Så var årets upplaga av Sweden Rock Festival till ända. Då vi har förmånen att få ha festivalen här precis utanför Sölvesborg i Blekinge så säger det sig självt att det automatiskt blir årets kanske största höjdpunkt.
Man träffar gamla vänner på nytt och det är mycket kärlek i luften. Livet är ju på det viset. Man växer upp tillsammans med vad som kommer att bli ens allra käraste kamrater, barndomsvännerna. Sen börjar tillvaron krackelera.
Nån åker dit och utbildar sig, nån åker utomlands, nån blir förälder och nån dör.
Det är bara så det är för dom flesta. Men inte för oss.
Kanske är det känslan av stamtillhörighet eller kanske är det bara för att vi är från Listerlandet men vi håller ihop som ler och långhalm. Det har nog alltid varit så för oss tror jag. Barndomskompis är en helig titel, som Gudfader för italienarna.
Visst, vi umgås inte varje dag på något vis men vi vet alltid att vi har varandra och att vi finns där för varandra om det behövs.
Det är en fin trygghet.
Och på Sweden Rock träffas vi varje år och festar dagarna i ända. Några håller på längre än andra och i år var det jag som låg efter. På grund av min examen i fredags så åkte jag inte ut förrän just i fredags eftermiddag. Men det gjorde inget.
Jag har haft vansinnigt roligt på festivalen i år. Faktum är att detta varit min bästa Sweden Rock hittills. Jag har varit perfekt full i två dagar. Inte blivit så där överförfriskad så man somnar på gräsmattan. Nej, perfekt fylla i dagarna två. Vädret har varit härligt, lite för mycket blåst kanske men man kan ju fan inte få allt. Sweden Rock 2016 kommer att få svårt att toppa årets upplaga.
Så vad var bäst och sämst i år?
Sämst är enkelt. Mötley Crüe. En rent horribelt dålig spelning. Jag orkade tre låtar och sen gick jag. Det var så sorgligt och jag vill inte minnas mina barndomsidoler på detta viset. Ni läsare vet att Mötley står mycket högt i kurs hos mig så ni fattar att det är med en tår i ögonvrån som jag skriver detta. Vince kan inte sjunga längre. Han hade inte kunnat sjunga om hans liv hängde på det och Mötley var asdåliga. Tyvärr.
Bäst är också enkelt. Mustasch. De görgoa grabbarna från Göttlaburg gjorde allting rätt och bjöd på den bästa konserten jag sett på 12 år! Vi sjung, vi skrattade och vi dansade som idioter.
Mustasch med Ralf i spetsen korar jag till årets festivalkungar! Fantastiskt!
Hedersomnämnande går som vanligt till tjejerna som i år var fler och finare än nånsin. Det var poesi i varje hörn och jag upphör aldrig förvånas över kvinnokroppens estetiska perfektion. Det är ingen slump att kvinnans former finns med i allt från Fender Stratocasters till min egen sportbil. Mamma mia.
Maten var också finfin och personalen trevlig som vanligt. Jag själv jobbar med ett härligt gäng inför festivalen varje år och vi bygger och sätter upp staketen. Så man lär sig nåt nytt om Sweden Rock varje år. Man får större inblick. Och ju mer jag ser desto mer gillar jag.
Sweden Rock Festival är slut för i år. I april börjar vi bygga stängsel igen.
Jag kommer inte att hinna blinka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar