Det börjar bra. Faktum är att det börjar överraskande bra. Dolph får ett uppdrag av en höjdare att ge sig in i en infekterad stad och hämta ut höjdarens dotter.
Infekterad stad?
Jodå. Ett biomutagent virus har läckt ut från ett laboratorie och förvandlat hela befolkningen i en namnlös asiatisk stad till vansinniga, brutala semizombies.
Dolph ger sig iväg.
Inledningen av filmen känns lovande. Vi får vibbar av både The Walking Dead och World War Z. Lite fattigare förvisso men mer än godkänt. Effekterna är bra, ljussättningen perfekt men när du precis har släppt garden, lutat dig tillbaka i soffan och verkligen börjat tro på att detta lär vara Dolphs bästa på åratal så händer det. Allt blir en soppa.
Dolph hittar dottern och så långt är väl allt fortfarande hunky dory. Men tyvärr tillhör hon ett sällskap av överlevande miffon som både känns helt malplacerade och jobbiga.
En stund senare dyker det även upp mördarrobotar som teamar med Dolph och the miffos och här nånstans försvinner intresset ut genom mitt öppna fönster. Jag suckar.
Om bara Dolph hade hållt det hela på jorden så hade det här förmodligen verkligen blivit hans bästa på åratal! Men han låter det sjabblas bort.
Actionscenerna är underhållande, det smäller och låter, blodet flyger. Men manuset är bortom räddning.
Jag gillar Dolph. Verkligen. Så därför smärtar det mig. Bättre lycka nästa gång.
Blu Ray Betyg
5 insparkade zombieskallar av 10
Bild: 8
Ljud: 7
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar