Dom Dimmiga Dagarna. Vad Håkan Hellströms låt från första plattan handlar om har jag glömt. Förmodligen har han väl ändå snott texten som vanligt. Kanske handlar den om jazztobak. Kanske handlar den om senildementa.
Vad den definitivt KAN handla om är Nintendo 64.
Många av mina minnen av N64 är dolda i dimma. Det var en grymt dimmig konsol. Få var spelen som inte var slukade av detta mystiska väderfenomen. Så pass så det alltså blev ett bestående minne.
Jag säger bara Turok Dinosaur Hunter.
Det räcker.
Nintendo hade efter sin Nes och sin Super Nes blivit lite för stora i hatten och synnerligen arroganta. Företaget höll spelbranschen i ett järngrepp och dom som fick äran att utveckla spel till Nintendos konsoler fick betala hutlösa summor i licenspengar. Något som gjorde att samtliga tredjeparter började bli ordentligt sura. Som om inte dessa diktatorsfasoner räckte så påbörjade dom även ett samarbete med Sony som dom sedan svek och högg i ryggen så pass allvarligt att Sony blev skogstokiga och svor att hämnas via sin Playstation.
Detta fnös Nintendo åt.
Dom var ju störst, bäst och vackrast och ingen kunde hota dom. Denna inställning skulle stå dom dyrt.
I början och mitten av 90-talet hade CD-rom slagit igenom ordentligt som det stora formatet för spel. En CD rymde så mycket mer än en kassett att det närapå var löjligt. Nintendo struntade fullständigt i det och körde på med sina kassetter som om ingenting hade hänt.
Inte nog med att det var omständigare med kassetter, dom kostade dessutom en förmögenhet att producera och det tog tid. Företag som pressade sina spel på CD fick ut dom månader innan kassetterna hann lämna fabriken.
Allt detta visste Nintendo om men struntade som sagt i vilket.
Det skulle visa sig ödesdigert när ett argsint Sony släppte loss bredsidan som var Playstation och nästan sänkte hela Nintendo.
N64 släpptes i Sverige 1997 och jag sprang glatt iväg och köpte en. Det var ju Nintendo. Playstation intresserade inte mig då, den verkade osäker, och Sega var tyvärr helt ute och snurrade i skogen.
Nintendo hade varumärkena jag ville ha och spelet som fick följa med hem i kassen var Super Mario 64.
Inget annat kunde konkurrera med detta fantastiska underverk och alla som såg det i rörelse ville ha det. Det är fortfarande bra förresten.
Super Mario 64 var inte det enda finliret som släpptes till N64, långt ifrån.
Goldeneye.
Ocarina Of Time.
Banjo Kazooie.
Mario Kart 64.
Wave Race 64.
Diddy Kong Racing.
Lylat Wars.
Och ett gäng andra.
Problemet var bara att dessa spel utvecklades av Nintendo eller Rare, ett företag som ägdes av Nintendo. Tredjepartstillverkarna hade tröttnat på Nintendos attityd och gick över till Sony.
Detta märktes mer och mer ju längre tiden led. Efter en ganska trög start började det trilla in höjdarspel hos Playstation medan det motsatta kan sägas om N64. En lysande start som sen gick utför. Nintendo försökte desperat försvara sitt vansinniga beslut att fortsätta med kassetter genom att hävda att det var viktigt att spelarna slapp laddningstider. Rena tramset.
En av utvecklarna på Rare sa det bäst.
"N64 är en fantastisk konsol men kassetterna är en våldsam begränsning. Det är som att tanka en Ferrari med en liter bensin åt gången."
Och den där dimman...
Förutom Nintendos och Rares spel så plågades i stort sett varje släpp av grötig grafik och dimma. Det såg förjävla sorgligt ut.
Men det hindrade inte att konsolen hade sina fördelar och man hade mycket roligt med den. Handkontrollen med dess analoga spak gav oss en alldeles ny upplevelse och jag vågar inte tänka på hur många timmar man spenderade med Mario Kart. Galet många.
När N64 var bra så var den riktigt bra. Så enkelt är det.
Dock kunde inget stoppa faktumet att i slutändan blev Nintendo vräkta från tronen och dom nya kungarna hette Sony. N64 sålde runt 35 miljoner exemplar medan Playstation skeppades till 107 miljoner ägare. Nintendo hade inte en chans. Och visst kan man väl unna Sony dom där skadeglada skratten som säkert hördes under styrelsemötena. Dom hade fått sin hämnd.
För mig är N64 Nintendos kanske minst lyckade konsol men jag räknar ändå den som en gammal pärla för herrejisstanes! vad mycket skoj vi hade ihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar