DET SISTA RUMMET

Att jag älskar spel har väl knappast undgått någon vid det här laget. Och jag är i gott sällskap. Faktum är att spel numera är världens största underhållningsform, större än film, större än musik.

För mig är spel meditation. Det är den största dragningskraften för mig. Jag är ett bokstavsbarn och i mitt fall innebär det att mitt huvud aldrig någonsin är tyst eller tomt på idéer. Från morgon till kväll är det full aktivitet. Inte ens på natten får jag sova i fred. Det snurrar då också. Faktum är att jag har ett anteckningsblock bredvid sängen att använda varje gång jag vaknar till med en bra idé i huvudet så jag inte glömmer den. Fördelen med detta är att jag är omänskligt kreativ och tänker ständigt utanför boxen vilket gör att jag snabbt hittar lösningen på olika problem.
Nackdelen är att jag ofta är trött för det tär på dig att aldrig få vara ifred från tankar och idéer.

Där är spelen bra för mig. När jag spelar koncentrerar jag mig nämligen helt på spelet och huvudet får vila. En form av meditation helt enkelt. Jag blir lugn och skön i hela kroppen av att sitta ner och spela och därför älskar jag spel så mycket. Det är också anledningen till att jag aldrig spelar online. Jag vill inte bli störd i min meditation och bara tanken på att spela med ansiktslösa människor jag ändå aldrig kommer att få träffa stressar mig. Jag vill vara själv.
En holmgång med kamrater i soffan via spel som Mario Kart, Tekken och Fifa kan dock vara jävligt roligt men det är ju en helt annan grej.

Så kärleken till spel är genuin från min sida men naturligtvis finns det saker jag stör mig på. Dit räknas naturligtvis klassiker som buggar, glitchar och datorfusk. Men det värsta är enligt mig saker som förstör upplevelsen på det stämningsfulla planet. Saker som tar dig ur upplevelsen och påminner dig om att det bara är ett spel. Och en av dom värsta är Det Sista Rummet.

Vad är då Det Sista Rummet?
Det slog mig igen senast igår. Jag spelar just nu Dead Rising 4 för fullt (grymt roligt) och under ett uppdrag kom så klassikern. Det Sista Rummet.

Det Sista Rummet är när spelet beordrar dig att söka genom tre eller flera rum, grottor, hus eller whatever efter en person, en nyckel, en skatt eller ännu mer whatever. Och du vet, du VET, att det spelar ingen roll i vilken ordning du letar genom dessa rum, grottor eller hus eftersom grejen du letar efter kommer att befinna sig i det sista du letar i.

Det är så förutsägbart och så in i döden upplevelsedödande. Att detta fortfarande förekommer i nio fall av tio i denna typ av uppdrag är obegripligt. Att inte spelutvecklarna har bemödat sig med att lägga in en kod som gör det random är lathet på gränsen till tjänstefel.

Som spelutvecklare måste man se helheten. Att det är pyttesmå detaljer som denna som är så viktig för helhetsupplevelsen. Den dagen, om den kommer, när jag själv styr utvecklingen av ett spel så kommer jag att tillägna denna uppgiften till mig själv. Så har jag bara mig själv att bli förbannad på om det sker såna här onödiga saker som drar mig ut ur illusionen.
Skärpning på denna fronten tack.

RECENSION HACKSAW RIDGE

Mel Gibson är en hjälte för mig. Både som skådis och regissör. Nästan mer som regissör faktiskt. Länge var han Hollywoods kanske främsta golden boy med skådisinsatser i Dödligt Vapen-serien och diverse andra stora hits. När han sen tog steget till att bli regissör så visste inte hyllningarna några gränser.
Braveheart, The Passion Of Christ och Apocalypto överöstes med Oscars och hyllningar. Tyvärr var även Mel en passionerad alkoholist och det satte minst sagt käppar i hjulen.

Efter en ovanligt blöt kväll blev Mel stoppad i sin bil av snuten och gjorde då det fatala misstaget att prata mycket illa om det utvalda folket, vilket äger i princip all makt i just Hollywood och sen var det kört. Judar kritiserar man inte ostraffat.
Sen var det ner som en pannkaka.
Mel söp, hotade och misshandlade flickvänner och betedde sig allmänt som en utflippad idiot. Alla trodde Mel var slut men Mel är en man. Och en man borstar av sig dammet och reser sig igen.

Hacksaw Ridge är en krigsfilm som är verklighetsbaserad. Den handlar om Desmond T Ross, en Sjundedagsadventist och vapenvägrare som mot alla upptänkliga odds blev en krigshjälte under Andra Världskriget.
Bara betänk faktumet.
Att vara vapenvägrare och bli krigshjälte i den fullständiga slakt som var Andra Världskriget. Otroligt.

För att vara en film av Mel Gibson, som gjort sig ett namn genom att gladeligen skildra oerhört brutalt våld, så är faktiskt Hacksaw Ridge lågmäld. I jämförelse med Braveheart och Apocalypto nästan våldsbefriad. Större delen av filmen går åt att skildra Desmonds uppväxt och väg mot kriget. Ett krig han så gärna ville delta i och göra sin plikt trots pikarna och mobbningsförsöken från både befäl och stridskamrater. Detta segment av filmen är väldigt vackert gjort och man tappar aldrig någonsin intresset utan sitter i spänd väntan på kriget som obönhörligen rycker närmare och närmare.

När det väl brakar loss så kommer den Mel vi alla känner fram. Explosioner dånar, kroppsdelar flyger, blodet sprutar och man undrar återigen hur någon överhuvudtaget kunde överleva detta helvete.
Det är intensivt på ett sätt så man nästan känner det fysiskt. Men som i övriga filmer av Mel Gibson så finns det någon slags poesi bland allt fruktansvärt våld och lidande. Det går inte att förklara, det bara är där.

Jag har själv haft förmånen att ha fått lära känna en Sjundedagsadventist och jag kan intyga att dom är precis som Desmond T Doss. Stoiska, nästan fanatiska i sin övertygelse på det där viset att dom närmast framstår som idioter omgivningens ögon. Men vänligare själar och trofastare kamrater är svåra att hitta.
Så Desmonds beteende och inställning är ingenting som förvånar mig. Absolut inte.
Är man vapenvägrare så ska man inte ha vapen heller, oavsett hur många japaner som attackerar dig med svärd.
Det är bara så det är.

Hacksaw Ridge är en vacker och rörande film som har gjorts med stor respekt för huvudpersonen och dennes familj och efterlevande. Allt, precis allt, håller högsta klass. Och så roligt att få se Vince Vaughn i en seriös roll som han dessutom spelar med den äran!
Betyget kan inte bli annat än det högsta.

BILDEN
Skarp. Vacker. Underbar.

LJUDET
Jag vet inte vad jag ska säga. Bland det bästa jag hört i filmväg någonsin. Både i dom lugna partierna och i striderna.
Kulorna flyger i rummet och explosionerna får dig att slänga dig i skydd bakom soffan. Referensklass.

HACKSAW RIDGE

10 vinnande vapenvägrare av 10

RECENSION ARRIVAL

Jag konsumerar otroligt mycket film. Man kan säga att det är en passion hos mig och har varit sen jag var liten.
Som bokstavsbarn har jag enormt mycket energi och tankar som ständigt snurrar runt i skallen och gör mig trött. Det är nu först i vuxen ålder som jag insett att en stor del av mitt liv har varit en jakt på lugn och ro. Avslappning. Och det lugnet och den ron fann jag i film och tevespel.
Endast när jag ser på film eller spelar spel så är jag helt lugn och huvudet är tomt på tankar. Det är därför jag älskar film så mycket.

När man konsumerar film så till den milda grad som jag gör så säger det sig självt att det är sällan man stöter på nåt som verkligen berör en. Ganska motsägelsefullt egentligen, man borde ju stöta på mer bra film ju mer man tittar men så är det. Det finns få pärlor men dom finns. Arrival är en sån pärla.

Louise Banks är en språkprofessor med ett tragiskt förflutet. Hennes dotter har dött i cancer och hennes man har lämnat henne. Hon har tidigare hjälpt den amerikanska staten med att lösa språkkoder som använts av terrorister och det är när tolv stycken rymdskepp anländer till jorden som hennes hemland behöver henne igen.

Till synes helt utan mönster och helt slumpmässigt svävar utomjordingarna över vår planet. Dom verkar inte fientliga, bara passiva.
Men vad vill dom?
Louise får i uppdrag att lösa deras språk.

Arrival är en långsam, majestätisk och poetisk film. På ett bra sätt. Inte konstig för konstighetens skull. Den får dig att fundera på ditt eget liv och din egen tillvaro. Värdesätter vi det som verkligen är viktigt eller låter vi bara dagarna gå?

Jag kände mig på riktigt upplyst och fördjupad när sluttexterna började rulla. Berörd. Senast jag kände så för en film var 1991 när jag hade sett Point Break för första gången. Detta är magiskt bra och med lätthet den bästa filmen jag sett i år.
Arrival är ingen Independence Day och förväntar du dig action och inälvor så kan du leta efter något annat. Inget ont om action och inälvor, jag är själv ett fan, men Arrival är poesi. Poesi i filmform.
En underbar, vacker och magisk saga.

BILDEN: Som du förväntar dig av en modern AAA-film. Skarp och snygg med en blek färgton som passar filmen perfekt.

LJUDET: Det är en långsam och lågmäld film så det är inget du visar upp din hemmabio med. Men när basen tar i så tar den i ordentligt. Vräkvarning.

ARRIVAL

10 poetiska pionjärer av 10

RECENSION MAFIA 3

Mafia var aldrig nåt för mig. Det var grått, brunt och hade en helt genomrutten skadefysik som gjorde att fiender kunde överleva två träffar point blank från ett pumphagel men dö om du petade dom i ögat. Vad det dock hade var en genuint intressant historia som höll dig kvar.

2010 släpptes Mafia 2 och herredumilde vilken uppryckning! Det var den bästa gangsterfilmen du någonsin varit med i. Grafiken, soundtracket, storyn, spelmekaniken. Allt, tammefan ALLT, var på topp när du engagerade dig i Vito's våldsamma öde. Så pass på topp att Mafia 2 ligger på plats nr 5 på topplistan över förra generationens bästa spel. Dom fyra övriga upptas av The Last Of Us samt Mass Effect-trilogin. Så att säga att Mafia 2 är bra är en underdrift. Har du inte spelat det så råder jag dig till att göra det. Det håller än på alla plan.

I Mafia 3 förflyttas vi till den svettiga, sexiga amerikanska södern. Det är sent 60-tal och staden är New Bordeaux, en variant av New Orleans givetvis. Staden har samma arkitektur som sin verkliga förlaga och omges av träskmarker där en gangster lätt kan försvinna i en alligators gap....

Vi spelar som Lincoln Clay, en nyss hemkommen Vietnamveteran. Lincoln är mulatt med dragning åt det svarta hållet och ni som kan er historia vet att 60-talet i den amerikanska södern knappast var en inkluderande gemenskap. Rasismen flödar och förbered dig på att bli kallad nigger mer än en gång.

Lincoln är föräldralös men har blivit uppfostrad av en lokal gangster som har förbindelser med det lokala Cosa Nostra och det är när du hjälper dom med en på papperet simpel uppgift som saker och ting tar en våldsam och tragisk vändning och Mafia 3 blir en fullblodad hämnarhistoria. Det är nu det börjar.

Mafia 3 är ett väldigt roligt spel. Inte riktigt lika bra som sin föregångare men närapå.
Det är stort, det tar många timmar att spela klart och det är stämningsfullt till tusen. Det är också repetitivt.
Kort sagt är staden uppdelad i små distrikt och det är dessa distrikt du ska erövra och sen överlåta åt dina underbossar som valt att hjälpa dig.
Det repetitiva består i hur du erövrar distrikten.
Du går in, förhör någon, mördar några andra, förstör materiel och möter sen en miniboss som du väljer att låta leva eller dödar. Repetera.
Mafia 3 har fått kritik för detta och det är fullt förståeligt. Men jag har inga problem med det. Dels beror det på att jag älskar att smyga runt och döda motståndarna en efter en a'la Splinter Cell och dels beror det på att själva grunderna i spelet är så genuint välgjorda. Stämningen är tjock som cement.

New Bordeaux är nämligen en stad som andas och lever. Musiken är så klockren att det är löjligt även om tre radiokanaler är i klenaste laget och det märks att teamet bakom Mafia 3 har gjort en ordentlig research innan dom började utveckla spelet. Bara en sån sak som själva ljuset tar andan ur en ibland. Väldigt imponerande gjort.
I övrigt är inte Mafia 3 en grafisk koloss och det är inte lika snyggt som den främsta konkurrenten i genren, GTA V.
Vad Mafia 3 dock har som i princip alla övriga saknar är hysteriskt läckra mellansekvenser. Dom är löjligt snygga och stämningshöjande med fantastiskt snygg mimik och kroppsspråk.

Lincoln Clay ger sig ut på en extremt våldsam och blodig hämndturné och han har hjälp av en av sina gamla Vietnampolare, nämligen CIA-mannen Donovan. Donovan är en riktig typ som det är svårt att inte tycka om. Storrökande och totalt befriad från både moral och skrupler är han oumbärlig med sin spetskompetens. Dessa två herrar får du följa när du går fram som en skogsbrand bland New Bordeaux's kriminella.
Och när det majestätiska slutet plötsligt slängs i ansiktet så inser man att man återigen har fått vara med på en sån där härlig tevespelsresa som lämnar en berörd.

Mafia 3 är en genuin kvalitetsprodukt som bör finnas i hyllan hos varje nörd och jag rekommenderar det starkt.

9 rasistiska rednecks av 10

MAFIA 3
Till PS4, Xbox One och PC

Grafik 8
Ljud 9
Story 9
Spelglädje 9

För dig som: Älskar storys som faktiskt berör men inte heller har något emot att döda 6785 personer.

Inte för dig som: Bara spelar Tetris.

E3 2017

Årets spektakel är över. Som vanligt ett frosseri i spel och spelrelaterat. En nyhet för i år var att dom tre stora, Microsoft, Sony och Nintendo, var ungefär lika tråkiga allihop. Istället verkar dom flesta överens om att Ubisoft tog hem pokalen, inte minst på grund av ett visst Beyond Good And Evil 2 som är väldigt efterlängtat av en liten men väldigt högljudd skara fans där även undertecknad ingår. Ettan var magiskt.

Microsoft var minst dåliga av dom tre stora och det enbart på grund av utannonseringen av Xbox One X som tidigare gått under namnet Scorpio. Den släpps den 7:e november i år och är så ofattbart (i konsolsammanhang) krallig att det är närapå löjligt. Den får närmaste konkurrenten PS4 Pro att framstå som just PRO, pensionärernas riksorganisation, i jämförelse. Vi snackar spel i native 4K med 60 bilder i sekunden. Vi snackar en kraftig skärpning av gamla spel till vanliga Xbox One av bara farten. Utan att utvecklarna behöver göra ett dugg. Det är teknikporr på extremt hög nivå och vi här på ManBaraTrycker har givetvis redan förhandsbokat ett exemplar.
I övrigt var Microsofts show en enda gäspning där man, förutom Metro Exodus som ser helt fakking underbart ut, satsade hårt på, gääääsp, indiespel. Vi på ManBaraTrycker skiter som bekant i indiespel utan är helt inne på AAA-titlar.
Så hej då.

Nintendo hade sin vanliga förinspelade historia och den var bedövande tråkig. Positivt var uppvisningen av Super Mario Odysee som bara ser mer och mer lovande ut. Mario har nån slags mössa som verkar kunna förvandla sig till vad som helst vilket öppnar upp för nya spelrevolutioner i sann Nintendoanda.
Metroid blinkade också förbi vilket fick undertecknad att kippa efter andan då Metroid Prime till Gamecube var underbart.
Det går bra för Nintendo nu och Switch säljer som smör utan att egentligen ha något att erbjuda i spelväg. Både Zelda och Mario Kart finns till Wii U. Men hösten som kommer verkar lovande och en Switch kommer att köpas in till redaktionen under mellandagsrean.

Sony börjar bli mätta igen. Mätta och trötta. Frågan är om dom ska göra om samma misstag som dom gjorde när dom var störst med PS2. Att tro att dom kommer undan med vad som helst. För övrigt samma misstag som Nintendo gjorde med N64. PS4 säljer i rekordmängder och i skrivandets stund har det sålts 60 miljoner stycken till kund vilket är att jämföra med Xbox One som ligger runt 35 miljoner. Dom verkar inte kunna göra något fel för tillfället.
Utom E3-shower då.
Segt och ointressant sammanfattar det hela ganska bra. Vi var många som hoppades på något mer om uppföljaren till tidernas bästa spel, The Last Of Us, men det kunde vi glömma.
Days Gone räddade istället Sony från ett totalt magplask och vi ser verkligen fram mot att få vara biker i zombieapokalypsen.

Smaken är som baken och det ska vi vara glada för. Annars kan man lika gärna vara kommunist. Så här kommer VÅRA favoritspel från årets E3:

Metro Exodus.
Dom två första spelen är så magiskt bra att det trotsar all beskrivning och Metro Exodus ser ut att hålla den fanan högt.
På Xbox One X är det dessutom så snyggt att man inte har långt till tårarna.

Wolfenstein 2.
Uppföljaren till dom två senaste årens förmodligen bästa köttaskjutare verkar helt lysande. Europa har övergivits för ett ockuperat USA. Trailern på 8 (!) minuter var både vansinnigt snygg, lite creepy och minst sagt actionfylld. Kulorna kommer att vina i höst!

Super Mario Odysee.
Det är ett nytt Mario.

Avslutningsvis kan vi konstatera att det blir en underbar och dyr höst för oss gamers. Runt 10-15 titlar i betygsklassen minst 8/10 ska släppas OCH en helt ny konsol som kommer att sparka hårdvarustjärt så det står härliga till!
Så njut fullt ut av sommaren och var trygga i vetskapen om att årets höst i nådens år 2017 inte är något att frukta!

VAD HÄNDE MED CHILI PEPPERS?

Jag hade förmånen att få vara tonåring under 90-talet, ett decennium då det hände mer kulturellt än vad det någonsin gjort innan i människans historia. Dina föräldrar pratar sig säkert varma om 70-talet men dom har inte en suck. Vad producerade 70-talet? Led Zeppelin, Hajen och Star Wars.
På 90-talet hände följande:
Teve -och datorspel slog igenom.
Hip hop blev mega.
Filmen revolutionerades via bland annat Quentin Tarantino.
Teven revolutionerades av bland annat dokusåpor.
Techno, industri och annan tyngre elektronisk musik blev mega.
Litteraturen tog en ny provokativ vändning via böcker som American Psycho.
Punken blev större än vad den någonsin varit.
Grungen blev mega.
Red Hot Chili Peppers.

Chili Peppers, som drog igång på 80-talet, blev för många av oss musikintresserade kids på 90-talet själva personifieringen av just 90-talet.
Uppkäftiga, roliga, kompisarna, alternativa och förjävla bra. Som en blandning av mupparna och Beverly Hills 90210.
Dom hade allt. Dom hade John Frusciante som skapande motor. Sen slutade John.

Egentligen behöver jag inte skriva mer här nu för jag tror att det är där problemet ligger. Red Hot Chili Peppers utan John Frusciante är ett tråkigt AOR-band av typen hissmusik. Så viktig är han.

Chili Peppers innan John var en utflippad och minst sagt punkig orkester. Hillel Slovak var ett galet gitarrgeni och för konstig för att nånsin kunna skriva några hits. När han tragiskt gick bort i en heroinöverdos så fick en väldigt ung Frusciante chansen och som han tog den.
Plötsligt spelades Chili Peppers på radion, plötsligt hade dom hits. Mother's Milk ledde till Blood Sugar Sex Magik och som från ingenstans var den putslustiga funkpunkorkestern ett av världens största band. Det var som om John var den där lilla hemliga ingrediensen dom alltid saknat.

Men dom blev för stora och John orkade inte med trycket. Han ville aldrig bli en världsstjärna utan var nöjd med att lira på klubbnivå. Han hoppade av och gled in i ett så allvarligt heroinmissbruk att han blev ett levande skelett och tappade alla sina tänder.

Dave Navarro, en annan gudabenådad gitarrist från helt jävla fantastiska Jane's Addiction, tog över och genast föll dom.
Dave's spelstil passade inte bandet och One Hot Minute blev en mellanskiva. Inte dålig på nåt vis och rena drömmen jämfört med vad som komma skulle.

John blev fri från missbruket och hoppade in i bandet igen. Resultatet?
Californication, en av 90-talets mest sålda skivor. Börjar ni också ana en röd tråd här? Den följdes av By The Way och mastodontdubbelplattan Stadium Arcadium som länsade Frusciante på så mycket kreativitet han hade i sin arma kropp. Utmattad hoppade han av igen.

Och sen har det bara gått åt fanders. Ersättare för John den här gången blev en ung kille vid namn Josh Klinghoffer och katastrofen var ett faktum.
Red Hot Chili Peppers har gått från att vara fräscha, funkiga och energifyllda till nåt slags amerikanskt dansband.
Jag fick förra skivan I'm With You i födelsedagspresent av min exfru och jag har lyssnat igenom den en gång. Jag kan inte namnge en låt på hela plattan.
Den senaste har jag inte ens brytt mig om att köpa. Det räckte med att höra singeln.

Jag fattar att band förändras och jag fattar att man blir äldre. Att springa runt naken med en strumpa på kuken när man är 55 är på gränsen till patetiskt men man måste inte bli TRÅKIG!!!!

Jag älskade Chili Peppers!!! VI älskade Chili Peppers!!! Fan, jag älskar fortfarande Chili Peppers. Men får ni inte tillbaka John så lägg för fan ner. Det räcker nu!

EN MÅNAD MED HUAWEI

För ungefär en månad sen kände jag att nu jävlar fick det vara nog. Jag var färdig med det trygga och invanda. Det var dags för nåt nytt och vilt, en personlig revolution i fickformat. Jag dumpade japsarna och gick all in kines.
Dags för Huawei!

Dom senaste smarta lurarna jag ägt har alla varit Samsung eller Sony. Iphone har inte funnits på min karta sen 2010. Dels för att jag tycker att dom inte utvecklas nånting och ständigt ser lika tråkiga ut och dels för att Apple är för mycket en sekt för min smak. Man måste liksom pröjsa för allt. För mig som är lagd åt det lite mer fria och anarkistiska tänket så finns bara Android och alla dess möjligheter. Windows och dom övriga kan jag inte uttala mig om då jag inte ens hållit en i handen, än mindre använt nån.

Både Samsung och Sony gör förbaskat bra och kompetenta lurar (minus Note-fadäsen nyligen för Samsung) och särskilt Sonys är läckert designade. Men ibland vill man som sagt bara testa nåt nytt. Man är väl inte sektmedlem i Apple för bövelen!
Alltså ringde jag min leverantör och beställde en lur som jag glott efter med suktande blick ett tag nu, Huawei och deras Honor 8.

Det första som slår en när man river upp plasten med dreglet rinnandes är själva paketeringen. Det är ett litet designkonstverk i sig där telefonen och dom andra grejerna liksom är ihopbyggda som ett Lego i sina små kartonger. Väldigt läckert och ger känslan av lyx.

Själva telefonen kan enklast beskrivas som erotisk, designmässigt. Helt i glas och med en härlig tyngd.
Den finns i färgerna svart, vitt och havsblått och jag valde den senare då jag dels älskar färgen i sig och samtidigt tyckte jag helt enkelt att den såg snyggast ut på bilder när jag kollade på nätet.
Och snygg är den. Så in i blodröda hällevik. Den har dessutom en läcker effekt som gör att den skiftar i olika nyanser när solen träffar den. Lyxigt, läckert, erotiskt.

Rent tekniskt är den snabb som satan. Grymt snabb. Så pass att den dansar cirklar runt samtliga mobiler jag hittills provat. Apparna startar på ett ögonblick och spelen snurrar på utan att nånsin lagga. Detta gäller även fingeravtrycksknappen som sitter på baksidan. Du trycker och en hundradel senare är telefonen igång. Vansinnigt bra helt enkelt!

Kameran, eller kamerorna om man ska vara noga, är det något ovanliga tre till antalet. Två där bak och en där fram. Tydligen ska dom två därbak, den "vanliga" kameran, stereoköra på nåt vis för att optimera bilderna. Hur det är med den saken vet jag ej utan jag konstaterar bara att det blir enormt fina bilder med jävligt hög upplösning och fina färger.
Vi snackar skäggstrån och porer här, alltså inget att fota dig själv med när du är bakfull. Sanningen kan nämligen svida.

Högtalaren sitter längst ner på telefonen och den har så pass bra ljud att den lätt överröstar min Xperia Z3 med råge. Här finns alltså heller ingenting att klaga på.

Finns det inget att klaga på? Givetvis.

Som tidigare nämnts så är den helt i glas. Alla som nån gång ägt en smartphone helt i glas vet hur otroligt tilltalande det är utseendemässigt. Ja, jisses! Men...
Dom är totala magneter för fingeravtryck och dom ligger aldrig, aldrig still. Aldrig!
Min Xperia Z3 hann jag ha i tre veckor innan den gled ur fickan när jag hoppade ur bilen. Pang rakt i backen och sen var baksidan rökt. Detta är nånting man måste tänka på och eftersom jag har två jobb där jag rör mig mycket, fiskare och inom vården, så tog jag den här gången det säkra före det osäkra och köpte ett sånt där plånboksfodral. Jag råder dig att göra detsamma.

Tangentbordet är inte gjort för vuxna nävar. Detta är överlag ett problem hos alla smartphones men här blir jag verkligen påmind om att jag har händer som är betydligt större än genomsnittet.
Jag trycker fel väldigt ofta och det är emellanåt irriterande. Man får korrekturläsa allt man skriver så inte mottagaren tror man är full.

Dom här två grejerna är egentligen det enda jag har att klaga på. I allt övrigt är Huawei Honor 8 en brutalt bra mobil och jag förstår verkligen att den blivit bäst i test lite överallt. Fortsätter företaget att producera kvalitetslurar på detta viset så kommer jag fortsätta köpa. Jag är mycket, mycket imponerad!

HALLELUJA!

Äntligen! Äntligen! Äntligen!
Efter att i snart 10 år ha sprungit runt i olika futuristiska scenarion så ska vi äntligen få återvända till Andra Världskrigets skitiga och stenhårda realism! Call Of Duty kommer att bli relevant igen. Som vi har längtat.
Det senaste spelet i serien som utspelar sig under Det Sista Goda Kriget är World At War som släpptes 2008 och det är fortfarande bra. Kan ni tänka er hur hysteriskt häftigt det lär bli med dagens teknik?

Call Of Duty WW2 blir det första Call Of Duty som jag förhandsbokar. På önskelistan står en rejält fet och matig singleplayerkampanj och gärna sedd ur axelmakternas synvinkel. Det hade verkligen varit häftigt och revolutionerande att få spela som tysk. Ett känsligt ämne naturligtvis men tidigare har vi fått spela som ryssar och med facit i hand så vet vi idag att Stalin knappast var bättre än Hitler. Så varför inte?
Jag längtar så jag blir febrig efter det här spelet och det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om ett Call Of Duty. Dom är ju lika sexiga som Fifa liksom.
Men hipp hurra!

Call Of Duty WW2 släpps till PC, PS4, Xbox One och med största sannolikhet även Nintendo Switch.

RECENSION: THE SHALLOWS

Blake Lively är surfartjejen som äntligen hittat stranden som hennes mamma pratade så varmt om innan hon dog i obotlig cancer. Som en slags hyllning till sin mammas minne så har hon lagt sina läkarstudier på hyllan och istället gett sig iväg för att hitta drömstranden och sen surfa skiten ur den.
Och den är verkligen vacker. Som en såndär poster man hade på väggen i pojkrummet. Sol, sand och orörd av massturism. Endast några lokala förmågor känner till den men dom välkomnar ändå Blake som en i gänget.
Och hon paddlar ut med brädan och rakt in i munnen på en haj.

The Shallows har fått kanonbetyg och det är inte svårt att förstå varför. Den är riktigt, riktigt bra och enda anledningen till att den inte rankas som världens bästa hajfilm är för att Spielberg's mästerverk har större klassikerstatus.

Vi snackar nagelbitande spänning här. Det finns scener och ögonblick i denna filmen som fick mig att dra upp benen från golvet och liksom vrida på mig i soffan. Och jag är inte lättskrämd. Faktum är att det inte går att skrämma mig om man inte viftar med en spruta eller kräver blodprov.

Blake blir biten och lyckas ta sig till ett litet rev där ett psykologiskt terrordrama tar sin början. Hon är bara 200 meter från stranden men med en patrullerande vithaj i vattnet av modell lätt lastbil så kunde hon lika gärna varit på månen. Tidvattnet har dragit sig undan vilket gör att hon kan gömma sig på nämnda lilla rev men tidvattnet kommer alltid tillbaka....

Visst finns det inslag här av totalt onaturliga grejer men så ska det vara i filmer av denna typ.
En haj hade aldrig simmat i en våg av denna storleken. Dom trivs bäst i lugnt vatten. Och en haj drivs inte av hämndbegär på detta viset. Så sett ur en zoologisk synvinkel så finns det många generalfel men det är ju en film för faen!
Då kan man gott ta ut svängarna rejält tycker jag.
The Shallows är den bästa hajfilmen jag sett och djävulskt spännande på sina ställen. Gör dig själv en tjänst och se den.

BILDEN: Underbar. Man riktigt känner stranden och havet genom filmen. Vackra färger och härlig skärpa. Så här ska en blu ray se ut.

LJUDET: Naturens kraft är riktigt bra återgivet. Både i actionscenerna och dom mer lugna partierna. En ren fröjd i rummet.

SUMMA SUMMARUM: Gillar du rysare och att bli skrämd? Du har kommit hem.

THE SHALLOWS

8 vansinniga vithajar av 10

RECENSION: HARDCORE HENRY

När jag såg första klippet från filmen så tappade jag hakan litegrann. En actionfilm HELT i första person! Som ett enda långt tevespel liksom. Det kunde bli i princip hur häftigt som helst. Samtidigt är det ett faktum att om du tar storyn till dom senaste tvåhundra first person-shooters som du har kört genom och tänker dig det som film så dyker vissa tvivel upp. Kan det verkligen hålla i 90 minuter?

Det korta svaret är nej. Det kan det inte. Själva grejen som säljer denna filmen, att hela skiten ses ur huvudpersonens ögon, är fräckt och nyskapande i en halvtimme och sen har du tröttnat. Storyn är precis lika lövtunn som i dom flesta andra actionfilmer. Denna är bara jobbigare filmad.

Henry vaknar upp i ett laboratorium och man får snabbt veta att det är framtid och att Henry är en cyborg. En snygg tjej är där som din läkare och påstådda fru men hela tomtebolyckan går åt fanders när stället stormas av ett gäng otäckingar och deras ledare; en obehaglig typ med läskiga telekinetiska krafter. Henry och frugan flyr, frugan blir tillfångatagen och sen är det igång. En jakt på 96 minuter tar sin början.

Och roligare än såhär blir det aldrig. Henry får snabbt hjälp av en kille som kallar sig Jimmy och han verkar kunna dyka upp när man minst anar det. Jimmy är halvgalen och lite av en comic relief i all action. Och action är det. Mycket action. Vissa scener är direkt läckra och det dyker upp ett gäng flippade miljöer och karaktärer men tyvärr lägger sig som sagt den inledande fascinationen snabbt och det känns bara jobbigt och drygt. Hur många skurkar Henry än har ihjäl på olika galet våldsamma vis. När det hela väl är över så inser du att det är en film som du är glad över att kunna säga att du har sett och samtidigt aldrig kommer att se igen.

BILDEN: Eftersom allt ses ur Henrys ögon så blir det mycket skakig kamera och oskärpa. Varning utfärdas om du har lätt för att bli åksjuk.

LJUDET: Här briljerar den och levererar ett gediget soundtrack som verkligen drar nytta av ditt hemmabiosystem. Klart, tydligt, hårt och förträffligt snyggt uppdelat mellan dom olika kanalerna.

SUMMA SUMMARUM: En lättglömd film som helt lever på sin gimmick. Ingen kan dock ta ifrån filmskaparna den revolutionerande upplevelsen. Den ska dom ha beröm för.

Hardcore Henry

5 sjuka stunts av 10

RECENSION: THE GIRL WITH ALL THE GIFTS

Det finns en parasit vars latinska namn nu undflyr mig som attackerar hjärnorna på myror. En slags svamp närmare bestämt. Parasiten gör myran galen, tvingar den att klättra upp högt i olika sorters växtlighet, och tar där över helt och växer ut ur myrans huvud för att slutligen släppa lös sina sporer som sedan tar över nya myror.

Spelutvecklaren Naughty Dog såg en dokumentär om detta på en naturkanal och använde det som idé åt sitt måttlöst hyllade spel The Last Of Us. Där hade svampen börjat angripa människor istället och världen gick helt åt fanders med galenskap och ond bråd död som följd.
Vi fick spela som Joel, en man som försökte få tonårstjejen Ellie till rätt plats och rätt människor som förhoppningsvis skulle kunna göra ett vaccin av Ellies blod. Ellie var nämligen immun mot smittan.

Filmen The Girl With All The Gifts bygger på samma premiss. En parasit i form avven svamp har orsakat världens undergång och i en militärbas i England gömmer sig några soldater, forskare samt ett gäng barn som troligen bär på ett botemedel. Det finns bara ett problem.
Barnen har samma blodtörst som dom vettlösa dårarna som terroriserar världen utanför och lever därför sina liv i ett slags limbo. Dom får gå i skola och lära sig saker som vilka barn som helst men dom är ständigt övervakade och fastsurrade med soldater runt sig som är beredda att skjuta vid minsta tecken på våldsamheter.

Ett av barnen heter Melaine och det är hon och hennes sympatiska lärarinna som vi får följa när det oundvikliga slutligen sker. Basen faller för dom smittade och dom tvingas fly tillsammans med några soldater och en läkare.
Läkaren är fullständigt övertygad om att mänsklighetens framtid hänger på Melaine men hur ska dom överleva i en totalt skoningslös värld?

The Girl With All The Gifts bygger på M.R. Carey's bok med samma namn och den har hyllats och hyllats igen. Det förstår jag. Filmen fångar dig direkt med det annorlunda upplägget med barnen och sen släpper den aldrig taget.
Samtliga skådespelare gör en gedigen insats med den domineras helt av det unga stjärnskottet Sennia Nanua som spelar Melaine. Hon tokdominerar varenda scen hon är med i på ett sätt som bara kan beskrivas som häpnadsväckande. Till på köpet tror jag att detta är hennes första film! Helt otroligt. Den tjejen kommer att gå långt.

The Girl With All The Gifts kan genom en titt på trailern framstå som ännu en Efter Apokalypsen-film i mängden men tro mig, den är mer än så. Och när vi når det minst sagt överraskande slutet så har man som tittare faktiskt börjat filosofera över livets ordning. Är naturens gång gjuten i sten?
En fantastisk film på så många sätt.

BILDEN: Ganska grovt filmat men i närbilder kan man ändå se detaljerna. Den går inte på nåt vis att jämföra med exempelvis 28 Dagar Senare som är extremt grynig, denna är betydligt snyggare, men det är ingen film man har som referens.

LJUDET: Förutom vissa stridsscener så är det en lågmäld historia som mer litar på naturens omkringliggande ljud än ett bombastiskt soundtrack.

SUMMA SUMMARUM: The Girl With All The Gifts är en film du kommer att minnas länge och utan tvekan en av dom bästa jag sett i denna genre. Kanske den bästa.

The Girl With All The Gifts

9 sinnessjuka svampar av 10

RECENSION: COVENANT, THE BLINDING DARK

Jag minns det som igår. Det kan ha varit runt fem år sen och jag var inne på Gamestop och letade efter nåt bra spel jag inte ägde. Tjejen som jobbar där har riktigt bra musiksmak och hon spelar gärna friskt på butikens ljudsystem.
Bra musiksmak i det här fallet betyder elektronisk musik, en genre jag har lyssnat mycket på sen jag kapitulerade för Depeche Mode i början på 90-talet.
Men den här gången var det speciellt. Nån mörk, atmosfärisk och melodiös synth flödade ur högtalarna och jag fick stanna upp och lyssna lite extra.
Det lät fantastiskt.

När låten var klar frågade jag tjejen vad vi nyss hade lyssnat på.
"Covenant" svarade hon. "Dom är svenska".
När jag kom hem satte jag mig med herr Tradera och började klicka hem plattor.

Covenant är från Helsingborg och debuterade redan 1994 med plattan Dreams Of A Cryotank. Både den och uppföljaren, Sequencer, var ganska aggressiva och färgade av både industri och EBM (en slags hård dans/industri/syntmusik). Men sen bar det iväg och Covenant började bli bandet som vi känner idag. För varje platta dom släppte så utvecklade dom sitt sound och blev slutligen det kanske fräschaste syntbandet i världen med en helt egen stil och approach till musiken.
Visst har Covenant haft sina danshits men på det stora taget har dom alltid varit en angelägenhet för dom insatta och redan frälsta. Dom förtjänar mer.
Faktum är att när Depeche bara blir sämre och sämre och tröttare och tröttare så blir Covenant bara bättre och bättre och piggare och piggare. Så pass att jag utan tvekan vågar utnämna dom till världens just nu bästa syntband.
Deras katalog är ett mått på ett bands strävan efter ständig utveckling och strävan efter att alltid bli bättre. På nåt mirakulöst vis lyckas dom nästan alltid att göra nästa platta snäppet bättre än den förra. The Blinding Dark är inget undantag.

