Jag var på shoppingturné med min son igår. Ni vet, en sån där uttråkad lördag som man försöker rädda med omotiverade inköp.
Resan tog oss till både Media Markt och Elgiganten och där hittade jag två "klassiker" på blu ray; Masters Of The Universe och No Retreat, No Surrender.
Den sistnämnda kostade mig obetydliga 19 riksdaler, ett faktum som skulle glädja mig senare på kvällen.
Jag mindes No Retreat, No Surrender med glädje och kult. Det var en sån där HÄFTIG!!!! film man såg som liten. En av dom där som fick en att bli Bruce Lee på 90 minuter och en fara för kvarterets alla gatlampor. Åh, vad det skulle bli roligt att återse allt. Lite nostalgi.
Det blev det inte.
No Retreat, No Surrender är en soppa utan dess like. Det är svårt att förklara vad som gör den så sinnessjukt dålig för det är så jävla mycket. Man vet liksom inte var man ska börja.
Men jag gör ett försök.
Storyn är så oerhört kass att det trotsar all beskrivning. Det är ett försök att rida på framgångarna för Karate Kid som dök upp något år tidigare men bara så oerhört mycket sämre att det inte går att förklara.
Det är så dåligt att man inte ens skrattar.
80-talet var ostigt, inget snack om saken. Men det var ostigt på ett oerhört charmigt vis som gjorde att man inte kunde, eller kan, tycka illa om det. Inga känslor var för stora, inget soundtrack för mäktigt och inga repliker för hårda.
Men här sitter man bara och skakar på huvudet.
Vår huvudpersons pappa får stryk av några gangsters, dom flyr till Seattle, vår huvudperson får stryk av ett fetto och hans polare, han lär sig slåss av Bruce Lee's spöke (fråga inte) och slutligen får han slåss mot gangstern och vinner.
Vilken hjälte! Och vilken smörja.
Skådespeleriet ska vi inte ens gå in på. Det är talande för hela soppan att den bästa skådisen är Jean Claude Van Damme eftersom han har typ två repliker. För övrigt håller han käften till skillnad från övriga som är så pinsamt dåliga att man bara vill rusa därifrån och aldrig se tillbaka. Det är så dåligt så dåligt så dåligt så dåligt.....
Och Van Damme? Varför hamnade han här? Man riktigt ser föraktet i ögonen på honom när han ska tvingas förlora mot dessa lökiga fulfilmfighters som förmodligen inte kan slå ihjäl en fluga på riktigt. Efter detta gick han till att bli en fullfjädrad filmstjärna och tvingades bli omslagspojke till detta magplask, i hopp om att hans popularitet skulle locka några tittare. Stackars Van Damme. Något säger mig att denna filmen inte står längst fram i hans Best Of-hylla.
Men det som stör mig allra mest med No Retreat, No Surrender är att filmen mot alla odds tar sig själv på allvar. Det ska alltså vara ett action/drama! På riktigt!
Hade den bara haft glimten i ögat som exempelvis The Last Dragon så hade den vunnit mycket. Men nu? Nu känner man för att skicka en hel kartong insamlad hundskit till alla inblandade. Utom Van Damme. För han är cool. Men alla andra förtjänar hundbajs. Hela den här filmen är möglad hundbajs från helvetet.
Undvik som böldpesten!
No Retreat, No Surrender.
Betyg: Prutt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar