GOTT NYTT ÅR!

Det har varit ett omtumlande år minst sagt. Ett år jag ibland vill glömma men ändå komma ihåg.
Mycket bra spel, mycket bra film, giftermål och dödsfall. Jag har fått lära mig att ta vara på dagarna för när som kan dom vara slut. Och från det slutet finns det ingen återvändo.
2015 blir året som förhoppningsvis väger upp allt det hemska som hände 2014. Jag ska göra ett allvarligt försök att sluta röka och jag ska ta upp musiken igen. Skrapa ihop ett band med några original som jag och göra finfina låtar.
Jag ska ta körkort, jag ska gå färdigt min utbildning och jag ska fånga mycket fisk.
Framförallt ska jag vara en bra pappa till min son och min bonusgrabb.

Inte minst ska jag även spela en jävla massa bra spel, köpa massvis med bra musik och kolla på mycket bra film. Allt det tänker jag skriva om här.
Jag ber för övrigt om ursäkt för att bloggen har haltat lite dom senaste två månaderna. Ibland har jag bara inte orkat. Men skit i det nu.
Imorgon är det fest och sen ligger det nya året framför oss. Ett år där ingen av oss någonsin varit.
Gott nytt år alla läsare och ta hand om er!

RECENSION GUARDIANS OF THE GALAXY

Jag hade mina förhoppningar någonstans högt uppe i stratosfären och det var med stora förhoppningar som jag lät min Blu Ray-spelare svälja Guardians Of The Galaxy igår. Jag blev inte besviken.

Guardians Of The Galaxy är ett gäng som jag vet extremt lite om. Jag slutade läsa serietidningar nånstans i mitten av 90-talet och då hade dom inte ploppat upp på min radar iallafall. Vilket ofta är bra i såna här fall. Lite som att inte ha läst boken innan du ser filmen. Du slipper reta dig på sakfel.

En liten killes föräldrar dör och han blir hämtad av rymdpirater, växer upp, och blir den fruktade Star Lord, kvinnornas betvingare och skurkarnas skräck.
Eller?
Inte riktigt. Han VILL vara Star Lord och nog är han en rymdpirat alltid. Men så känd är han inte riktigt än.
Det förändras dock snabbt när han hittar en liten metallboll som innehåller allsköns jävelskap och plötsligt är hela galaxen efter honom. Nu jävlar är det igång!

Det uppdagas snabbt att galaxens största skurk är på jakt efter metallbollen för att kunna förstöra just galaxen. Fråga inte. Han skickar prisjägare och annat oknytt efter Star Lord men otur för honom så fixar Star Lords charm att han blir kompis med det mesta och plötsligt har vi fått ihop ett gäng som ska rädda galaxen undan hemskingen.
Vi har Star Lord.
Vi har en kvinnlig prisjägare som är en vandrande mordmaskin.
Vi har en stor hyffel till manlig krigare som är en annan vandrande mordmaskin.
Vi har en vapengalen tvättbjörn som är en grym mekaniker. Tänk er Ernst fast med tekniska prylar istället för inredning.
Vi har en trädgubbe som är tvättbjörnens livvakt, urstark, och så söt att man tappar andan.
Tillsammans är dom Guardians Of The Galaxy och det är dags att sparka stjärt!

Guardians är ett äventyr som nästan aldrig tappar fart. Det är fängelseflykter, pangpang, barslagsmål och faktiskt några känslosamma ögonblick. Ett riktigt matinéäventyr alltså. Love it.
Man myser framför teven/duken och bara sveps med. I centrum befinner sig även en Walkman (ni som är födda efter 1990 får googla) som lyfter filmen ännu ett snäpp. Fråga inte.

En enda invändning har jag mot Guardians och det har egentligen inte med filmen att göra på det viset. Bilden.
Bilden är sjukt blek. Det ligger nåt slags filter över som helt bedövar färgerna.
Och det tycker jag är synd. Hade dom haft vanliga, klara, fina blu ray-färger så hade detta kunnat vara årets hemmabioupplevelse. Men.
Det är fortfarande en helgjuten film för alla i familjen. Grymt bra!

NO MAN'S SKY. VAD VI VET.

Dags att skriva ner vad vi vet än så länge om vad som kanske blir nästa års bästa spel, No Man's Sky.

Spelvärlden är oändlig. Vi har alltså att göra med ett helt universum där du kan upptäcka och besöka i stort sett alla himlakroppar.

Det finns planeter så stora som Jorden.

Jorden finns inte med.

Man kan spela med vänner.

Man kan handla i affärer.

Man kan köpa olika rymdskepp.

Man kan landa på asteroider.

Det finns svarta hål.

Det finns hälsomätare.

Man kan simma.

Man kan spela utan att använda våld. Men det betyder inte att andra inte använder våld mot dig.

Man kan fotografera.

Hypemätaren har gått i botten för länge sen. Hoppas detta håller hela vägen!

RECENSION PLOPP PÄRON

Ibland måste man få prova nya grejer, se världen från andra vinklar. Hoppa upp på katedern som han läraren i Döda Poeters Sällskap gjorde.
Därför ska ManBaraTrycker hädanefter även recensera potentiellt filmgodis. Så öppensinnade är vi!

Vår första recension blir en mycket njutbar sådan. Världens kanske godaste choklad, Plopp, har fått en lillebror! En liten och naggande god vid namn Plopp Päron Kaktus.

Det är med stor förväntan man bryter den vackra, gröna förpackningen och känner snålvattnet rinna till. Tänderna bryter chokladet likt en båtstäv det lugna vattnet i en insjö. Smaken, själva orgasmen, sköljer över en med farten av ett lokomotiv. Detta är underbart!
Köp nu!

GRATTIS PLAYSTATION!

Den här veckan är det minsann hela 20 år sen Sony släppte sin första Playstation. Jag minns det som igår.
Min vän Fredrik köpte ett ex samt spelet Ridge Racer och man kunde knappt fatta hur häftigt det var. Sen tog det fart på ett sätt som väl knappast någon, inte ens Sony själva, hade kunnat föreställa sig i sina vildaste drömmar.
Idag har Sony med råge sålt flest stationära konsoler av dom Tre Stora och deras senaste PS4 verkar sopa hem även den här generationen.
Kan undra hur många gånger Nintendo har ångrat att dom högg Sony i ryggen och därigenom utlöste en vrede och hämndlystnad så hemsk att det nästan tog knäcken på The Big N?
Ett antal kan man tänka sig.
Grattis Sony och grattis Playstation!

JULSPEL

En av dom fina sakerna med spel, musik och film är att dom så lätt blir förknippade med en speciell tid, plats, årstid eller livssituation.
Som exempel kan jag aldrig höra plattan The Return Of The Space Cowboy med Jamiroquai utan att tänka på Doom.
Dom låtarna var nämligen stående soundtrack när vi lirade Doom på 90-talet. Varför vet jag inte.
Det bara blev så.
Och Far Cry 2 kan jag aldrig spela utan att tänka på hur det hjälpte till att rädda mitt psyke när min son var dålig.
Låten No Rain med Blind Melon var Årets Sommarlåt för oss 1995.
Och så där håller det på. För mig och förmodligen för alla er andra också.

Detta för oss raskt vidare till rubriken ovan. Julspel.
För mig finns det ett spel som jag förknippar med julen så mycket mer än alla andra. Det har en blå igelkott i huvudrollen. En orange sidekick med två svansar. Jäpp. Sonic 2!

Varför det har blivit så här vet jag inte men det är mer jul för mig att springa med Sonic än att kolla på Kalle Anka.
Sonic 2, julmust, tända ljus och pepparkakor is da shit!
Snart är det dags igen. Passa dig Robotnik...

HELA KVARTERET KUNDE HÖRA MIG SKRIKA

Faktiskt var det så. När denna ljuvliga box anlände för en stund sen så hördes det i hela kvarteret. Jag älskar Alien-universumet och denna box är bara så snygg, clean och innehållsrik.
Så Alien.
Ikväll ska jag ut i rymden.

RECENSION OLDBOY 2013

Originalet Oldboy är en koreansk film som blev mycket uppmärksammad när den kom 2003. Jag såg den när den släpptes och uppskattade den. En blodig och våldsam hämnarhistoria.
Tio år senare bestämde sig Spike Lee för att göra en Hollywoodifierad version som fullkomligen tokfloppade på bio.
Varför förstår jag inte för detta är en riktigt spännande film.

Josh Brolin spelar ett självupptaget och alkoholiserat svin till affärsman. Han skiter i sin fru och dotter och ägnar istället fritiden åt sprit och luder.
Efter att ha sumpat sitt livs affär på grund av att han stötte på kundens flickvän så super han sig redlös, blir nedslagen och vaknar upp i ett rum han inte känner igen.
Där blir han inlåst i 20 år utan att någonsin få reda på varför.
Via teven får han reda på att hans fru blivit våldtagen och mördad och hans dotter bortadopterad till en ny familj och han själv anklagas för mordet. Blir fälld för det i sin frånvaro.
Frustrationen tar vid. Han fokuserar och börjar träna sig själv till ett vapen.
Efter 20 år vaknar han upp i en låda, mitt ute på en äng. Fortfarande ingen förklaring, ingen info. Nu är det dags för hämnd. Men hur hämnas man på personer man inte ens vet om dom existerar, än mindre hur dom ser ut?

Nya Oldboy fick mycket skit för att den är alldeles för lik originalet utan någon egentlig egen identitet. Det är kritik jag köper. Den ÄR verkligen lik originalet.
Spike Lee har varit väldigt lat rent storymässigt.
Men han är en rutinerad och skicklig regissör och det faktumet tillsammans med det fina skådespeleriet från samtliga inblandade gör nya Oldboy till en helt igenom njutbar upplevelse.
Fimen är spännande rakt igenom och har du inte sett originalet så kan du vara förberedd på ett haktappande slut.
Oldboy är riktigt bra!

OLDBOY BLU RAY

8 rakknivar av 10
Bild 9
Ljud 8

RECENSION SNOWPIERCER

Snowpiercer dök upp från ingenstans. Jag såg trailern och tyckte att den verkade häftig, Tradera fixade resten.
Framtid? Sci Fi? Fuck yeah!

2017 har den globala uppvärmningen nått så långt att några vetenskapsmän sprutar ut ett ämne i atmosfären som ska sänka jordens medeltemperatur. Det gör det. Med råge. Hela planeten blir djupfryst och allt djurliv dör.
Dom få människor som lyckas överleva blir inkvarterade på Snowpiercer, ett gigantiskt tåg som åker runt hela jorden. Hela tiden. År ut och år in. Runt runt.

Hierarkin på Snowpiercer är enkel. Längst bak i tåget bor slöddret och ju längre fram man kommer desto mer elit blir det.
Slöddret lever i smuts och maten består av samma gamla proteinkakor. Dag ut och dag in. År efter år.
Längst fram i denna besynnerliga Noaks ark ser livet helt annorlunda ut. Nattklubbar, badhus, kött, fisk och droger. Ett liv i sus och dus.
Klasskillnaderna är gigantiska och mördande. Slöddret tröttnar och upproret är ett faktum.

Snowpiercer är regisserad av en korean med bland annat Lady Vengeance under bältet och rollistan är 50/50 vitingar och asiater. Huvudrollen spelas av Chris Evans, som vi är vana att se som en viss Captain America, och Tilda Svinton, den gudabenådade skådisen från bl.a. Vi Måste Prata Om Kevin gör ännu en strålande insats som ett riktigt ärkekräk.
Även Ed Harris dyker upp och han är ALDRIG dålig. Aldrig.

Själva filmen är helt klart sevärd, särskilt om du gillar originell Sci Fi.
Den bygger visst på en fransk tecknad serie men den har jag aldrig läst, något som kan vara en fördel.
Skådespeleriet är av högsta klass och den originella miljön samt specialeffekterna lyfter verkligen Snowpiercer över massan av Sci Fi och Fantasyfilmer. Rekommenderas!

SNOWPIERCER BLU RAY
7 nerdrogade säkerhetsexperter av 10
Bild 7
Ljud 7

UNCHARTED 4

Sony har bekräftat att Uncharted 4 släpps nästa år. Vi misstänkte det såklart men det är alltid skönt att få det bekräftat.
Det skulle vara mycket förvånande om inte Nathan, Sully och övriga blir Sonys triumfkort i julhandeln 2015.
I vilket fall så lär det bli Årets Spel 2015. Grattis i förskott Naughty Dog!

VÄRLDENS TVÅ ENDA RIKTIGA PUNKPLATTOR

Punk är nåt jag älskar men samtidigt avskyr riktigt innerligt. Musikstilen innehåller så mycket fake och plast och skräp att det är nästan oöverskådligt.
Medelklassungar, eller ännu värre, aktivister som kämpar för arbetarklassen fast dom aldrig har arbetat en dag i sina sketna liv. Dom behöver liksom inte.
Deras överbetalda akademikerföräldrar ser till att dom har all tid i världen att släppa ut minkar och vad det nu är för meningslös skit dom sysslar med.
Ibland startar dessa yngel punkband och ljuger ihop en platta eller två.
Skrattretande, och en stor anledning till att jag ibland spyr lite i min mun och tvingas svälja ner det när någon nypiercad nyfrälst aktivist börjar prata uppror. Ta ett jobb din sopa.

Punk för mig är en attityd lika mycket som en musikstil. Det handlar nog om ärlighet. Därför är Nick Cave otroligt mycket mer punk för mig, där han sitter ensam vid flygeln och sjunger Into My Arms, än exempelvis Good Charlotte.
Det finns så mycket skit idag men det har inte alltid varit så. För 44 år sen släpptes en platta som har inspirerat i stort sett all rockmusik som kom efter. En monolit.

The Stooges
Funhouse

Funhouse är frihet och totalt kaos. Ett gäng knarkare som släppts lösa i en studio där dom enda ledorden tycks ha varit Konstnärlig Frihet.
Utan att veta om det då så skapade Iggy och hans muntra män den kanske ultimata punkplattan. Det finns inga hämningar. Vill man dra i sig rökheroin, spela in ljudet, och ha med det i ett break i en låt så är det bara att köra liksom.
Funhouse är skrikiga gitarrer, aggressiva trummor och sång från en sångare som låter som en panter som försöker bryta sig ut från sin bur. Iggy balanserar hela tiden på gränsen till total galenskap och man förväntar sig ett sammanbrott vilken sekund som helst.
Det hörs på rösten hur långt han kommit i vansinnet. Det kopiösa drogintaget vid den här tiden hjälpte säkert till men ni ska bara försöka inbilla mig att han var helt frisk från start.
Och när man tror att det inte kan bli värre så rundas plattan av med fem minuters kakofoni i form av "låten" L.A Blues.
Så vill du höra ett tokanarkistiskt soundtrack till hur det låter sekunder innan du hamnar på dårhuset så behöver du inte leta längre.
Funhouse har allt du behöver.
Plattan sålde naturligtvis ingenting när den släpptes, något som är fullt förståeligt idag. Jämfört med Funhouse så framstår nämligen Black Sabbath, Led Zeppelin, The Doors och alla dom andra tuffa rockbanden vid denna tid som Carola. Carola kompad av One Direction.

Funhouse kom alltså 1970 och ingen brydde sig. Några år senare bröt punkvågen ut och plötsligt hyllade alla The Stooges i allmänhet och Iggy i synnerhet. 70-talet följdes av ett 80-tal som var vansinnigt trött på dom bisarra vänsteridéerna och det politiskt korrekta från det gångna decenniet. Nu skulle man hylla det innehållslösa. Ytan.
Allt blev snällt, gulligt, tandlöst och radiovänligt. Könlöst. Till och med handjävlarna i Mötley Crüe verkade tappa gnistan. Det var då det small. Och jävlar vad det small! Tidernas bästa punkplatta släpptes 1987 och sopade rent. Huvuden rullade.

Guns N Roses
Appetite For Destruction

Jag tror inte att det krävs misär och droger för att skapa kulturella milstolpar. Men visst fan underlättar det!
Appetite är inget annat än en dagbok över hur hopplösa medlemmarna i GNR:s liv såg ut vid den här tidpunkten.
Låtarna handlar uteslutande om porr, droger och död och är tonsatta av brutal rockmusik som aldrig någonsin ber om ursäkt. Musiken är bandet och bandet är verkligen musiken.
Medlemmarna i Guns N Roses ställde nämligen till med mer jävelskap än vad någon sett maken till sen, just det, The Stooges heydays. Det var slagsmål, fyllor, drogskandaler, ett oräkneligt antal kvinnor och uttalanden så provokativa att folk hukade sig bakom tidningarna.
Allt på det där härliga sättet som bara uppstår när otämjda vettvillingar släpps lösa i mediebruset.
Appetite var precis vad alla hade väntat på utan att veta om det. Musikaliskt och textmässigt var den så långt från allt annat som fanns vid denna tid att det nog var svårt att inse det då. Det är först idag som man inser vilken revolution det var.
Musikalisk trygghet och mesighet byttes över en natt ut mot nåt helt annat.
Jag väntar fortfarande på ett nytt GnR.

Vilka är DINA favoritpunkplattor?

PÅ BORDET

På mitt skrivbord ligger nu; Shadow Of Mordor, The Evil Within, GTA V och Dragon Age Inquisition till PS4. Alien Isolation är på väg in och landar eventuellt idag.
Till Wii U hittar vi New Super Mario Bros U, ZombiU och Resident Evil Revelations.
Förutom dessa har jag även i runda slängar 10-20 spel till PS3 som jag inte spelat igenom ännu, bland annat Spec Ops The Line som verkar riktigt lovande.

Eller Skyrim. Har spelat det i 156 timmar och är level 49 men det är mer än ett år sen sist. Jag behöver nog nästan börja om för att känna nån form av sammanhang. 156 timmar. Level 49.
Orkar jag?
Tveksamt. Inte just nu iallafall.

Hur kunde det bli så här? Jag blundar och ser mig själv med myndig röst när jag säger att jag "inte ska köpa nya spel förrän jag klarat dom jag redan har."
Det kändes så bra där och då. Så förnuftigt. Men självdisciplin har aldrig någonsin varit min starka sida. Jag är ju en hedonist. En hedonist siktar alltid på att göra saker som han eller hon anser njutbara. En hedonist lever för att göra sin värld vackrare, mer njutbar och mer underbar.
Så. Där fick vi svaret. Jag är ju en hedonist. Solklart liksom.
Tror jag ska kolla Tradera.

GAMLA PÄRLOR: POLISSKOLAN

Vissa filmer vågar man knappt närma sig i vuxen ålder. Man är rädd att magin som fanns där i barndomen har försvunnit.
Polisskolan är en sån film för mig. Jag köpte inte den på DVD eller ens VHS. Jag var rädd för jag minns den med sådan glädje. Vi bråkade i småskolan om vem som skulle vara vem på rasterna.
Dom coola ville vara Mahoney såklart men även Hightower och senare Zed stod högt i kurs.

Jag ville såklart också vara Mahoney. Att jag senare i det närmaste skulle bli en Mahoney är väl nåt slags ödets ironi antar jag. Och en helt annan historia.
Vad jag egentligen skulle komma till var att jag hittade boxen med alla filmerna på blu ray förra veckan och kände mig modig och redo. Det var dags.

Jag kan lugna alla med att Polisskolan håller med råge än idag. Med råge. Faktum är att jag skrattar så mycket ibland att tårarna rinner. Den är på sätt och vis tidlös. Det är tidlösa miljöer och förutom vissa frisyrer och kläder som gör oss påminda om att det är 80-tal så kunde den varit inspelad igår.
Även humorn är tidlös slapstick och under bältet och inte alls tidsbunden som exempelvis 90-talets ironi.

En sak som jag lägger märke till är hur dom uppenbara grejerna man skrattade åt som barn (Jones ljudeffekter, Hightowers styrkegrejer) har bytts ut mot andra mer "vuxna" dråpligheter.
En person sticker ut särskilt mycket, nämligen den svinaktiga instruktören Harris. Bara han visar sig så skrattar man. Rollprestationen är fantastisk. Som vuxen har man samlat på sig en hel del cynism genom åren och man verkligen känner hans avsmak och frustration när han försöker ta itu med galningarna som vill bli poliser.
Scenen när Tackleberry avfyrar sin Magnum och Harris med mycket faderlig röst tar ifrån honom handkanonen fick mig att nästan kissa på mig. Han är helt genomrutten och alldeles, alldeles underbar!

Så för all del vänta inte. Se om den! Det finns inget att vara rädd för. Polisskolan har åldrats med den värdigheten och jag kan inget annat än rekommendera.

RECENSION: TRANSFORMERS AGE OF EXTINCTION 3D

Transformers betyder ingenting för mig. Jag lekte aldrig med dom. Precis som Teenage Mutant Ninja Turtles så kom dom precis i glappet så jag missade det totalt. Vet inte om jag hade lekt med dom ändå för jag har alltid tyckt att robotar är skittråkiga. Jag vet, jag är lite konstig på det viset. Men så är det.

Däremot har jag sett Michael Bay's filmer med stor förtjusning. Snyggt gjorda med mycket action och mycket ljud. Mycket Michael Bay helt enkelt. Vill du visa hur trevligt det kan vara med en egen hemmabio så är det någon av Transformers-filmerna du ska dra igång.
Det brukar övertyga den största av skeptiker.
Filmerna har blivit nedsablade totalt av varenda kulturkofta till kritiker i hela världen och betygen kan sammanfattas i ordet FNYS! Men här på ManBaraTrycker så har vi en egen vilja och skiter fullständigt i vad övriga miffon tycker.
Transformers-filmerna är enormt underhållande matinéäventyr, så är det bara. Gillar ni inte den genren så se nåt annat. Fransmännen brukar göra filmer med titlar som Igelkottens Tredje Öga och liknande. Sök er dit.

Age Of Extinction är den mörkaste av filmerna hittills. Efter slaget om Chicago i förra filmen så har människorna kommit på att det bara betyder problem att frottera sig med robotar från yttre rymden så CIA har en hemlig grupp som jagar och förgör så många Transformers dom får tag i. Optimus Prime och dom övriga autobots har gömt sig på olika ställen i världen, i hopp om att saker och ting ska lugna ner sig.
Vad CIA inte vet är att dom kontrolleras av en ond kraft. Kan det vara en ond kraft från förr?
När filmen inleds så träffar vi Mark Wahlberg som spelar en halvgalen uppfinnare, hans surferdudekollega, och hans otroligt frånstötande dotter som kan vara något av det fulaste som vi här på ManBaraTrycker någonsin har sett på en bioduk.
Mark har köpt en gammal lastbil som även CIA letar efter, ska det visa sig. Snart har gasen tryckts i botten och äventyret drar igång på riktigt.

Vi har valt att recensera 3D-versionen här och låt mig få säga att detta utan tvekan är den snyggaste 3D-filmen jag har sett hittills. Bilden är helt outstanding. Vi snackar referensklass här. Otroligt skarp med fantastiskt djup och 3D-effekter.
Fantastisk!
Ljudet är också helt i en klass för sig och tydligen är detta den första filmen som stöder det nya Atmos. (Högtalare även i taket.)
Subwoofern jobbar så svetten rinner och det exploderar och kulorna flyger över hela rummet så intensivt att man duckar ibland. Rent tekniskt är alltså Age Of Extinction inget annat än en juvel av sällan skådat slag.

Själva filmen i sig är egentligen varken bu eller bä. Som så många andra filmer idag så är den minst en halvtimme för lång och vid några tillfällen åker mobilen fram för lite surf. Den orkar inte hela vägen alltså. Men den är aldrig dålig. Bara för lång.

Så bjud hem dina vänner och släng på dom 3D-glasen. Risken är stor att dom ringer imorgon och berättar att dom har bestämt sig för att skaffa "sån däringarne hemmabio". Försök svälja ditt "vad var det jag sa".

TRANSFORMERS AGE OF EXTINCTION 3D.

6 lömska legeringar av 10
Bild 10
Ljud 10

RECENSION: I SPIT ON YOUR GRAVE 2

Katie är en otroligt läcker donna som jobbar som servitris i New York. Hon har modelldrömmar men väldigt lite pengar vilket får henne att ta kontakt med en halvskum fotograf som erbjuder att ta bilder och ge en portfolio gratis.
När Katie väl är där så vill fotografen ta lite mer vågade alster vilket får Katie att bli sur och gå därifrån.
Nu börjar helvetet.

En av Ivans (fotografens) bröder bryter sig in hos henne och våldtar henne på ett mycket brutalt vis och avrundar det hela med att som lök på laxen mörda hennes granne. Katie blir bunden, drogad och stoppad i en låda som skickas iväg.
Hon vaknar upp i ett främmande land, fastkedjad vid en stolpe.
Bröderna säljer henne och hon blir våldtagen och misshandlad på löpande band. Hennes liv är en mardröm som det inte går att vakna ifrån.
Kommer hon att rymma? Kommer hon att hämnas? Det vet ni nog svaret på. Det blir blodigt och mycket mycket våldsamt.

I Spit On Your Grave 2 har ett stort problem enligt mig. Man känner sig smutsig när man tittar på den. Man hoppas att inte någon ska gå förbi utanför och titta in. Då hade dom nog ringt polisen.
Bondage och BDSM är en sak men våldtäktsporr är något helt annat. Det känns obekvämt att titta på det. Nu är det absolut ingen porrfilm i den bemärkelsen men våldet är mycket grafiskt.
Detta är ingen film för känsliga utan går i samma anda som Hostel-filmerna.
Den har inget att hämta mot exempelvis A Sebian Film som på goda grunder har blivit totalförbjuden lite överallt, men just faktumet att det är våldtäkter gör det djävulskt obehagligt.

Glädjen, om man nu kan tala om nåt sådant i det här sammanhanget, är när hon börjar hämnas på dom äckliga asen till "män" som har utsatt henne för detta ofattbara. Man klappar händerna i soffan. I Spit On Your Grave 2 är förmodligen ingen film som jag lär se om igen men gillar du tortyrporr a'la Hostel så har du hittat hem.

6 elchocker av 10
Bild: 8
Ljud: 7

RECENSION: MARIO KART 8

Första Mario Kart kom året 1992 till Super Nes från ingenstans och fullkomligen exploderade. Jag provade det första gången hemma hos min kompis Anders och man kan lugnt säga att det var kärlek vid första starten. För oss båda. Vi spelade det så mycket att jag drömde om det på nätterna. Jag hade aldrig någonsin spelat ett så roligt racingspel innan.
Det var total tevespelsmagi.

Super Mario Kart startade en ny genre inom racingen, fjantracing med i huvudsak gokarts och ett antal sedvanliga kopior dök upp. Det mesta rätt skräpigt men några var faktiskt originalet tätt i hälarna. Diddy Kong Racing, Crash Team Racing och Sonic & Sega All Stars Racing för att nämna några. Men originalet har alltid varit bäst.

Det första Mario Kart kännetecknades av skicklighet bland allt kaos. En nybörjare kunde aldrig klå en veteran. Men sen hände något. Det blå skalet, det förbannade blå skalet, introducerades och plötsligt gick serien från skicklighet och tungan rätt i mun till party all night long. Inget fel i det egentligen men den där "jag är bättre än dig"-känslan försvann nästan helt när det var helt andra saker som avgjorde. Som partyspel var dock Mario Kart-serien ohotade kungar i många långa år tills Sony kom på att folk gillar karaoke och släppte bomben Singstar. En helt annan historia.

Mario Kart 8 placerar sig mitt emellan det 22 år gamla originalet och alla dess uppföljare. Här krävs faktiskt en viss skicklighet. Det blåa skalet dyker inte upp lika frekvent som i dom två förra inkarnationerna och om det gör det så går det faktiskt att undvika! Om du har rätt grej. Vilken grej det är tänker jag inte spoila här på grund av risken att någon rival läser. Ni ska få så lite gratis som möjligt era gamar...

Rent spelmässigt är det hela en ren fröjd. Kontrollen är tajtare än Britneys röda lackdräkt i den där videon (dregel dregel sluuurp) och man kan aldrig skylla på den om man flyger runt som en vante i vinden. Det finns hur mycket banor och gubbar som helst att välja mellan och man får känslan att man nog aldrig kommer att tröttna. Grafiken är genomgående helt underbar. Mario Kart 8 är den sortens spel som får eftermiddagen att plötsligt bli natt utan att du har en aning om vad som hände.
Skulle du mot all förmodan tröttna på att spela själv eller mot polarna hemma i soffan så finns ett onlineläge som är så smidigt att det är livsfarligt.
Man bara trycker några gånger och 30 sekunder senare så ligger hela världen för dina fötter! Dags att visa dom!

Mario Kart 8 är ren och skär spelmagi av klassiskt Nintendosnitt. En titel som kommer att åldras som fint vin. Ju mer du spelar desto bättre blir det. Ska jag sammanfatta spelet med ett enda ord så är det HALLELUJA!

Story: Prutt
Grafik: 10
Ljud: 8
Spelbarhet: 10

VI SLIPPER MULTIPLAYER I JUST CAUSE 3

Avalanche blir mer och mer ett företag att räkna med. Inte nog med att uppföljaren på världens roligaste sandlådespel, deras eget Just Cause 2, snart landar. Nu får vi dessutom veta att dom tänker skippa multiplayern helt.
Så skönt med spelföretag som går sin egen väg. Naturligtvis är dom svenska också. Vi vet minsann hur man struntar i trender och skapar egna.
Tack Avalanche! Ibland vill man bara vara för sig själv och slippa snoriga 12-åringar.

EN VECKA MED WII U

Nu har jag varit stolt ägare till ett Wii U i lite mer än en vecka och då känner jag att det är dags att samla intrycken. Det som definitivt avgjorde köpet var släppet av Mario Kart. Jag är en mycket stor Kart-fantast och tro mig när jag säger att det inte gjort mig besviken. Recension kommer snart. Nu handlar allt om konsolen som ger oss det; Wii U!

× KONSOLEN

Riktigt snygg med lågmäld men ändå flashig design. För oss fantaster är det inga problem att skilja den från sin föregångare men samtidigt förstår man att casuals har problem med att lösa ekvationen. Nintendo hade förmodligen tjänat på en radikalt annorlunda design men det hindrar inte faktumet att Wii U är en riktigt snygg konsol som mer än väl håller fortet mot både PS4 och Xbox One.
Innehållet behöver vi inte tjata om här, det har gjorts till leda på andra håll.
Tekniskt är Wii U en mycket försiktigt trimmad PS3 och därmed ljusår efter Xbox One och framför allt PS4.
Men man ska som bekant aldrig stirra sig blind på hästkrafter. Det är hur man utnyttjar dom som räknas.

× HANDKONTROLLEN

GREJEN, SAKEN, som ska sälja Wii U till massan är själva handkontrollen. Ett kärleksbarn av Ipad och handkontrollen till Gamecube. En underbart skön tingest som ligger som en smäck i knät.
Många har gnällt på att den är för stor men för oss fullvuxna karlar så är den perfekt. Skön tyngd, skön ergonomi.
Här finns enligt mig inget att klaga på.
Själva touchskärmen fyller verkligen sin funktion och jag har hittills inte upplevt något lagg mellan teven och den lilla skärmen. Jag kan bara ta av mig hatten för Nintendo här. Fantastisk!

× ANVÄNDARVÄNLIGHET

Precis som väntat. Nintendo är Nintendo på gott och ont. Alla ska med.
Wii U är lätt att komma in i och igång med. Allt förklaras mycket lättfattligt och pedagogiskt första gången du startar upp den. Föredömligt enkelt.
Jag vill rikta en stor eloge till Youtube på konsolen som genom handkontrollen blir så otroligt mycket lättare att hantera än diton på PS4 att det nästan är löjligt.
Du hinner inte blinka innan du sitter där och headbangar till konserter på full volym i ditt surroundsystem. Lysande!

× SPELEN

"Nintendos konsoler köper man för Nintendos spel" brukar det heta och så är tyvärr fallet även här. Med "tyvärr" menar jag att Nintendo som vanligt har problem med att få med sig tredjepartstillverkarna, ett faktum som stoppar mångfalden lite.
Vill man ha ett bredare utbud så är det konkurrenterna som gäller.
Nintendos egna spel är nästan alltid flawless så där finns inget att klaga på. Möjligtvis kan jag tycka att kreativiteten har avstannat något och det släpps bara uppföljare på uppföljare men det är egentligen petitesser när spelen ändå är så bra som dom är.

× SLUTSATS

Wii U är en riktigt trevlig liten konsol med grym potential och ljuvligt gränssnitt. Det är bara att tuta och köra! Enda smolket i bägaren är kanske spelen men å andra sidan är spelen som är bra av världsklass och i slutet av dagen kan jag inte annat än rekommendera Wii U till alla oss spelfantaster. Nintendo har gjort det igen!

GAMLA PÄRLOR: FAR CRY 3

I skrivandets stund får vi veta att Far Cry 4 har nått guld. Det är alltså redo att skeppas till butik den 18:e november då det släpps till alla format utom Nintendos. Och som vi ser fram mot det!
I väntan på denna lyckans dag så tänkte vi uppmärksamma den förra delen i serien, Far Cry 3. Ett underbart spel.

Du är Jason, en riktig collegedouchebag som semestrar med dina bröder, era flickvänner och övriga polare i Sydostasien. Jobbiga rikemansungar hela bunten. På en nattklubb får ni reda på att det finns en paradisö som ni kan flyga över och hoppa fallskärm för att nå. Sagt och gjort. Ni åker iväg och för vissa av er blir det en sista resa.

Det är nämligen så att ön kontrolleras av Vaas, en kriminell fullblodspsykopat, och hans pirater. Deras två största inkomstkällor är knark och vit slavhandel och här kommer ni in i bilden. Killen på nattklubben som tipsade er om ön är anställd av Vaas och har som enda jobb att se till att unga, naiva människor tar sig till ön för att sedan säljas.
Ni fångas in så snart ni landat och äventyret börjar.

Far Cry 3 är mycket våldsamt och blodigt och förtjänar verkligen sin åldersgräns. Det är inget för barn. Du kommer bland annat att få uppleva hur det är att krypa fram från en massgrav. Inget roligt alls.
Spelet är stort och i princip varje beståndsdel skiner som en diamant. Grafiken är haktappande snygg. Röstskådespeleriet är helt outstanding och uppdragen väldigt tillfredsställande. Kontrollen sitter som en fläskläpp. Det finns egentligen ingenting att klaga på.
Far Cry 3 är en solklar 10:a.

Bioshock Infinite kom samma år, 2012, men hur någon kan föredra det framför FC3 övergår mitt förstånd. Visst. Storyn är mer litterär och genomtänkt i Infinite men på alla andra plan överglänser FC3 sin konkurrent. Spelet sålde också som glass en varm sommardag. Jag tror det är uppe i 10 miljoner nu och det är mycket välförtjänt.
Far Cry 4 har stooora skor att fylla ut och det ska bli intressant att se om dom lyckas. Å andra sidan räcker det med att det blir hälften så bra som trean för att det ska vara en höjdare.
Snart är det dags!

FÖRSTA INTRYCK: SHADOWS OF MORDOR

Jag är en total Tolkiennörd så redan där är halva slaget vunnit. Shadows Of Mordor tar avstamp i just landet Mordor, Saurons rike.
Både du och din familj har blivit mördade av Saurons hantlangare och nu har du blivit en wraith, ett våldsamt spöke som kräver hämnd.
SoM har blivit jämfört med Batman Arkham Asylum och Arkham City och det är huvudet på spiken. Man smyger runt bland orcherna och tar dom av daga i lönndom. Eller öppen strid.
Dom striderna är mer eller mindre exakt som striderna i nämnda Batmanspel. Och det är inget dåligt. Mycket långt därifrån. Det blir ett hiskeligt flow och långa combos. Riktigt njutbart. Grafiken är inledningvis riktigt bra men det märks att det är ett multiformatsspel.
Grafiskt är det inget The Last Of Us precis. Hittills verkar Shadows Of Mordor riktigt lovande! Håll utkik efter en recension lite senare.

PLAYSTATION 4 DRAR IFRÅN

Enligt Sonys senaste rapport så har dom nu skeppat 13.5 miljoner konsoler. På det hela taget och som företag gör dom däremot en förlust. Men det är knappast tevespelsdivisionens fel utan tydligen mobiltelefonernas och teveapparaternas.
Märkligt, då ju bägge delar är riktigt fina produkter.
I jämförelse så har Wii U sålt 7.49 miljoner och längst bak hittar vi Xbox One med sina 5 millar.
Vi kan konstatera att Sony just nu krossar allt motstånd på tevespelsfronten.

VI ÄR TILLBAKA!

Efter att en tragedi av den grövsta sorten drabbade familjen så är ManBaraTrycker nu tillbaka! Jag har helt enkelt inte orkat innan. Nu har jag iofs lovat mig själv att den här eminenta bloggen aldrig ska spåra ut i nåt politiskt men löften är ju till för att brytas.

Är det fler än vi där ute som börjar tröttna på all satans tråkig propaganda? Dagstidningarna i Sverige idag har drabbats av samma sjukdom som dagstidningarna i Tyskland under åren 1933-1945 när Goebbels gick in och likriktade all media. Det är samma propaganda och noga utvalda nyheter överallt. Resultat? Upplagorna sjönk som en gråsten för folket tröttnade.
Och hur ser det ut idag för våra två största propagandablad, Aftonbladet och Expressen? Just det. Folk har tröttnat.
Upplagorna störtdyker. "Journalisterna" får gå. Nästan lite ledsamt om det nu inte vore så att dom grävt sin egen grav.
Vad propagandan består av vet vi nu.
Invandringen är sjukt bra! Det finns inga problem alls!
Alla svenskar (som för övrigt inte finns förutom när en utlänning landar på Arlanda och blir just det) är hemska rasister som alla borde skämmas.
Feminism.
Feminism.
Feminism.
Feminism.
Och lite mer feminism.
Vilket osökt leder in oss på dagens ämne, Eddie Meduza.

Idag ställer vi oss den retoriska frågan; Vad hade hänt om Eddie levde idag?

Eddie levde som bekant jävel i många år och gick sorgligt nog bort 2002, några år innan det mediala vansinnet som vi nu känner hade tagit riktig fart. Ändå hann han reta upp etablissemanget gång på gång med sina uttalanden och provocerande låtar. Att Eddie dessutom var intelligent som få gjorde att ingen kunde sätta sig på honom verbalt. Han blev aldrig svaret skyldig.
I dagens Sverige där nymoralisterna styr och ställer så hade Eddie varit gudasänd! Kan ni tänka er vilket jävla liv det hade varit?!!! Om Dan Park åker in på grund av några halvrisiga "konstverk" så hade Eddie hamnat i koncentrationsläger. "Så långt upp på treriksröset som möjligt!"
Och jag hade applåderat och skrattat halvt ihjäl mig om vartannat!

Något i mig formligen avskyr dessa självutnämnda moralpredikanter. Det har alltid varit så. Jag har ett sjukligt behov av att skoningslöst provocera och göra sånt som man inte får göra. Jag hatar dessa äckel med deras fina fasader som i 9 fall av 10 döljer skelett så perversa att vi arma syndare aldrig skulle komma i närheten. Incest, alkoholism, kvinnomisshandel, knark.
Varje gång något sådant kräk åker dit så skriker hela min själ av lycka. Det finns i princip bara två personer i hela världen som jag känner har förstått mig.
Jokern i Batman (minus morden och våldet) och just Eddie Meduza.

Om Eddie hade varit i livet idag så hade han ignorerats ännu hårdare än under sina heydays på 80-talet då han satte folkparksrekord på folkparksrekord utan att tidningarna skrev ett dugg. Och det var ändå på 80-talet då samhället var långt från den feministvänsterfascistiska dystopi som vi lever i idag.
Idag hade Eddie åkt in och ut från fängelset och varje gång skrivit en låt eller två där han hade hycklat sönder nymoralisterna och deras patetiska skräp. Och vi hade skrattat. Och vi hade älskat honom för det.

