NY MILSTOLPE FÖR PS4

Idag avslöjade Sony att deras PS4 har sålt 30,2 miljoner exemplar till konsument. Alltså inte till butik utan till kunder. Det är därmed deras snabbast säljande konsol någonsin.
Nintendo har sålt 10,7 miljoner av sin Wii U och Microsoft har slutat lämna siffror, vilket aldrig är ett bra tecken, men senast vi hörde nåt, i juni, så hade Xbox One sålt nästan 15 miljoner.
Stort grattis då till Sony som onekligen verkar ha gjort precis allting rätt med sitt flaggskepp.

DAS RUNKEN IST KAPUTT!

Sorry, alla potenta världsklassonanister. Tecmo's kommande Dead Or Alive Xtreme 3 kommer inte till väst utan stannar i Japan. För er som inte vet så är Dead Or Alive det ultimata beviset på japsarnas minst sagt problematiska syn på sex. Iallafall ur vårt västerländska perspektiv.

Serien som består av ett gäng ruskigt bra slagsmålsspel och nån beachvolleyhistoria går nämligen i hög grad ut på att visa kvinnor i så små kreationer som möjligt. Det låter ju förvisso bra men problemet är att "kvinnorna" är utformade efter japanska ideal. Dom ser alltså ut som oskyldiga, översexuella 11-åringar med tuttar som väger 8 kilo styck. Och här nånstans vrålar
pedofilklockan rakt ut hos en normal man från Europa eller USA.

Jag är väldigt grabbig och uppskattar verkligen vackra kvinnor men Dead Or Alive är fyra ton för mycket av allt. Och jag fixar verkligen inte den japanska pedofilkulturen. Den är vidrig.

Bäst är Tecmo's försvar av varför dom inte vill ge ut tuttfesten i väst. Fritt översatt låter det ungefär så här:
"Vi är trötta på att få skäll av oförstående västerlänningar. Ni får hitta nåt annat att reta upp er på."
Ja, jag retar mig iallafall på pedofilporr och är minsann lite stolt för det.
Så jag är ledsen kära finniga fans, das runken ist kaputt. Ni får importera.

VAD HÄNDE MED ROCKEN?

Enligt alla musikens lagar så borde vi ha fått ett nytt Guns N Roses nu. Vad har hänt? I en inte allt för avlägsen forntid så var tioårscykler standard. Något dök upp, blev populärt, och blev sen ersatt av nåt annat. En liten revolution.
I slutet av 80-talet var världen svintrött på allt vad välproducerad pudelrock hette och voilà! Där kom Guns N Roses och vände upp och ner på allt igen.
Rocken återföddes och blev vital på nytt.

Men rocken har allvarliga problem idag och har haft det länge. Dom enda rockbanden av någorlunda storlek idag är samma band som varit stora dom senaste 30 åren. Band som U2 och AC/DC. Ett litet undantag är möjligtvis Coldplay. Men inget av dessa banden har någon egg. Något upproriskt. Något som känns....rock liksom.
Det är stabilt och ofarligt.

Enligt alla lagar skulle alltså det nya Guns dykt upp nånstans runt 2010. Men inget händer. Istället går kidsen och tittar på DJ's som spelar förinspelad musik och viftar med en hand i luften. Ofarligt och stabilt.
Tvärtom så vore det ÄNNU enklare idag att bli det nya Guns. Vi måste komma ihåg att 80-talet var dekadensens och överdrifternas årtionde och det krävdes sannerligen något extra för att chocka den stora massan. Idag räcker det med att du släpper en brakskit för att det ska bli spaltmetrar i kvällspressen.
Tänk om Guns hade dykt upp idag med sina klassiska kommentarer och vansinnigheter?
"Aids? Jag skiter i aids. När jag knullar en brud jag inte känner så håller jag tummarna. Vad fan kan man göra?" -Slash

"Jag har aldrig attackerat någon bög men jag har fan inget emot att håna dom." -Axl Rose

Ja, ni fattar själva va? Det hade tagit fullständigt hus i hela helvetet! Media hade gett omåttligt mycket gratisreklam och plattan hade sålt som smör.

Rocken har allvarliga problem idag. Men det är lätt avhjälpt. Allt som behövs är ett band med ett gäng individer som inte ger ett fuck. Så var är ni?

RECENSION: THE IMITATION GAME

Ibland dyker dom upp från ingenstans, dramafilmerna som tar oss med storm. På många sätt är just dramafilmer dom allra svåraste att göra. En halvdan actionfilm kan fortfarande leva på sin action, ännu en tråkig skräckis kan hålla näsan över ytan tack vare sina chockeffekter. Den lyxen har inte en dramafilm. Den måste vara trovärdig och gripande annars kraschar den och brinner.
The Imitation Game är både trovärdig, gripande och den kanske bästa dramafilmen jag sett på 10-talet.

När vi talar om Andra Världskriget så är det ofta en liten grupp människor som glöms bort. Vi vill att krig ska vara uppoffringar och hjältemod, blodspillan och kamratskap. Men faktum är att krig vinns inte bara på slagfältet. Lika viktiga är människorna i kulisserna. Människor som Alan Turing och hans kollegor som knäckte tyskarnas Enigma, den oknäckbara kodmaskinen, och därigenom förkortade kriget med flera år och räddade tiotals miljoner människoliv.

The Imitation Game tar avstamp 1951 när Alan Turing blir arresterad för sin homosexualitet, nåt som var olagligt i England (och många andra länder) vid denna tiden. Polisen som arresterat honom är nyfiken på Alans hemliga bakgrund och slutligen berättar Alan och därigenom får vi ta del av ett av 1900-talet mest spännande, modiga och tragiska människoöden.

Alan Turing var en briljant matematiker, ett geni, och fick därmed i uppdrag av MI6, den hemliga brittiska underrättelsetjänsten, att knäcka tyskarnas Enigma. Ett omöjligt uppdrag.
Alan var också en särling med någon eller några mentala funktionsnedsättningar som gjorde honom till en social stigma.
Jag vet inte om han någonsin blev diagnostiserad men enligt mig led han av aspbergers med grova autistiska drag, något som är vanligt bland denna typ av människor. Oavsett vilket så samlar Alan ihop ett team med briljanta personer och dessa blir han snabbt ovän med liksom sina överordnade. Hans handikapp gör honom totalt socialt inkompetent och närapå omöjlig att arbeta med.
Men på något vis knyts dom ändå samman. Kanske ser dom nåt i varandra som ingen annan ser eller så är bara vetskapen om uppdragets vikt tillräckligt för att få ut det bästa av dom. Dom lever, gråter och skrattar ihop. Och utanför brinner en hel värld.

Skådisen med världens jobbigaste namn, Benedict Cumberbatch, spelar Alan Turing och han gör det så bra att det är obeskrivligt. En enastående skådespelarprestation och något av det bästa jag någonsin sett. Minspel, ögonen, gesterna. Allt är världsklass.
Samtliga inblandade är jätteduktiga, särskilt Keira Knightley, men det ändrar inte faktumet att Cumberbatch är solen som dom andra planeterna snurrar kring.
Helt fantastisk!

Historien drivs framåt av tillbakablickar och långsamt snurras Alan Turings ensamma och tragiska liv upp. Det är en mycket gripande historia och ljuset riktas mot hur illa homosexuella behandlades vid denna tiden. Även ett nationellt helgon som Alan Turing. Det ska sägas att det hela sker utan några jobbiga pekpinnar. Detta är ingen moralisk uppfostringsfilm för den oförstående pöbeln. The Imitation Game är för smart för det. Det är en briljant dramafilm vars huvudperson råkar vara homosexuell i en tid då det inte var så bra. Varken mer eller mindre.

Filmen innehåller både spänning och stora känslor men alltid på ett fint och välbalanserat sätt. Det märks att den inte är gjord i USA. Då hade den dränkts i flaggviftande och sentimentalitet så pinsam att man hade sprungit ut ur rummet. Nej, detta är europeisk elegans i dess finaste form, en berättelse som förtjänar att alla tar del av den.
Så att vi alla lär oss att krig inte enbart vinns genom blod och hjältemod. Ibland är det lika viktigt att ha en halvt autistisk, socialt omöjlig liten bög på sin sida.
The Imitation Game är en fantastisk film.

THE IMITATION GAME

10 homosexuella hjältar av 10

Bild 10
Ljud 8

För dig som: Tycker om dramafilmer och att bli berörd.

Inte för dig som: Läser Hänt Extra och älskar Melodifestivalen och Paradise Hotel.

VEM BRYR SIG?

Det här med bakåtkompatibilitet lämnar oss här på redaktionen något tveksamma.
Samtidigt som man förstår att folk vill spela gamla höjdare dom missat så köper man ändå en ny konsol för nya spel.
Och här är det en viss skillnad mot upphottade versioner av förra generationens riktiga pärlor, ett nytt fenomen som ManBaraTrycker faktiskt kan uppskatta emellanåt. Det är ändå Bra Spel Med Extra Allt.
Bakåtkompatibilitet känns bara som en desperat åtgärd. För att man ska få lite tid i nyhetstablån.

