GAMLA PÄRLOR: DAS BOOT

När det handlar om krigsfilmer som utspelar sig under Andra Världskriget så är det allt som oftast amerikanska produktioner som vältrar sig i flaggviftande och ogenerad patriotism på ett sätt som är närmast pinsamt för oss européer. Naturligtvis finns det fina undantag som The Thin Red Line men det mesta är tröttsamt. Snyggt, påkostat men lite tröttsamt.
Där är tyskarna bättre. Faktum är att dom har gjort inte bara den bästa Andra Världskriget-filmen utan även den bästa krigsfilmen någonsin.
Das Boot.

För dom flesta är det ett okänt faktum att Slaget Om Atlanten var ett grymt och ofta blodigt krig. För båda sidor. Av ungefär 50 000 tyska ubåtsmän så var det i runda slängar 10 000 som överlevde kriget.
Ta en stund och fundera på den siffran.
10 000 av 50 000.
Oddsen att dö i ett svart, bottenlöst hav omgiven av en trång likkista av stål var alltså väldigt goda. Kan ni tänka er skräcken?
"Bra" tänker nog några av er. "Dom var ju nazister". Inte så. Faktum är att flottan, Kriegsmarine, var den minst naziinfiltrerade vapengrenen. 98 procent av pojkarna som dog där nere i det nattsvarta djupet var vanliga människor som du och jag.
Och lägg märke till att dom verkligen var pojkar. Var du 30 år gammal i en ubåt så var du en dinosaurie. En uråldrig relik.

Das Boot börjar med ett djävulskt fylleslag i Frankrike. Det är sista kvällen iland och besättningarna firar som om det är den sista festen i deras liv. Det var det också för många av dom. Det är ett svineri utan dess like. Thomssen, ett av ubåtsässen och en riktig veteran, har precis blivit belönad med svärd till sitt riddarkors och nu flyger klackarna i taket, spyorna på väggarna och pistolskotten allt annat.
Karaktärerna introduceras.
Vi har "Der Alte", den gamle, som är kapten på U-96 och det är han och hans besättning som vi ska få följa under den fyra timmar långa filmen.
Han kallas Den Gamle för hans imponerande ålder, 30 bast. Övrig besättning är mellan 18 och 25. Dom har knappt börjat raka sig.
Det är en färgstark samling. Vi har Johann, den halvgalne mekanikern, krigskorrespondenten som är med för propagandans skull, den övertygade och korrekte nazisten och ett helt gäng besättningsmän.
Det blir en resa ingen av dom kommer att glömma.

Das Boot är ett stämningsfullt mästerverk. Det är en långsam film som skildrar det monotona livet på en ubåt. Ett liv som endast avbryts av utbrott av skräck eller upphetsning eller båda och.
Ingen i besättningen tillåts vara jämn i humöret. Antingen är du uttråkad till vanvett eller så hög på adrenalin att du riskerar att implodera. Det finns inget mellanrum. Man behöver inte vara Freud för att fatta att det tär på psyket.

Och det är så djävulskt skickligt filmat att man bara kan kapitulera. Den djävulska skräcken som genomsyrar hela båten när sjunkbomberna börjar falla omkring dom känns rätt ut till dig i soffan.
Det lämnar dig utmattad och med klösmärken i dom dyra möblerna. Jag har aldrig upplevt nåt liknande i någon film.
Det kvittar hur många gånger jag har sett den. Episoderna med sjunkbomberna kryper under skinnet på mig.
Tänk dig själv.
Sittandes mitt i okänt hav med endast några centimeter stål som skydd mot miljarder ton vatten och bomberna utanför. En oändlig avgrund under dig. Det finns inte en skräckfilm på denna jord som har en suck mot Das Boot.

Das Boot är inget flaggviftande patriotpekoral. Alla utom en på båten är trötta på kriget, trötta på allt.
Filmen visar på ett mycket effektivt sätt hur oerhört tärande och tråkigt det kan vara med krig. Hur oändligt maktlös du kan känna dig. Det är en oerhört, oerhört stark film. Vacker, kan man nog säga.

Ett annat faktum som bidrar till känslan av äkthet är att i princip alla är helt okända skådisar. Och alla presterar på Oscar-nivå. Helt lysande.
Soundtracket förtjänar också ett särskilt omnämnande. Titellåten är.....episk.

Das Boot mottogs med stående ovationer när den kom, av både publik och kritiker.
Flera överlevande veteraner uttalade sig om den och berömde sättet som den visade upp verkligheten på. Den är helt enkelt så äkta som en spelfilm kan bli.

Das Boot har kommit ut på i princip alla format som finns men det är naturligtvis blu ray-utgåvan du ska äga. Här är både ljud och bild på topp. Jag behöver knappast påpeka att det är det tyska originalspråket du ska ha. Annars försvinner mycket av känslan.

Eftersom jag själv är mycket intimt förknippad med havet så har naturligtvis Das Boot en mycket speciell plats i mitt saltstänkta hjärta. Faktum är att ett av mina starkaste minnen från havet är intimt förknippat med filmen.
Jag och min far var på väg iland för många år sen när det blåste upp till en kraftig storm. Medan vågorna bara växte högre och högre och havet bara blev mer och mer upprört så började radion spela Das Boot med U-96.
Det var en mäktig och skrämmande känsla. Vi tog oss bevisligen iland.
40 000 tyska ubåtsmän gjorde aldrig det.

BETYG

Ibland är jag en stor motståndare till det här med betyg. Det känns så fel ibland.
Som om någon fått betalt för att såga något eller hylla det.
Ta The Order 1886 som exempel. Här fick det ett riktigt bra betyg och även på några andra ställen men överlag har det sablats hårt. Varför?
Ett lysande spel som kanske var för bra? Så folk blev avundsjuka och sågade det av just avund? Äsch, jag vet inte.
Eller 007 Legends.
Just nu kör jag det till Wii U och ärligt talat enbart av anledningen att det kostade en femtiolapp. För det har nämligen blivit sågat och sablat avigt och rätt. Ett rent skitspel om vi ska tro recensenterna. Men det är det verkligen inte. Det är hittills en typisk 6:a och helt klart värt sina femtio kronor. Och mer därtill. Recension kommer.

Gravity. En vacker film och helt okej överlag. Men fan så seg och definitivt inte värd dom massiva hyllningskörerna som uppstod. Låt mig inte ens börja angående Avatar. My lord.

Det känns som att betyg är ett förlegat koncept emellanåt. Att man kanske skulle börja med omdöme istället. Men är det nån skillnad? Tittar vi oss blinda på den där slutsiffran och struntar i texten?
Faktum är att det finns problem. Många spel, filmer och skivor glöms bort för att dom hamnat i mellansegmentet. Dom typiska 7:orna.
Dom som fick 1:or kommer vi ihåg, 10:orna definitivt. Men hur många verk fick inte uppskattningen dom förtjänade för att dom bara råkade vara lite bättre än bra?
Det är en sorglig tanke.

GAMLA PÄRLOR: SÖKARNA

"Håll käften din jävla mysproggare. Hem å föd barn med dig."

"Bor du i skåpet eller? Vadå? Ska du flytta in din jävla kebab eller?"

"Betala då! Betala då för fan innan jag pluggar dig i dajmkrysset!"

Sökarna anlände sparkande och skrikande till världen i nådens år 1993 och inte sedan den mästerliga Sällskapsresan hade vi fått en film så fylld av knäckande citat. Och det har inte kommit någon sen dess som ens är i närheten.

Sökarna är en märklig historia. En surrealistisk film om utanförskap och kriminalitet, förortsgangsters och inte så lite Tony Montana. Filmen är så dålig så den blir bra och jag har aldrig träffat någon som inte tycker den är underhållande. Den är helt enkelt en klassiker av klassiskt snitt. En kultfilmernas kultfilm.

Andy, Jocke, Gurra och Ray går på gymnasiet i nån förort till Stockholm. Ett gymnasium där väggarna är målade i grälla färger, det hänger klockor överallt och alla visar dom olika tid, svenskläraren är bög och strippar på lektionerna och studierektorn är ett pervo som tafsar på tjejerna och maratonrunkar på arbetstid.
Fråga inte.
Allt jag kan säga är att i filmen Sökarna passar det in som handen i den där handsken.

Våra fyra musketörer är småkriminella våldsverkare som ständigt har trubbel med "bängen", skinheads och en oförstående vuxenvärld.
När Jocke och Ray robbar ett klädlager så får rättvisan slutligen nog och Jocke döms till ett fängelsestraff på ett och ett halvt år. På kåken träffar han Tony och nu kommer det att ta hus i hela helvetet.
Tony är nämligen inte bara yrkeskriminell, han är fullblodspsykopat också.
Tillsammans kommer dom att nå himlen men också slungas ner i hin håles mörkaste skrymslen.

Rollistan i Sökarna består av både okända förmågor och väl ansedda veteraner. Örjan Ramberg exempelvis spelar den slemmige studierektorn, Torsten Flinck är den grymme Tony och mig veterligen så var det första gången vi fick stifta bekantskap med Jonas Karlsson. Idag är han ju jättekänd och i Sökarna gör han rollen som Gurra, pundarpolaren.

Mest omtalad blev dock Liam Norberg som spelade huvudrollen, Jocke. Han arresterades i samband med premiären då han och hans kumpaner hade genomfört det största värdetransportrånet i svensk historia. Legenden säger att en del av pengarna användes för att finansiera Sökarna men hur det ligger till med sanningen vet jag ej. Dom var visst även dom första i Sverige som blev fast på grund av DNA-bevisning. Även det en bedrift på sitt sätt.

Sökarna är som sagt nästan surrealistisk. Det är starka färger, märkliga drömsekvenser, flådda minkar, konstiga symboler och en underlig porrig underton. Hela filmen känns som ett skådespel på en undergroundteater nånstans i Paris på sent 1800-tal. En perverterad kabaré.
Och dessa citat och karaktärer! Sinnena blir ständigt bombade av......något.

Men jävlar vad bra det är! Sökarna är en sån film man kan se en gång i månaden och den är skyhögt bättre än dom andra svenska b-filmerna som kom vid samma tid. 9 Millimeter, Nattbuss 907, 30:e November med flera. Sökarna lever på grund av sin surrealism i ett eget universum som gör den helt tidlös.
Har du inte sett den så måste du göra det. Det tillhör allmänbildningen.
Sökarna är en fantastiskt dåligt underbar höjdarfilm. En modern svensk klassiker!

RECENSION INTERSTELLAR

Jag är kluven. Interstellar har huggt mig itu likt ett vedträd. Å ena sidan är den alldeles för lång och seg, å andra sidan är den ett djupt och tankevärt gediget hantverk av den typen jag brukar uppskatta. Filosofi som i The Thin Red Line. Det är inte lätt det här.

Runt 100 år in i framtiden så är vår vackra planet nästan förbrukad. Sandstormar plågar oss och vi har knappt någon mat. Vi är på väg att dö ut.
En av dessa bönder som kämpar för att faktiskt producera något vi kan leva på är en före detta rymdpilot och ett allmänt universalgeni. För övrigt briljant spelad av Matthew McConnarubbidubb.
Han bor på sin bondgård med sin son, dotter och svärfar. Hans fru har dött och han dras med existentiella funderingar och en längtan tillbaks till rymden där han på något vis anar att en frälsning finns.

En dag börjar hans dotter få märkliga upplevelser i sitt rum. Böcker trillar ur bokhyllan, hon tror det är ett spöke, men snart räknar hon och pappsen ut att det är binär kod som visar koordinater till en okänd plats. Dom sätter sig i bilen och åker dit. Det visar sig vara en hemlig bas i NASAs regi och nu börjar det stora äventyret. Coop, som bonden heter, skickas ut i rymden för att finna ett nytt hem åt mänskligheten. Han lämnar sin familj bakom sig, ovetandes om han någonsin kommer att få se dom igen. Eller Jorden. Kommer han att lyckas?

En sak ska vi konstatera med en gång. Skådespelarna är fantastiska rakt igenom. Förutom Matthew hittar vi bland andra Michael Caine, Matt Damon och Anne Hathaway och alla sköter sig exemplariskt. Det är snyggt filmat och bjuder på stundtals hisnande vyer. Soundtracket sitter som en smäck och ljudet överlag är fantastiskt. Storyn är som sagt både filosofisk och tankeväckande. En djup film.

Så varför faller jag inte pladask? Jag vet inte och det retar mig. Jag kan konstatera att jag tycker den är för lång, nära 3 timmar, och den borde kortats ner med någon halvtimme. Det blir segt på sina ställen. Dessutom räknade jag snabbt ut hur det låg till med böckerna på tösens rum, vilket störde mig lite när jag slutligen fick mina misstankar bekräftade.

Men filmen är ändå på sitt sätt ett mästerverk och något jag rekommenderar att ni ser. Det är ingen film som kommer att snurra i min spelare ens en gång om året men det är helt klart en minnesvärd resa. En ovanlig film av det slaget som är just så ovanlig idag. Den utmanar ditt intellekt och den är inte för alla. Om du vet med dig att du är den typen som aldrig öppnar en bok och tycker att Melodifestivalen är den ultimata intellektuella stimuleringen och/eller du aldrig tänkt en filosofisk tanke så är mitt råd att du undviker det här. Du kommer bara att bli förvirrad och kanske skadad för livet.
Samma sak om du är bakfull. Undvik. Vi andra sträcker ut tummen och hakar på.

INTERSTELLAR

7 märkliga maskhål av 10

Bild 8
Ljud 9

VÄRLDENS BÄSTA TIPS!

Ni vet hur det är. Ibland kukar skivorna. Hackar och har sig. Tur då att jag har världens bästa tips!
Ta med skivan till en vattenkran. Spola den med ljummet vatten på "brända" sidan. Putsa försiktigt från hålet i mitten och ut med en mjuk handduk/trasa. Kom ihåg att vatten och el är en dum kombo.
När det är torrt så in med den i spelaren igen. Tada! Som ny!
Varsågoda!

RECENSION FURY

Fury är en film som jag sett fram mot länge. Dels är jag en Andra Världskriget-fanatiker av nästan perversa mått och dels är jag ett stort fan av Brad Pitt som enligt mig är en härlig skådis.
Igår köpte jag filmen, poppade popcorn och smällde givetvis upp den på projektorn för den där genuina känslan. Men är den bra? Det kan ni fethaja att den är.

I Fury får vi följa en besättning och deras stridsvagn, som heter just Fury, under det Tredje Rikets sista självande dagar. Tyskarna flyr och slåss och försöker förlänga det nu oundvikliga slutet. Våldet och övergreppen blir bara värre och värre ju mer desperat läget blir.
Besättningen på Fury med Brad i spetsen har slagits oupphörligt sen invasionen i Nordafrika och nu vill dom bara att allt ska ta slut. Dom är trötta på krig och dom är trötta på att mer och mer förlora sin mänsklighet. Ju närmre dom kommer Berlin ju närmre kommer dom sin frälsning. Men vägen blir längre än dom trott.

Om nu någon trodde att Fury var en ny Kellys Hjältar så kan ni glömma det. Fury är helt i samma skola som Das Boot och gör inga som helst ansatser till att visa kriget som ett pojkäventyr fyllt med dråplighet, fylla och skattjakt.
Krig är krig och det finns inget roligt med det. Brad och hans män är där för att slåss mot Hitler, inte för att gå på ölfestival. Det är rått och grått.

Arbetet inför filmen var mycket ambitiöst och där ingick bland annat möten och samtal med veteraner som faktiskt befann sig mitt i helvetet. Detta märks. Skådespelarna i Fury har den där nästan tomma och likgiltiga blicken som andas uppgivenhet och sorg. Det är mycket övertygande. Deras liv är inte värda någonting och dom vet om det.

Fury bjuder på dramatik, action och mycket känslor. Ibland nästan på ett filosofiskt och existentiellt sätt. Det är den bästa krigsfilmen jag sett på väldigt länge och jag rekommenderar den starkt. Även om du inte är ett fan av genren i sig.
Alla skådespelare gör ett fantastiskt jobb och håller Oscarklass, man kan inte annat än imponeras.

Bilden håller hög kvalité men det som imponerar mest är ljudet som är riktigt, riktigt bra. Subben svettas och kulorna och granaterna viner genom rummet så man nästan slänger sig bakom soffan ibland. Fantastiskt!

Jag vill även slå ett slag för extramaterialet på skivan som innehåller dokumentärer och intervjuer med veteranerna. Det är sånt här vi vill se!

FURY
8 spränga tigrar av 10

Bild 8
Ljud 10

RECENSION FAR CRY 4

Mitt namn är Ajay och jag har kommit till Kyrat för att begrava min mammas aska.
Ett enkelt uppdrag kan tyckas, men icke.
Innan resan är slut har jag dödat fler människor än Rambo, sprängt fler bilar och byggnader än alla araber i Mellan Östern och inte minst på egen hand utrotat ett helt ekosystem.
Välkommen till Far Cry 4.

Ni som spelat Far Cry 3 vet vad som väntar här. En sinnessjukt intensiv first person shooter med rpg-inslag. Far Cry 4 tar vid där trean slutade och höjer i princip allt ännu ett snäpp.
Grafiken är ännu snyggare och vapnen ännu fler. Det totala röjarvanvettet trotsar all beskrivning.

Du anländer alltså till Kyrat, ett fiktivt land i Himalaya. Väl på plats får du snabbt veta att landet styrs av en sadistisk tyrann vid namn Pagan Min och ett inbördeskrig pågår för fullt. Du ansluter dig till gerillan, Gyllene Stigen, och börjar slåss för ett fritt och demokratiskt Kyrat.
Och slåss, det kommer du att göra.
Det besinningslösa våldet är ständigt närvarande i Far Cry 4 och striderna avlöser varandra. Det blir snabbt väldigt blodigt.

Pagan Min är en riktigt skön antagonist. Fjollig, brutal och vältalig. Dock har han inget att sätta emot Vaas som vi slogs mot i föregångaren. Han var galen på en helt annan nivå. Överlag är karaktärerna bra i FC4 och du får även träffa en bekant från förr.....

Precis som i trean så jagar man även djur för att kunna tillverka större plånböcker, ryggsäckar, vapenhölster och så vidare. Överlag har djuren större betydelse i FC4 än i FC3 då man kan använda sig av dom i strid. Varje gång du dödar ett djur så får du en bit bete som du exempelvis kan slänga in i en fiendebas och sedan luta dig tillbaks medan rovdjuren som har fått sniff på betet mördar varenda skurk som finns där.
Kyrat kryllar även av elefanter som du kan rida på och använda som stridsvagn. Dom välter lätt en bil eller helt enkelt bara stampar ihjäl skummisarna.
Du kan vara mycket våldsamt kreativ i Far Cry 4.

Storyn är helt okej med en fräsch nyhet. I Far Cry 4 får du göra val som påverkar utgången av spelet och det finns alternativa slut beroende på hur du väljer. Detta ger hela anrättningen extra sting och känns riktigt spännande.

Fantastisk grafik, grymma strider, bra story, hejdlös action. Finns det inget negativt att säga?
Jo, naturligtvis.
Precis som i trean så dras fyran med trippade droguppdrag som bara känns jobbiga. Jag gillade inte dom i föregångaren och jag gillar dom definitivt inte här. Dom känns bara som utfyllnad.
Detta är dock min högst personliga åsikt och tyckte du om dessa i trean så har du en högtidsstund framför dig här.

Men dessa uppdrag är bara en pytteliten ingrediens i den våldsamma lekstuga som är Far Cry 4. Spelet är en galen actionfest från början till slut och så roligt att man blir andfådd. Det är plattan i mattan från start. Och långt är det också. Närmare 50 timmar tog min genomspelning och då har jag ändå inte klarat 100%. Stundtals är kartan helt översållad av uppdrag och platser att upptäcka.

Så avslutningsvis kan vi alltså avfärda myten om det fredliga Himalaya med munkar i orange och en mysgubbe som kläcker smarta citat. Himalaya är inget annat än ett modernt Vilda Västern med övervåld deluxe, explosioner och vanvettiga rallyn bland bergstopparna.

Far Cry 4 är en actionfest du måste uppleva och en digital nöjestripp du aldrig glömmer. Ett gediget spel!

FAR CRY 4 PLAYSTATION 4

Story 6
Grafik 9
Ljud 8
Spelbarhet 10

MARIO KART OCH AVSAKNADEN AV LIV

Jag gillar inte att spela online. Tevespel är något jag spelar för mig själv, i meditativt syfte, eller med goda vänner i soffan.
Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Online lockar mig inte.
I min värld räcker vetskapen om att jag är jävligt grym på nåt lir. Jag behöver inte veta världsrankingen.

Men så har vi då Mario Kart. Som jag tidigare har skrivit så älskar jag serien förbehållslöst så att det var just Mario Kart som slutligen fick ut mig på nätet är väl på något vridet vis logiskt.
Själva cirkeln är sluten.

Och jävlar vad roligt det är online! Inte lika kul som i soffan såklart men ett gott substitut om man sitter själv och är sällskapssjuk. Föredömligt enkelt också för en nätnovis som jag. Tre tryck så är man ute och stångas med hela världen. Tack Nintendo!
Men solen kan som bekant ha sina fläckar. Hos mig är det alla dessa människor som saknar ett liv och istället bor i svampriket där dom kör gokart hela dagarna. Dom överjävliga jävlarna.

Jag är grym på Mario Kart. Helt fenomenal. Jag kör som en demon. Men det hjälper föga när du råkar ut för nån liten otaku som förmodligen sitter på en skithusstol framför spelet med dropp i armen så att han verkligen inte ska behöva gå därifrån. Äckliga kräk.
Såna svin förstör din dag. Ingen normal människa med arbete, fritid och familj kan vara så bra.

Lösningen på detta är följande. Och lyssna nu Nintendo. Ni ska ha två ligor. En för miffon utan varken arbete, liv eller nåt annat och en för oss vanliga människor. Så vi slipper få vår tillvaro förpestad. "Men det är väl bra för motivationen?" tycker någon. "Att försöka bli lika bra?"
Sorry old pal. Det funkar inte så. Jag har inget tålamod och jag har ett liv. Jag kommer aldrig att kunna lägga ner 15 timmar plus varje dag som dessa undermänniskor gör. Det finns inte.

Nu har inte jag spelat Mario Kart 8 på två månader. Ett visst GTA V kom i vägen och det följdes av Far Cry 4. Och det var det.
Men nu är det snart dags igen. Nintendo släpper snart sitt nya DLC med nya karaktärer och nya banor och då är man fast igen. Då ses vi online eller i min soffa. Men håll dig undan om du inte har ett liv.

PROJECT ZERO TILL EUROPA

Det Wii U-exklusiva skräckspelet Project Zero kommer till Europa! Tidigare var det tänkt att det enbart skulle släppas i Japan, vilket det också gjorde, men nu har alltså Nintendo tänkt om.

Project Zero verkar mycket lovande och läskigt och landar alltså även hos oss senare i år. Trevliga nyheter!

GAMLA PÄRLOR: NINTENDO 64

Dom Dimmiga Dagarna. Vad Håkan Hellströms låt från första plattan handlar om har jag glömt. Förmodligen har han väl ändå snott texten som vanligt. Kanske handlar den om jazztobak. Kanske handlar den om senildementa.
Vad den definitivt KAN handla om är Nintendo 64.

Många av mina minnen av N64 är dolda i dimma. Det var en grymt dimmig konsol. Få var spelen som inte var slukade av detta mystiska väderfenomen. Så pass så det alltså blev ett bestående minne.
Jag säger bara Turok Dinosaur Hunter.
Det räcker.

Nintendo hade efter sin Nes och sin Super Nes blivit lite för stora i hatten och synnerligen arroganta. Företaget höll spelbranschen i ett järngrepp och dom som fick äran att utveckla spel till Nintendos konsoler fick betala hutlösa summor i licenspengar. Något som gjorde att samtliga tredjeparter började bli ordentligt sura. Som om inte dessa diktatorsfasoner räckte så påbörjade dom även ett samarbete med Sony som dom sedan svek och högg i ryggen så pass allvarligt att Sony blev skogstokiga och svor att hämnas via sin Playstation.
Detta fnös Nintendo åt.
Dom var ju störst, bäst och vackrast och ingen kunde hota dom. Denna inställning skulle stå dom dyrt.

I början och mitten av 90-talet hade CD-rom slagit igenom ordentligt som det stora formatet för spel. En CD rymde så mycket mer än en kassett att det närapå var löjligt. Nintendo struntade fullständigt i det och körde på med sina kassetter som om ingenting hade hänt.
Inte nog med att det var omständigare med kassetter, dom kostade dessutom en förmögenhet att producera och det tog tid. Företag som pressade sina spel på CD fick ut dom månader innan kassetterna hann lämna fabriken.
Allt detta visste Nintendo om men struntade som sagt i vilket.
Det skulle visa sig ödesdigert när ett argsint Sony släppte loss bredsidan som var Playstation och nästan sänkte hela Nintendo.

N64 släpptes i Sverige 1997 och jag sprang glatt iväg och köpte en. Det var ju Nintendo. Playstation intresserade inte mig då, den verkade osäker, och Sega var tyvärr helt ute och snurrade i skogen.
Nintendo hade varumärkena jag ville ha och spelet som fick följa med hem i kassen var Super Mario 64.
Inget annat kunde konkurrera med detta fantastiska underverk och alla som såg det i rörelse ville ha det. Det är fortfarande bra förresten.

Super Mario 64 var inte det enda finliret som släpptes till N64, långt ifrån.
Goldeneye.
Ocarina Of Time.
Banjo Kazooie.
Mario Kart 64.
Wave Race 64.
Diddy Kong Racing.
Lylat Wars.
Och ett gäng andra.

Problemet var bara att dessa spel utvecklades av Nintendo eller Rare, ett företag som ägdes av Nintendo. Tredjepartstillverkarna hade tröttnat på Nintendos attityd och gick över till Sony.
Detta märktes mer och mer ju längre tiden led. Efter en ganska trög start började det trilla in höjdarspel hos Playstation medan det motsatta kan sägas om N64. En lysande start som sen gick utför. Nintendo försökte desperat försvara sitt vansinniga beslut att fortsätta med kassetter genom att hävda att det var viktigt att spelarna slapp laddningstider. Rena tramset.
En av utvecklarna på Rare sa det bäst.
"N64 är en fantastisk konsol men kassetterna är en våldsam begränsning. Det är som att tanka en Ferrari med en liter bensin åt gången."
Och den där dimman...
Förutom Nintendos och Rares spel så plågades i stort sett varje släpp av grötig grafik och dimma. Det såg förjävla sorgligt ut.

Men det hindrade inte att konsolen hade sina fördelar och man hade mycket roligt med den. Handkontrollen med dess analoga spak gav oss en alldeles ny upplevelse och jag vågar inte tänka på hur många timmar man spenderade med Mario Kart. Galet många.
När N64 var bra så var den riktigt bra. Så enkelt är det.

Dock kunde inget stoppa faktumet att i slutändan blev Nintendo vräkta från tronen och dom nya kungarna hette Sony. N64 sålde runt 35 miljoner exemplar medan Playstation skeppades till 107 miljoner ägare. Nintendo hade inte en chans. Och visst kan man väl unna Sony dom där skadeglada skratten som säkert hördes under styrelsemötena. Dom hade fått sin hämnd.

För mig är N64 Nintendos kanske minst lyckade konsol men jag räknar ändå den som en gammal pärla för herrejisstanes! vad mycket skoj vi hade ihop!

NY TEVE!

Det blev en ny teve idag iallafall! Och nej, jag kunde inte låta bli. Det gick bara inte. Så nu står det en mäktig pjäs på tevebänken. 65 tum ultraupplöst porr. En 4K-teve. Dyr som satan var den men nu är jag förberedd för vad som komma skall.

Som jag skrivit tidigare så förväntas dom första 4K-spelarna dyka upp vid årsskiftet och det låter inte otroligt. Då blir det en ny samlarmani. Inledningsvis lär det vara dyrt för att sen sjunka snabbt i pris.
Som vanligt alltså.

För övrigt är ju elektronik, spel, film och musik mina största intressen och då är det inget konstigt att man köper dyra prylar ibland. Vissa betalar stora summor för att åka skidor i fjällen, jag köper fet elektronik. Så är det bara.

4K står för 400 Kilo kärlek för mig. HD är dött. Nu blir det UltraHD. Välkommen!

TREVLIG PÅSK!

Då får jag passa på att önska er läsare en riktigt trevlig påsk! Tänk på figuren och undvik godis och god mat.
Äsch, jag bara skojar. Klart ni ska käka.
För mig är påsken en total ickehögtid. Jag pyntar inte ens.
När jag var liten var det annorlunda. Mina päron pyntade alltid som galningar inför varje högtid och det bidrog onekligen till stämningen. Men vem orkar pynta för några dagars högtid? Inte jag. Annat är det med julen. Då vet man att alla mysiga grejer ska vara framme iallafall en månad och då vräker man på!
Men påsken? Orkar inte.

Så nu ska jag försöka få in det här inlägget på vad ManBaraTrycker handlar om, nämligen spel, film och musik.
Hur gör jag det?
Jo! Påskledigheten kommer jag att ägna åt, förutom min familj, Far Cry 4, filmer och givetvis musik. Jag har köpt så mycket av dom bägge sistnämnda så jag ligger efter nåt alldeles enormt.
Senast i förrgår fick jag ett paket med The Knife's tre första skivor. Tror nog jag har köpt 40 plattor dom två senaste månaderna och runt 50 filmer. Jag har att göra här känner jag.

Min teve har börjat gå sönder också. Det är något obestämbart flimmer över halva skärmen så den lämnar in vilken dag som helst. Tack för den här tiden.
Ska försöka ta mig iväg så snart som möjligt och köpa en ny. Funderar väldigt starkt på att köpa en 4K nu när jag ändå ska köpa nytt. Men dom är ju inte gratis precis. Jag återkommer om detta.

Så allt är väl som vanligt kan man säga. I-landsproblemen hopar sig och det ska man ju vara jävligt glad för. Tro mig, det kunde vara värre.
Glad påsk kära läsare!

PISK I PÅSK!

Påsken står för dörren och vad ger ett skönare avbrott från all mat och godis än lite hederlig misshandel?
Nu menar vi ju inte att ni ska ut och sparka ner någon på stan eller så, även om man kan känna för det ibland. Nej, vi pratar om superslagge på tevespelet.
Och där finns det en hel del att välja på.

Jag tillhör dom riktigt usla beat 'em up-spelarna. Jag har inget som helst tålamod till att sitta och nöta in slagkombinationer och HADOKENS!!! till förbannelse. Pallar inte. Men det betyder inte att jag inte kan dela ut en knogmacka eller två. Det är dock sällan jag vinner på grund av skicklighet, mer på tur och timing. Det finns dock två genuint dåliga sätt att vinna på som man alltid, ALLTID, ska undvika om man inte vill bli lynchad.
Här kommer dom.

1. En Andersson. Att göra en Andersson innebär att man vinner genom att knuffa/slänga ut motståndaren ur ringen. Detta uppskattas inte av någon och är ett rysligt fegt sätt att vinna på.

2. En Adde. Kallas även "Hitta Knappen". Man vinner genom att sitta och hamra på exakt samma knapp så gubben gör exakt samma slag/spark hela matchen. Irriterande bortom fattningsförmågan.

Undviker man dessa båda fadäser och istället uppträder på ett sportsligt och schysst sätt så kan man komma långt i det sociala slagsmålslivet utan att vara den skickligaste spelaren.
Några riktigt bra slåsspel:

1. Power Stone.
Släpptes till Dreamcast och är föregångaren till Nintendos Smash Bros-serie fast mycket bättre. Upp till fyra spelare samtidigt harvar loss i olika miljöer men det ingår ett mycket större skicklighetstänk än i Nintendos kaosartade ripoff. En sorgligt förbisedd pärla.

2. Street Fighter 2 och framåt.
Kommentarer överflödiga.

3. Soul Calibur.
Utvecklat av Namco som även gör Tekken-serien. Tekken är riktigt roligt men Soul Calibur är ännu bättre. Mer fokusering på vapen och ett bättre flow.

4. Dead Or Alive.
Ett snabbare Tekken som är mer fokuserat på kontringar. Och tuttar. Och brudar som ser ut som 12 i ansiktet med kroppar som Jenna Jameson. Slagsmålsspelens porriga lillasyrra, enkelt uttryckt. Riktigt roliga spel men visa inte dom för din linjalluggade tjejkompis som maler om patriarkalet efter några glas rödtjut. Eller förresten, gör det.

Här har ni några spelserier att välja mellan. Alla bra, fast på olika vis.
Sparka stjärt och trevlig påsk!