RECENSION SKYRIM SPECIAL EDITION

Dags för ännu en remaster! Den här gången är det Bethesdas sagolikt magnifika del 5 i Elder Scrolls-serien, nämligen Skyrim. Skyrim släpptes till stående ovationer och oändliga hyllningar 2011. Bethesda har en nästan fanatisk fanbas till sina Elder Scrolls och dom är många. Alltså blev Skyrim det mest sålda spelet 2011 om jag inte missminner mig.
Det är en klassiker vi har att göra med här.

Jag utgår alltså från att dom flesta har spelat nåt spel i denna serie men för dom som inte har gjort det så kör jag en liten snabb introduktion och genomgång.
Premissen för Elder Scrolls är väldigt enkel. Som spelare släpps du fri i en fantasyvärld vid namn Tamriel och när jag skriver fri så menar jag verkligen fri.
Du är fri att göra vad du vill inom spelets ramar. Syssla med handel, gå med i ett tjuvgille, bli bonde, fiska och jaga, bli lönnmördare eller soldat, bli magiker osv.
Elder Scrolls klassas som RPG och som i alla RPG finns det alltid en huvudstory att följa om man vill men du är fri att göra vad du vill.

Skyrim är alltså det senaste spelet i en serie (om man inte räknar onlinesatsningen) som började på tidigt 90-tal. Första spelet hette Arena som följdes av Daggerfall, Morrowind och Oblivion. Arena missade jag för jag spelade på Amiga på den tiden men via en vän halkade jag in på Daggerfall och fastnade direkt. Som inbiten fantasynörd så var det en våt dröm. Sen har kärleken bara fortsatt och bara vuxit.

Själva kärnan i serien förblir densamma, du lever ett alternativt liv i en fantasyvärld där du är fri att göra vad du vill. Smaka på det igen. Fri att göra vad du vill. Grafiken blir såklart bättre för varje del som kommer men kärnan förblir densamma.
En fantasyvärld där du är fri att göra vad du vill.
Det är inte konstigt att serien har blivit en sådan kassako för fans av spel och fantasy älskar den. Och vi är många, många, många, många.

Men. Serien hade ändå inte höjt på några ögonbryn om det inte hela paketet hade varit kvalitativt utfört. Och det är Elder Scrolls. Faktum är att det är galet imponerande gjort och man får alltid känslan av att man befinner sig i en levande värld som andas och sköter sig själv även när du inte är där.
Men. Även solen har sina fläckar.

I Elder Scrolls fall stavas dom fläckarna buggar. Serien är känd och ökänd för sina buggar. Visst, det är närapå omöjligt att skapa spel av Elder Scrolls storlek och liv utan buggar men här är dom legendariska. Spektrat sträcker sig från klassiker som att djur och människor fastnar i väggar och stenar till The Void, ett namn som fansen gav den grå undervärlden som du hamnade i när du helt plötsligt trillade genom marken i Daggerfall. Det ska sägas att för varje del i serien blir det bättre men det har varit en hel del galna grejer genom åren.
Lika galna är historierna om fansens tålamod och överseende. Dom älskar spelen så fanatiskt att dom med glädje köper tre, fyra nya datorer inom en vecka för att kunna spela ett spel vars buggar inte tillåter dom att använda sina två först inköpta nya riggar. Ni fattar? Det är galna människor det handlar om.

Tillbaks till Skyrim.
Som sagt är detta del 5 i serien och när det börjar är vi en fånge på väg mot vår avrättning i det kalla landet i norr.
Precis när vi släpas fram för att bli ett huvud kortare så sveper en drake ner från skyn och ödet tar en ny vändning.
Du lyckas fly och Skyrim, ett Skandinavien i miniatyr, ligger framför dig i all sin härlighet. Du är nu fri att göra vad du vill.

Som vanligt får du skapa din karaktär själv. Allt från ras till utseende. Skyrims färdighetsträd är bäst hittills på det viset att du verkligen kan skräddarsy din karaktär till att passa dig perfekt. Du blir bra på det du gör helt enkelt och efter att du har blivit bättre i tio olika färdigheter så går du upp en level och får då välja en specialare från ett gäng stjärnbilder.
Fråga inte.
Vill du bli hårdbarkad soldat? Satsa på tung rustning och slåss som sören. Vill du tjuva dig fram genom livet? Då kör du på låsdyrkning och smyga. Och sådär håller du på. Du formar din karaktär till att bli helgjuten efter dina önskningar.

Skyrim som värld är som sagt gravt inspirerat av Den Kalla Nord där du och jag bor och inte minst vår hedniska tro och vår vurm för naturen.
Städerna är vikingainspirerade, djurlivet är väldigt nordiskt och karaktärerna pratar engelska med germansk brytning. Det är som att gå ut i skogen här hemma, igenkänningsfaktorn är hög och mysig.
Skyrim är stort och fyllt till bredden med sidouppdrag, ruiner, grottor, elaka monster, drakar, lömska typer och, faktiskt, vänskap. Det finns alltid något att göra och timmarna flyger iväg på ett farligt vis. Det vanliga scenariot är att du får ett uppdrag i nån stad, ger dig iväg för att lösa det men träffar någon på vägen som ber dig om hjälp och plötsligt är du iväg på annat håll när du egentligen skulle gjort det där andra från början vad det nu var och var kom den där grottan ifrån nu måste du in och kika och.....
Ni förstår. Du plöjer lätt ner 100 timmar plus i detta spel. Inga som helst problem.

Så vad skiljer Skyrim 2016 från Skyrim 2011? Det vanliga. Allt DLC och bättre grafik och ljud. Skyrim var snyggt när det kom 2011 och det är ännu snyggare nu. Karaktärerna har inte förändrats så mycket utan det är mer ljussättningen, smådetaljerna och färgerna som har förbättrats och fördjupats. Här nedanför ser ni en bild på skillnaden.
Jag sitter på en riktigt fet teve med grym bild (skryt, skryt) och jag märker en stor skillnad mot det gamla spelet. Ett helt annat djup. Naturen är mer levande om ni förstår vad jag menar.

Skyrim är svårt att förklara utan måste upplevas. Det är som en drog och det tar lätt över mer tid från din vardag än du skulle vilja erkänna. Så nu är alltså rätt tid att spela det. Hösten/vintern är mörk och kall och som gjord för lite fantasyäventyr. Våren/sommaren är bad och soliga dagar och då ska man inte sitta inne med spel inte. Så köp detta och spela din egen Ringentrilogi. Du kommer att älska det.

SKYRIM SPECIAL EDITION

Till PC, Xbox One och PS4

10 vettlösa vättar av 10

Grafik 9
Ljud 8
Story 7
Spelglädje 10

THE LAST OF US 2

Så har det då hänt. Under årets Playstation Experience avslöjades att det kommer en uppföljare på tidernas bästa spel The Last Of Us. Vi är många miljoner som har väntat och längtat men samtidigt varit rädda för hur i hela havet toppar man The Last Of Us?

Är det några som klarar det så är det Naughty Dog. Dom är just nu världens bästa utvecklarhus och har varit ett rätt bra tag. Dom verkar inte kunna lämna nåt åt slumpen och deras produkter har en kvalitet som är helt makalös.

Ni som läser ManBaraTrycker vet att vi hyllar The Last Of Us vid varje givet ögonblick för det går inte att hylla det tillräckligt och vi vill att så många som möjligt ska upptäcka det och spela.
The Last Of Us var det första spelet som verkligen hade en story och en stämning som inte bara var "bra för att vara ett spel" utan Förjävla Bra Alla Kategorier.
Ett spel om kärlek, förlust och mognad och så haktappande bra gjort att man häpnade. En kulturell milstolpe.

Det var ettan det. Igår släpptes trailern till tvåan och här är vad vi och resten av världen vet just nu.

Tvåan utspelar sig några år efter ettan och Ellie är nitton år gammal. Hon sitter i ett rum och spelar gitarr. Hon verkar ha varit i strid eller nåt för det finns sår och blod och hennes blick är sammanbiten och aggressiv. Joel kommer in och undrar hur det står till och om hon inte bara ska låta saker och ting vara.
Ellie svarar att ingen ska komma undan. Hon ska jaga rätt på, och döda, varenda en.

Spekulationerna på nätet är i full gång. En teori är att Joel är död och att Ellie talar till ett spöke eller i en dröm och personerna hon ska döda är Joels mördare. Det låter inte omöjligt men egentligen vet vi ingenting.
Vad vi faktiskt vet är att om det första spelet var ett spel om kärlek så ska tvåan vara ett spel om hat. Det har Naughty Dog sagt och det bäddar alltså för en brutalare upplevelse än ettan som redan det var ordentligt våldsamt på sina ställen.

Samtidigt älskar både Naughty Dog och fansen karaktärerna Ellie och Joel på ett nästan familjärt vis så att döda Joel känns lite väl radikalt. Men.
Att utnyttja fansens kärlek är också ett mycket effektivt dramaturgiskt grepp och vad skulle kunna få dig att brinna för spelet mer än tanken på hämnd?
Vi får se så småningom.

När The Last Of Us Part Two släpps har vi ingen aning om. Naughty Dog släpper det när det är färdigt och liksom Nintendo kommer dom aldrig med halvmesyrer som måste lagas med en massa patchar redan dag ett. Tidigt 2018 är min personliga gissning. Det kvittar när det släpps ändå. Jag vågar redan nu avslöja att det blir det Årets Spel.

Nämnde jag förresten att trailern är så snygg att det tåras i ögonen?

RECENSION GODS OF EGYPT

Gods Of Egypt är en matinéfilm av klassiskt snitt. Hyfsat hjärndöd, fagra damer och muskulösa män med glimten i ögat. Filmen använder egyptisk mytologi som ursäkt för att vräka på med slagsmål och en uppsjö av mestadels snygga datoreffekter. Som upplevelse och tidsfördriv betraktat så är det väldigt trevligt, speciellt om du har elektronik hemma som låter allt komma till sin rätt.
Som film däremot så är det halvbra.

I Egypten lever gudarna och deras skapelse människorna sida vid sida. Gudarna ser ut precis som människor, bara mycket större, men kan även förvandla sig till olika odjur.
Självklart intrigerar dom friskt mot varandra och just en sån intrig blir själva storyn till filmen vi ska få se.
Ra:s son Horus ska nämligen krönas till den nye gudakungen över Egypten och det faller inte Set på läppen så han kraschar kröningen, slår ihjäl Ra, slår ner och stjäl Horus ögon (fråga inte) och utropar sig själv till enväldig tyrann och härskare på livstid.
Horus flyr i exil.

Set är ett riktigt praktarsle som förslavar både folk och gudar och avrättar alla som vågar sätta sig upp mot honom eller ens titta på honom på fel sätt. Något måste göras!
Som tur är så finns bland befolkningen en riktig pellejöns till tjuv som slår dank hela dagarna och uppvaktar sin lika söta flickvän. Ovetandes kommer han att få spela en viktig roll i världshistorien när Horus vill ha sina ögon tillbaks så han kan hämnas på Set.

Som film betraktat är Gods Of Egypt inte jättemycket att hänga i granen. Den är som nämnts ovan en hyfsat hjärndöd matinéfilm, varken mer eller mindre.
Gerard Butler och Nikolaj Coster-Waldau (Game Of Thrones) presterar precis så bra så att ingen ska börja gnälla över hur uttråkade dom faktiskt ser ut att vara.
Det är inte dåligt men också jävligt långt från bra.
Manuset är precis som i alla andra filmer av den här typen skrivet av en sjuåring som tycker explosioner är döhäftigt! En annan sak är att jag kanske har missat något men sist jag kollade så såg inte egyptier ut som oss germaner. Huvuddelen av den egyptiska befolkningen i Gods Of Egypt ser nästan skandinaviska ut vilket är märkligt och det förtar lite av känslan.

Actionscenerna är många och fräcka och CGI-effekterna funkar för det mesta riktigt bra. Vid nåt tillfälle noterar man att det ser ganska dator ut men överlag är det inget som stör. Rent tekniskt är Gods Of Egypt en kvalitetsfilm.

BILDEN: Makalöst bra. Kristallklar med varma färger som gör att man nästan känner öknens hetta. Använd denna för att skryta med din nya teve/projektor för polarna.

LJUDET: Kan sammanfattas i ordet Subwoofer. Gods Of Egypt gör dig inte populär hos grannarna. Det mullrar och dånar, spränger och smäller.
I övrigt är det inte spektakulärt utan gör sitt jobb.

SUMMA SUMMARUM: En bakfyllefilm. En klassisk bakfyllefilm. Snygg, underhållande men bortglömd om ett år.

GODS OF EGYPT

Sex grobianer till gudar av tio!

RECENSION HOMEFRONT THE REVOLUTION

Jag sitter gömd i ett utedass. Hukad. Stukad. Utanför smyger tre stycken nordkoreanska militärer omkring. Dom letar efter mig. Dom är nästan framme nu. Näääästan. Satan! Jag kramar avtryckaren och slänger mig ut.

Här och just här, i såna här situationer är Homefront The Revolution ruskigt underhållande! Du riktigt känner dig som en liten David mot en övermäktig Goliat.
Små scener av våld, små slag i ett enda stort slag om amerika. Men tyvärr finns det även problem. En hel del problem.

Vi tar det från början.
Allas vårt USA ligger illa till igen. Jänkarna har aldrig det lätt. Ett totalt vrålpumpat Nordkorea har nämligen invaderat och lagt under sig hela landet. Du tillhör motståndet. Du är en patriot, en partisan, en snapphane.

Homefront The Revolution är en uppföljare på Homefront som kom till förra generationens konsoler. Det fick blandad kritik, mest negativ, men jag hade faktiskt ganska skoj med det.
Det var väldigt linjärt och stundtals fult men hade också en originell story som förvisso slarvades bort men ändå visade stor potential. Ett USA på ruinens brant efter alla sina krig köper teknik och vapen billigt från Nordkorea för att komma på fötter igen. Vad dom inte vet är att dom lömska koreanerna har installerat programvara i alltihop som gör att dom kan ta över USA på en eftermiddag, vilket dom också gör såklart. Dags för spel!

Homefront The Revolution har inte haft det lätt under utvecklingen. Det har bytt utvecklare, det har startats om från noll, det har strulat, strulat, strulat.
Med dom förutsättningarna är det ett smärre mirakel att Dambuster Studios ändå har lyckats så bra som dom har gjort. Den färdiga produkten är nämligen ett helt okej spel som fått onödigt mycket skit.

Vi befinner oss i Philadelphia. Året är 2029. Vår ikoniske ledare har blivit tillfångatagen och vi måste befria honom med vapen och sprängämnen i hand.
Det kommer att bli en lång, actionfylld och tyvärr buggig resa.

Staden är indelad i zoner som i sin tur är indelad i mindre zoner. Där finns röda zoner som är rena ruinerna efter striderna men även gula och gröna zoner som är lite mer människotjänliga. I varje zon finns saker att göra. Sabotage, ta över radiostationer för propaganda, polisstationer, hitta saker, hjälpa människor. Det finns alltid nåt att göra förutom själva huvuduppdragen.
Grafiken skiftar från undermålig till helt okej med fokus nånstans mitt emellan.
Det märks att det varit en problematisk och lång utveckling. Ibland känns det som att man är tillbaka på sin PS3 eller 360 och sen plötsligt blir det modernt igen.
Speciellt karaktärernas ansiktsuttryck och mimik imponerar stort på mig. Man verkligen ser om dom är glada, uppgivna osv.

Ljudet är bra. Det tillhör inte på nåt vis det bästa jag hört men det är tyngd i basen och kulorna smattrar på ett härligt sätt.
Vid nåt tillfälle buggade sig även ljudet så att endast dialogen hördes, i övrigt var det helt tyst. Det var lite märkligt må jag säga.

Buggar finns det tyvärr gott om. Dom varierar från att fiender fastnar i väggar till att du fastnar i saker och måste ladda om senaste checkpointen. Och det är ALDRIG okej!!! Nu har det bara hänt mig en gång men det är en gång för mycket. Sånt får inte förekomma helt enkelt. En annan gång dog jag och började om mitt i en eldstrid utan mitt vapen redo i händerna.
Det slutade inte lyckligt kan jag säga.
Stundtals blir man riktigt förbannad.

Ja, Homefront The Revolution dras med allvarliga problem ibland. Ibland halvdan grafik, ett helt gäng buggar och ibland halvtaskig artificiell intelligens.
Men så händer nåt.
Scenarion som ovan, i utedasset, och liknande gör att stämningen i spelet är mer än vattentät. Den är riktigt jävla bra.
Du slåss för frihet, folket och the american way och du hatar verkligen nordkoreanerna. Alla dessa små strider och händelser gör att helheten, story -och stämningsmässigt, blir klockren. Och då förlåter man direkt alla tillkortakommanden. Tills dom drabbar dig igen.

I vanlig ordning har du ett gäng olika vapen som alla kan uppgraderas på olika vis. Pengar skaffar du genom uppdrag samt att samla på dig skräp som folk av nån märklig anledning betalar bra för.
Det finns även utrustning att köpa som gör dig snabbare, tåligare och tystare.

Det är nämligen inte alltid så smart att rusa fram med smattrande kanoner utan ibland är ninjastilen ett smartare sätt att slutföra sitt uppdrag och få komma hem i triumf istället för i en liksäck. Men det avgör du själv såklart. Din spelstil är din att bestämma.

Homefront The Revolution är ett svårt spel att betygsätta. Stämningen gör det lysande och oftast skitkul att spela men så dyker en förbannad bugg upp och du är redo att sparka hål i väggarna. Ska jag vara helt ärlig så överväger ändå dom positiva sakerna med spelet dom negativa och hittar du detta på rea så är mitt råd att du köper det.

HOMEFRONT THE REVOLUTION

Till Xbox One, PS4 och PC

Grafik 6
Ljud 7
Story 7
Spelglädje 9 (När en bugg dyker upp? 2)

För dig som: Gillar Davids kamp mot Goliat.

Inte för dig som: Hatar buggar.

GAMLA PÄRLOR: AMONG MY SWAN

Mazzy Star är ett av dom där magiska banden för mig. Ett sånt där band man bara upptäckte men kommer inte ihåg hur. Jag tror, kan nästan svära på, att jag läste en artikel om dom i Rolling Stone precis i samband med att Among My Swan släpptes 1996. Jag upptäckte helt enkelt dom på samma sätt som jag hade upptäckt Jeff Buckley två år tidigare. Och precis som med Jeff så är detta riktigt jävla bra.

Mazzy Star's musik är svår att beskriva. Drömsk är nog ordet jag först kommer att tänka på men även ord som pop, psykadeliskt, goth och indie passar in. Det är väldigt, väldigt atmosfäriskt och vackert. Så vackert så man får gåshud emellanåt. Mazzy Star blev aldrig något jätteband, dom var för annorlunda för det, men dom var extremt kreddiga hos trendiga musiknördar, indiekids och hos oss som bara gillar fantastisk musik.

I sångerskan Hope Sandoval hittade dessutom dom trådsmala, finniga, kärlekstörstande indiemiffona en vandrande runkfantasi. Hon är snygg, på gränsen till vacker, och har en röst och en utstrålning som ett sagoväsen. På scenen håller hon sig i bakgrunden, i halvdunklet och har knappt någon kontakt med publiken, vilket självklart bidrar till hennes mystik. En fantastisk och originell sångerska.

Mazzy Star hann släppa några skivor, alla är bra och värda att införskaffa. Men i mitt tycke heter deras magnum opus Among My Swan.

Den inleds med Disappear, en flytande och drömsk (ni ser! Drömsk!) historia som greppar dig direkt. Sen släpper plattan aldrig taget. Andra låten är Flowers In December och den blev faktiskt en hit! Något bandet inte var bortskämda med.
Sen kommer den.
Rhymes Of An Hour är fantastisk! Helt jävla underbar! Den var med i nån film med Winona Ryder tror jag och gjorde sig ett namn där. Det är svårt att förklara vad som gör just denna låten så förbannat bra, hela plattan är ju ett pärlband av bra låtar men det är nåt alldeles speciellt med den. Den är vacker, väldigt, väldigt vacker.
Lugn och lågmäld med minimalistiskt komp som utgör bakgrunden till Hope's suveräna röst.

När man lyssnat några gånger på den i rad så återstår ändå nio låtar till som är i en klass för sig. Av dessa tycker jag personligen att Cry, Cry står ut mest men ingen av dom kommer i närheten av eposet Rhymes Of An Hour men det kan man fan inte begära heller. Ingen kan det.

Mazzy Star fick aldrig den jättepublik dom förtjänade även om dom för en liten stund sålde ganska bra. Dom var för egensinniga och avvikande för den dumma pöbeln. Men kvalitet varar längre än skräp och det finns en anledning till att jag uppmärksammar denna otroliga platta nu vid 20-årsjubileumet. Det är en av 90-talets absolut bästa plattor och det spelar ingen roll om du är rocknörd, jazznörd eller popnörd. Jag har aldrig hört någon säga att dom inte gillar Among My Swan.
Och du tillhör inte den dumma pöbeln. Då hade du inte läst ManBaraTrycker.
Så ut och handla! Nu!

VIRTUAL REALITY OCH PORREN

Virtual reality är en blivande flopp. Kanske är det redan en flopp. Oculus Rift har lanserats och Sonys vr till PS4 är på ingång. Inledningsvis kommer det nog att sälja riktigt bra men sen blir det ännu en dammsamlare som ingen bryr sig om.

Jag är totalt och intensivt ointresserad av vr och ser inte alls lockelsen i att ta på mig en ful hjälm och välta vardagsrummet. Dessutom är världen jag lever i en intressant, ständigt överraskande och galen plats och jag har inga som helst behov av att fly den.
Men det finns en sak som kan göra vr intressant och, faktiskt, till en stor hjälp för många i samhället.
Pornografin.

Ända sen teknikens födelse så har porren varit den kanske snabbaste branschen att upptäcka och dra fördelar av den. Och med tanke på att mänskligheten kommer att konsumera porr så länge vi kommer att tycka om sex så är faktiskt porren en maktfaktor vi ofta bortser från.
Det var exempelvis porren som avgjorde slaget mellan VHS och Betamax i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Porrindustrin valde att, hahaha, satsa på VHS och vips så var det avgjort.

Kom ihåg att alla tittar på porr även om ingen erkänner det. Märkligt egentligen. Knulla, äta och skita är ju det mest grundläggande i vår natur.
Så det är inget att hymla om. Jag tittar på porr, du tittar på porr och även din linjalluggade feministkompis tittar på porr. ÄVEN om hon inte skulle erkänna det.
Så porr är alltså en stor maktfaktor som vi gärna talar tyst om.
Vad händer då om porrindustrin, HAHAHA, storsatsar på vr?

Naturligtvis kommer det att spä på populariteten rejält. Speciellt om det är kvalitativt utfört. Många kända porrikoner håller förmodligen redan på att utveckla sina egna små simulationer.
Vilken man skulle inte vilja sätta på Jenna Jameson när hon var som finast liksom?

Men det finns ett stort problem. Känslan.
Hur ska dom ordna känslan? Alla som någon gång genomfört ett samlag vet att känslan är otroligt viktig. Huden, svetten, hennes organ som jag inte har själv osv.
Hur ska man simulera det?
Att sitta med en hjälm på huvudet och ha någon framför sig, kåt och stönande, kommer bara att kännas konstigt och fånigt utan den där KÄNSLAN!

Alltså måste man tillverka löskukar och lösfittor som ska interagera med VR-hjälmen och programvaran precis som vilken datormus eller handkontroll som helst. Och då saknar vi ändå svetten och dofterna. Det blir för kliniskt och overkligt för gemene man.

Men det finns människor i vårt samhälle där vr-porr faktiskt kan vara ett otroligt hjälpmedel. Jag tänker i första hand på människor med olika funktionsnedsättningar exempelvis förlamning eller defekta utseenden som gör dom oattraktiva för det motsatta könet. Eller autism, aspbergers eller andra handikapp som ger dig allvarliga problem med det sociala samspelet.
Då är ju vr-porr fantastiskt.

Eller varför inte pedofiler, nekrofiler och andra med oerhört sjuka böjelser.
Där kan till och med vr-porr rädda liv om en pedofil nöjer sig med det.
Men å andra sidan, vem vill erkänna att man utvecklar sexsimulatorer åt pedofiler? Det är nog inget man tar upp när fredagsragget intervjuar en i baren.

Virtual Reality och porr har alla förutsättningar att bli en bra blandning. Kanske till och med medicinskt sett. Och då har ju porren fått ett erkännande som heter duga.

Själv kommer jag aldrig att ens testa det. Jenna Jameson i så fall. Om nån tvingar mig. Har du väl gjort det på naturligt vis så tror jag inte man köper illusionen av virtuell knulldocka.

RECENSION MAD MAX

Svenska spelföretaget Avalanche har bland annat spelserien Just Cause under bältet och trogna läsare vet att vi här på ManBaraTrycker inte missar ett tillfälle att hylla den. Just Cause 2 och 3 är ren spelmagi och utan tvekan dom allra röjroligaste sandlådespelen som finns.
När vi fick reda på att Avalanche skulle utveckla ett sandlådespel av gamle våldsverkaren Mad Max och hans postapokalyptiska ökenvärld så blev vi både förväntansfulla och lite rädda.
Har dom lyckats?

Vi kan börja med att lugna er. Mad Max är inget filmlicensspel baserat på Mad Max Fury Road som kom ungefär samtidigt. Det finns några pyttesmå beröringspunkter men inget, absolut inget, som egentligen sammanför filmen och spelet förutom att dom delar samma huvudperson. Så bara luta er tillbaks och ta ett djupt andetag. Fury Road är en riktigt bra actionfilm men Mad Max är ett ännu bättre spel.

Det hela börjar med en strid mot en stor, hemsk typ som du sätter en motorsåg i huvudet på. Som genom en guds försyn överlever kräket och hämnas genom att misshandla dig medvetslös och sno din fina bil. Du vaknar upp med, förmodar jag, huvudvärk och sen är vi igång.

Mad Max värld består som sagt av postapokalyptisk öken men herregud vad vackert det är! Små sandvirvlar drar fram, ruiner påminner oss om en svunnen värld och det är ett fantastiskt ljus. Stämningsfullt är bara förnamnet. Här har Avalanche verkligen gjort ett kanonjobb! Det är suggestivt och vackert och verkligen suger in dig.

Du träffar tidigt en märklig krympling som verkar se dig som en slags saknad frälsare och han erbjuder dig sin hjälp mot att få följa med dig på ditt äventyr.
Och det vill du. Han är nämligen en mästerlig mekaniker och hjälper dig sätta ihop en ny bil som du använder till att ta dig runt i världen.

Mad Max är nämligen riktigt stort och fyllt till bredden med saker att göra. Det finns en huvudstory såklart men även mängder med sidouppdrag, race mot andra vildingar, saker att hitta och samla på, perverst många småbaser att inta och genomsöka, minor att desarmera osv i all oändlighet. Spelet kan efter ett litet tag verka nästan överväldigande stort så det gäller att hitta sin egen rytm och bekväma takt att ta sig genom det hela.
Min genomspelning tog över 30 timmar och då har jag ändå inte gjort eller hittat allt. Det finns mycket att hitta på här.

Striderna, och strida kommer du att göra, består av bilstrider och hederliga slagsmål till fots. Den legendariska avsågade hagelbössan finns såklart med men den använder man förvånansvärt sällan utan man låter istället knytnävarna tala. Både bilstriderna och striderna till fots är mycket välgjorda och leder aldrig till frustration. Kanon!

En mycket viktig aspekt av Mad Max är uppgraderingarna. Genom att genomföra vissa saker får man nämligen poäng och /eller pengar som man kan använda till att uppgradera Max och hans bil. Detta är naturligtvis oerhört viktigt om man vill komma nånvart och det känns riktigt gött när man äntligen kan köpa dom där däcken eller dom där knogjärnen. Klassiskt reptilhjärnebeteende som är så skönt.

Mad Max är en hämnarhistoria i grund och botten men på grund av sin miljö fullt av minnesvärda scener och skruvade karaktärer. Det är så främmande från vår egen tillvaro att det nästan känns verkligt. Och ärligt talat. Efter apokalypsen så är det förmodligen så här världen kommer att se ut och fungera i all sin omoral och i allt sitt fördärv. Mad Max värld är hård och skoninglös men inte utan sina ljusglimtar.

Om vi ska klaga på nåt så är det stundtals bilkörningen. Gemensamt för alla sandlådespel är det märkliga fenomenet att om du kör bil och råkar krocka med något så ställer sig alltid, ALLTID, din bil mot färdriktningen. Detta är inget problem om du inte har någon efter dig eller en tid att passa. Men det säger sig självt att i ett spel som Mad Max blir detta problematiskt när du kör ett race eller försöker röja någon ur vägen. Fler än en gång har jag blivit rosenrasande och endast faktumet att en ny dostick kostar minst 500 spänn har hindrat mig från att slå den i väggen.

Men ilskan lägger sig snabbt. Det finns så mycket med Mad Max som gör det bra att man glömmer sina små utbrott.
Det är ett gediget spel som osar svenskt kvalitetstänk. Brutalt snygg grafik, mustigt ljud som sveper in dig, härliga strider, fräcka och grymma bilar, galna karaktärer och en helt igenom underbar design.
Mad Max är utan tvekan ett av dom bästa sandlådespelen jag spelat och Avalanche har gjort det igen! Jag tackar och bugar.

MAD MAX

Till Xbox One, PS4 och PC

Grafik 9
Ljud 8
Story 7
Spelglädje 9

För dig som: Älskar sandlådespel. En bonus om du är ett Mad Max-fan.

Inte för dig som: Älskar linjära spel och skräms av motsatsen.

RECENSION DEAD ISLAND DEFINITIVE COLLECTION

Dead Island lanserades 2011 i kölvattnet av en trailer som förmodligen är den snyggaste jag nånsin sett. Spelet visade sig sedan inte ha så mycket att göra med trailern, bortsett från zombies och själva miljön, och det verkade dela upp spelvärlden i två delar. Hata eller älska.
Jag älskade det och hade en otroligt rolig tid som zombiemördande wannabeflykting på paradisö. Nåt år efter kom en uppföljare, Riptide, och serien verkar ha sålt bra för nu är det dags för finpolering och allt lull lull till nuvarande generationen. Dags för en remaster alltså.
Hur är den?

I Dead Island befinner vi oss på en tropisk paradisö vid namn Banoi. Den ligger nånstans i närheten av Nya Guinea och den är precis som du föreställer dig. Bungalows, kritvita stränder, palmer, strandbarer, djungler, vackra människor som blivit zombies. Zombies?!!!
Ja, ni kommer inte att tro mig men zombieapokalypsen är över oss igen!

Dead Island är inte bara straight up köttarspel utan har även rollspelsinslag i form av xp och färdigheter. Alltså får du välja mellan fyra olika karaktärer och deras speciella fördelar för att förhoppningsvis hitta en gubbe som passar din spelstil. Jag väljer som vanligt Sam B, en one hit wonder rappare som olyckligtvis råkade befinna sig på Banoi för en konsert och sen är vi igång!

Dead Island är våld, våld och mer våld. Man slår, skjuter och kör över zombies på sin jakt framåt i spelets story. Världen är öppen och på numera klassiskt vis fylld av en huvudstory och en massa sidouppdrag. Och det är roligt. Det är vansinnigt roligt. Spelet använder sig nämligen av samma djävulskt beroendeframkallande morot som Diablo och Borderlands, loot. Denna förbannade loot! Det går inte att sluta spela i sin jakt på ett bättre gevär eller en mer slipad kniv.
Lägg märke till att det är Sam B's kniv, inte min.

Samtliga vapen går dessutom att uppgradera via olika ritningar och material som man hittar på olika ställen i världen. Utforskning lönar sig alltså alltid.
Dessa uppgraderingar ger hela våldsanrättningen en ny udd. Ett basebollträ med sågklingor? Visst. En pistol som dessutom förgiftar? Bara kör på din lille sadist. Ett väldigt roligt inslag.

Uppdragen är inget att skriva hem om utan består i princip enbart av fetchquests. Nån behöver medicin, hämta. Nån saknar ett foto på sin fru, hämta. Nån behöver en kabel för att bygga något, hämta. Ja, ni förstår.
Nej, charmen med Dead Island-serien är utforskningen av miljöerna och upptäckarglädjen. Och looten.
Och dom bitarna är klockrena i spelen. Här finns tonvis av spelglädje under den blodiga ytan.

Så hur är då denna remake i förhållande till originalen?

Bra. Riktigt jävla bra. Grafiken har naturligtvis fått sig ett rejält lyft och körs på silkeslena 1080 p vilket gör flytet väldigt flytande. Det är ett nöje att svinga en åra i ansiktet på ett odött kräk.
Det finns inga pop up i grafiken utan man ser långt och man ser bra. Vissa kritiker har hävdat att grafiken är lika bra som i den spirituella uppföljaren Dying Light men det kan jag inte hålla med om.
Möjligtvis i tvåan, Riptide.
Men det gör absolut inget. Grafiken är mer än tillfredsställande och funkar finfint.

Originalet blev hårt kritiserat för dins många buggar och jag kan glädja er med att samtliga verkar vara bortslipade nu. Ibland springer man på en zombie som fastnat i en vägg men i så pass intensiva spel som Dead Island och Riptide så tror jag att det är nästan oundvikligt.

Ljudet är riktigt brutalt och subben vibrerar så tavlorna gör det när man hoppar sönder skallen på nåt vandrande lik. Surroundet är mycket bra utfört och hjälpsamt på riktigt då du verkligen hör var zombiesarna kommer ifrån om du är i en trängd situation på nåt torg.
Med beröm godkänt alltså!

I Dead Island Definitive Collection ingår Dead Island, Dead Island Riptide och ett nytt spel, Dead Island Retro Revenge som är gjort i samma stil som Final Fight och Streets Of Rage. Ett faktum som glädjer oss gamla rävar som var med när det begav sig. Spelet i sig är småcharmigt och roligt men inget du kommer att komma ihåg om tio år.
Givetvis ingår allt dlc och extra grejer.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att detta är en samling som innehåller tiotals timmar spelglädje. Och nypriset ligger på max 399 kronor!
Så för all del, åk till Oceanien på semester i sommar. Du behöver ingen stor resväska. Bara basebollträ, din kniv och en åra eller två. Party on!

DEAD ISLAND DEFINITIVE COLLECTION

Till Xbox One, PS4 och PC

Grafik 8
Ljud 9
Story 7
Spelglädje 10

För dig som: Gillar zombies, solsemestrar och våld.

Inte för dig som: ogillar våldsamma eskapader.

TANKAR OM ÅRETS E3

E3 är över för i år. Det enda hundra procent säkra vi kan konstatera är att det blir en rysligt dyr höst om du vill köpa alla bra spel som släpps. Det är mycket nu om man säger så.
En annan sak som jag reagerade över var hur lite dom olika företagen tjatade om VR-eländet. Förmodligen för att det är väldigt svårt att göra en övertygande presentation av nåt som du ska vara helt innesluten i. I vilket fall så saknade då inte jag skräpet. Jag är så totalt ointresserad av VR så jag önskar jag kunde få betalt för det. Men nog om det.
Hur var dom tre storas insats i år egentligen?

SONY: Sony har minst sagt medvind just nu och håller spelvärlden i sin hand. Vi var nog många som satt och hoppades på lite info om "PS4,5", Neo, men vi blev snuvade på den konfekten. Förmodligen på grund av Microsofts bombnedslag tidigare. Mer om det strax. På spelfronten ser det minst sagt stabilt ut och i mina ögon verkar Days Gone väldigt intressant. Ett brutalt snyggt zombielir med en knutte i huvudrollen. Jag kan bara inte tröttna på zombielir och Days Gone ser dessutom ut att vara influerat av ett visst The Last Of Us.... Sonys formkurva pekar ständigt uppåt.

NINTENDO: Förra årets Nintendoinsats var rena katastrofen och i år lyckades dom med bedriften att vara ännu sämre och ännu mer ointressanta. Helt otroligt. Nintendo verkar inte vilja vara med i matchen längre och av deras kommande NX fick vi inte se ett smack. Däremot sa deras sköne USA-chef Reggie att angående NX så är inte tekniken det viktigaste för Nintendo. Vi kan med andra ord räkna med ännu en tekniskt underlägsen konsol och obefintligt tredjepartsstöd. En flopp alltså.
Första halvan av Nintendos videosändning ägnades åt, gääääääsp, Pokemon och det spolade jag förbi för efter det väntade nåt helt annat....
Det kommande Zelda ser inget annat än magiskt ut! Helt jävla underbart! Det ska släppas till både Wii U och NX någon gång nästa år och ärligt talat kan jag knappt hålla mig. Detta verkar bli Nintendomagi av ädlaste sort!

MICROSOFT: Microsoft inledde med att berätta att en mindre version av One, som dessutom spelar 4k, släpps redan i augusti. Men varför nån skulle köpa den är för mig en gåta eftersom deras svar på Sonys Neo, kallad Scorpio, släpps redan nästa år! Och den är så galet krallig att vi i princip kan tala om en helt ny konsol! Sony blev livrädda för denna bomb och vägrade prata om sin Neo. Förmodligen slog Scorpios brutala teknik knockout på japanerna och dom sprang nog tillbaks till ritbordet för att trimma lite.
På spelfronten blev det nog dött lopp mellan Microsoft och Sony och personligen ser jag mest fram mot Gears Of War 4 och piratliret Sea Of Thieves som ser riktigt mysigt ut.

Årets vinnare för mig blir alltså Microsoft och det helt på grund av utannonseringen av Scorpio. På spelfronten var det som sagt dött lopp mellan Microsoft och Sony.
Nintendo är inte ens med i leken men deras kommande Zelda verkar bli en religiös upplevelse!

Och det var det!

GAMLA PÄRLOR: CYBERPUNK

När Billy Idol släppte sin Cyberpunk 1993 blev han så mördad av musikkritiker att han drog sig tillbaka till Los Angeles och släppte inte en ny platta på 12 år.
Skivan var total skräp enligt kulturkoftorna. Sanningen är naturligtvis en helt annan.

Billy var så långt före sin tid att dom stackars kritikerna inte förstod ett dyft av varken Cyberpunk eller Billy själv och valde i ett försök att försvara sin stolthet att sabla ner honom. Det man inte förstår skrämmer en och det som skrämmer en vill man förgöra.

Sanningen är att Cyberpunk är en sjuhelvetes klassiker och var när den släpptes nästan löjligt långt före sin tid.

Billy Idol lät sig inspireras av cyberpunkens gudfader William Gibson och dennes magnum opus, boken Cyberpunk, och spelade in delar av plattan på sin dator där hemma. Han samplade friskt från mediabrus, nyheter och tal av Muhammed Ali. Han lekte med vad som skulle bli Internet och en begynnande datorrevolution långt innan någon annan musiker gjorde det på allvar. Han var en riktig Rebel Yell.

Låtarna på plattan går från att vara gitarrdrivna (Wasteland, Shock To The System) till dans (Mother Dawn) och balladen Adam In Chains som är en av Billys bästa låtar någonsin. Utan tvekan.
Och hela tiden finns det en röd tråd som gör att ingenting känns spretigt eller malplacerat.

Cyberpunk framstår så här i efterhand som en av 90-talets mest säregna och underbara skivor och har du missat den så råder jag dig att leta. På Tradera, på överallt.

Efter en makalös karriär på 80-talet så var det här Billy Idol peakade konstnärligt. Inte kommersiellt tyvärr. Så kan det gå när man flyger över huvudet på kritikerna så pass att dom blir förvirrade och ilskna.
Stödköp Cyberpunk. Gör dig själv och allas vår Billy den tjänsten.

RECENSION THE HATEFUL EIGHT

Quentin Tarantino är lite ojämn enligt mig. Reservoir Dogs och givetvis Pulp Fiction är vansinnigt bra filmer men sen hände nåt med mannen och det mesta fram till Django Unchained, också vansinnigt bra, är en enda stor gäspning för mig.
Så numera närmar jag mig hans alster med viss försiktighet. Så även med The Hateful Eight.

Vi befinner oss i vildaste västern någongång strax efter det amerikanska inbördeskriget, i Wyoming närmare bestämt och det är vinter. Jäklar i havet vad det är vinter! En prisjägare med sin kvinnliga fånge fastkedjad vid armen är på väg mot staden Red Rock där hon ska hängas men problem uppstår.
På vägen träffar dom två andra män och en ruskig snöstorm är på väg så dom beslutar sig för att sitta ut stormen tillsammans i ett värdshus/motell/handelsstation mitt ute i ingenstans.
Men dom är inte ensamma.
I värdshuset finns redan andra som väntar ut samma storm och här börjar en intelligent, våldsam och spännande historia.

The Hateful Eight är egentligen en teater. Det ger en känslan av teater åtminstone. Det är ett kammarspel, i princip hela filmen utspelar sig i samma rum, och som tittare känns det som att man sitter på första parkett på just en teater.
Enkelt uttryckt så är filmen en Agatha Christie-deckare som konstant håller dig intresserad och på spänn.

I värdshuset börjar nämligen saker hända ganska snabbt. Vissa känner igen varandra och det är inte bara positivt om vi säger så. Intriger sker, våld sker och plötsligt har den lilla resepausen blivit en kamp på liv och död.

Men vem har rätt? Vem har fel? The Hateful Eights stora styrka ligger i dom fantastiska karaktärerna som vi som tittare egentligen inte vet mer om än att samtliga verkar vara ruskprickar. Ingen är oskyldig, bara mer eller mindre svinig.
Och man funderar och drar slutsatser och plötsligt har filmen sugit in dig totalt.
Mycket skickligt gjort!

The Hateful Eight är lång, nära tre timmar men det säger lite om kvalitén att man inte tittar på klockan en enda gång. Så sabla bra är den. Samtliga skådespelare är fantastiska även om Tim Roth, Walton Goggins och Jennifer Jason Leigh förtjänar ett hedersomnämnande enligt mig. Detta är äkta filmkonst och magi av den gamla skolan. En riktigt, riktigt bra film helt enkelt!

BILDEN: Kanon! Underbar! Skarp som ett rakblad både inomhus och i dom i sammanhanget få utomhusvyerna och med otroligt detaljrikt återgivna färger och nyanser. Det är så här en AAA-blu ray ska se ut!

LJUDET: Samma här. När vinden tar i så befinner du dig mitt i snöstormen. Det bara är så. Vinden och snön piskar och viner mellan dina högtalare och det hela är galet njutbart. Detta är dock ingen film som får din subwoofer att svettas men ljudbilden är fantastisk. Inget snack om saken.

SUMMA SUMMARIUM: Se denna. För hela Hälsingland! Det är i alla avseenden en majestätisk film och ett måste i hyllan för alla filmälskare. Quentin är tillbaka på allvar!

THE HATEFUL EIGHT

Nio pistolviftande prisjägare av tio!

RECENSION JUST CAUSE 3

Just Cause 2 är ett av dom roligaste spelen nånsin och definitivt det roligaste sandlådespelet. Det är ingen ände på all action och galna upptåg och har du inte spelat det så uppmanar jag dig att göra det snarast. Älskar man inte det så älskar man inte spel, så är det bara.