Uppföljaren till 2013 års Leaving Babylon är mörkare och långsammare. Egentligen spritter plattan bara till på två spår som kan räknas som upptempo och dansanta, Cold Reading och Sound Mirrors, i övrigt är det en sjukt snygg och polerad uppvisning i hur modern, mörk synth ska låta. Atmosfäriskt till tusen.

Covenant försöker att spegla världen som den ser ut just där och då vid varje skivsläpp och det har dom fortsatt med här. Det är alltså en dyster skiva men inte utan hopp. Snarare en uppmaning om att omfamna dig själv och bli harmonisk, hur illa saker och ting än kan verka.
Som sagt dystert men inget bottenlöst mörker.

The Blinding Dark innehåller elva spår varav två är "mellanspel" eller stämningsfulla ljudlandskap. En, A Rider On A White Horse, är en duett och cover som är tillbakalutad och skön med fin stämsång. I övrigt är det dom två tidigare nämnda upptempolåtarna som verkligen sticker ut och även plattans första riktiga låt, I Close My Eyes, är riktigt galet bra.

The Blinding Dark är en av dom där plattorna som växer med varje genomlyssning. Den nästan kräver att den körs från början till slut utan avbrott och jag kan inget annat än att rekommendera den starkt. För mig är detta årets hittills bästa platta, den släpptes förvisso i november 2016 men jag har inte fått tag på den förrän nu.
Elektronisk musik blir inte bättre än såhär 2017. Förjävla bra!

COVENANT
THE BLINDING DARK

9 samstämda syntar av 10

GRATISSPEL

Gratis är gott! Det vet alla. Det finns många snåljåpar som tycker att det är dyrt med 600 kr för ett spel trots att du får en upplevelse som du kan njuta av om och om igen, resten av ditt liv. Jag har aldrig tyckt att det är ett högt pris. Snarare billigt. 600 spänn lägger man ju lätt på en blöt krogkväll som man ändå bara minns i ett pinsamt töcken.
Men jag är ju inte dum i huvudet. Självklart föredrar jag billigt framför dyrt om kvalitén finns där. Oftast får man ju det man betalar för och ett par kängor för 200 kr kan ju som bekant inte jämföras med ett par för 2000 kr. Så är det.

När det kommer till tevespel så har både Microsoft och Sony varsin "Extra Allt Onlineservice" som vi som konsumenter kan betala en slant i månaden för och då varje månad få tillgång till gratisspel att ladda ner digitalt.
Jag själv kör på Microsofts Xbox Live Gold och betalar då 199 kr var tredje månad. För detta får jag i mitt tycke den bästa onlinetjänsten och FYRA gratisspel varje månad. Två till Xbox One och två till 360 som ändå går att spela på One.
Det är jävligt generöst tycker jag. Sony har i stort sett samma deal men något sämre onlinetjänst. Tycker jag alltså. Smaken är bekant som köttklumpen runt rövhålet.
Delad.

Ni som läser ManBaraTrycker vet att vi är stora förespråkare för fysiskt format. Det är av många anledningar. Alla servrar och hårddiskar i världen kan gå sönder men så länge dina spel/skivor/filmer står fysiskt i hyllan så spelar det ingen roll. Dom är dina ändå. Dessutom är det den estetiska biten. Inget utstrålar passion som mängder med intressen i bokhyllan.
Därför kan det kännas lite jobbigt med digital nedladdning.
Men.
Här snor jag alla piratkopierares favoritbortförklaring rakt av. "Man laddar ner och testar och sen om man gillar det så köper man det."
Precis så är det. Jag laddar ner och testar och faller det mig på läppen så finns det snart i bokhyllan.

Självklart är spelen man får varje månad inte dagsaktuella, det vore att parasitera sin egen marknad. Nej, spelen har ofta nåt år på nacken men som vi alla vet är kvalitet tidlös. Och inte minst ger det oss chansen att testa genrer vi vanligtvis inte har mycket till övers för.

Jag har två exempel på detta där gratis verkligen varit gott.
Killer Instinct och Outlast. Båda till Xbox One.
Killer Instinct är fighting, en genre jag vanligtvis tröttnar på efter 15 minuter men här sitter allt som en smäck. Snabbt, roligt och snyggt med härligt utflippade karaktärer. Jag bokstavligen slår ihjäl tid på ett oroväckande vis med detta sjukt roliga lir.
Outlast är ren, oförfalskad skräck. En annan genre jag, bortsett från Res Evil, brukar strunta i då skräckspel, liksom film, har en tendens att vara ungefär lika skrämmande som ett avsnitt av Bamse. Men här svettas du rejält.
Ensam, utan vapen och klen som vi människor är, ska du undersöka ett mentalsjukhus där underliga och skrämmande saker sker. Jag är på intet sätt lättskrämd men detta är inget för svaga. Man hoppar till på riktigt emellanåt.

Hade då detta varit två spel jag köpt om jag sett dom i butik? Nej, knappast. Inte en chans faktiskt. Jag hade aldrig upptäckt dom om det inte vore för Microsofts eller Sonys "Online Delux".
Och varje månad får man chansen att upptäcka nya upplevelser.
Det är då gratis är extra förbannat gott!