När Billy Idol släppte sin Cyberpunk 1993 blev han så mördad av musikkritiker att han drog sig tillbaka till Los Angeles och släppte inte en ny platta på 12 år.
Skivan var total skräp enligt kulturkoftorna. Sanningen är naturligtvis en helt annan.
Billy var så långt före sin tid att dom stackars kritikerna inte förstod ett dyft av varken Cyberpunk eller Billy själv och valde i ett försök att försvara sin stolthet att sabla ner honom. Det man inte förstår skrämmer en och det som skrämmer en vill man förgöra.
Sanningen är att Cyberpunk är en sjuhelvetes klassiker och var när den släpptes nästan löjligt långt före sin tid.
Billy Idol lät sig inspireras av cyberpunkens gudfader William Gibson och dennes magnum opus, boken Cyberpunk, och spelade in delar av plattan på sin dator där hemma. Han samplade friskt från mediabrus, nyheter och tal av Muhammed Ali. Han lekte med vad som skulle bli Internet och en begynnande datorrevolution långt innan någon annan musiker gjorde det på allvar. Han var en riktig Rebel Yell.
Låtarna på plattan går från att vara gitarrdrivna (Wasteland, Shock To The System) till dans (Mother Dawn) och balladen Adam In Chains som är en av Billys bästa låtar någonsin. Utan tvekan.
Och hela tiden finns det en röd tråd som gör att ingenting känns spretigt eller malplacerat.
Cyberpunk framstår så här i efterhand som en av 90-talets mest säregna och underbara skivor och har du missat den så råder jag dig att leta. På Tradera, på överallt.
Efter en makalös karriär på 80-talet så var det här Billy Idol peakade konstnärligt. Inte kommersiellt tyvärr. Så kan det gå när man flyger över huvudet på kritikerna så pass att dom blir förvirrade och ilskna.
Stödköp Cyberpunk. Gör dig själv och allas vår Billy den tjänsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar