DET SISTA RUMMET

Att jag älskar spel har väl knappast undgått någon vid det här laget. Och jag är i gott sällskap. Faktum är att spel numera är världens största underhållningsform, större än film, större än musik.

För mig är spel meditation. Det är den största dragningskraften för mig. Jag är ett bokstavsbarn och i mitt fall innebär det att mitt huvud aldrig någonsin är tyst eller tomt på idéer. Från morgon till kväll är det full aktivitet. Inte ens på natten får jag sova i fred. Det snurrar då också. Faktum är att jag har ett anteckningsblock bredvid sängen att använda varje gång jag vaknar till med en bra idé i huvudet så jag inte glömmer den. Fördelen med detta är att jag är omänskligt kreativ och tänker ständigt utanför boxen vilket gör att jag snabbt hittar lösningen på olika problem.
Nackdelen är att jag ofta är trött för det tär på dig att aldrig få vara ifred från tankar och idéer.

Där är spelen bra för mig. När jag spelar koncentrerar jag mig nämligen helt på spelet och huvudet får vila. En form av meditation helt enkelt. Jag blir lugn och skön i hela kroppen av att sitta ner och spela och därför älskar jag spel så mycket. Det är också anledningen till att jag aldrig spelar online. Jag vill inte bli störd i min meditation och bara tanken på att spela med ansiktslösa människor jag ändå aldrig kommer att få träffa stressar mig. Jag vill vara själv.
En holmgång med kamrater i soffan via spel som Mario Kart, Tekken och Fifa kan dock vara jävligt roligt men det är ju en helt annan grej.

Så kärleken till spel är genuin från min sida men naturligtvis finns det saker jag stör mig på. Dit räknas naturligtvis klassiker som buggar, glitchar och datorfusk. Men det värsta är enligt mig saker som förstör upplevelsen på det stämningsfulla planet. Saker som tar dig ur upplevelsen och påminner dig om att det bara är ett spel. Och en av dom värsta är Det Sista Rummet.

Vad är då Det Sista Rummet?
Det slog mig igen senast igår. Jag spelar just nu Dead Rising 4 för fullt (grymt roligt) och under ett uppdrag kom så klassikern. Det Sista Rummet.

Det Sista Rummet är när spelet beordrar dig att söka genom tre eller flera rum, grottor, hus eller whatever efter en person, en nyckel, en skatt eller ännu mer whatever. Och du vet, du VET, att det spelar ingen roll i vilken ordning du letar genom dessa rum, grottor eller hus eftersom grejen du letar efter kommer att befinna sig i det sista du letar i.

Det är så förutsägbart och så in i döden upplevelsedödande. Att detta fortfarande förekommer i nio fall av tio i denna typ av uppdrag är obegripligt. Att inte spelutvecklarna har bemödat sig med att lägga in en kod som gör det random är lathet på gränsen till tjänstefel.

Som spelutvecklare måste man se helheten. Att det är pyttesmå detaljer som denna som är så viktig för helhetsupplevelsen. Den dagen, om den kommer, när jag själv styr utvecklingen av ett spel så kommer jag att tillägna denna uppgiften till mig själv. Så har jag bara mig själv att bli förbannad på om det sker såna här onödiga saker som drar mig ut ur illusionen.
Skärpning på denna fronten tack.

RECENSION HACKSAW RIDGE

Mel Gibson är en hjälte för mig. Både som skådis och regissör. Nästan mer som regissör faktiskt. Länge var han Hollywoods kanske främsta golden boy med skådisinsatser i Dödligt Vapen-serien och diverse andra stora hits. När han sen tog steget till att bli regissör så visste inte hyllningarna några gränser.
Braveheart, The Passion Of Christ och Apocalypto överöstes med Oscars och hyllningar. Tyvärr var även Mel en passionerad alkoholist och det satte minst sagt käppar i hjulen.

Efter en ovanligt blöt kväll blev Mel stoppad i sin bil av snuten och gjorde då det fatala misstaget att prata mycket illa om det utvalda folket, vilket äger i princip all makt i just Hollywood och sen var det kört. Judar kritiserar man inte ostraffat.
Sen var det ner som en pannkaka.
Mel söp, hotade och misshandlade flickvänner och betedde sig allmänt som en utflippad idiot. Alla trodde Mel var slut men Mel är en man. Och en man borstar av sig dammet och reser sig igen.

Hacksaw Ridge är en krigsfilm som är verklighetsbaserad. Den handlar om Desmond T Ross, en Sjundedagsadventist och vapenvägrare som mot alla upptänkliga odds blev en krigshjälte under Andra Världskriget.
Bara betänk faktumet.
Att vara vapenvägrare och bli krigshjälte i den fullständiga slakt som var Andra Världskriget. Otroligt.

För att vara en film av Mel Gibson, som gjort sig ett namn genom att gladeligen skildra oerhört brutalt våld, så är faktiskt Hacksaw Ridge lågmäld. I jämförelse med Braveheart och Apocalypto nästan våldsbefriad. Större delen av filmen går åt att skildra Desmonds uppväxt och väg mot kriget. Ett krig han så gärna ville delta i och göra sin plikt trots pikarna och mobbningsförsöken från både befäl och stridskamrater. Detta segment av filmen är väldigt vackert gjort och man tappar aldrig någonsin intresset utan sitter i spänd väntan på kriget som obönhörligen rycker närmare och närmare.

När det väl brakar loss så kommer den Mel vi alla känner fram. Explosioner dånar, kroppsdelar flyger, blodet sprutar och man undrar återigen hur någon överhuvudtaget kunde överleva detta helvete.
Det är intensivt på ett sätt så man nästan känner det fysiskt. Men som i övriga filmer av Mel Gibson så finns det någon slags poesi bland allt fruktansvärt våld och lidande. Det går inte att förklara, det bara är där.

Jag har själv haft förmånen att ha fått lära känna en Sjundedagsadventist och jag kan intyga att dom är precis som Desmond T Doss. Stoiska, nästan fanatiska i sin övertygelse på det där viset att dom närmast framstår som idioter omgivningens ögon. Men vänligare själar och trofastare kamrater är svåra att hitta.
Så Desmonds beteende och inställning är ingenting som förvånar mig. Absolut inte.
Är man vapenvägrare så ska man inte ha vapen heller, oavsett hur många japaner som attackerar dig med svärd.
Det är bara så det är.

Hacksaw Ridge är en vacker och rörande film som har gjorts med stor respekt för huvudpersonen och dennes familj och efterlevande. Allt, precis allt, håller högsta klass. Och så roligt att få se Vince Vaughn i en seriös roll som han dessutom spelar med den äran!
Betyget kan inte bli annat än det högsta.

BILDEN
Skarp. Vacker. Underbar.

LJUDET
Jag vet inte vad jag ska säga. Bland det bästa jag hört i filmväg någonsin. Både i dom lugna partierna och i striderna.
Kulorna flyger i rummet och explosionerna får dig att slänga dig i skydd bakom soffan. Referensklass.

HACKSAW RIDGE

10 vinnande vapenvägrare av 10

RECENSION ARRIVAL

Jag konsumerar otroligt mycket film. Man kan säga att det är en passion hos mig och har varit sen jag var liten.
Som bokstavsbarn har jag enormt mycket energi och tankar som ständigt snurrar runt i skallen och gör mig trött. Det är nu först i vuxen ålder som jag insett att en stor del av mitt liv har varit en jakt på lugn och ro. Avslappning. Och det lugnet och den ron fann jag i film och tevespel.
Endast när jag ser på film eller spelar spel så är jag helt lugn och huvudet är tomt på tankar. Det är därför jag älskar film så mycket.

När man konsumerar film så till den milda grad som jag gör så säger det sig självt att det är sällan man stöter på nåt som verkligen berör en. Ganska motsägelsefullt egentligen, man borde ju stöta på mer bra film ju mer man tittar men så är det. Det finns få pärlor men dom finns. Arrival är en sån pärla.

Louise Banks är en språkprofessor med ett tragiskt förflutet. Hennes dotter har dött i cancer och hennes man har lämnat henne. Hon har tidigare hjälpt den amerikanska staten med att lösa språkkoder som använts av terrorister och det är när tolv stycken rymdskepp anländer till jorden som hennes hemland behöver henne igen.

Till synes helt utan mönster och helt slumpmässigt svävar utomjordingarna över vår planet. Dom verkar inte fientliga, bara passiva.
Men vad vill dom?
Louise får i uppdrag att lösa deras språk.

Arrival är en långsam, majestätisk och poetisk film. På ett bra sätt. Inte konstig för konstighetens skull. Den får dig att fundera på ditt eget liv och din egen tillvaro. Värdesätter vi det som verkligen är viktigt eller låter vi bara dagarna gå?

Jag kände mig på riktigt upplyst och fördjupad när sluttexterna började rulla. Berörd. Senast jag kände så för en film var 1991 när jag hade sett Point Break för första gången. Detta är magiskt bra och med lätthet den bästa filmen jag sett i år.
Arrival är ingen Independence Day och förväntar du dig action och inälvor så kan du leta efter något annat. Inget ont om action och inälvor, jag är själv ett fan, men Arrival är poesi. Poesi i filmform.
En underbar, vacker och magisk saga.

BILDEN: Som du förväntar dig av en modern AAA-film. Skarp och snygg med en blek färgton som passar filmen perfekt.

LJUDET: Det är en långsam och lågmäld film så det är inget du visar upp din hemmabio med. Men när basen tar i så tar den i ordentligt. Vräkvarning.

ARRIVAL

10 poetiska pionjärer av 10

RECENSION MAFIA 3

Mafia var aldrig nåt för mig. Det var grått, brunt och hade en helt genomrutten skadefysik som gjorde att fiender kunde överleva två träffar point blank från ett pumphagel men dö om du petade dom i ögat. Vad det dock hade var en genuint intressant historia som höll dig kvar.

2010 släpptes Mafia 2 och herredumilde vilken uppryckning! Det var den bästa gangsterfilmen du någonsin varit med i. Grafiken, soundtracket, storyn, spelmekaniken. Allt, tammefan ALLT, var på topp när du engagerade dig i Vito's våldsamma öde. Så pass på topp att Mafia 2 ligger på plats nr 5 på topplistan över förra generationens bästa spel. Dom fyra övriga upptas av The Last Of Us samt Mass Effect-trilogin. Så att säga att Mafia 2 är bra är en underdrift. Har du inte spelat det så råder jag dig till att göra det. Det håller än på alla plan.

I Mafia 3 förflyttas vi till den svettiga, sexiga amerikanska södern. Det är sent 60-tal och staden är New Bordeaux, en variant av New Orleans givetvis. Staden har samma arkitektur som sin verkliga förlaga och omges av träskmarker där en gangster lätt kan försvinna i en alligators gap....

Vi spelar som Lincoln Clay, en nyss hemkommen Vietnamveteran. Lincoln är mulatt med dragning åt det svarta hållet och ni som kan er historia vet att 60-talet i den amerikanska södern knappast var en inkluderande gemenskap. Rasismen flödar och förbered dig på att bli kallad nigger mer än en gång.

Lincoln är föräldralös men har blivit uppfostrad av en lokal gangster som har förbindelser med det lokala Cosa Nostra och det är när du hjälper dom med en på papperet simpel uppgift som saker och ting tar en våldsam och tragisk vändning och Mafia 3 blir en fullblodad hämnarhistoria. Det är nu det börjar.