Hmmmm. Man kanske ska starta ett band igen?

UPPFÖLJARE TILL LABYRINTH!!!

Enligt Variety så är Jim Henson Company i full färd med att skapa en film om Fragglarna, en av dom stora kultserierna för oss som var kids på 80-talet, och inte minst Labyrinth!!! Detta är fantastiska nyheter. Om dom skulle lyckas få ihop ett vettigt manus och sköna skådisar så skulle det, tillsammans med dagens teknik, kunna bli hur bra som helst!
Vi håller tummar och tår!

KAN INTE LYCKAS JÄMT

Två filmer ikväll. Bägge stängdes av innan en timme hade gått. Maleficent och A Million Ways To Die In The West.
Bägge börjar bra men tappar snabbt farten. Maleficent är jäkligt snygg och A Million Ways är jäkligt rolig på sina ställen, "arkadspelet" Runaway Slave liksom. Seth Mc Farlanes Family Guy är en personlig favorit men han verkar ha lite problem med långfilmsformatet.
Ted var också bara sådär.
Jaja. Man kan inte lyckas jämt.

CAPTAIN TOAD TREASURE TRACKER

Alla ni som sitter på en Wii U längtar förmodligen redan. Den 9:e januari kommer Toad hem till er på skattjakt.

Visst kan man tycka att det börjar bli för mycket gulligull på Wii U nu men Captain Toad: Treasure Tracker ser riktigt charmigt ut. Dessutom är han alltid bäst i Mario Kart. 9:e januari alltså!

GRATTIS PRINCE!

Det är med glädje som vi här på ManBaraTrycker kan konstatera att Prince TVÅ nya plattor, Art Official Age och PlectrumElectrum åker direkt in på Billboards topp 10!

Musikvärldens största lilla geni är minst sagt produktiv, han skriver enligt egen utsago 20 låtar om dagen, så att få ihop till två plattor är nog inga större bekymmer. Vi tycker att det är oerhört roligt och ett sant hopp för mänskligheten att folk fortfarande uppskattar musik och inte bara hjärndöd hiphopsmörja. Grattis till den enda sanna adelsmannen på Tellus!

LINDSAY LOHAN VS ROCKSTAR ROND 2

Vad vore detta för en blogg om vi inte hade lite smaskigt skvaller med jämna mellanrum? Just det! Alldeles för seriös.

Lindsay Lohan har som bekant stämt Rockstar för att hon anser att Rockstar har baserat bikiniflickan från GTA V på henne (bevisbild 3). Utan att betala! Du grymma värld.

Vi som har ögon i skallen tror fortfarande att det är Kate Upton som är "originalet" (bevisbild 1) medan Rockstar själva säger att det är Shelby Welinder (bevisbild 2). I vilket fall så har Lindsay kompletterat sin första stämning på 10 sidor med en lunta på 45 nya friska blad.
Varför spelar hon bara inte in en film istället?

SNABBRECENSION EL CARTEL DE LOS SAPOS (THE SNITCH CARTEL)

Ibland dyker det upp en pärla från ingenstans. Som El Cartel De Los Sapos, eller The Cartel som det av nån anledning står på omslaget.

Det är Colombia på tidigt 90-tal. Landet står för 80 procent av världens kokainproduktion och kungen heter Pablo Escobar. Martin och Pepe är två barndomskompisar som börjar jobba för Escobars värsta konkurrent, tillika Pepes bror. Vi får följa dom genom deras gemensamma historia. Genom kärlek, pengar, knark och förräderi.

El Cartel De Los Sapos är verklighetsbaserad vilket alltid ger det hela extra nerv. Skådespelarna är hyfsat okända för oss här i väst, ansiktet man känner igen sitter på Tom Sizemore som spelar DEA-agent. Alla gör ett riktigt bra jobb och man förstår att filmen var Colombias bidrag till Oscarsgalan 2012.
Riktigt bra bild också, faktiskt bland det bästa jag sett på blu ray med fantastisk ljussättning och skärpa.
Jag rekommenderar denna skarpt!

Blu Ray Betyg:

Filmen: 8 kokainpaket av 10
Bild: 10
Ljud: 8

JUST CAUSE 2 ÄR SVENSK SPELGLÄDJE

Det kom från ingenstans. Iallafall hos mig. Första Just Cause gjorde väl inget gigantiskt väsen av sig men det skulle det bli ändring på. Och det rejält.
Utvecklat av svenska Avalanche är Just Cause 2 världens roligaste sandlådespel. Och det enbart på grund av två mäktiga byggstenar, miljön och en änterhake.

JC2 utspelar sig på paradisön Panau, ett fiktivt land i sydostasien. Här har en liten ful diktator tagit över och amerikanska The Bureau bestämmer sig för att det inte gagnar deras intressen och skickar dit dig för att störta kräket och tillsätta en mer foglig regering.
Det finns tre grupperingar på Panau som gärna vill se just sig själva som den regeringen. Ett gäng storstadsgangsters, ett gäng kommunister och ett gäng naturmuppar. Gemensamt för dessa tre är att alla är lika elaka och värdelösa och folket på Panau lär knappast få det bättre under någon av dom.
Operation Just Cause var för övrigt namnet på den CIA-stödda insatsen i Nicaragua som fick landet i fullkomligt kaos. Spelet är alltså en rejäl känga åt USAs utrikespolitik.

Efter en fallskärmsfärd så landar du på Panau som ditt alter ego; agenten Rico Rodriguez. Rico är en träig machoman av standardformulär 1A men han har en sak som lyfter både honom och spelet över allt annat i denna genre.
Änterhaken.

Med änterhaken kan du göra allt. Och jag menar ALLT! Du kan döda fiender, klättra i bergen, skjuta fast dig i ett flygplan som lämnar marken, fästa ihop en bil med ett flygplan, fästa ihop ett flygplan med en båt, ja ni fattar. Din fantasi sätter gränserna för hur mycket kaos du orsakar. Och kaos är viktigt.
Hela spelet går i princip ut på att förstöra infrastrukturen i hela Panau. Släng dock samvetet överbord. Att förstöra ger dig nämligen kaospoäng och kaospoäng behöver du för att få bättre och bättre grejer och uppdrag.

Det här hade naturligtvis varit roligt i vilket spel som helst men Just Cause 2 är inte vilket spel som helst.
Panau är en våt dröm att röja runt i. Inte nog med att ön är gigantisk. Här finns alla sorters miljöer du kan tänka dig.
Öknar, hav, floder, regnskogar, byar, gigantiska städer, mindre städer, snöklädda berg med mera med mera.  Och överallt finns det saker att förstöra och upptäcka. Jag vill inte veta hur stort Panau är till ytan men det får GTA San Andreas att blekna. Det känns futtigt i jämförelse.

Själva storyn är inget att ha och det finns inga direkt minnesvärda karaktärer men det gör inget. När det kommer till ren och skär spelglädje så finns det nog inget som kan mäta sig med JC2. Det är helt enkelt vansinnigt roligt på det där sättet där klockan plötsligt är mitt i natten utan att du fattar vad som hände. Du skulle ju bara spela lite!
Om ni inte äger så införskaffa. Snarast!

RECENSION TOMB RAIDER DEFINITIVE EDITION PS4

Jag var aldrig något fan av Lara Croft. Första Tomb Raider släpptes ungefär samtidigt som Super Mario 64 och i jämförelse med allas vår rörmokare så var Lara stel och klumpig. Osmidig.
Jag brydde mig helt enkelt inte. Tills förra året.

Tomb Raider var förra årets näst bästa spel efter monoliten The Last Of Us. Ett magnifikt äventyr på i princip alla sätt.
Underbar spelmekanik, underskön grafik och en härlig matinédoftande story.
Så landar det på PS4 och ta mig tusan om det inte är ännu bättre än förra året!

Tomb Raider är en reboot av originalserien. Man struntar helt enkelt i alla föregående spel och börjar om på nytt.
Vi landar i Laras liv när hon är ute på sin allra första expedition, 19 år ung. Hon och hennes lärare, väninnna, gamla reservpappa och övrig besättning befinner sig på Stilla Havet på jakt efter det förlorade, mytiska riket Yamatai.
En fruktansvärd storm sänker skeppet och samtliga resenärer hamnar i havet.
Lara vaknar upp ensam, ilandspolad på en öde ö. En öde ö som man snabbt upptäcker inte är så öde.
En totalt skogstokig sekt har nämligen  tagit över hela holmen och dom kräver offer. Och här snackar vi inte om några nackade kaniner och en öppen eld, nej människor ska det vara! Och hör sen!
Laras väg iväg blir lång.

Det första som slår en är kontrollen. Lara är den smidigaste spelkaraktären sen Nathan Drake upptäckte öknen sist. Helt underbar att styra! Det är roligt att nya Tomb Raider på många sätt hade kunnat heta Uncharted 4 eftersom Uncharted inspirerades av just Tomb Raider en gång i tiden. Cirkeln är liksom sluten.
Och likheterna är slående. Nya Tomb Raider är det bästa Uncharted jag aldrig spelat.
Som vanligt när spelkontrollen är så här bra så blir automatiskt alla spelmoment roliga. Som striderna. I Tomb Raider är dom så roliga att jag kommer på mig själv med att medvetet dö för att kunna spela om dom. Vansinnigt bra!

Miljöerna är omväxlande och vissa sträckor är nästan mer survival horror än actionäventyr. Så tänk på det om kidsen vill spela. Det kan vara läskigt på sina ställen. Storyn är som sagt härlig matiné och det finns inget att klaga på där heller.

Så vad skiljer då denna versionen från den förra?
Först och främst körs detta i 1080 och har därmed ett helt annat flow. Grafiken är naturligtvis också bättre med en underbar ljussättning och dynamiska skuggor. Mycket mycket njutbart.

Tomb Raider Definitive Edition är ett helt igenom fantastiskt spel och en så vital nytändning att det är löjligt. Vilken comeback!

Tomb Raider Definitive Edition PS4

Story: 8
Grafik: 10
Ljud: 9
Spelbarhet: 10

MER WALKING DEAD

Idag blev det bekräftat att femte säsongen av The Walking Dead som snart börjar sändas i staterna inte blir den sista.
The Walking Dead får åtminstone även en säsong 6! Härliga nyheter så här på en höstmulen tisdag.

NASA SOVER PÅ JOBBET

Den amerikanska rymd -och forskningsorganisationen Nasa har nu avslöjat att man forskar och utvecklar hejvilt kring hypersömn. Hypersömn får det att tåras i ögonen på alla oss SciFi-nördar eftersom det förekommer i stort sett alla rymdfilmer som finns, med Alien som kanske främsta företrädare.
I Nasas fall så handlar det om resorna till Mars som beräknas ta ett halvår.

Det funkar så här; genom din näsa (tänk en sond) matas du med ett ämne som sänker din kroppstemperatur med 1 grad fahrenheit i timmen. Slutligen befinner du dig i stasis, en slags djupsömn som går att jämföra med björnar i ide. Så sover du ett halvår innan du långsamt tinas upp inför landning på den röda planeten.

Experiment på människor är redan igång, dock "endast" en vecka i taget. Häftigt va?

RECENSION BATTLE OF THE DAMNED

Det börjar bra. Faktum är att det börjar överraskande bra. Dolph får ett uppdrag av en höjdare att ge sig in i en infekterad stad och hämta ut höjdarens dotter.
Infekterad stad?
Jodå. Ett biomutagent virus har läckt ut från ett laboratorie och förvandlat hela befolkningen i en namnlös asiatisk stad till vansinniga, brutala semizombies.
Dolph ger sig iväg.

Inledningen av filmen känns lovande. Vi får vibbar av både The Walking Dead och World War Z. Lite fattigare förvisso men mer än godkänt. Effekterna är bra, ljussättningen perfekt men när du precis har släppt garden, lutat dig tillbaka i soffan och verkligen börjat tro på att detta lär vara Dolphs bästa på åratal så händer det. Allt blir en soppa.
Dolph hittar dottern och så långt är väl allt fortfarande hunky dory. Men tyvärr tillhör hon ett sällskap av överlevande miffon som både känns helt malplacerade och jobbiga.
En stund senare dyker det även upp mördarrobotar som teamar med Dolph och the miffos och här nånstans försvinner intresset ut genom mitt öppna fönster. Jag suckar.

Om bara Dolph hade hållt det hela på jorden så hade det här förmodligen verkligen blivit hans bästa på åratal! Men han låter det sjabblas bort.
Actionscenerna är underhållande, det smäller och låter, blodet flyger. Men manuset är bortom räddning.
Jag gillar Dolph. Verkligen. Så därför smärtar det mig. Bättre lycka nästa gång.

Blu Ray Betyg

5 insparkade zombieskallar av 10
Bild: 8
Ljud: 7

TWIN PEAKS KOMMER TILLBAKA 2016

Då var det bekräftat. Twin Peaks kommer tillbaka med inledningsvis en helt ny säsong 2016. Det är Showtime som nu gått ut med en pressrelease. Det ska heta Twin Peaks 25 Years Later och namnet är en anspelning på en dialograd i sista avsnittet från "gamla" serien där det sägs "I will see you again in 25 years" och 2016 är det exakt 25 år sen sista säsongen slutade...
Creepy om det hade varit en normal filmmakare men eftersom det är David Lynch det handlar om så skulle det inte förvåna oss om han har haft detta planerat hela tiden.

David Lynch och Mark Frost jobbar nu för fullt på manus och Lynch ska regissera.
Detta kan mycket väl bli det största som hänt tv-världen på, tjaaaaa, 25 år!

DREAMCAST -SAKNAD MEN VID LIV

Jag sålde mitt Nintendo 64 så snabbt jag bara kunde. En dam körde ända från Lund för att hämta det. 2500 kronor i handen och jag sprang ner till vår leksaksaffär där jag gladeligen gjorde av med dom i ett nafs. Varför?
Dreamcast hade kommit till stan!

Dreamcast var konsolen som skulle återupprätta Segas heder. Efter ett antal skogstokiga beslut i styrelserummen så hade Sega gått från att nästan knäcka Nintendo till att bli rumpsmiskade ordentligt av inte bara Nintendo utan även den nya uppstickaren Sony.
Nintendo hade några år tidigare huggit Sony i ryggen på ett mycket svekfullt sätt vilket hade fått elektronikjätten att se rött och förklara krig. Av bara farten tog dom nästan kål på Nintendo. Det hade blivit ett ordentligt krig där ett enda felbeslut kunde leda till utplåning. Det fanns inte utrymme för misstag och det skulle även visa sig att det inte fanns utrymme för tre aktörer.
Sega blev företaget som skulle bita i gräset. Men inledningsvis såg det bra ut.

Dreamcast lanserades 1999 till stående ovationer och satte det ena försäljningsrekordet efter det andra. Folk verkade vara sjukt pepp. Maskinen var nyskapande på ett sätt som nästan är ofattbart idag. Bara en sån sak som att konsolen var redo för onlinespel! VMU, minneskorten, var bärbara små under med egna skärmar som det gick att spela på. Handkontrollen, vars design Microsoft i princip snodde rakt av till Xbox några år senare. Segas egna utvecklingsstudios befann sig i nån slags kreativ eufori och släppte det ena nyskapande liret efter det andra.
Jet Set Radio, Sonic Adventure, Virtua Fighter 3 TB, Virtua Tennis, Crazy Taxi och inte minst Shen Mue, spelet som startade ett antal trender och spelmoment som vi idag tar för givet. Tredjepartstillverkarna låg inte heller på latsidan och spel som Trick Style, Power Stone, Resident Evil Code Veronica och det fantastiska Soul Calibur kompletterade laguppställningen. Det var en samling höjdarlir som kunde sätta skräck i vilken motståndare som helst.
Publiken jublade. Men sen hände nåt.

Försäljningen började mattas av. Sony började skramla med sin uppföljare till den omåttligt populära Playstation. Sega var inte längre kungar på den arena som en gång nästan plockade Nintendos skalp; marknadsföringen och reklamen.
Sony hade börjat använda Segas egna tricks emot dom och körde det ena mediatricket efter det andra. Vem minns inte "Playstation 2 är så kraftig att den kan avfyra missiler"?
När så slutligen PS2 släpptes 2000 så hade inte Sega dom ekonomiska musklerna längre. Dreamcast dog officiellt 2001 då Sega drog ut pluggen.
Men gjorde den det?

Fortfarande spelar folk på Dreamcast och så sent som förra året släpptes ett nytt spel till den. Det är en slags entusiastmaskin, ett levande minne från en tid då branschen formligen kokade av kreativitet. Det verkade inte finnas några spärrar, the sky was the limit liksom.
Och dom fantastiska spelen håller än. Soul Calibur var så långt före sin tid både speltekniskt och grafiskt att det står sig än idag. Jet Set Radio och Shen Mue likaså.
Dreamcast var den första konsolen som bevisade att det gamla resonemanget om att "en konsol är inte bättre än spelen som finns till den" inte höll längre. Det var inte längre en garanti till framgång att bara ha bra spel. Nu räknades marknadsföringen och där låg Sega sorgligt efter. Dom föll på eget grepp. En ny tid stod för dörren och där fanns ingen plats för en liten mirakelmaskin vid namn Dreamcast.
Dreamcast må vara officiellt dödförklarad men liket sprattlar i allra högsta grad.
Det bevisar den här artikeln om inte annat.

VI SAMMANFATTAR VECKAN!

Så var vi här igen. Nu går det snabbt mot jul känner jag. Denna veckan har vi utsett Arnolds 5 bästa actionepos, sagt farväl till Wonder Boy, rescenserat Metro Redux, gratulerat Naughty Dog på 30-årsdagen, dissat Weird Al, uppmärksammat både Heroes Of Might And Magic III och The Shield och mycket mycket mer! I verkliga världen har jag dragit upp en av mina båtar, gått på långvandring i skogen, lyssnat på White Stripes, petat näsan och mycket mycket mer!
Tiden flyger och vi med den!
Tack för att ni läser.

VÄRLDENS BÄSTA SNUTSERIE

Fram tills The Shield anlände så hade vi aldrig upplevt en så skitig och rå serie. Faktum är att det har inte kommit nåt liknande i efterhand heller.
The Sopranos hade haft sina ögonblick av våld och vansinne men där finns även hopp och humor.
Något sådant existerar inte i The Shield. Den lilla "humorn" som finns är när Vic Mackey drar en oneliner innan han slår in skallen på nån.

The Shield handlar om ett fiktivt distrikt i Los Angeles kallat Farmington. Här drar polisen igång ett experiment för bekämpning av gängrelaterad brottslighet. En liten grupp av snutar kallad Striketeam. Medlemmarna är handplockade av chefen för gänget, en kriminalare vid namn Vic Mackey och han har inte rent mjöl i påsen.
Under den sju säsonger långa serien får vi följa Vic, Shane, Curtis och Ronnie i deras kamp för rättvisan. Rättvisan som dom ser den.

Det står nämligen snabbt klart att Vic inte är någon vanlig snut. Han ser Striketeam som sin väg mot rikedom och en tryggad pension och han får snabbt dom andra med på noterna.
Vic beskrivs enklast som en ytterst våldsam sociopat som varken drar sig för mord, misshandel eller tortyr för att hålla sin rygg fri och tjäna pengar. Samtidigt som han är en ytterst elak knöl så har han även mänskliga sidor med en familj som han älskar och sina kollegor som han gör allt för att skydda.
Det dröjer inte länge förrän ryktena om Striketeam och deras metoder börjar florera i hela Farmington. Dom är lika avskydda som fruktade och deras överordnade börjar snart ana fan och försöker ständigt sätta dit dom. Striketeam skyddas dock av personer som sitter högre upp i näringskedjan men även dom börjar dra sig undan när spiralen börjar spinna snabbare och snabbare och plötsligt har Vic och dom övriga ett ton problem men väldigt få lösningar. Säcken börjar knytas åt och vänskaper splittras.

The Shield är en brutal käftsmäll helt utan förskönande omständigheter. Seriens styrka ligger i karaktärerna som lyfts fram på ett sällan skådat sätt. Självklart står the Striketeam i centrum men alla avsnitt innehåller även sidohistorier om dom övriga på polisstationen.
Alla är med eller mot Vic och hans metoder. Samtidigt som dom avskyr Striketeams brutalitet så kan ingen förneka deras effektivitet. En man som Vic kunde lika gärna ha befunnit sig på andra sidan lagen. Faktum är att han oftast befinner sig på andra sidan, skillnaden mellan honom och kräken han jagar är att han har en bricka som tillåter honom att döda. I övrigt är han oftast mer brutal än brottslingarna som han hotar, misshandlar och skjuter på löpande band.

Att följa The Shield är nästan psykiskt utmattande. Man blir fascinerad över hur Vic och dom övriga lyckas slinka ur den ena fällan efter den andra som sätts upp av internal affairs. Hur dom undgår magsår är en gåta. Ingen hade orkat leva under den stressen som Striketeam lever och ju längre serien rullar och ju längre ner i skiten samtliga hamnar, desto mer förstår man att det omöjligen kan sluta lyckligt. Finns det nån sorts universiell rättvisa så KAN det inte sluta lyckligt.
Striketeam har bränt så många broar och släckt så mycket hopp att endast skärselden återstår.

The Shield är inte för alla. Här finns inget hopp. Bara våld, blod och död. Vic Mackey är förmodligen den mest brutala karaktär som någonsin figurerat i en teveserie. Han är väl insatt i faktumet att det enda som skrämmer en härdad brottsling är någon som är ännu värre. Och Vic är värst av alla. En kille som hade fått Tony Soprano att springa för livet.
I en favoritscen knackar Vic och dom övriga på dörren till ett riktigt råskinn som kallar sig Doomsday. Han öppnar.
Vic: "Doomsday?"
Doomsday: "Yeah. Who the fuck are you?"
Vic: "Armageddon. And these are the hounds of hell!"
Shane: "VOFF VOFF!"
(Pang!)

The Shield är den hårdaste och skitigaste snutserien som någonsin gjorts. Och utan tvekan den bästa. Köp och låt dig förtrollas!

VI GRATULERAR NAUGHTY DOG

I år är det 30 år sen världens just nu bästa spelhus började göra sina alster.
1984 såg Naughty Dog dagens ljus, startade av två kompisar som tyckte det var roligt att göra och spela spel.
Deras första insats var ett åka-skidor-spel som snabbt föll bort i glömska.
När Playstation anlände så fick dom sitt genombrott med Crash Bandicoot och sålde miljontals spel.
Crash Team Racing är för övrigt fortfarande, tillsammans med Sonic & Sega All Stars Racing, den enda Mario Kart-utmanaren värd namnet.
Crash ledde till Jak & Daxter som ledde till Uncharted och här började folk verkligen förstå att det här gänget var något utöver det vanliga. Men det bästa återstod.

2013 anlände så det bästa spelet någonsin, The Last Of Us. En resa så vidunderlig och känslomässig att vi aldrig hade skådat nåt liknande tidigare.
Naughty Dog är bäst i världen just nu. Vi väntar med spänning på Uncharted 4 som anländer till PS4 nästa år.
Samtidigt finns det en fråga som vi alla ställer oss och oroar oss över; Hur ska dom någonsin kunna toppa The Last Of Us?
Men finns det ett spelhus förutom Nintendo som alltid kan höja ribban ytterligare ett snäpp så är det Naughty Dog. Ett stort grattis till er och tack för allt!

LYNCH HINTAR MER TWIN PEAKS

I ett twitter från igår hintar David Lynch en fortsättning på en av världens bästa teveserier, kanske den bästa, Twin Peaks!
Men David är ju känd som en busig kuf så frågan är om det är sant.
OM det är sant, vill vi ha en fortsättning eller ska vi låta det vara? Kan han någonsin nå upp till dom nivåerna igen?