FÖRVIRRAT

Det finns inget mer frustrerande än att inte tycka om något utan att kunna motivera varför. Man tycker bara inte om det. Och så frågar folk "men varför gillar du inte det?" och då kan du inte förklara. Det är frustrerande.
Handlar det om likgiltighet? Jag tror det. Mycket av det jag inte tycker om avskyr jag inte heller. Jag är bara likgiltig, tycker det är intetsägande. En stor gäspning.

METALLICA
Metallica är ett band som lämnar mig totalt likgiltig. Jag kan inte för mitt liv räkna ut vad som gör bandet så attraktivt i så många miljoner människors öron och ögon. Dom är så....mellanmjölk. Ingenting som sticker ut. Jag kan förstå att första plattan var nåt alldeles speciellt, jag har den faktiskt själv, men sen? Hetfields röst låter som vilken lokal karaokestjärnas som helst och musiken är slätstruken.
Dom är mellanmjölk för mig. Inte dåliga på nåt vis men ingenting som jag kommer ihåg fem minuter efter att jag hört dom.
Där är Slayer bättre.

HARRY POTTER-FILMERNA
Jag älskar fantasy, på riktigt. Det har jag gjort så länge som jag kan minnas. Det ger en fingervisning om jag berättar att jag läste Ringen-trilogin första gången när jag var 8 år gammal. Sen dess har jag formligen slukat fantasy. Men Harry Potter lämnar mig totalt likgiltig. Det är inte dåligt på nåt vis, bara....mellanmjölk.
Och filmerna?
Snyggt gjorda, genuin kvalitet. Men jag känner ingenting. Dom ger mig ingenting och det är synd tycker jag. Jag vill också fascineras av Harry Potters värld.
Men icke.

Så faran ligger alltså i likgiltigheten. Att inte känna någon passion. Men samtidigt kan man ju inte gilla allt, det går bara inte. Det är dock så mycket bekvämare med saker man tycker är direkt dåliga, som Paradise Hotel och One Direction.
Det är enkelt att vräka ut skit över något men en betydligt större intellektuell utmaning när man inte gillar nåt men egentligen inte tycker det är dåligt heller.
Det stör mig för det känns som om man missar nåt utan nån egentlig anledning.
Jag vill vara passionerad, inte likgiltig.

Kärlek är passionerat, hat likaså. Men hat är destruktivt och leder en i fördärvet. Det tär som fan på en. Fast likgiltighet är nästan värre än hat. Hat går alltid att motivera, det kan man inte med likgiltighet. Likgiltighet är farligt. Hemska saker kan hända om man bara rycker på axlarna åt allt. Då dyker figurer som Hitler och Stalin upp och ställer till med oreda.
Nu är nog vägen lång från James Hetfield till Adolf Hitler men ändå.
Likgiltighet är ett gissel.

Så kära Metallica. Se till att släppa en riktigt smutsig kukrockplatta nästa gång så jag slipper känna likgiltigheten krypa längs ryggraden. Det är ert fel.