När ManBaraTrycker blev en världsangelägenhet och vi började vinna flera internationella priser så köpte vi loss översta våningen i ett hyreshus här i staden där vi har våra vilda redaktionsfester. Och det var mitt under en sån som vi fick beskedet att Just Cause 3 var på väg. Totalt kaos utbröt.
Alla hoppade runt i vår 20-sits skinnsoffa och gjorde gutturala läten. Undertecknad blev så uppspelt att jag dansade naken med en kastrull på huvudet och sjöng Anna Books paradhit ABC. Det var ingen ände på glädjen och förväntningarna.
Men som alla vet kan förväntningar ibland  bli för stora....

I Just Cause-serien spelar vi som Rico Rodriguez, en hjältehakad latino som jobbar för The Company. Hans favorithobby är att åka till exotiska länder och störta diktatorer. I tvåan var det Panau, ett fiktivt söderhavsparadis, och nu är det dags för Ricos hemland Medicii, ett lika fiktivt medelhavsparadis.

Medicii har nämligen tagits över av den ondsinta general Ravello, en muskig Stalintyp, och han har inte rent mjöl i påsen! Hemlig polis, koncentrationsläger, militärbaser, terror. You name it.
Dags att sparka stjärt!

Medicii är stort, riktigt jäkla apstort och det är fullt av möjligheter. Möjligheter i Just Cause betyder alltid att ställa till med ett helvete för myndigheterna och att slå, spränga och skjuta sig fram till antagonisten. Och det är alltid helt brutalt roligt. Din fantasi är nämligen den enda begränsningen.

Till din hjälp har du alla sorters vapen du kan tänka dig, bilar, båtar, flygplan och helikoptrar. Och din änterhake.
Jajamen, den är med även denna gång och har uppgraderats så du kan koppla ihop flera saker samtidigt och sen skratta medan du smäller hela härligheten till kingdom come.

Exempel: koppla ihop ett jetplan med en jeep med ett gäng sprängtunnor och skicka hela skiten i arslet på en kaxig hemlig polis. Det är en konstant lyckokick när man hela tiden kommer på nya sätt att göra tillvaron sur för kräken.

Just Cause 3 är alltså ÄNNU roligare än tvåan i avdelningen Röj. Men ändå känns det pyttelite sämre än tvåan och jag ska försöka förklara varför.
Uppdragen. I tvåan var dom väldigt varierade och konstant helfestliga men här blir dom snabbt enformiga och består i princip enbart av typen beskydda den och den. Man börjar snart gäspa.
Medicii. Där Panau kändes som en levande plats med fullt av människor så är Medicii märkligt dött. I städerna finns det folk men landsbygden ekar tom på ett sätt som den aldrig gjorde i tvåan.
Allt känns mer öde helt enkelt.

Detta är å andra sidan den enda kritiken jag har att framföra mot spelet och det är upp till er hur pass avgörande det är.
I allt övrigt är Just Cause 3 en helgjuten titel som bör finnas i var mans hem.
Grafiken är underbar (kolla explosionerna, bara kolla dom!!!), ljudet är fantastiskt, kontrollen sitter som en smäck och underhållsvärdet i att totalförstöra en militärbas med en av deras egna stridsvagnar går liksom inte att överskatta. Det måste upplevas.

Just Cause 3 är fantastiskt, det är bara inte riktigt lika fantastiskt som tvåan. Men ärligt talat, kan man begära det?
Köp för tusan!

JUST CAUSE 3 XBOX ONE

Grafik 9
Ljud 8
Kontroll 9
Spelglädje 9

För dig som: Älskar tokigt, galet jävla helhavererat idiotröj!

Inte för dig som: Tycker spel är tråkigt.

ASSASSINS CREED BLIR FILM

Att det varit snack om filmatisering av Assassins Creed har vi vetat länge nu och nu har en riktigt fin trailer släppts.
Filmatiseringar av tevespel är som vi alla vet riktigt sorgliga historier med undantag av Silent Hill och Resident Evil.
Resten är i princip total skit. Skräp.

Men det kan komma att ändras nu. Faktum är att Assassins Creed ser riktigt smaskig ut. I huvudrollen ser vi ingen mindre än Michael Fassbender som alltid, ALLTID, är bra! En av sin generations absolut bästa skådisar. Det ser rysligt snyggt ut, påkostat som bara den.
Det verkar utspela sig under samma tid som första spelet i serien, alltså medeltiden och korstågen, och det bäddar ju för allehanda spännande vändningar.
Det är ju en fascinerande del av vår historia och möjligheten till stora äventyr är i princip oändlig.

Efter sju sorger och trehundratjugoåtta besvikelser i kategorin Filmer Baserade På Spel så har vi lärt oss att vara försiktiga med förväntningarna men i det här fallet känns det nästan befogat att känna hopp. Det är dags nu. Assassins Creed verkar bli filmen som äntligen knyter ihop film och spel på det där självklara viset som verkar så uppenbart i teorin men så svårt i praktiken.
Nu håller vi tummar och tår!

Assassins Creed går upp på bio i december.

FREDAGSTIPS!

Jag är bakfull. Trött i hela min arma kropp. Och imorgon ska jag upp tidigt och jobba på vår lokala rockfestival. Livet är tufft nu. Hårt liksom. Jag tycker inte om när folk kommer hem till en och tvingar en att dricka. Det är förrädiskt. Jaja.
En pizza och lite läsk botar det mesta. Nu till våra fredagstips!

Musik: Jag befinner mig i en mycket förvirrad period just nu och lyssnar på allt och inget. Ena dagen är det rockmusik, den andra synt och den tredje klassisk musik. Har en spellista i min mobil som är helt schizo. Där trängs Ratt, Günther, NWA, Aerosmith, Perssons Pack osv. Så jag har inga direkta musiktips denna veckan.

Film: Jag har tänkt att jag ska se Danny Collins där Al Pacino spelar en avdankad rockstjärna som plötsligt ska hitta kärleken och sin familj. Den verkar både gripande och rolig.

Spel: Fick Mad Max i brevlådan i onsdags och hittills verkar det superbt. Ett smutsigt och stenhårt spel. Rekommenderas varmt!

Ha en fin helg.

RECENSION RYSE SON OF ROME

Det första som slår en är grafiken. Fy för ända in i blodröda hällevik vad snyggt det är! Man sitter liksom och gapar en stund innan man plockar upp dosticken och börjar veva loss.

För vevar loss gör man. Hela tiden. Ryse Son Of Rome är ett riktigt köttigt köttarspel. Ibland tycker jag att dom är väl generösa med att ge spel 18-årsgräns men i det här fallet är det befogat.
Blodet sprutar när du piskar barbarer för the glory of Rome.

Vi spelar som Marius, en nybakad soldat som är hemma en sista gång för att besöka sin familj innan han drar till Egypten. Marius familj är av den finare sorten. Hans far är gammal general som blivit senator. En populär general som blivit populär senator. Kanske lite för populär. Kejsaren heter nämligen Nero och för er som inte är bekanta med antiken så kan jag avslöja att Nero inte var riktigt frisk....

Rom blir anfallet av barbarer mitt i familjesammankomsten, Marius familj blir mördad, och sen är vi igång!
Dags att slakta oss fram genom tillvaron.

Ryse Son Of Rome är väldigt linjärt och väldigt våldsamt. Man kämpar sig fram genom banorna och samlar erfarenhetspoäng som man sedan använder för att uppgradera Marius på olika vis. Striderna går ut på att få till ett så bra flow som möjligt så man kan slutligen avrätta den lede fi på så spektakulära sätt som möjligt via quick time events.

Kontrollen är väldigt bra och det där flytet man eftersträvar uppstår i princip alltid.
Ryse har fått kritik för att det är för enformigt och det kan jag hålla med om men samtidigt är det så bra utfört att iallafall jag förlåter det. Det är ett hack n slash - spel och då kan man inte begära så mycket omväxling spelmässigt sett.

Däremot är det mycket omväxling i miljöerna. Vi får förutom besöka det antika Rom även invadera Brittiska öarna, smyga i skogen, slåss på Colosseum osv.
Och hela tiden är det snyggt så man nästan tappar andan.

Summa summarum så är Ryse Son Of Rome spelmässigt enkelspårigt, ack så snyggt och med en helt okej historia.
Det är en bagatell som du inte lär minnas om några år men väl värt att spela genom.
Speciellt om du är svag för antiken.

RYSE SON OF ROME XBOX ONE

7 glada gladiatorer av 10

Grafik 10
Ljud 8
Story 6
Spelglädje 8

RECENSION STRAIGHT OUTTA COMPTON

Jag har aldrig gillat hiphop, det är en regel. Jag är såpass gammal att jag befann mig på första parkett när hiphopen i allmänhet och gangsterrapen i synnerhet slog igenom så det visslade i början på 90-talet. Och plötsligt var skolan fylld av hardcore gangsta muthafuckas med nävarna i konstiga vinklar och byxorna halvvägs till knäna. Hardcore gangsta muthafuckas vars enda kontakt med gangsterlivet var när dom körde A-traktor i byn med kroppen full av hembränt.
Det gick helt enkelt inte att ta dom eller musikstilen på allvar. Vår verklighet var inte Compton, South Central eller drive bys. Vår verklighet var att ligga på stranden, tjuvröka, dricka hembränt och köra A-traktor. Detta var jag väldigt tacksam för. Varför ville man hylla ghettolivet? Nej, jag har aldrig gillat hiphop. Det är en regel.

Men ingen regel utan undantag. Och mina undantag heter Beastie Boys, De La Soul, vissa bitar med Public Enemy och ett band vid namn NWA. Dom sistnämndas debutalbum är en skönt funkig och gungig historia som satte fullkomlig tokskräck i etablissemanget när dom fem musketörerna kom utstormandes från Compton i slutet av 80-talet. Det blev helt enkelt ett jävla liv.

Straight Outta Compton är historien om NWA, deras uppgång och oundvikliga fall och deras slutliga försoning. Och jag kan redan nu säga att det är en fantastisk film. Faktum är att det är den bästa musikfilmen jag sett i hela mitt liv och en av dom bästa dramafilmerna. Do believe the hype mina damer och herrar. Denna rullen rockar fett!

Vi får följa bandmedlemmarna från start. Easy E's gangstertillvaro, Dre's diskjockeytillvaro och Ice Cube's vilja att vara den ultimata gatupoeten. Det har snackats mycket om det och det kan inte nog understrykas hur förbannat lik Ice Cube's pöjk är honom själv i rollen. Det är helt jävla galet!!!!
MC Ren och DJ Yella kommer med av bara farten, dom hittar en manager som faktiskt vill ta i dom med tång och sen bär det iväg mot stjärnorna. The sky is the limit. Men dom kommer aldrig att nå dit. Egon, dåliga deals och allmänt strul blir slutet för gruppen. Historien slutar dock inte där. Inte på långa vägar.

Straight Outta Compton är inte bara en film om en musikgrupp. Det är även en film om en plats, Los Angeles, och en tidpunkt, brytpunkten 80-90-tal, för just den platsen. Något kokade i luften och misshandeln av Rodney King blev slutligen den tändande gnistan. Upplopp följde. LAPD, Los Angeles polisstyrka, var ökända för rasism och våld. Dom satte på allvar upp reklampelare där dom sökte riktiga machomän. Det var en smältdegel av elände på väg att explodera. Och där dök ett gäng argsinta unga svarta killar upp och vrålade Fuck Tha Police?
Klart som fan det blev liv!

Filmen skildrar som sagt tidpunkten mycket väl. Jag befann mig själv aldrig på plats men vi fick reda på tillräckligt genom tidningar, filmer och teveprogram.
Straight Outta Compton är precis som jag minns det. Uppror, upplopp och allmänt vansinne. Det är en förbannat bra film.

Andra kända personer från tiden dyker också upp i mer eller mindre stora roller.
Den ökände Suge Knight och hans Death Row Records, för en tid världens kungar, är självklart en viktig del av historien men även exempelvis Snoop och Tupac skymtar förbi. Samtliga är gestaltade av hyfsat porträttlika skådisar.

Straight Outta Compton är en dramadokumentär om ett ökänt band som ovetandes blev startskottet för stora karriärer. Och det är så förbannat bra gjort att man bara kan kapitulera. Hela filmen är kvalitet. Allt!
Bilden är kanon.
Ljudet är fantastiskt. Jag trodde att subwoofern sprängdes under en av livescenerna. Det är ett jävla tryck.

Straight Outta Compton är en film för alla som älskar musik och för alla som gillar bra dramafilmer. Även om du som jag i princip inte har nåt till övers för hiphop så kommer du att älska den. Detta är filmmagi!

STRAIGHT OUTTA COMPTON

10 feta beats av 10

Bild 9
Ljud 10

RECENSION CHILD 44

En thriller som utspelar sig i Stalins Sovjet, producerad av bla Ridley Scott, med Tom Hardy, Gary Oldman, Vincent Cassel och våra svenska Joel Kinnaman, Noomi Rapace och Fares Fares i rollerna som dessutom är regisserad av en annan svensk, Daniel Espinosa, kan väl inte vara dålig?
Nej, inte på papperet i alla fall. I praktiken är det en helt annan femma.

Tom Hardy är en härdad agent för Stalins fruktade hemliga polis NKVD, ett gäng som gav tyska Gestapo en rejäl match i kategorin Svinigast Nånsin. Hans arbetsdagar består av att leta upp klassfiender och förrädare som kan hota det kommunistiska paradiset.
Han är tillsammans med Noomi Rapace och det är när hon blir misstänkt som förrädare samtidigt som en kollegas son blir mördad som verkligheten börjar raseras.

I det kommunistiska paradiset kan det nämligen inte finnas några mördare, det hade sett illa ut och hotat utopin, så alla mord avskrivs som olyckor. Den som ifrågasätter detta riskerar nackskott.
Men kollegans mördade son är bara toppen av ett blodigt isberg och snart inser kommunisternas förkämpar att dom fått en seriemördare på halsen.
Hur jagar man nåt som inte finns? Som är förbjudet att jaga!

Child 44 har flera problem enligt mig. Till att börja med så är den alldeles för lång, nästan två timmar och tjugo minuter, och den lyckas inte hålla intresset på topp.
Det tar cirka en timme innan man ens förstår vad den handlar om. Som film är den alldeles för spretig och ofokuserad.
Handlar den om förräderi? Om flykt? Om en barnamördare? Om alltihop?

Skådespelarna sköter sig riktigt bra överlag, regin är bra, miljöerna är bra och man kan nästan känna den tryckta stämningen som säkert rådde i Stalins Sovjetunion. Alla var potentiella klassfiender och således var alla misstänkta. En fruktansvärd tillvaro.

Men filmen är för seg och ofokuserad. Det är synd för det hade kunnat bli så mycket bättre. Potentialen finns där men den tas inte tillvara på rätt sätt. En kortare film med tajtare klippning hade hjälpt upp det mycket. Nu blir det bara en dussinfilm som man glömt i samma stund som eftertexterna börjat rulla.

Ett flertal tidningar och kritiker har gett Child 44 jättebra betyg men antingen har dom sett en annan film än mig eller så såg dom namnet Ridley Scott och slängde iväg ett toppbetyg av gammal vana.

Child 44 är inte jättebra.

CHILD 44

5 folkförrädare av 10

Bild 8
Ljud 7

RECENSION MAZE RUNNER THE SCORCH TRIALS

Första Maze Runner var en helt okej liten petitess tyckte jag. Hjärndöd underhållning och snygg med en någorlunda originell berättelse. Alltså i princip allt man kan kräva av en popcornrulle. Maze Runner-sagan tillhör samma gäng av filmer som alla har kommit i kölvattnet på Twilight-succén, dom är filmatiseringar av böcker som är riktade mot tonåringar.
Hunger Games
Divergent
Beautiful Creatures
Med flera
Eftersom jag inte tillhör målgruppen och inte är intresserad av att göra det heller så har jag alltså inte läst nån av böckerna och kan därför inte uttala mig om hur trogna filmerna är originalen.

I första Maze Runner lyckades Thomas och hans polare slutligen fly från gläntan och labyrinten som höll dom fångna. Dom snappades upp av några myndighetspersoner och det är hos dom vårt glada gäng befinner sig när The Scorch Trials drar igång.

Dom upptäcker snabbt att dom inte är dom enda ungdomarna som varit fast i en labyrint. På basen där dom bor finns även ett femtiotal andra och alla verkar ha samma bakgrund. Personalen är trevlig men bestämd, kanske lite för trevlig och lite för bestämd. Ett antal små händelser leder till att Thomas och hans posse med fasa inser att dom är fångna hos WICKED, den hemska organisationen som slängde dom i labyrinten till att börja med.
Dessutom får dom reda på en skrämmande sanning som är än värre. Att bli tvungna att fly ännu en gång är ett faktum om dom vill behålla livhanken.
Deras flykt leder dom ut i den ökenliknande vildmarken där allehanda ondska lurar.

Jag kan säga direkt att jag tycker att denna, Maze Runner 2, är snäppet bättre än originalet. Den är snyggare, mer action och känns på det hela mer gjuten.
Dessutom har den låtit sig inspireras av tidernas bästa spel The Last Of Us.
Vissa saker känns nästan stulna.
Dom zombieliknande fienderna både liknar och låter precis som dom zombieliknande fienderna i The Last Of Us. Vissa scener (fly genom välta höghus, små marknadsliknande ställen där det säljs grillade råttor)är nästan kopierade.
Men det gör absolut ingenting. Sämre förlagor kan man ha.
Ni som har spelat genom The Last Of Us kommer att förstå precis vad jag menar.

The Scorch Trials är helt enkelt en riktigt underhållande film som galant klarar av att vara den Svåra Andra Filmen.
Den har dessutom både riktigt bra bild och riktigt bra ljud, precis som man ska förvänta sig av en AAA-film.

Jag ser med spänning fram mot trean och det trodde jag aldrig att jag skulle skriva efter att ha sett ettan.

MAZE RUNNER THE SCORCH TRIALS

7 förrädiska fruntimmer av 10
Bild 9
Ljud 8

FEL GENERATION

Jag är för gammal. Eller bara dum i huvudet. Eller oförstående. Eller enkelspårig. Eller nåt.
Men jag fattar verkligen inte grejen med att sitta och titta på filmer på Youtube där andra spelar och kommer med "festliga" kommentarer. För mig är detta ungefär lika kul som en förhudsförträngning och jag har haft förhudsförträngning och tro mig när jag säger att det INTE är roligt!
Vad är det för kul med att titta på när nån annan spelar? Det roliga är väl för farao att spela själv?!!!

Det hela började för några år sen när jag kom på min bonusson med att sitta och fnissa med sin mobil i handen. Först trodde jag han hade hittat nån porrsida och skulle fram och skälla (i hemlighet är man ju avis på dagens ungdom som har porr två knapptryck iväg. Vi fick leta porrtidningar på soptippen vilket var ett heldagsprojekt) men när jag började hytta med näven så insåg jag att han tittade på en liten film. Där nån annan spelade!
Jag kände mig yr och fick sätta mig ner och försöka ta in allt. Han förklarade storheten med hela begreppet och jag fick panikångest och fick gå därifrån.
Då jag är ett bokstavsbarn och obotlig dampunge så är jag av naturen rastlös och stundtals helt okoncentrerad så bara tanken på att sitta ner i nån timme och glo på när NÅN ANNAN SPELAR ger mig mycket svår ångest! Kan man förspilla sitt liv på ett mer menlöst sätt?
Ser man en film så får man förhoppningsvis nåt att tänka på, en insikt eller upplysning man inte hade innan men detta är ju bara totalt jävla meningslöst!!!

Nu måste jag bara hämta andan lite....pust. Så.

Vilket leder oss till nästa grej! "Roliga" recensioner på Youtube.
När jag ser en recension så är jag inte intresserad av att höra "programledarens" patetiska försök till att vara rolig som undantagslöst ändå bara kraschar och brinner. Jag vill veta om filmen/spelet är bra. Om bilden är bra. Om ljudet är bra.
Det är allt. Inte nån "cool" stereotypisk amerikan som ska vara häftig 8 minuter av klippets 10.
Produkten ska vara i centrum, inte du ditt jävla mähä! Så stoppa alla filmer på Youtube med folk som spelar! Stoppa dom! Stoppa alla coola amerikaner. Stoppa dom!
Tack för mig!

RYSKA SUPERHJÄLTAR

Inatt såg jag trailern för en ny rysk superhjältefilm vid namn Zitchelliasgj...nånting. Översatt till talbart språk så blir det visst Guardians. Läs det igen. Ny. Rysk. Superhjältefilm.
Visst blir man nyfiken!

Och trailern ser riktigt, riktigt läcker ut hela vägen fram tills dom sista 5 sekunderna då en halvtaskigt datorgjord björnmänniska kommer utbrakandes ur en stuga. Förhoppningsvis har dom fixat detta tills biopremiären som tydligen är i februari nästa år.

Vad handlar den då om? Ärligt talat vet jag inte så noga eftersom min ryska är ickeexisterande. Efter att ha snokat runt så är det dock tydligen en superhjältegrupp som Sovjetunionen skapade mitt under brinnande kallt krig. När kommunismen föll samman så blev dom arbetslösa men något har hänt som gör att dom måste rycka ut igen.
Vi har en kille som kan kontrollera jord, en kille som är grym på kampsport och kan även kontrollera vinden på nåt vis, en kille som är shapeshifter (förmodligen björnen i trailern) och en tjej som kan förvandla sin kropp till vatten.

Enligt åsikter jag läst på nätet så får Guardian redan på förhand kritik för att den ska vara propaganda för Putins Ryssland. Men ärligt talat!
Hur många filmer har du sett som är totalt ogenerad propaganda för USA? 5876 st eller så? En värdelöst argument för att inte se nåt som verkar bli en härlig actionrökare.

Faktum är att jag är djupt nyfiken på en superhjältefilm med europeisk touch. Inget fel på filmerna som fullkomligen väller ut ur Marvelfabriken just nu, dom är nästan allihop grymt underhållande. Men vi européer brukar vara bättre på att göra lite svartare och vuxnare filmer med ett större djup. Och Ryssland har en lång tradition av fint filmskapande, precis som Sverige och Tyskland.

Jag tror inte att Guardian går upp på bio här i Svedala men man kan ju hoppas. I vilket fall så blir det ett jävligt gjutet köp.
Heja Ryssland!

FREDAGSTIPS!

Veckorna tuffar på och nu är det fredag igen. I sedvanlig ordning så bjussar vi på finfina tips inför hela den härliga helgen!

FILM: Ska ikväll se Maleficent som verkar riktigt snygg. Hoppas den är lika bra som vacker att titta på. Planerar även att hinna med The Theory Of Everything innan kalendern visar måndag igen.

MUSIK: Börjar snart jobba på Sweden Rock igen så nu plågar vi grannarna med Twisted Sister och annan 80-talsmetal.

SPEL: Just Cause 3. Jag säger bara Just Cause 3. Vansinnigt skoj!

NINTENDO OCH E3 OCH NYA KONSOLEN

Nu är det snart dags för årets happening i spelvärlden, E3. Spelbolagen ska skryta, visa fräcka grejer och spel och naturligtvis försöka köra över varandra.
Sony och Microsoft har finfin försäljning att luta sig mot då bägge företagens senaste konsoler säljer bättre än föregångarna och då särskilt Sony som är på väg mot nåt världsrekord.

Värre är det för Nintendo vars Wii U har sålt oförtjänt uruselt och är företagets värsta flopp sedan Virtual Boy. Dessutom var deras förra E3 ett sorgligt spektakel som inte gladde någon förutom företagets rabiata fanboys.
Men nu har dom saker på gång!

Vilda rykten cirkulerar om nåt som kallas NX och som ska vara Nintendos nya konsol. En hel spelvärld förväntar sig en uppvisning på E3 som ska sudda bort flinet hos Sony och Microsoft och ge Nintendo upprättelse.
Men....
Nintendo är tyvärr inte kända för att lyssna på sina fans eller massmarknaden och går alltid sin egen väg vilken tyvärr är på väg att spåra ur helt. Floppar även NX så har Sony och Microsoft kanske en ny tredjepartstillverkare. Så nu ska vi här på ManBaraTrycker göra Nintendo en tjänst och beskriva för dom exakt hur dom ska göra för att ta pole position igen. Och det utan att begära ett öre i ersättning! Så stora är vi! Och Nintendo gör bäst i att lyssna. ManBaraTrycker är som bekant inte bara en fenomenal blogg utan även teknikvärldens främsta analytiker.
Så nu kör vi!

1. Mycket kraft under huven! NX ska vara en prestandabest som effektivt täpper till truten på alla som hävdar att Nintendo alltid gör klena konsoler. Det är tyvärr så att kidsen idag stirrar sig blinda på prestanda och fattar inte att det är spelen som räknas. Dom tror att starkast konsol på nåt vis även spottar ur sig bäst spel.
Nu har Nintendo chansen att verkligen sätta ner foten!

2. En vanlig skön handkontroll. Sorry Nintendo men vi är trötta på tramset nu. Ge oss en uppgradering av den fantastiska Pro -kontrollen till Wii U och låt oss bara få njuta av klassisk, skön kontroll. Det är allt vi begär.

3. En totalt knäckande lineup lanseringstitlar. Det nya Zelda är självskrivet men även ett smarrigt Super Mario i 1080 p och fullt möjligt att köra i 4k på lämplig utrustning kommer att sitta som en smäck!

4. En skivläsare som även funkar som blu ray-spelare OCH 4k-spelare. Sony har sålt hundratals miljoner konsoler genom genidraget att också erbjuda ytterst kompetenta dvd -och blu ray-spelare. Nu kan Nintendo plocka deras skalp genom att vara först ut med 4k!

5. En liten spelrevolution. Låt oss vara ärliga här. Super Mario har stått och stampat på samma ställe länge nu och Zelda ska vi inte prata om. Nintendo har försökt göra samma spel om igen sen Ocarina Of Time. Och det är helt okej. Det är det folk vill ha. Så revolutionen får inte ske där. Nej, Nintendo ska göra ett blodigt och köttigt Fps med den där genomarbetade kvalitén som just bara Nintendo och Naughty Dog är kapabla till.
För kidsen idag är Call Of Duty och GTA snackisarna på skolgården. Inte Super Mario. Och Nintendo behöver en ny snackis på skolgården. Ett riktigt jävla röjarlir som fascinerar och lockar ungdomarna.

Och det var det. ManBaraTrycker har talat. Och ni gör bäst i att lyssna Nintendo.