MIYAMOTO LÄMNAR NINTENDO

Tråkiga och minst sagt dramatiska nyheter för alla Nintendofans därute. I den japanska speltidningen Seppuku Gaming Nippon avslöjade Shigeru Miyamoto, Nintendos universalgeni, i förrgår att han nu lämnar Nintendo för deras värsta konkurrenter Sony.

"Jag är trött på att Wii U inte säljer som planerat trots all kärlek vi har investerat i den. Sony däremot, har nya rekord på gång. Vad det egentligen handlar om är att jag vill avsluta min karriär som jag började den, på toppen. Och Sony har försäljningssiffrorna, jag har talangen. Tillsammans ska vi sälja 50 miljoner av min nya plattformskaraktär Dario.
Jag ser fram mot några riktigt fruktsamma och stimulerande år innan pensionen."

Nyheten har slagit ner som en bomb i spelvärlden och Nintendos aktie sjönk som en gråsten i en insjö efter avslöjandet.
Trist för Nintendo naturligtvis men för oss som har båda konsolerna spelar det ju ingen roll. Spännande!

TOM CRUISE OCH HANS GALNA 80-TAL

Hur kan man vara världens största skådespelare år ut och år in? Tom Cruise vet, han har varit det i decennier. Hans lägstanivå är löjligt hög. Faktum är att jag bara har sett två filmer med Tompa i huvudrollen som INTE varit rena nöjestrippen, Far And Away och Jack Reacher. I övrigt är det trippel-A för hela slanten. Som om inte det räckte ska han dessutom vara vansinnigt trevlig både privat och att jobba med. Lägg dessutom till att karljäveln är snygg som en solnedgång och rikare än Joakim von Anka och man fattar att man egentligen borde störa sig på honom.
Men det går liksom inte.
Tom Cruise är kung och ikväll hedrar vi honom genom att uppmärksamma hans viktigaste verk under decenniet som cementerade hans öde som Världens Största Skådespelare.

Legend Mörkrets Härskare är en fantastisk fantasyfilm. Den är snygg, originell och står sig fortfarande stenhårt i konkurrensen. Tom spelar huvudrollen som Jack, den unge krigaren som ska befria prinsessan från hin håle himself.
En tidlös klassiker.

Risky Business blev Tom's stora genombrott. En charmig komedi om att befinna sig på gränsen till vuxenvärlden. I'm a boy and i'm a man, som Alice Cooper sjunger i sin klassiska I'm 18.
Här startade karusellen, framgångsmaskinen Tom Cruise och han har inte stoppat sen dess.

Top Gun var filmen som på egen hand ökade ansökningarna till USA's flygvapen med typ 5000 procent. Det är även 80-talets kanske mest klassiska film. En helt underbar rulle som det är omöjligt att tröttna på. Så macho att det blir gay. Ett soundtrack att döda för. Svulstigt på ett sätt som man bara kom undan med på 80-talet. Dödsfall och tragik. Inoljade kroppar. Top Gun har allt och är ett måste i vilken filmsamling som helst.

Vi avrundar med filmen som jag tror, tillsammans med Samantha Fox, startade min nästan sjukliga blondinfäbless.
Cocktail.
Efter att ha varit prettyboy i både komedier och action så ville Tom ge sig på drama och som han gjorde det!
Cocktail är helt fantastisk och precis som Top Gun så 80 så det nästan blir parodi av alltihop. Vid sin sida har han Elisabeth Shue, en blondin så fin att lille jag satt och dreglade.
Tom är den trulige bartendern vars liv är minst sagt snårigt innan det på sant 80-manér givetvis ordnar upp sig på slutet.
Stora känslor och stor musik.

Sen dess har Tom Cruise bara fortsatt leverera i den ena storfilmen efter den andra. Han verkar inte kunna misslyckas hur han än gör. Kanske har han ingått en pakt med djävulen, kanske har han bara flyt. Vem vet. Vad vi dock vet är att så länge han fortsätter leverera så fortsätter vi flockas till biograferna.
Tom Cruise är kung. Long live the king.

GNÄLL GNÄLL GNÄLL

Det gnälls förbannat mycket i spelbranschen. Gnäll, gnäll, gnäll hela tiden. Det börjar bli tröttsamt nu. Det handlar om en nöjesbransch, inte boten för cancer eller en seriös satsning på att fixa svälten i världen.

Det gnälls för att spel blir försenade, nu senast Uncharted 4 och Zelda U. Men det finns väl för fan andra spel att spela? Ni ska ju bara försöka inbilla mig att ni har spelat igenom alla höjdarlir som finns.
Problemet här är som så ofta annars att folk kan inte tänka själva. Dom måste bli tillsagda vad dom ska köpa. Det är därför ni missar spel som Singularity, Remember Me och Enslaved. Våga prova nya vägar. ( Jag vet att detta är en liten studie i hyckleri från min sida då jag som bekant struntar i indiescenen.) Men det finns alltså andra spel än Fifa och Call Of Duty. Chockerande, jag vet.
Och vet ni vad? Betyget 7 av 10 är inte dåligt. Tvärt-jävla-om! Betyget 7 är riktigt bra. Redan där missar ni hur mycket som helst. Det finns grymt mycket att spela fram tills Uncharted och Zelda behagar dyka upp. Sluta gnäll!

Länge fick vi spelare leva våra liv ifred från den vidriga nazifeminismen som har invaderat alla andra delar av samhället. Det äckliga hyckleriets främsta riddare. Sorry folks, nu är det slut med det.
Nu har nämligen linjalluggarna hittat något nytt att förfasa sig över; Översexualiserade Kvinnor I Spel!!!
Om man nu är så jävla patetisk så man sitter hemma i källaren och runkar till tevespelsbrudar så kan man väl få göra det. Vet ni vad? Om ni inte gillar spelen så köp dom inte! Tänk vad enkelt det kan vara! Jag tycker själv att mycket av pattarna i spelen bara är patetiskt effektsökeri men då struntar jag i att köpa skiten. Som frustande handjävul till grabb som gått grabbiga grabbars kurs i grabbiga grabbars skola så föredrar jag vackra damer framför fula. Så enkelt är det. Och jag skiter fullständigt i vilket kön huvudpersonen har så länge det är ett bra spel. Köp inte skiten och sluta gnäll!

P.s. Det är helt okej att runka till cosplayerbrudar som är UTKLÄDDA till era runkobjekt på teveskärmen. Det finns nämligen en chans, låt vara mikroskopisk, att ni får ligga med dom. Dom är nämligen på riktigt! Coolt va? D.s.

Så sluta gnälla och spela istället! Det handlar om nöje, inte botemedlet mot cancer eller en seriös satsning att fixa svälten i världen. Ta det inte så förbannat allvarligt.

ZELDA TILL WII U FÖRSENAT

Först blev Uncharted 4 försenat till nästa år och nu är det Zeldas tur. Spelet som skulle rädda Wii U:s knackiga försäljning blir nu alltså framskjutet enligt Nintendo och kommer inte ens att visas upp på E3, något som låter väldigt märkligt.
Varför ska dom inte göra det?
Nintendo är kända för märkliga beslut ibland men även Drägg-Nicke från Säffle fattar att det är av ekonomiskt intresse för Nintendo att göra reklam för sin kommande topptitel.
Ytterst märkligt.

Andra spelsidor har börjat spekulera i om Nintendo ska strunta i att släppa Zelda till Wii U och istället satsa på en fet releasetitel till deras nästa konsol, så som dom gjorde med Twillight Princess till Wii vilket från början var exklusivt för Gamecube. Det tror inte vi här på ManBaraTrycker. Vi vet ingenting om Nintendos nästa konsol än. Vi vet inte ens om det är en uppföljare på Wii U eller 3DS. Framförallt vet vi inte när den släpps. Ett annat faktum är att Wii U inte ens är ikapp Dreamcasts mediokra försäljning än. Ett Zelda skulle ensamt kunna sälja ytterligare ett stort gäng konsoler.

Det tråkiga är att Dreamcast och Wii U har mycket gemensamt. Två fantastiska konsoler med fantastiska unika spel som massmarknaden av någon märklig anledning fnyser åt. Wii U behöver sitt Zelda. Samtidigt är det samma sak här som med Uncharted 4. Det gör inget om ni försenar Zelda om det innebär att det blir ännu bättre och ännu mer finslipat.
Naughty Dog och Nintendo är proffs. Dom är väl medvetna om vad vi förväntar oss av dom. Men varför inget på E3?
Lömskt och mystiskt. Var la jag min foliehatt?

