RECENSION DEAD ISLAND DEFINITIVE COLLECTION

Dead Island lanserades 2011 i kölvattnet av en trailer som förmodligen är den snyggaste jag nånsin sett. Spelet visade sig sedan inte ha så mycket att göra med trailern, bortsett från zombies och själva miljön, och det verkade dela upp spelvärlden i två delar. Hata eller älska.
Jag älskade det och hade en otroligt rolig tid som zombiemördande wannabeflykting på paradisö. Nåt år efter kom en uppföljare, Riptide, och serien verkar ha sålt bra för nu är det dags för finpolering och allt lull lull till nuvarande generationen. Dags för en remaster alltså.
Hur är den?

I Dead Island befinner vi oss på en tropisk paradisö vid namn Banoi. Den ligger nånstans i närheten av Nya Guinea och den är precis som du föreställer dig. Bungalows, kritvita stränder, palmer, strandbarer, djungler, vackra människor som blivit zombies. Zombies?!!!
Ja, ni kommer inte att tro mig men zombieapokalypsen är över oss igen!

Dead Island är inte bara straight up köttarspel utan har även rollspelsinslag i form av xp och färdigheter. Alltså får du välja mellan fyra olika karaktärer och deras speciella fördelar för att förhoppningsvis hitta en gubbe som passar din spelstil. Jag väljer som vanligt Sam B, en one hit wonder rappare som olyckligtvis råkade befinna sig på Banoi för en konsert och sen är vi igång!

Dead Island är våld, våld och mer våld. Man slår, skjuter och kör över zombies på sin jakt framåt i spelets story. Världen är öppen och på numera klassiskt vis fylld av en huvudstory och en massa sidouppdrag. Och det är roligt. Det är vansinnigt roligt. Spelet använder sig nämligen av samma djävulskt beroendeframkallande morot som Diablo och Borderlands, loot. Denna förbannade loot! Det går inte att sluta spela i sin jakt på ett bättre gevär eller en mer slipad kniv.
Lägg märke till att det är Sam B's kniv, inte min.

Samtliga vapen går dessutom att uppgradera via olika ritningar och material som man hittar på olika ställen i världen. Utforskning lönar sig alltså alltid.
Dessa uppgraderingar ger hela våldsanrättningen en ny udd. Ett basebollträ med sågklingor? Visst. En pistol som dessutom förgiftar? Bara kör på din lille sadist. Ett väldigt roligt inslag.

Uppdragen är inget att skriva hem om utan består i princip enbart av fetchquests. Nån behöver medicin, hämta. Nån saknar ett foto på sin fru, hämta. Nån behöver en kabel för att bygga något, hämta. Ja, ni förstår.
Nej, charmen med Dead Island-serien är utforskningen av miljöerna och upptäckarglädjen. Och looten.
Och dom bitarna är klockrena i spelen. Här finns tonvis av spelglädje under den blodiga ytan.

Så hur är då denna remake i förhållande till originalen?

Bra. Riktigt jävla bra. Grafiken har naturligtvis fått sig ett rejält lyft och körs på silkeslena 1080 p vilket gör flytet väldigt flytande. Det är ett nöje att svinga en åra i ansiktet på ett odött kräk.
Det finns inga pop up i grafiken utan man ser långt och man ser bra. Vissa kritiker har hävdat att grafiken är lika bra som i den spirituella uppföljaren Dying Light men det kan jag inte hålla med om.
Möjligtvis i tvåan, Riptide.
Men det gör absolut inget. Grafiken är mer än tillfredsställande och funkar finfint.

Originalet blev hårt kritiserat för dins många buggar och jag kan glädja er med att samtliga verkar vara bortslipade nu. Ibland springer man på en zombie som fastnat i en vägg men i så pass intensiva spel som Dead Island och Riptide så tror jag att det är nästan oundvikligt.

Ljudet är riktigt brutalt och subben vibrerar så tavlorna gör det när man hoppar sönder skallen på nåt vandrande lik. Surroundet är mycket bra utfört och hjälpsamt på riktigt då du verkligen hör var zombiesarna kommer ifrån om du är i en trängd situation på nåt torg.
Med beröm godkänt alltså!

I Dead Island Definitive Collection ingår Dead Island, Dead Island Riptide och ett nytt spel, Dead Island Retro Revenge som är gjort i samma stil som Final Fight och Streets Of Rage. Ett faktum som glädjer oss gamla rävar som var med när det begav sig. Spelet i sig är småcharmigt och roligt men inget du kommer att komma ihåg om tio år.
Givetvis ingår allt dlc och extra grejer.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att detta är en samling som innehåller tiotals timmar spelglädje. Och nypriset ligger på max 399 kronor!
Så för all del, åk till Oceanien på semester i sommar. Du behöver ingen stor resväska. Bara basebollträ, din kniv och en åra eller två. Party on!

DEAD ISLAND DEFINITIVE COLLECTION

Till Xbox One, PS4 och PC

Grafik 8
Ljud 9
Story 7
Spelglädje 10

För dig som: Gillar zombies, solsemestrar och våld.

Inte för dig som: ogillar våldsamma eskapader.

TANKAR OM ÅRETS E3

E3 är över för i år. Det enda hundra procent säkra vi kan konstatera är att det blir en rysligt dyr höst om du vill köpa alla bra spel som släpps. Det är mycket nu om man säger så.
En annan sak som jag reagerade över var hur lite dom olika företagen tjatade om VR-eländet. Förmodligen för att det är väldigt svårt att göra en övertygande presentation av nåt som du ska vara helt innesluten i. I vilket fall så saknade då inte jag skräpet. Jag är så totalt ointresserad av VR så jag önskar jag kunde få betalt för det. Men nog om det.
Hur var dom tre storas insats i år egentligen?

SONY: Sony har minst sagt medvind just nu och håller spelvärlden i sin hand. Vi var nog många som satt och hoppades på lite info om "PS4,5", Neo, men vi blev snuvade på den konfekten. Förmodligen på grund av Microsofts bombnedslag tidigare. Mer om det strax. På spelfronten ser det minst sagt stabilt ut och i mina ögon verkar Days Gone väldigt intressant. Ett brutalt snyggt zombielir med en knutte i huvudrollen. Jag kan bara inte tröttna på zombielir och Days Gone ser dessutom ut att vara influerat av ett visst The Last Of Us.... Sonys formkurva pekar ständigt uppåt.

NINTENDO: Förra årets Nintendoinsats var rena katastrofen och i år lyckades dom med bedriften att vara ännu sämre och ännu mer ointressanta. Helt otroligt. Nintendo verkar inte vilja vara med i matchen längre och av deras kommande NX fick vi inte se ett smack. Däremot sa deras sköne USA-chef Reggie att angående NX så är inte tekniken det viktigaste för Nintendo. Vi kan med andra ord räkna med ännu en tekniskt underlägsen konsol och obefintligt tredjepartsstöd. En flopp alltså.
Första halvan av Nintendos videosändning ägnades åt, gääääääsp, Pokemon och det spolade jag förbi för efter det väntade nåt helt annat....
Det kommande Zelda ser inget annat än magiskt ut! Helt jävla underbart! Det ska släppas till både Wii U och NX någon gång nästa år och ärligt talat kan jag knappt hålla mig. Detta verkar bli Nintendomagi av ädlaste sort!

MICROSOFT: Microsoft inledde med att berätta att en mindre version av One, som dessutom spelar 4k, släpps redan i augusti. Men varför nån skulle köpa den är för mig en gåta eftersom deras svar på Sonys Neo, kallad Scorpio, släpps redan nästa år! Och den är så galet krallig att vi i princip kan tala om en helt ny konsol! Sony blev livrädda för denna bomb och vägrade prata om sin Neo. Förmodligen slog Scorpios brutala teknik knockout på japanerna och dom sprang nog tillbaks till ritbordet för att trimma lite.
På spelfronten blev det nog dött lopp mellan Microsoft och Sony och personligen ser jag mest fram mot Gears Of War 4 och piratliret Sea Of Thieves som ser riktigt mysigt ut.

Årets vinnare för mig blir alltså Microsoft och det helt på grund av utannonseringen av Scorpio. På spelfronten var det som sagt dött lopp mellan Microsoft och Sony.
Nintendo är inte ens med i leken men deras kommande Zelda verkar bli en religiös upplevelse!

Och det var det!

GAMLA PÄRLOR: CYBERPUNK

När Billy Idol släppte sin Cyberpunk 1993 blev han så mördad av musikkritiker att han drog sig tillbaka till Los Angeles och släppte inte en ny platta på 12 år.
Skivan var total skräp enligt kulturkoftorna. Sanningen är naturligtvis en helt annan.

Billy var så långt före sin tid att dom stackars kritikerna inte förstod ett dyft av varken Cyberpunk eller Billy själv och valde i ett försök att försvara sin stolthet att sabla ner honom. Det man inte förstår skrämmer en och det som skrämmer en vill man förgöra.

Sanningen är att Cyberpunk är en sjuhelvetes klassiker och var när den släpptes nästan löjligt långt före sin tid.

Billy Idol lät sig inspireras av cyberpunkens gudfader William Gibson och dennes magnum opus, boken Cyberpunk, och spelade in delar av plattan på sin dator där hemma. Han samplade friskt från mediabrus, nyheter och tal av Muhammed Ali. Han lekte med vad som skulle bli Internet och en begynnande datorrevolution långt innan någon annan musiker gjorde det på allvar. Han var en riktig Rebel Yell.

Låtarna på plattan går från att vara gitarrdrivna (Wasteland, Shock To The System) till dans (Mother Dawn) och balladen Adam In Chains som är en av Billys bästa låtar någonsin. Utan tvekan.
Och hela tiden finns det en röd tråd som gör att ingenting känns spretigt eller malplacerat.

Cyberpunk framstår så här i efterhand som en av 90-talets mest säregna och underbara skivor och har du missat den så råder jag dig att leta. På Tradera, på överallt.

Efter en makalös karriär på 80-talet så var det här Billy Idol peakade konstnärligt. Inte kommersiellt tyvärr. Så kan det gå när man flyger över huvudet på kritikerna så pass att dom blir förvirrade och ilskna.
Stödköp Cyberpunk. Gör dig själv och allas vår Billy den tjänsten.

RECENSION THE HATEFUL EIGHT

Quentin Tarantino är lite ojämn enligt mig. Reservoir Dogs och givetvis Pulp Fiction är vansinnigt bra filmer men sen hände nåt med mannen och det mesta fram till Django Unchained, också vansinnigt bra, är en enda stor gäspning för mig.
Så numera närmar jag mig hans alster med viss försiktighet. Så även med The Hateful Eight.

Vi befinner oss i vildaste västern någongång strax efter det amerikanska inbördeskriget, i Wyoming närmare bestämt och det är vinter. Jäklar i havet vad det är vinter! En prisjägare med sin kvinnliga fånge fastkedjad vid armen är på väg mot staden Red Rock där hon ska hängas men problem uppstår.
På vägen träffar dom två andra män och en ruskig snöstorm är på väg så dom beslutar sig för att sitta ut stormen tillsammans i ett värdshus/motell/handelsstation mitt ute i ingenstans.
Men dom är inte ensamma.
I värdshuset finns redan andra som väntar ut samma storm och här börjar en intelligent, våldsam och spännande historia.

The Hateful Eight är egentligen en teater. Det ger en känslan av teater åtminstone. Det är ett kammarspel, i princip hela filmen utspelar sig i samma rum, och som tittare känns det som att man sitter på första parkett på just en teater.
Enkelt uttryckt så är filmen en Agatha Christie-deckare som konstant håller dig intresserad och på spänn.

I värdshuset börjar nämligen saker hända ganska snabbt. Vissa känner igen varandra och det är inte bara positivt om vi säger så. Intriger sker, våld sker och plötsligt har den lilla resepausen blivit en kamp på liv och död.

Men vem har rätt? Vem har fel? The Hateful Eights stora styrka ligger i dom fantastiska karaktärerna som vi som tittare egentligen inte vet mer om än att samtliga verkar vara ruskprickar. Ingen är oskyldig, bara mer eller mindre svinig.
Och man funderar och drar slutsatser och plötsligt har filmen sugit in dig totalt.
Mycket skickligt gjort!

The Hateful Eight är lång, nära tre timmar men det säger lite om kvalitén att man inte tittar på klockan en enda gång. Så sabla bra är den. Samtliga skådespelare är fantastiska även om Tim Roth, Walton Goggins och Jennifer Jason Leigh förtjänar ett hedersomnämnande enligt mig. Detta är äkta filmkonst och magi av den gamla skolan. En riktigt, riktigt bra film helt enkelt!

BILDEN: Kanon! Underbar! Skarp som ett rakblad både inomhus och i dom i sammanhanget få utomhusvyerna och med otroligt detaljrikt återgivna färger och nyanser. Det är så här en AAA-blu ray ska se ut!

LJUDET: Samma här. När vinden tar i så befinner du dig mitt i snöstormen. Det bara är så. Vinden och snön piskar och viner mellan dina högtalare och det hela är galet njutbart. Detta är dock ingen film som får din subwoofer att svettas men ljudbilden är fantastisk. Inget snack om saken.

SUMMA SUMMARIUM: Se denna. För hela Hälsingland! Det är i alla avseenden en majestätisk film och ett måste i hyllan för alla filmälskare. Quentin är tillbaka på allvar!

THE HATEFUL EIGHT

Nio pistolviftande prisjägare av tio!