får större inblick. Och ju mer jag ser desto mer gillar jag.
Sweden Rock Festival är slut för i år. I april börjar vi bygga stängsel igen.
Jag kommer inte att hinna blinka.

ÖNSKEMÅL OM FALLOUT 4

Fallout 3 och Fallout New Vegas är två av förra generationens bästa spel. Fantastikt stämningsfulla rollspel på det där viset som är så vida överlägset sina japanska konkurrenter.
Idag släpptes första trailern till kommande Fallout 4 och redan nu hörs gnällande röster om att grafiken skulle vara alldeles för ful för nutiden. Som om grafiken någonsin var det viktigaste i Fallout.

Nej, Fallout handlar om stämning, äventyr, humor och intressanta uppdrag. Fallout är inget för grafikonanister. Fallout är för alla andra.

Följande önskelista vill jag framföra till Bethesda inför monoliten som lär bli del 4. Lyssna noga nu.

En ännu större värld.
Ge oss mer av allt. Dubbelt så stor karta mot trean och dubbelt så mycket innehåll, skruvade karaktärer och platser att besöka. More is more!

Mer musik.
Ge oss mer tidsenlig musik! Musiken är grymt stämningshöjande och 50-talets doop she woop sitter som en smäck.
Mer Ink Spots och The Andrews Sisters!

Fler klockrena uppdrag.
Vi vill fördjupa oss ännu mer bland fraktionerna. Få veta ännu mer. Kannibaler, Brotherhood Of Steel, mutanter. Ge oss mer!

Fallout 4 har potentialen att bli ett av den här generationens absolut bästa lir och det känns betryggande att det är Bethesda som håller i hantverket. Visst lär vi få buggar, det är deras signum, men vi lär även få en oförglömlig upplevelse.