PLAYSTATION 20 ÅR

Min relation med Playstation började knackigt. Min vän Fredrik var först ut i gänget med den lilla grå konsolen. Året var nog 1995 och om jag inte minns helt fel så följde det med en demoskiva som bla innehöll spelet Ridge Racer och det var ju lite häftigt. Ärligt talat så var det det enda som var häftigt.
Jag var fortfarande kvar i Nintendo -och Segaland och fattade inte vad vi skulle med ännu en aktör. Dessutom en aktör som var känd för stereos och teveapparater, inte spel. Vid den här tidpunkten kände vi ju inte till Nintendos svek mot Sony och själva anledningen till varför Playstation kom till.
Kort sagt så brydde jag mig inte utan väntade på N64 och Sega Saturn. Playstation kändes onödig och B.

Sen släpptes slutligen Saturn och ingen brydde sig. Sega hade släppt för mycket skit på för kort tid och därigenom förbrukat allt förtroendekapital som dom byggde upp med Mega Drive. Saturn följdes av ett Nintendo 64, släppt av ett uppblåst Nintendo så fyllda av hybris att dom vägrade att ens snegla åt hur verkligheten såg ut.
Sony sköt bägge två i sank.
Sony hade dom lukrativa kontrakten som Nintendo vägrade sina tredjeparter vilket gjorde att alla gick över till Sony. Sony hade aggressiva marknadsföringskampanjer. Sony hade CD som lagringsformat vilket var ungefär 4000 ggr bättre än kassett och Sony hade dessutom optimerat sin Playstation för den nya, häftiga polygongrafiken. Något som Sega helt hade missat med sin Saturn.
Och plötsligt fanns mångfalden hos Sony. Sega och Nintendo var totalt bortblåsta från planen. En uråldrig balans var helt slängd över ända och Playstation skulle komma att sälja över 100 miljoner exemplar. Siffror som konkurrenterna inte ens var ljusår ifrån.

Efter Playstation var det dags för Playstation 2 och fortfarande brydde jag mig inte. Sega hade släppt sin bästa konsol någonsin, Dreamcast, och jag var (och är fortfarande) upp över öronen förälskad i den. Tyvärr gick den samma öde till mötes som Wii U, massmarknaden brydde sig aldrig. Av bara farten köpte jag dessutom både Gamecube och Xbox men inte något Playstation. Jag var nog lite sur för att Playstation 2 sänkte min älskade Dreamcast. Den sänkte inte bara Dreamcast förresten. Playstation 2 var en totalt ostoppbar nukleär missil rakt upp i dajmkrysset på allt vad Sega, Microsoft och Nintendo hette. Dom tre TILLSAMMANS var inte i närheten av Playstation 2:s 150 miljoner plus sålda exemplar. Fanskapet var ostoppbart och Sony verkade allsmäktiga.

Enter Playstation 3.
Efter dom haktappande framgångarna så gjorde Sony samma misstag som Nintendo. Dom satte näsan i vädret och trodde att dom skulle komma undan med vad som helst och när så Playstation 3 släpptes så hade den en prislapp på över 5000 spänn. Ken Kutaragi, Playstations pappa, sa rakt ut att han sket i vad det stod på prislappen. Det var ju Playstation. Folk skulle köpa den oavsett pris.
Men så blev det inte.
Ett mer ödmjukt Nintendo under den briljante Satoru Iwatas ledning skickade ut sin Wii och tog tillbaka tronen. Dessutom gjorde Microsoft i princip allting rätt med sin Xbox 360 och plötsligt vräkte allt på ända. Igen.
Sony verkade ha tappat greppet helt.
Men dom tog igen det. Nintendo gick inte att stoppa men när förra generationen gick i mål så stod Playstation 3, genom en mirakulös återhämtning, på silverplats.
Sony hade lärt sig läxan. Inför släppet av Playstation 4 så blev dom ödmjuka igen och la sina öron mot marken och verkligen lyssnade av vad spelarna ville ha.

Och det verkar ha lönat sig. Nu när vi är ett par år in i den nya generationen så har nämligen Playstation 4 sålt mer än vad Microsoft och Nintendo gjort tillsammans. Igen.
Sony sitter återigen säkert på tronen. Men motståndet börjar nafsa dom i hälarna. Wii U är totalt borträknad men Xbox One har en lineup med kommande spel som inte är att leka med. Och deras försäljning har tagit fart. Vi går en spännande framtid till mötes.

Nuförtiden är jag en dedikerad gamer som äger alla format för jag vill verkligen inte missa nåt. Det är fjärran från den person jag var för 20 år sen. Jag är mer vuxen, mer (bläääääää) mogen.
Playstation fyller 20 år idag. Må du leva i 200 år till. Mitt älskade fanskap.

RECENSION NIGHTCRAWLER

Jake Gyllenhaal är för mig en av sin generations absolut bästa skådisar. När han får till det så är han i absolut världsklass, inget snack om saken. Så när jag först fick höra talas om Nightcrawler och hur hyllad den blivit så blev jag grymt nyfiken. Men också lite orolig. Så där som man blir när alla kritiker hyllar en film.
Skulle den leva upp till hypen?

Gyllenhaal spelar Lou Bloom, en småtjuv och allmänt misslyckad individ som en natt råkar snubbla rakt in i en bilolycka.
Han är egentligen grymt intelligent och målmedveten och när han ser en kameraman filma alltihop och sen dessutom berättar för honom att man kan tjäna easy money på andras olyckor genom att sälja materialet till olika tevestationer så är han inte sen att haka på tåget. Han skaffar sig en kamera och en assistent och sen är filmen igång.

Lou's problem, och tillgång i det här fallet, är att han är helt skoningslös och i princip inte drar sig för någonting i sin jakt på ett bra och lukrativt scoop. Där andra ser sorg, blod och misär så ser Lou pengar och framgång. Han klättrar ständigt uppåt på stegen med sina allt mer snaskiga reportage och snart går han över alla gränser. Dom där gränserna som gör att polisen börjar intressera sig för hans metoder.

Nightcrawler ÄR Jake Gyllenhaal. Han gör en så fantastisk rollprestation att jag inte fattar varför han inte fick en Oscar eller två. Ju längre filmen går desto mer förstår man att Lou Bloom är en sociopat, för att inte säga psykopat. Och jävlar vad Gyllenhaal gör det bra! Blicken, den stirrande intensiva och halvgalna blicken gör att man som tittare sitter fastklistrad varje gång han är i bild. Det är rent sanslöst vad skicklig karlen är!

Rene Russo förtjänar också beröm i sin roll som Nina, den moraliskt förkastliga tevebossen som eldar på Lou. Hon drar sig inte heller för nåt i sin jakt vidare uppåt. Dom är en match made in hell.

Nightcrawler är en av dom bästa thrillers jag har sett i hela mitt liv och definitivt den bästa dom senaste fem åren. Den är spännande hela vägen tills eftertexterna.
Se den!

NIGHTCRAWLER

10 blodiga bilder av 10

Bild 9
Ljud 8

För dig som: Älskar nagelbitande spänning.
Inte för dig som: Trivs bäst med Disney.

FREDAGSTIPS!

Tjolahopp, nu var det fredag igen! Här kommer helgens tips från er favorithamn på The World Wide Web, ManBaraTrycker.

FILM:
Filmen Focus med Will Smith och hon den där vansinnigt porriga blondinen från The Wolf Of Wall Street är en skön lurendrejerifilm med lagom tempo. Den är spännande på ett alldeles tillräckligt sätt och passar bra när man kanske är lite tung i huvudet imorgon eller på söndag.

MUSIK:
Plattan Scream Dracula Scream med punkrockbandet Rocket From The Crypt har snurrat sig varm hos mig i veckan. Det svänger som satan (blås är alltid bra) och fötterna stampar och nävarna vevar. Bara introlåten Middle och singeln On A Rope legitimerar ett köp. Upptäck!

SPEL:
Idag köpte jag Dishonored Definitive Edition till PS4, det förmodligen bästa spelet från guldåret 2012. Nu förpackat i full HD, upphottad grafik och allt DLC. Dishonored är ett fantastiskt stämningsfullt spel om hämnd och ond bråd död och det utspelar sig i den bäst designade spelvärlden den här sidan Rapture. Köp och sveps med!

Ha en fin helg kära läsare!

THE LAST OF US 2

Härom dagen råkade Uncharteds manusförfattare försäga sig och därigenom blev uppföljaren till The Last Of Us i princip bekräftad. Internet fattade eld och vi rycktes med i lågorna.
Men när den värsta hettan lagt sig så börjar man fundera. Vad vill vi ha av The Last Of Us 2? Vill vi ens HA ett The Last Of Us 2?

The Last Of Us är, som vi numera vet, tidernas förmodligen bästa spel. Utan tvekan det bästa till konsoler iallafall. Historien om Joel och Ellie och deras resa genom ett USA efter apokalypsen fångade en hel värld och sålde miljoners miljoner, helt välförtjänt. Så en uppföljare faller sig liksom enligt alla naturlagar helt...naturligt.
Men det var så....perfekt.
Hur toppar man det liksom?

Enligt oss så finns det bara två vägar att gå. Den första och mest naturliga är en direkt fortsättning på ettan. Det börjar helt enkelt där ettan slutade.
Den andra, och den mest troliga, är att The Last Of Us 2 kommer att handla om helt andra människor. Kanske på en helt annan plats i världen. Kanske Europa, Asien eller Afrika?

Naughty Dog är bäst i världen och dom är inte dumma i sina huvuden. Dom känner den enorma pressen. Jag hade aldrig vågat riskera att fortsätta med Joel och Ellie och därmed även riskera miljoner fans vrede om dom inte anser att tvåan lever upp till ettan. Aldrig.

Så en annan plats med helt andra människor är säkrast. Plus att det ger utrymme för helt nya och gripande människoöden i en värld som sett sina glansdagar. Kom ihåg var ni läste det först.

GAMLA PÄRLOR PSYCHOCANDY

Psychocandy är namnet på en av dom mest inflytelserika plattorna från 80-talet.
En monolit av dist, punk, rock och pop. Den har i princip på egen hand startat musikfenomenet Shoegazing och inspirerat så många av 90-talets alternativa musikanter att det närapå är oöverskådligt.

Bröderna Jim och William Reid sa upp sig från sina jobb och startade bandet The Jesus And Mary Chain med en dröm om att bli rockstjärnor. Det skulle dom bli också i sinom tid, kända och ökända.
Efter några år av det sedvanliga harvandet på småklubbar så fick dom chansen och 1985 släpptes debuten Psychocandy.

Plattan inleds med den fenomenala Just Like Honey, en lugn och vacker låt och som lyssnare tror man att man hittat tonen för resten av plattan men då tror man riktigt fel. Det är nämligen ett förrädiskt lugn.
Efter den luriga inledningen lägger bröderna i högsta växeln och en total kakofoni tar vid. Gitarrerna på Psychocandy är så distade att dom gränsar till vitt, statiskt brus. Det är ett oväsen som låter även idag så man kan bara tänka sig hur det lät 1985.

Men när den första chocken lagt sig så börjar man ana något. Bakom dom obeskrivligt skräniga gitarrerna döljer sig pop och skönsång av rent Beach Boys-stuk och där kan man gott jämföra The Jesus And Mary Chain med The Ramones. Båda banden spelar Beach Boys-pop med elgitarrer, bara det att The Jesus And Mary Chains gitarrer skränar och låter på ett sätt som The Ramones aldrig var i närheten av.

Psychocandy innehåller 15 låtar och hela plattan avverkas på 40 minuter. Det krävs inget mattegeni för att förstå att det inte är rockopera vi pratar om här.
Kortaste låten, Taste Of Cindy, klockar in på en minut och trettionio sekunder.
Det är pop i dess allra renaste form. Pop korrumperad av dom mest distade gitarrer du nånsin hört.

Psychocandy togs emot väl av både press och publik och bröderna Reid blev rockstjärnor. Men dom blev snabbt ökända. Bröderna var inte dom trevligaste i branschen, riktiga rövhål faktiskt, och dom slogs friskt på scenen. Både med fans och inbördes. The Jesus And Mary Chain blev kända som ett kaotiskt band med kaotiska konserter, något som givetvis både lockade och skrämde bort folk.
Svin eller ej, Psychocandy är ett mästerverk som ingen kan ta ifrån dom.

DET JOBBIGASTE PROBLEMET

Det är minsann inte bara guld och gröna skogar att bo i ett i-land. Visst, vi slipper än så länge oroa oss för krig och dom flesta av oss har mat på bordet varje dag.
Men det finns andra problem.

Det ständiga flödet av ny teknik kan göra en sjuk minst sagt. Så fort man köpt nåt häftigt så dröjer det inte länge innan det kommer nåt ännu häftigare. Och billigare.
Titta bara på dom stackars PC-spelarna. Dom hinner inte mer än installera sitt nya grafikkort som dom smällde halva månadslönen på förrän den jobbige polaren som orkade vänta en månad längre köper ett ännu häftigare.
Teknik idag är mobbing.

Där är det skönt att vara konsolspelare. Vi köper vår maskin och sen behöver vi inte köpa nytt på fem år iallafall. Smidigt.
Bilar ska vi inte prata om. Är du inte miljonär så är du dum i huvudet om du köper en ny bil idag. Redan på väg ut ur affären så har värdet droppat med 60 000 och det spelar ingen roll om det står Skoda eller Lamborghini på huven. Hade du dessutom väntat två månader längre så hade du fått en ännu bättre version med fler airbags, bättre AC osv.
Teknik idag är mobbing.