Nyss avslöjade Sony att PS4 ska bli bakåtkompatibel med PS2. Med PS2! Vem i hela Hälsingland vill sitta och spela brutalfula, anonyma pruttspel från år 2000? Inte jag iallafall. Varför inte bakåtkompatibel med PS3 i så fall? Eller bägge två? Sjukt.
Nu förstår man att detta är Sonys svar på Xbox One's stora flirt med 360 men ändå?
PS2? Aldrig i livet!

Det är en annan sak med Nintendo. Dom har ett långt arv bakom sig med flertalet klassiker och odödliga titlar. Dessutom är pixelgrafik tidlös och vacker i jämförelse med polygoner. Inte minst polygoner från året 2000. Det är därför ett spel som Super Mario World är underbart än idag.
Vad kan Sony kontra med där? Jak And Daxter 3? Skulle inte tro det.

En aspekt är att Sony behöver inte detta klavertrampet överhuvudtaget. Just nu befinner dom sig i total pole position och ingenting ser ut att ändra på det. Dom kränger konsoler i ett så halsbrytande tempo att om detta fortsätter så är det inte omöjligt att dom passerar just PS2:ans 155 miljoner sålda ex. Så varför detta fåniga utspel? PS4 bakåtkompatibel med PS2. Vem bryr sig?

FALLOUT 4 INTRYCK

Jag förhandsbokade både Fallout 4 och Rise Of The Tomb Raider för längesen. Det sistnämnda för att det är uppföljaren till årets näst bästa spel 2013 och det förstnämnda för att det är uppföljaren till två av dom absolut bästa rollspelen nånsin, Fallout 3 och Fallout New Vegas.
När jag skulle hämta ut spelen så kände jag att 1400 spänn var lite magstarkt att slänga ut på ett bräde så jag skulle nöja mig med ett av dom. Men vilket?
Jag funderade i ungefär 0.47 sekunder innan jag pyntade för Fallout 4 och körde hem så det skrek i däcken.
Så stark är alltså min kärlek till serien.

Fast egentligen handlar det nog mest om min kärlek till Bethesda, företaget som gjort serien sen del 3. Dom är nämligen mästare på att skapa världar fyllda med innehåll som du själv får utforska. Jag har varit lite kär i dom sen Daggerfall till PC.
Bethesda styr inte dig så det märks utan utgår från att du är intelligent och har fantasi nog att skapa din egen historia, ditt eget äventyr. Det är det som gör dom så speciella.
Priset vi får betala för den friheten är ofta buggar. Att släppa spel av denna storleken, eller större, är i princip omöjligt utan att missa några små skalbaggar men Bethesda är ökända för sin skadedjursbekämpning. Eller brist på den.
Fyra bugg och en Coca Cola räcker inte till, ibland kryper spelen av sig själva. Som en mjölpåse full av mjölbaggar.

När jag parkerat på gården så rusar jag in så snabbt att jag nästan glömmer öppna grinden, vidare in i vardagsrummet, igång med elektroniken och SLUUUURP! så har donnan PS4 svalt skivan.
Medan spelet installeras får vi små animerade kortfilmer om S.P.E.C.I.A.L, egenskaperna som bygger din karaktär i Falloutspelen. Det är söta små petitesser till filmer men dom är riktigt underhållande med en hurtfrisk amerikansk 50-tals-berättarröst. Kanonbra!

Fallout 4 börjar i ett hem och i ett valv. Sen släpps du lös i världen. Nästan åtta timmar in i äventyret så kan jag konstatera följande saker.

Grafiken är snygg och funktionell men håller knappast The Order-klass. Det kan den inte göra heller då det är två helt olika typer av spel och The Order-grafik i Fallout 4 hade krävt en atomdriven spelkonsol.
Det gråa och bruna från Fallout 3 finns kvar, det är trots allt en postnukleär ödevärld vi befinner oss i, men grafiken har även fått ett rejält uppsving färgmässigt. Det är rött, gult och till och med grönt på sina ställen. Det hela bidrar till en mysigare atmosfär och det är ett sant nöje att utforska omgivningarna.

Det nya spelsystemet med slopade färdigheter och istället ett simpelt perks-träd är helt fantastiskt smidigt! Det tar i runda slängar 30 sekunder att förstå och lära sig och sen älskar man dess smidighet. Nu kan du verkligen skräddarsy din karaktär. Fantastiskt!

Bethesdas ökända buggar har jag hittills sett väldigt lite av. Det var en Ghoul som fastnade i en vägg och blev ett lätt byte men det gjorde inget. Jag har dock hört talas om uppdrag som inte gått att göra klart och annat mindre roligt så vi får väl se vad som händer. Det lär patchas kontinuerligt.

Spelvärlden är rejält stor men inte alls så stor som förhandsryktena gjorde gällande. Framförallt är den extremt väldesignad och fylld av spännande innehåll och det föredrar jag framför repetitivt mastodontskräp vilken dag som helst. Efter 8 spelade timmar så har jag sett kanske 15 procent av världskartan och det är stort nog för mig. Det bör tilläggas att av dom 8 timmarna har jag sprungit runt och utforskat i 7.

Hittills känns det som att Fallout 4 definitivt är en kandidat till Årets Spel 2015. Nu har jag förvisso inte spelat det nya Tomb Raider än men Fallout är hittills nästan skrämmande njutbart. Och farligt.
Sätter du dig ner så hinner du knappt blinka innan 5 timmar är som bortblåsta. Och det är ett klassiskt tecken på att ett spel är bortom bra. Så vad väntar du på?

GAMLA PÄRLOR: SUGAR RAY

Ett av mina favoritband är amerikanska Sugar Ray. Dom släppte sin debut 1995 och framstod då som Red Hot Chili Peppers busiga småbröder. Plattan, Lemonade and Brownies, hade förutom ett av tidernas snyggaste omslag även musik som var en blandning av punk, metal och funk. Den innehöll även semihiten Mean Machine och var en mer än godkänd förstaplatta.

Efter denna följde Floored och 14.59 och för varje släpp blev det mindre och mindre punk och metal och istället mer pop. Sugar Ray har aldrig hymlat med att dom växte upp med 80-talspop utan tvärtom hyllat det så fort dom fått en chans.
Floored sålde guld i USA, 14.59 ännu mer, och när det så var dags för platta nummer fyra så kom deras magnum opus, ett mästerverk enkelt döpt till endast Sugar Ray.

Sugar Ray innehåller inte en enda dålig låt. Inte en enda. Det är en av få plattor som går att sätta igång och bara låta den rulla från början till slut utan några som helst avbrott. Därmed hamnar den alltså i samma kategori som Appetite For Destruction och Ten, ett betyg så gott som något.
På Sugar Ray är punken och metallen helt bortpolerad och har istället ersatts helt med 80-talsdoftande pop/rock och höjdarna och hitsen staplas på varandra.
Startduon, Answer The Phone och When It's Over, är en total käftsmäll och får en på partyhumör fortare än kvickt.

Och party är helt vad detta handlar om. Jag vågar inte gissa på hur många fester jag haft där denna monolit har snurrat sig medvetslös på skivtallriken. Faktum är att den är så nedspilld av öl och sprit att det är ett under att den fungerar. Den lilla cd-boken går knappt att öppna. Sugar Ray passar lika bra i en boomblaster på stranden som vrålandes på stereon under ett hejdlöst houseparty. Det är en underbar och glädjefylld platta, som en vacker sommardag.

På Sugar Ray peakade bandet Sugar Ray och dom blev aldrig större än så här. Uppföljarna sålde förvisso dom också men dessa höjder fick bandet aldrig uppleva igen. Och på sätt och vis var det synd att just Sugar Ray släppte denna plattan. Hade det stått Red Hot Chili Peppers på omslaget så hade den sålt 20 miljoner exemplar. Så jävla bra är den.

Det är fredag idag. Korka upp en öl, släng ihop en gin o tonic och dra igång Sugar Ray. Det kan bli en av dom roligaste kvällarna i ditt liv.

GAMLA PÄRLOR: METALLIC K.O

Vid det här laget vet dom flesta att The Stooges inte var ett band som alla andra. Dom var långt före sin tid och spelade punk innan folk visste vad punk var för nåt. Kanske ännu viktigare var faktumet att bandet levde punk 24/7. Dom knarkade och söp, slogs och levde jävel och hade i Iggy Pop en frontman vars like aldrig skådats. Varken före eller efter.

Han slog knut på sig själv på scen, rullade i krossat glas, skar upp sig, utövade oralsex med kvinnor i publiken och betedde sig allmänt som en rabiessmittad hund. En total galning i ett totalt galet band. En attityd som framkommer med all önskvärd tydlighet på deras ökända och beryktade liveplatta Metallic K.O.

Bakgrunden till hela spektaklet är lika underhållande som sjukt.

På grund av Iggys attityd och provocerande beteende så hade han skaffat sig fiender i ett lokalt MC-gäng i Detroit. Han slogs regelbundet med medlemmarna och kvällen innan spelningen satt Iggy, stenhög, i lokalradion och uppmanade MC-gänget att "om det var nåt med dom jävla fittorna så skulle dom masa sig ner till spelningen imorrn å visa vad dom gick för."
Det gjorde dom också.

Resultatet är en uppvisning i totalt kaos och vansinne. Mig veterligen är Metallic K.O den enda, åtminstone officiellt utgivna, liveplattan där man hör ölflaskor slängas och krossas mot instrumenten. Glödlampor flyger, ägg likaså och Iggy är på ett strålande humör! Han är skoningslöst provokativ och hånar publiken hela tiden.
"Lightbulbs too? Oh my, we're getting VIOLENT!"
Det hela blev totalt kaos och ryktet säger att Iggy blev halvt ihjälslagen efter konserten.

Musikaliskt är det upp och ner. The Stooges var knappast några bländande musiker utan levde på sin attityd och råhet. En fullständigt knäckande version av feministhymnen Cock In My Pocket finns dock med och den är så bra att bara den motiverar ett köp. För övrigt lever plattan på kaoset mellan låtarna. Man ömsom skrattar och ömsom skakar på huvudet. Vilka jävla galningar!

Metallic K.O är ett tidsdokument från en svunnen tid, fjärran från Idol och städade artister. Denna plattan är på liv och död och den formligen stinker blod och krossat glas. En klassiker!

ETT NÅDASKOTT: No Retreat, No Surrender.

Jag var på shoppingturné med min son igår. Ni vet, en sån där uttråkad lördag som man försöker rädda med omotiverade inköp.
Resan tog oss till både Media Markt och Elgiganten och där hittade jag två "klassiker" på blu ray; Masters Of The Universe och No Retreat, No Surrender.
Den sistnämnda kostade mig obetydliga 19 riksdaler, ett faktum som skulle glädja mig senare på kvällen.

Jag mindes No Retreat, No Surrender med glädje och kult. Det var en sån där HÄFTIG!!!! film man såg som liten. En av dom där som fick en att bli Bruce Lee på 90 minuter och en fara för kvarterets alla gatlampor. Åh, vad det skulle bli roligt att återse allt. Lite nostalgi.
Det blev det inte.

No Retreat, No Surrender är en soppa utan dess like. Det är svårt att förklara vad som gör den så sinnessjukt dålig för det är så jävla mycket. Man vet liksom inte var man ska börja.
Men jag gör ett försök.

Storyn är så oerhört kass att det trotsar all beskrivning. Det är ett försök att rida på framgångarna för Karate Kid som dök upp något år tidigare men bara så oerhört mycket sämre att det inte går att förklara.
Det är så dåligt att man inte ens skrattar.
80-talet var ostigt, inget snack om saken. Men det var ostigt på ett oerhört charmigt vis som gjorde att man inte kunde, eller kan, tycka illa om det. Inga känslor var för stora, inget soundtrack för mäktigt och inga repliker för hårda.
Men här sitter man bara och skakar på huvudet.
Vår huvudpersons pappa får stryk av några gangsters, dom flyr till Seattle, vår huvudperson får stryk av ett fetto och hans polare, han lär sig slåss av Bruce Lee's spöke (fråga inte) och slutligen får han slåss mot gangstern och vinner.
Vilken hjälte! Och vilken smörja.

Skådespeleriet ska vi inte ens gå in på. Det är talande för hela soppan att den bästa skådisen är Jean Claude Van Damme eftersom han har typ två repliker. För övrigt håller han käften till skillnad från övriga som är så pinsamt dåliga att man bara vill rusa därifrån och aldrig se tillbaka. Det är så dåligt så dåligt så dåligt så dåligt.....

Och Van Damme? Varför hamnade han här? Man riktigt ser föraktet i ögonen på honom när han ska tvingas förlora mot dessa lökiga fulfilmfighters som förmodligen inte kan slå ihjäl en fluga på riktigt. Efter detta gick han till att bli en fullfjädrad filmstjärna och tvingades bli omslagspojke till detta magplask, i hopp om att hans popularitet skulle locka några tittare. Stackars Van Damme. Något säger mig att denna filmen inte står längst fram i hans Best Of-hylla.

Men det som stör mig allra mest med No Retreat, No Surrender är att filmen mot alla odds tar sig själv på allvar. Det ska alltså vara ett action/drama! På riktigt!
Hade den bara haft glimten i ögat som exempelvis The Last Dragon så hade den vunnit mycket. Men nu? Nu känner man för att skicka en hel kartong insamlad hundskit till alla inblandade. Utom Van Damme. För han är cool. Men alla andra förtjänar hundbajs. Hela den här filmen är möglad hundbajs från helvetet.
Undvik som böldpesten!

No Retreat, No Surrender.

Betyg: Prutt!