RECENSION: THE IMITATION GAME

Ibland dyker dom upp från ingenstans, dramafilmerna som tar oss med storm. På många sätt är just dramafilmer dom allra svåraste att göra. En halvdan actionfilm kan fortfarande leva på sin action, ännu en tråkig skräckis kan hålla näsan över ytan tack vare sina chockeffekter. Den lyxen har inte en dramafilm. Den måste vara trovärdig och gripande annars kraschar den och brinner.
The Imitation Game är både trovärdig, gripande och den kanske bästa dramafilmen jag sett på 10-talet.

När vi talar om Andra Världskriget så är det ofta en liten grupp människor som glöms bort. Vi vill att krig ska vara uppoffringar och hjältemod, blodspillan och kamratskap. Men faktum är att krig vinns inte bara på slagfältet. Lika viktiga är människorna i kulisserna. Människor som Alan Turing och hans kollegor som knäckte tyskarnas Enigma, den oknäckbara kodmaskinen, och därigenom förkortade kriget med flera år och räddade tiotals miljoner människoliv.

The Imitation Game tar avstamp 1951 när Alan Turing blir arresterad för sin homosexualitet, nåt som var olagligt i England (och många andra länder) vid denna tiden. Polisen som arresterat honom är nyfiken på Alans hemliga bakgrund och slutligen berättar Alan och därigenom får vi ta del av ett av 1900-talet mest spännande, modiga och tragiska människoöden.

Alan Turing var en briljant matematiker, ett geni, och fick därmed i uppdrag av MI6, den hemliga brittiska underrättelsetjänsten, att knäcka tyskarnas Enigma. Ett omöjligt uppdrag.
Alan var också en särling med någon eller några mentala funktionsnedsättningar som gjorde honom till en social stigma.
Jag vet inte om han någonsin blev diagnostiserad men enligt mig led han av aspbergers med grova autistiska drag, något som är vanligt bland denna typ av människor. Oavsett vilket så samlar Alan ihop ett team med briljanta personer och dessa blir han snabbt ovän med liksom sina överordnade. Hans handikapp gör honom totalt socialt inkompetent och närapå omöjlig att arbeta med.
Men på något vis knyts dom ändå samman. Kanske ser dom nåt i varandra som ingen annan ser eller så är bara vetskapen om uppdragets vikt tillräckligt för att få ut det bästa av dom. Dom lever, gråter och skrattar ihop. Och utanför brinner en hel värld.

Skådisen med världens jobbigaste namn, Benedict Cumberbatch, spelar Alan Turing och han gör det så bra att det är obeskrivligt. En enastående skådespelarprestation och något av det bästa jag någonsin sett. Minspel, ögonen, gesterna. Allt är världsklass.
Samtliga inblandade är jätteduktiga, särskilt Keira Knightley, men det ändrar inte faktumet att Cumberbatch är solen som dom andra planeterna snurrar kring.
Helt fantastisk!

Historien drivs framåt av tillbakablickar och långsamt snurras Alan Turings ensamma och tragiska liv upp. Det är en mycket gripande historia och ljuset riktas mot hur illa homosexuella behandlades vid denna tiden. Även ett nationellt helgon som Alan Turing. Det ska sägas att det hela sker utan några jobbiga pekpinnar. Detta är ingen moralisk uppfostringsfilm för den oförstående pöbeln. The Imitation Game är för smart för det. Det är en briljant dramafilm vars huvudperson råkar vara homosexuell i en tid då det inte var så bra. Varken mer eller mindre.

Filmen innehåller både spänning och stora känslor men alltid på ett fint och välbalanserat sätt. Det märks att den inte är gjord i USA. Då hade den dränkts i flaggviftande och sentimentalitet så pinsam att man hade sprungit ut ur rummet. Nej, detta är europeisk elegans i dess finaste form, en berättelse som förtjänar att alla tar del av den.
Så att vi alla lär oss att krig inte enbart vinns genom blod och hjältemod. Ibland är det lika viktigt att ha en halvt autistisk, socialt omöjlig liten bög på sin sida.
The Imitation Game är en fantastisk film.

THE IMITATION GAME

10 homosexuella hjältar av 10

Bild 10
Ljud 8

För dig som: Tycker om dramafilmer och att bli berörd.

Inte för dig som: Läser Hänt Extra och älskar Melodifestivalen och Paradise Hotel.