Värst för mig är dock telefoner. Mobiltelefoner.
Du hinner inte mer än köpa en ny häftig nalle förrän nästa utannonseras och den är undantagslöst dubbelt så bra. Ren mobbing. Som Sony. Nu köpte jag precis min Z3 och är mer än nöjd med den, en oerhört läcker liten sak. Sitter och dreglar över den ibland. Och då! Då jävlar går Sony ut med nyheten att Z5 släpps snart med en 4K-skärm som kommer att få allt annat att likna VHS vs Blu Ray!
Hade jag bara väntat några månader till så hade jag fått nåt ännu häftigare.

Nej. Det har minsann sina sidor att bo i i-länder. Det är inte bara tjo och tjim hela dagarna, tro inte det. Vi slipper krig och svält och det är bra men vi har den satans tekniken.
Teknik idag är mobbing.

FREDAGSTIPS

Jaha. Då är ännu en fredag här. Då känner vi här på ManBaraTrycker att det är dags att dela ut lite fredagstips. Det är ju inte alltid så lätt att veta vad man ska göra med sin lediga tid, ett faktum som kan vara nog så stressande. Tur att vi finns och bryr oss om er. Då kör vi!

FILM
Har du sett The Counselor? Inte? Då är det dags att du upptäcker den! The Counselor i regi av Ridley Scott är nämligen en av de tätaste och mest spännande thrillers som kommit på senare år. Kidnappningar, drogkarteller, brutalt våld, Michael Fassbender, Brad Pitt, Javier Bardem och Cameron Diaz ser till att du inte glömmer den i första taget.

MUSIK
Dags att damma av lite reggaetoner nu när sommaren 2015 drar sina sista suckar! Själv kör jag på kungen själv, Bob Marley, och plattan för helgen heter Kaya.
Easy Skanking, Is This Love, Time Will Tell. En klassiker!

SPEL
Sen någon vecka tillbaka så löper jag återigen amok i den galna, roliga och brutala värld som är Borderlands. Borderlands The Handsome Collection närmare bestämt, till PS4.
Två feta spel och hundratals timmars underhållning gör den väl värd sina pengar. Har du inte besökt Borderlands universum än så är det hög tid att du gör det. Du kommer att trivas.

Trevlig helg!

RECENSION INSURGENT

Det började som bekant med Twilight som blev en dundersuccé och plötsligt skulle all fjortislitteratur filmatiseras. Vi fick Hunger Games, vars första del var helt okej, vi fick Beautiful Creatures som var ett sömnpiller utan dess like, och för nåt år sen kom Divergent som på sitt eget oskyldiga vis var riktigt underhållande och fick ett bra betyg här på ManBaraTrycker.
Nu är det dags för uppföljaren och vi måste tyvärr konstatera att den går samma väg som Hunger Games gjorde, från en underhållande första film till rena gäspningen.

Maken till seg sörja har jag inte sett på ett tag. Tris, som borde heta Trist hahaha, gömmer sig hos De Snälla med sina kumpaner. Hon som är antagonisten, och som jag inte ens kommer ihåg namnet på,  har hittat en mystisk Hellraiserkub hos De Andra som hon vill öppna.
Det kan hon inte.
Det är nämligen så att bara en divergent kan öppna Hellraiserkuben så därför behöver hon Trist till hjälp. Men Trist vill inte för antagonisten är elak och gör en massa elaka saker mot andra.
Hur ska det gå?

Insurgent är en tråkig film. Den känns urvattnad som en dåligt gjord grönsakssoppa och den är inne och springer på området som vi skrev om igår, Likgiltighet. Den är snygg med snygga effekter, har ett bra ljud och en hel del action men det är nåt som saknas. Den bara maler på. Att titta på Insurgent är som att titta på dom där sändningarna från riksdagen på SVT som dom brukar ha på förmiddagarna där dom diskuterar storleken på nagelsaxar.
En sjukt tråkig film.

Jag tog fram min mobil efter ungefär en halvtimme och började surfa runt, det är aldrig ett bra tecken. Under tiden sprang Trist och hennes ännu tristare polare omkring som yra höns i ett framtida, akopalyptiskt Chicago och jag kunde inte bry mig mindre.
Hoppas nästa film, om det blir nån, blir bättre.

INSURGENT
5 blonda bitches av 10

Bild 8
Ljud 8

FÖRVIRRAT

Det finns inget mer frustrerande än att inte tycka om något utan att kunna motivera varför. Man tycker bara inte om det. Och så frågar folk "men varför gillar du inte det?" och då kan du inte förklara. Det är frustrerande.
Handlar det om likgiltighet? Jag tror det. Mycket av det jag inte tycker om avskyr jag inte heller. Jag är bara likgiltig, tycker det är intetsägande. En stor gäspning.

METALLICA
Metallica är ett band som lämnar mig totalt likgiltig. Jag kan inte för mitt liv räkna ut vad som gör bandet så attraktivt i så många miljoner människors öron och ögon. Dom är så....mellanmjölk. Ingenting som sticker ut. Jag kan förstå att första plattan var nåt alldeles speciellt, jag har den faktiskt själv, men sen? Hetfields röst låter som vilken lokal karaokestjärnas som helst och musiken är slätstruken.
Dom är mellanmjölk för mig. Inte dåliga på nåt vis men ingenting som jag kommer ihåg fem minuter efter att jag hört dom.
Där är Slayer bättre.

HARRY POTTER-FILMERNA
Jag älskar fantasy, på riktigt. Det har jag gjort så länge som jag kan minnas. Det ger en fingervisning om jag berättar att jag läste Ringen-trilogin första gången när jag var 8 år gammal. Sen dess har jag formligen slukat fantasy. Men Harry Potter lämnar mig totalt likgiltig. Det är inte dåligt på nåt vis, bara....mellanmjölk.
Och filmerna?
Snyggt gjorda, genuin kvalitet. Men jag känner ingenting. Dom ger mig ingenting och det är synd tycker jag. Jag vill också fascineras av Harry Potters värld.
Men icke.

Så faran ligger alltså i likgiltigheten. Att inte känna någon passion. Men samtidigt kan man ju inte gilla allt, det går bara inte. Det är dock så mycket bekvämare med saker man tycker är direkt dåliga, som Paradise Hotel och One Direction.
Det är enkelt att vräka ut skit över något men en betydligt större intellektuell utmaning när man inte gillar nåt men egentligen inte tycker det är dåligt heller.
Det stör mig för det känns som om man missar nåt utan nån egentlig anledning.
Jag vill vara passionerad, inte likgiltig.

Kärlek är passionerat, hat likaså. Men hat är destruktivt och leder en i fördärvet. Det tär som fan på en. Fast likgiltighet är nästan värre än hat. Hat går alltid att motivera, det kan man inte med likgiltighet. Likgiltighet är farligt. Hemska saker kan hända om man bara rycker på axlarna åt allt. Då dyker figurer som Hitler och Stalin upp och ställer till med oreda.
Nu är nog vägen lång från James Hetfield till Adolf Hitler men ändå.
Likgiltighet är ett gissel.

Så kära Metallica. Se till att släppa en riktigt smutsig kukrockplatta nästa gång så jag slipper känna likgiltigheten krypa längs ryggraden. Det är ert fel.

RECENSION FÅRET SHAUN THE MOVIE

Jag är ett mycket stort fan av Fåret Shaun. Det är oerhört skickligt gjort och humorn är helt underbar. Djurens personlighet framkommer så klockrent så det finns inte och det är helt uppenbart att skaparna av serien har eller har haft djur själva. Varje avsnitt är en skrattfest men håller det för en långfilm?

Ja, det gör det. Så pass bra att filmen om Shaun, hans kompisar, grisarna, tjuren och alla dom andra är den film som jag skrattat mest åt i år. Det är alla små detaljer som gör det. Humorn i Fåret Shaun är ofta ögonblicklig, det kommer ingen förvarning om att något festligt ska hända utan det bara händer. Och tittar du bort en sekund så missar du det. Det är precis som jag vill ha det. Jag tänker inte spoila något här men för jösse namn, håll ögonen öppna.

I Fåret Shaun The Movie så tappar bonden minnet och försvinner i stan. Shaun och gänget gör allt dom kan för att finna sin vän medan en djurfångare blir deras svurne fiende....

Mer story än så behövs alltså inte. Ett manus på max fem sidor räcker för att bli årets roligaste. Det kan man tacka hantverksskickligheten för. Fåret Shaun är fantastiskt överjävligt bra gjort. Alla små detaljer, mimiken, miljöerna, allt. Det är ett sant nöje att bara sitta ner och låta sig svepas med. Man både gapskrattar och fnittrar lite lätt. Fåret Shaun är en film för alla med humor, gammal som ung.

FÅRET SHAUN THE MOVIE

8 psykotiska byrackor av 10
Bild 9
Ljud 6