Mafia 3 är ett väldigt roligt spel. Inte riktigt lika bra som sin föregångare men närapå.
Det är stort, det tar många timmar att spela klart och det är stämningsfullt till tusen. Det är också repetitivt.
Kort sagt är staden uppdelad i små distrikt och det är dessa distrikt du ska erövra och sen överlåta åt dina underbossar som valt att hjälpa dig.
Det repetitiva består i hur du erövrar distrikten.
Du går in, förhör någon, mördar några andra, förstör materiel och möter sen en miniboss som du väljer att låta leva eller dödar. Repetera.
Mafia 3 har fått kritik för detta och det är fullt förståeligt. Men jag har inga problem med det. Dels beror det på att jag älskar att smyga runt och döda motståndarna en efter en a'la Splinter Cell och dels beror det på att själva grunderna i spelet är så genuint välgjorda. Stämningen är tjock som cement.

New Bordeaux är nämligen en stad som andas och lever. Musiken är så klockren att det är löjligt även om tre radiokanaler är i klenaste laget och det märks att teamet bakom Mafia 3 har gjort en ordentlig research innan dom började utveckla spelet. Bara en sån sak som själva ljuset tar andan ur en ibland. Väldigt imponerande gjort.
I övrigt är inte Mafia 3 en grafisk koloss och det är inte lika snyggt som den främsta konkurrenten i genren, GTA V.
Vad Mafia 3 dock har som i princip alla övriga saknar är hysteriskt läckra mellansekvenser. Dom är löjligt snygga och stämningshöjande med fantastiskt snygg mimik och kroppsspråk.

Lincoln Clay ger sig ut på en extremt våldsam och blodig hämndturné och han har hjälp av en av sina gamla Vietnampolare, nämligen CIA-mannen Donovan. Donovan är en riktig typ som det är svårt att inte tycka om. Storrökande och totalt befriad från både moral och skrupler är han oumbärlig med sin spetskompetens. Dessa två herrar får du följa när du går fram som en skogsbrand bland New Bordeaux's kriminella.
Och när det majestätiska slutet plötsligt slängs i ansiktet så inser man att man återigen har fått vara med på en sån där härlig tevespelsresa som lämnar en berörd.

Mafia 3 är en genuin kvalitetsprodukt som bör finnas i hyllan hos varje nörd och jag rekommenderar det starkt.

9 rasistiska rednecks av 10

MAFIA 3
Till PS4, Xbox One och PC

Grafik 8
Ljud 9
Story 9
Spelglädje 9

För dig som: Älskar storys som faktiskt berör men inte heller har något emot att döda 6785 personer.

Inte för dig som: Bara spelar Tetris.

E3 2017

Årets spektakel är över. Som vanligt ett frosseri i spel och spelrelaterat. En nyhet för i år var att dom tre stora, Microsoft, Sony och Nintendo, var ungefär lika tråkiga allihop. Istället verkar dom flesta överens om att Ubisoft tog hem pokalen, inte minst på grund av ett visst Beyond Good And Evil 2 som är väldigt efterlängtat av en liten men väldigt högljudd skara fans där även undertecknad ingår. Ettan var magiskt.

Microsoft var minst dåliga av dom tre stora och det enbart på grund av utannonseringen av Xbox One X som tidigare gått under namnet Scorpio. Den släpps den 7:e november i år och är så ofattbart (i konsolsammanhang) krallig att det är närapå löjligt. Den får närmaste konkurrenten PS4 Pro att framstå som just PRO, pensionärernas riksorganisation, i jämförelse. Vi snackar spel i native 4K med 60 bilder i sekunden. Vi snackar en kraftig skärpning av gamla spel till vanliga Xbox One av bara farten. Utan att utvecklarna behöver göra ett dugg. Det är teknikporr på extremt hög nivå och vi här på ManBaraTrycker har givetvis redan förhandsbokat ett exemplar.
I övrigt var Microsofts show en enda gäspning där man, förutom Metro Exodus som ser helt fakking underbart ut, satsade hårt på, gääääsp, indiespel. Vi på ManBaraTrycker skiter som bekant i indiespel utan är helt inne på AAA-titlar.
Så hej då.

Nintendo hade sin vanliga förinspelade historia och den var bedövande tråkig. Positivt var uppvisningen av Super Mario Odysee som bara ser mer och mer lovande ut. Mario har nån slags mössa som verkar kunna förvandla sig till vad som helst vilket öppnar upp för nya spelrevolutioner i sann Nintendoanda.
Metroid blinkade också förbi vilket fick undertecknad att kippa efter andan då Metroid Prime till Gamecube var underbart.
Det går bra för Nintendo nu och Switch säljer som smör utan att egentligen ha något att erbjuda i spelväg. Både Zelda och Mario Kart finns till Wii U. Men hösten som kommer verkar lovande och en Switch kommer att köpas in till redaktionen under mellandagsrean.

Sony börjar bli mätta igen. Mätta och trötta. Frågan är om dom ska göra om samma misstag som dom gjorde när dom var störst med PS2. Att tro att dom kommer undan med vad som helst. För övrigt samma misstag som Nintendo gjorde med N64. PS4 säljer i rekordmängder och i skrivandets stund har det sålts 60 miljoner stycken till kund vilket är att jämföra med Xbox One som ligger runt 35 miljoner. Dom verkar inte kunna göra något fel för tillfället.
Utom E3-shower då.
Segt och ointressant sammanfattar det hela ganska bra. Vi var många som hoppades på något mer om uppföljaren till tidernas bästa spel, The Last Of Us, men det kunde vi glömma.
Days Gone räddade istället Sony från ett totalt magplask och vi ser verkligen fram mot att få vara biker i zombieapokalypsen.

Smaken är som baken och det ska vi vara glada för. Annars kan man lika gärna vara kommunist. Så här kommer VÅRA favoritspel från årets E3:

Metro Exodus.
Dom två första spelen är så magiskt bra att det trotsar all beskrivning och Metro Exodus ser ut att hålla den fanan högt.
På Xbox One X är det dessutom så snyggt att man inte har långt till tårarna.

Wolfenstein 2.
Uppföljaren till dom två senaste årens förmodligen bästa köttaskjutare verkar helt lysande. Europa har övergivits för ett ockuperat USA. Trailern på 8 (!) minuter var både vansinnigt snygg, lite creepy och minst sagt actionfylld. Kulorna kommer att vina i höst!

Super Mario Odysee.
Det är ett nytt Mario.

Avslutningsvis kan vi konstatera att det blir en underbar och dyr höst för oss gamers. Runt 10-15 titlar i betygsklassen minst 8/10 ska släppas OCH en helt ny konsol som kommer att sparka hårdvarustjärt så det står härliga till!
Så njut fullt ut av sommaren och var trygga i vetskapen om att årets höst i nådens år 2017 inte är något att frukta!

VAD HÄNDE MED CHILI PEPPERS?

Jag hade förmånen att få vara tonåring under 90-talet, ett decennium då det hände mer kulturellt än vad det någonsin gjort innan i människans historia. Dina föräldrar pratar sig säkert varma om 70-talet men dom har inte en suck. Vad producerade 70-talet? Led Zeppelin, Hajen och Star Wars.
På 90-talet hände följande:
Teve -och datorspel slog igenom.
Hip hop blev mega.
Filmen revolutionerades via bland annat Quentin Tarantino.
Teven revolutionerades av bland annat dokusåpor.
Techno, industri och annan tyngre elektronisk musik blev mega.
Litteraturen tog en ny provokativ vändning via böcker som American Psycho.
Punken blev större än vad den någonsin varit.
Grungen blev mega.
Red Hot Chili Peppers.

Chili Peppers, som drog igång på 80-talet, blev för många av oss musikintresserade kids på 90-talet själva personifieringen av just 90-talet.
Uppkäftiga, roliga, kompisarna, alternativa och förjävla bra. Som en blandning av mupparna och Beverly Hills 90210.
Dom hade allt. Dom hade John Frusciante som skapande motor. Sen slutade John.

Egentligen behöver jag inte skriva mer här nu för jag tror att det är där problemet ligger. Red Hot Chili Peppers utan John Frusciante är ett tråkigt AOR-band av typen hissmusik. Så viktig är han.

Chili Peppers innan John var en utflippad och minst sagt punkig orkester. Hillel Slovak var ett galet gitarrgeni och för konstig för att nånsin kunna skriva några hits. När han tragiskt gick bort i en heroinöverdos så fick en väldigt ung Frusciante chansen och som han tog den.
Plötsligt spelades Chili Peppers på radion, plötsligt hade dom hits. Mother's Milk ledde till Blood Sugar Sex Magik och som från ingenstans var den putslustiga funkpunkorkestern ett av världens största band. Det var som om John var den där lilla hemliga ingrediensen dom alltid saknat.

Men dom blev för stora och John orkade inte med trycket. Han ville aldrig bli en världsstjärna utan var nöjd med att lira på klubbnivå. Han hoppade av och gled in i ett så allvarligt heroinmissbruk att han blev ett levande skelett och tappade alla sina tänder.

Dave Navarro, en annan gudabenådad gitarrist från helt jävla fantastiska Jane's Addiction, tog över och genast föll dom.
Dave's spelstil passade inte bandet och One Hot Minute blev en mellanskiva. Inte dålig på nåt vis och rena drömmen jämfört med vad som komma skulle.

John blev fri från missbruket och hoppade in i bandet igen. Resultatet?
Californication, en av 90-talets mest sålda skivor. Börjar ni också ana en röd tråd här? Den följdes av By The Way och mastodontdubbelplattan Stadium Arcadium som länsade Frusciante på så mycket kreativitet han hade i sin arma kropp. Utmattad hoppade han av igen.

Och sen har det bara gått åt fanders. Ersättare för John den här gången blev en ung kille vid namn Josh Klinghoffer och katastrofen var ett faktum.
Red Hot Chili Peppers har gått från att vara fräscha, funkiga och energifyllda till nåt slags amerikanskt dansband.
Jag fick förra skivan I'm With You i födelsedagspresent av min exfru och jag har lyssnat igenom den en gång. Jag kan inte namnge en låt på hela plattan.
Den senaste har jag inte ens brytt mig om att köpa. Det räckte med att höra singeln.

Jag fattar att band förändras och jag fattar att man blir äldre. Att springa runt naken med en strumpa på kuken när man är 55 är på gränsen till patetiskt men man måste inte bli TRÅKIG!!!!

Jag älskade Chili Peppers!!! VI älskade Chili Peppers!!! Fan, jag älskar fortfarande Chili Peppers. Men får ni inte tillbaka John så lägg för fan ner. Det räcker nu!

EN MÅNAD MED HUAWEI

För ungefär en månad sen kände jag att nu jävlar fick det vara nog. Jag var färdig med det trygga och invanda. Det var dags för nåt nytt och vilt, en personlig revolution i fickformat. Jag dumpade japsarna och gick all in kines.
Dags för Huawei!

Dom senaste smarta lurarna jag ägt har alla varit Samsung eller Sony. Iphone har inte funnits på min karta sen 2010. Dels för att jag tycker att dom inte utvecklas nånting och ständigt ser lika tråkiga ut och dels för att Apple är för mycket en sekt för min smak. Man måste liksom pröjsa för allt. För mig som är lagd åt det lite mer fria och anarkistiska tänket så finns bara Android och alla dess möjligheter. Windows och dom övriga kan jag inte uttala mig om då jag inte ens hållit en i handen, än mindre använt nån.

Både Samsung och Sony gör förbaskat bra och kompetenta lurar (minus Note-fadäsen nyligen för Samsung) och särskilt Sonys är läckert designade. Men ibland vill man som sagt bara testa nåt nytt. Man är väl inte sektmedlem i Apple för bövelen!
Alltså ringde jag min leverantör och beställde en lur som jag glott efter med suktande blick ett tag nu, Huawei och deras Honor 8.

Det första som slår en när man river upp plasten med dreglet rinnandes är själva paketeringen. Det är ett litet designkonstverk i sig där telefonen och dom andra grejerna liksom är ihopbyggda som ett Lego i sina små kartonger. Väldigt läckert och ger känslan av lyx.

Själva telefonen kan enklast beskrivas som erotisk, designmässigt. Helt i glas och med en härlig tyngd.
Den finns i färgerna svart, vitt och havsblått och jag valde den senare då jag dels älskar färgen i sig och samtidigt tyckte jag helt enkelt att den såg snyggast ut på bilder när jag kollade på nätet.
Och snygg är den. Så in i blodröda hällevik. Den har dessutom en läcker effekt som gör att den skiftar i olika nyanser när solen träffar den. Lyxigt, läckert, erotiskt.

Rent tekniskt är den snabb som satan. Grymt snabb. Så pass att den dansar cirklar runt samtliga mobiler jag hittills provat. Apparna startar på ett ögonblick och spelen snurrar på utan att nånsin lagga. Detta gäller även fingeravtrycksknappen som sitter på baksidan. Du trycker och en hundradel senare är telefonen igång. Vansinnigt bra helt enkelt!

Kameran, eller kamerorna om man ska vara noga, är det något ovanliga tre till antalet. Två där bak och en där fram. Tydligen ska dom två därbak, den "vanliga" kameran, stereoköra på nåt vis för att optimera bilderna. Hur det är med den saken vet jag ej utan jag konstaterar bara att det blir enormt fina bilder med jävligt hög upplösning och fina färger.
Vi snackar skäggstrån och porer här, alltså inget att fota dig själv med när du är bakfull. Sanningen kan nämligen svida.

Högtalaren sitter längst ner på telefonen och den har så pass bra ljud att den lätt överröstar min Xperia Z3 med råge. Här finns alltså heller ingenting att klaga på.

Finns det inget att klaga på? Givetvis.

Som tidigare nämnts så är den helt i glas. Alla som nån gång ägt en smartphone helt i glas vet hur otroligt tilltalande det är utseendemässigt. Ja, jisses! Men...
Dom är totala magneter för fingeravtryck och dom ligger aldrig, aldrig still. Aldrig!
Min Xperia Z3 hann jag ha i tre veckor innan den gled ur fickan när jag hoppade ur bilen. Pang rakt i backen och sen var baksidan rökt. Detta är nånting man måste tänka på och eftersom jag har två jobb där jag rör mig mycket, fiskare och inom vården, så tog jag den här gången det säkra före det osäkra och köpte ett sånt där plånboksfodral. Jag råder dig att göra detsamma.

Tangentbordet är inte gjort för vuxna nävar. Detta är överlag ett problem hos alla smartphones men här blir jag verkligen påmind om att jag har händer som är betydligt större än genomsnittet.
Jag trycker fel väldigt ofta och det är emellanåt irriterande. Man får korrekturläsa allt man skriver så inte mottagaren tror man är full.

Dom här två grejerna är egentligen det enda jag har att klaga på. I allt övrigt är Huawei Honor 8 en brutalt bra mobil och jag förstår verkligen att den blivit bäst i test lite överallt. Fortsätter företaget att producera kvalitetslurar på detta viset så kommer jag fortsätta köpa. Jag är mycket, mycket imponerad!