GAMLA PÄRLOR: GRAND THEFT AUTO VICE CITY

GTA III var riktigt bra och nyskapande men det var med uppföljaren som precis varenda bit föll på plats. GTA Vice City var kungen i serien tills GTA V dök upp.
En kejsare av rang.

Det som gjorde Vice City så otroligt bra var väl egentligen en mix av det mesta som just gör ett spel så bra. Bara så grymt mycket bättre mixat än vad vi normalt är vana vid.
Det hade perfekt storlek. Staden Vice City var modellerad och uppbyggd på ett sånt sätt att inte en kvadratmeter kändes som utfyllnad. Det var perfekt.
Det hade atmosfären. Vice City var den där romantiska bilden av 80-talet som vi alla bär inom oss. Smaklösheten, det glättiga, dom puffiga frisyrerna, dom uppkavlade kavajärmarna. Allt som vi lärt oss genom filmer som Scarface och kanske viktigast av allt, teveserien Miami Vice.
Det hade karaktärerna. Aldrig tidigare eller efter har GTA-serien haft så sköna bikaraktärer som här, med undantag för Trevor i femman. Allt var som en bisarr och blodig tecknad serie och gapskratten avlöste varandra.
Det hade uppdragen. Vem minns inte bankrånet eller fyllekörningen med Phil Cassidy, den galne jävla rednecken?

Allra, allra viktigast för spelet var dock inget av det ovanstående. Det som knöt ihop säcken och fick det att gå från Lysande till Fantastiskt Magiskt var radiokanalerna och musiken.
Inte ett enda årtionde, utom möjligen 50-talet, har ett så distinkt sound som 80-talet. Man hör direkt om det är därifrån. Och allvarligt talat. Har det nånsin gjorts så mycket grym popmusik som under 80-talet? Och Rockstar hade verkligen valt ut dom bästa bitarna för att skapa en så trovärdig illusion som möjligt. Man var där! Så jävla obeskrivligt bra!

Du spelar som Tommy Vercetti, mafiosopsykopat extraordinaire. Efter att ha kommit ut från finkan efter en volta på 15 år så skickar bossen dig till Vice City för att etablera familjen i den alltmer lukrativa droghandeln. Det är som sagt 80-tal och kokainet slår ständigt nya rekord. Väl på plats går din planerade deal helt åt perkele och det blir ditt jobb att städa upp oredan.
En resa som kommer att ge dig vänner och fiender för livet. Och döden.

Phil Cassidy. Love Fist. Lance Vance. Fernando på radion. Candy Suxxx. Lazlow på radion. Big Mitch Baker.
Listan över minnesvärda galningar är hur lång som helst. Man skrattar och skrattar och det är sjukt och provocerande på det där härliga sättet som Rockstar är så bra på. Inte en enda grej i hela spelet känns onödig. Balansen är i det närmaste perfekt.

Vice City hade en atmosfär och en stämning som skulle visa sig oöverträffad i hela 5 år, vilket är en evighet i spelbranschen. Först 2007 fick det se sig slaget och då av monoliten Bioshock.
Efter Vice City fick vi San Andreas och GTA IV, båda lysande spel, men inget av dom nådde upp till Vice Citys galna nivå.
Det stod sig som allra bäst i serien i 11 år tills slutligen femman toppade det.
Men det är en helt annan historia och en helt annan epok. Vice City är oförglömligt och fortfarande en upplevelse utöver det vanliga. Rockstar är fantastiska.

FREDAGSFUNDERINGAR 2

Då var det fredag igen. Allt går framåt. Senaste veckan har ägnats åt Far Cry 4, Hellacopters, Battlestar Galactica, skolarbete och körkortet.
Jag har fått tid till både uppskrivning och uppkörning vilket känns smått otroligt men vad värre är är att uppkörningen ska ske samma dag som vår klass ska på vår allra sista resa tillsammans till Köpenhamn och Christiania.
Detta gör mig väldigt, väldigt ledsen.
Jag vill inte byta uppkörningstid heller, jag vill bara få det gjort liksom.
Förhoppningsvis klara det och sen lägga det bakom mig. Men jag har en plan.

Som present till mig själv för all jävla skit man har fått gå igenom dom senaste åren så har jag köpt en sportbil. En riktigt snabb sportbil. Man måste tillåta sig själv saker emellanåt annars blir livet så jävla trist. Hon gör 0-100 på 6 sekunder och toppar 260. Har jag hört naturligtvis. Jag har naturligtvis aldrig provat för det är olagligt att köra så fort. Naturligtvis.

Så OM jag lyckas med uppkörningen så slänger jag mig i bilen och drar iväg. Om trafiken är snäll så bör jag vara ikapp bussen innan dom kört över bron. Då kan jag parkera damen där och hoppa med resten av gänget! Smart va?

Det väntar jobb i helgen men det gör inget. Jag trivs med mitt jobb och jag är ändå ledig hela dagen imorgon.
Då ska jag spela Far Cry 4, lyssna på Hellacopters och kolla på Battlestar Galactica. Fattar inte hur jag missat denna trevliga serie innan. Den verkar ju hur bra som helst!
Hoppas ni får en trevlig helg!

ANDRA DIMENSIONER

Forskare från CERN hävdar nu i en artikel i Physics Letters B att svarta hål i miniatyr kan bevisa paralella universum.

CERN är världens största partikelfysiklaboratorium och ligger i Genéve. Ungefär hälften av världens partikelfysiker arbetar där. Jag behöver knappast påpeka att det ryms en hel del IQ under det taket.

CERN har en partikelaccelerator vid namn LHC (Large Hadron Collider) som återigen startas upp nu i veckan i forskningssyfte.
I artikeln påstår professorerna Ahmed Farag Ali, Mir Faizal och Mohammed M. Khalil att deras LHC kan producera och/eller upptäcka svarta hål i miniatyr, och att detta då ska kunna bevisa att det finns hela universum gömda i högre dimensioner i vår egen verklighet.

Vad det egentligen handlar om är en teoretisk vetenskap som är känd som The Garavity Rainbow. The Gravity Rainbow innebär teorin att gravitationen inte ständigt böjer ljuset på samma sätt utan mer proportionellt och individuellt.

Vad forskarna nu tror är att sist dom körde deras LHC så använde dom inte tillräckligt med kraft för att uppnå detta. Ett misstag dom inte tänker göra om.

Denna gången ska LHC pressas till bristningsgränsen och kanske då upptäcka gömda svarta hål som leder till andra dimensioner än dom vi är vana vid.

Det säger sig självt att detta är spännande bortom fattningsförmågan och potentialen är ofattbar. Vi kommer kanske att kunna färdas fortare än ljuset. Och då väntar ett helt universum på oss. Eller kanske flera. Men.
Vi som har spelat Doom och sett filmerna Event Horizon och kanske främst Stephen Kings The Mist vet att sånt här inte är att leka med. Men vi får anta att forskarna också har tänkt på det här och att det finns ett gäng soldater på plats som är redo att möta vad som nu kan komma ut ur dom där dimensionerna.
Spännande och jävligt läskigt.

Stort tack till IGN USA.

AVSUGNING ELLER SLUG AVSLUTNING?

Här på ManBaraTrycker så skriver vi som bekant om film, spel och musik. Och inom genren film ingår även porrfilm, ni vet det där som ingen tittar på men som ändå är gigantiskt. Just det. Vi snackar samlag, knull, avsugningar och sex. Porr helt enkelt.

Porr är mycket. Eftersom det är en genre som är upphängd på att levandegöra folks fantasier och fetischer så finns det i princip hur många sorters porr som helst.
Även en hel del olagligt såsom barnporr och annan fasansfull smörja.
Men det skriver vi inte om här.

Jag måste erkänna att jag är jävligt dålig på att kolla på porr. Har alltid varit det, även när man var 15 och hormonerna rusade som mest. Nuförtiden gör man väl det oftare men det är bara för att porr finns överallt, hela tiden. Några tryck på din smartphone och du är iväg!
Dessutom blir porren mer och mer rumsren, inte minst genom tantsnusk som 50 Nyanser, vilka har fått en helt ny generation att få upp ögonen för alternativ underhållning i sängkammaren.

Porr för mig är lite som spel och annan film. Jag vill fly när jag tittar på det. Därför har aldrig vardagsporren med helt vanliga människor tilltalat mig. Det känns bara smutsigt, som om jag är en fönstertittare.
Nej, ska jag kolla på porr så får det gärna vara Michael Ninn som håller i kameran.
Han är den porrfilmsregissör som vunnit flest porroscars och när man ser hans filmer så är det inte svårt att förstå varför.
Det är klass på grejerna.

En så bra story som det går att få i en porrfilm, snygga skådisar och specialeffekter. Det är helt enkelt mer påkostat och det märks. För övrigt har även hans film Latex blivit spel som ni kan se nedan.
Om jag inte minns helt fel, vilket jag kanske gör, så var det dessutom snack om att han skulle regissera någon av Britneys videos för ett gäng år sen. Det hade ju blivit, host host, trevligt.

Porr är mycket. En genre som frodas i det dolda. Ofta driver porr även teknikutvecklingen och olika formats popularitet framåt. Det sägs att VHS vann formatkriget mot Betamax en gång i tiden eftersom porrbranschen valde att stöda just det. Det är säkert sant.

Att titta på porr är inget att skämmas för. Alla gör det. Och det är detta faktum som nazifeministerna aldrig kommer att kunna förstå. Så länge vi människor gillar att pippa så kommer vi alltid att gilla porr. Det är en djurisk drift hos oss och omöjlig att få väck, hur mycket linjalluggarna än tjatar om förbud. Er kamp är förlorad för det var aldrig en kamp att tala om.

Så välj en schysst våffla och låt er inspireras! Själv håller jag mig till Ninn och likvärdiga. Inget low budget crap för mig.

RECENSION BULLET

Jag gillar verkligen Danny Trejo. Verkligen. Han är en riktigt cool skådis som både kan vara brutal som satan och ha glimten i ögat.
Men hittills har han inte haft huvudrollen i en enda film som kan klassas som en höjdare. Det är den ena b-filmen efter den andra. Machete var halvbra men fortfarande är hans största stund Heat och där hade han bara en biroll.
Synd för potentialen finns där. Danny är som sagt riktigt cool.

Så är då Bullet Dannys genomslag som huvudrollare? Nej, nej och åter nej.
Återigen får vi en halvljummen soppa som knappt levererar på någon punkt. En riktigt tråkig film.

Frank Bullet, som alltså spelas av Trejo, är en stenhård snut som inte backar för nåt. Han skjuter snabbt och hårt och slår ännu snabbare och hårdare.
Av en slump hamnar han i luven på en drogkartell och plötsligt är inte bara Bullets liv i fara utan även hans familj och vänner. Men man muckar inte med Bullet.

På papperet låter detta som en riktigt schysst actionrulle, inte sant? Det är det inte. Manuset är så dåligt att det är obeskrivligt. Det spretar åt alla möjliga håll och ibland får man intrycket av att man tittar på fem, sex olika filmer samtidigt. Riktigt uselt. Skådespelarna verkar dessutom veta vilken soppa dom hamnat i för alla ser så förbannat uttråkade ut att det är sorgligt.
Dom enda som sköter sig skådismässigt är just Trejo och Jonathan Banks som spelar en riktigt slemmig skurk.
Alla andra är med för att dom hade inget annat att göra just den dagen.

Så till den tekniska biten. Bilden är riktigt bra och skarp men ljudet håller inte riktigt samma klass. Subben får jobba väldigt lite för en actionfilm och det är på det hela taget rätt tunt.
Som resten av filmen alltså.

Så Bullet blev inte den heller Dannys välförtjänta succé, tyvärr. Det är en riktigt rutten rulle som inte glädjer någon. Undvik.

BULLET BLU RAY

4 ruttna rabarber av 10

Bild 8
Ljud 6

RECENSION HANNIBAL SÄSONG 1

Det ska sägas direkt, serien Hannibal är inte för känsliga. Precis som vi kan förvänta oss av den numera världsberömde psykologen och seriemördaren så innehåller i princip varje avsnitt blod, stympade kroppar och allmänt slafs. Tänk på det innan du sätter dig i soffan.

Hannibal jobbar som psykolog och hjälper emellanåt FBI att fånga seriemördare. Givetvis har dom inte en aning om att den värsta seriemördaren är Hannibal själv. Han är som bekant omänskligt intelligent och vet hur han ska manipulera sin omgivning.
FBI har även hjälp av en ung kille med en sällsynt och föga avundsvärd förmåga. Han kan sätta sig in i mördarnas huvud och uppleva morden genom deras ögon för att sedan fånga dom. Hans namn är Will Graham.

Serien är i princip uppbyggd kring samspelet mellan Will och Hannibal som fungerar som Wills psykolog och rådgivare. Det säger sig självt att Wills förmåga får honom att må dåligt och han vacklar ständigt på gränsen till ett psykiskt sammanbrott. Han är mycket bräcklig och sakta men säkert börjar hans verklighet förvridas.
Klarar han att hålla ihop?

Serien Hannibal är genomgående av hög kvalitet. Mads Mikkelsen gör ännu en fantastisk rollprestation som den propra, älskvärda fullblodspsykopaten och kannibalen Hannibal Lecter. Han manipulerar hela sin omgivning som den mästare han är och han är seriens naturliga medelpunkt.
Men även övriga inblandade imponerar stort, även gästskådespelarna. Manuset är snyggt skrivet och det är vansinnigt spännande emellanåt.

Som vanligt recenserar vi blu ray- utgåvan och rent tekniskt är det fantastiskt. Bilden är knivskarp med bra svärta och kontraster. Ljudet är en ren fröjd och utnyttjar ditt hemmabiosystem till max. Ljudeffekter och viskningar smyger mellan högtalarna och jag har mer än en gång tittat ut genom fönstret i tron att någon knackat på för att sedan inse att det är från filmen. Grymt bra!

Jag kan alltså inte göra annat än att rekommendera Hannibal till alla fans av spänning. Allting osar kvalitet och jag kan bara gratulera Mads till ännu en fin fjäder i hatten!

HANNIBAL SÄSONG 1 BLU RAY

8 griftefridsbrott av 10

Bild 10
Ljud 10

FÖRRA GENERATIONENS PÄRLOR OM IGEN

Som ni vet så har många av den förra generationens bästa spel blivit upphottade och släppta igen till PS4, Xbox One och Wii U. Vissa avskyr det, och det kan man förstå, men jag har inte så mycket emot det.
Bättre grafik, ofta allt dlc och silkeslena 1080 p? Bring it on baby!

Visst är man mer peppad på nya lir men när man köper återutgivningar så vet man vad man får. Ett riktigt bra spel.
Och jag erkänner; jag har köpt The Last Of Us, Metro Redux, Tomb Raider och Sleeping Dogs till PS4 trots att jag redan har dom till föregångaren. Och idag var det dags för det första återutgivningsköpet till Wii U, Deus Ex Human Revolution Directors Cut.

Jag har det redan till PS3 men vad gör det? Historien om Adams resa i ett framtida cyberpunkigt universum är en våt dröm för oss Bladerunnerfreaks och ett av förra generationens bästa spel.
Nu får jag dessutom avnjuta det med två extra uppdrag och alla fördelar som den extra skärmen på Wii U:s dostick ger en.
Hur kan man låta bli liksom?

Och förresten, fortsätt med era återutgivningar av gamla pärlor till kraftigt rabatterade priser! Tack på förhand.

GAMLA PÄRLOR: HIGHLANDER

Bioåret 1986 var en riktig höjdare för oss småpojkar. Som jag skrev tidigare så lyckades vi ta oss in och se Labyrinth, trots att vi var långt från att klara åldersgränsen. Men det var inte den enda.

Connor mcLeod, spelad av Christopher Lambert, föds på 1500-talet som en högländare i Skottland. Det pågår ständiga småkrig klanerna emellan och alla vapenföra män förväntas hjälpa till.
Under ett av dessa småslag blir Connor dödligt sårad av en jättelik krigare vid namn Kurgan och hamnar i sjuksängen där han får den sista smörjelsen.
Kvinnorna gråter.
Några dagar senare är Connor uppe och går som om inget hänt och hela helvetet bryter löst!

Connor blir anklagad för att vara besatt av djävulen och blir under våldsamma former förvisad från sin by.
Han fattar inte hur han överlevde sin skada, han fattar inte varför alla han älskar hatar och fruktar honom. Han fattar ingenting.

Några år senare bor han på en liten gård med en vacker fru och allt verkar äntligen normalt. Då dyker Ramirez upp och allt krackelerar.
Ramirez förklarar att Connor tillhör en sorts människor som endast kan dö av att deras huvuden skiljs från kroppen. I allt övrigt är dom odödliga. Profetian säger att dom ska kämpa mot varandra tills endast en återstår och denna kamp har pågått sen tidernas begynnelse.

Connor tror till en början att Ramirez är galen men efter hand sjunker allt in, han är en odödlig highlander. Evigt liv kan inledningsvis låta som en välsignelse men då har man inte tänkt efter ordentligt
Hur skulle du må om alla du älskar blir gamla och dör medan du bara lever vidare?
Allt detta berättar Ramirez för Connor och blir hans mentor. Han ger även rådet att Connor ska lämna sin fru för att slippa smärtan att se henne tyna bort.
Men det är inte så lätt att bara lämna den man älskar.

Och någonstans därute finns den onde Kurgan. Han har inte glömt Connor...

Highlander är en riktig pärla. Filmen blev en hyfsad succé och fick två uppföljare, bägge lika risiga.
Det är originalet du ska se.
Highlander är egentligen en klassisk saga men själva ämnet gör att den höjer sig över det mesta i genren. Faktumet Evigt Liv och allt vad det innebär gör att filmen dras med ett underliggande vemod som är svårt att stå emot.
Att vara odödlig innebär ett liv i ensamhet. Man vill bespara sig smärtan av att se allt du älskar dö. Det faktumet ger filmen en speciell nerv.

Soundtracket är också värt att nämna. Rockbandet Queen stod för en av sina starkaste musikaliska insatser här och låten Who Wants To Live Forever fick med rätta en stämpel som klassiker. Personligen tycker jag Queen är två fingrar i halsen men ingen kan ta ifrån dom detta soundtrack. Briljant.

Dessutom är skådespeleriet av hög klass. Både Christopher Lambert och Sean Connery, som spelar Ramirez, sköter sig mer än bra men starkast skiner den oefterhärmlige Clancy Brown i rollen som den genomonde och hysteriskt häftige Kurgan. En av dom där skurkarna som är så cool att man nästan hejar på honom.

Highlander är en av mina favoritfilmer och jag innehar nog nån form av inofficiellt rekord då jag och min vän Anders såg den 10 gånger på en vecka.
Vi var ohälsosamt besatta av denna magiska film och egentligen är det inte så svårt att förstå varför. Det är fantasy, det är action och det är äventyr, vemod och sorg. En tidlös klassiker.

MÖTLEY CRÜE

Idag lever vi som bekant i det nya 70-talet. Vänstermaffian har samhället i ett järngrepp och dikterar vad du får och inte får säga eller tycka. Skulle du bryta eller, gud förbjude, avvika mot detta så kan du förlora jobbet och/eller löpa gatlopp i media. Inga arbetsläger än eller nackskott i dunkla källare men i övrigt alltså en kommunistdiktatur av gammalt gott snitt.
Detta kan bitvis vara outhärdligt för en handjävul som jag, men samtidigt har jag aldrig haft roligare. Minsta lilla obekväma åsiktsyttring och vänstermännen ( om man ens kan kalla dom män) -och kvinnorna kissar i sina miljömärkta trosor. Det är hejdlöst festligt om du är på rätt humör!

Ibland kan det dock kännas ensamt. Dom flesta av dina vänner är alldeles för fega, tämjda och mesiga för att våga backa upp dig, trots att dom tycker likadant, och det kan kännas lite tungt minsann. Men då får man hitta själsfränder på andra håll och vissa element återkommer man alltid till.

Som Mötley Crüe. Vilket härligt band! Ända sen jag var liten har jag känt nån slags samhörighet med dessa muntra mannar. Dom gör vad fan dom känner för och passar inte galoscherna så kan du ju dra nån annanstans! Precis så som jag känner det och framlever mina dagar.
Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att be om ursäkt för mina infall och drifter. Varför ska jag det? Det är ju jag. Och jag älskar att säga obekväma saker som man inte får säga. Varför?
För att så får man inte göra!
Och här fyller Mötley en fin funktion som förstående medmänniskor.

Så när man behöver lugna ner sig lite efter att ha läst om att vi ska vi agera socialbyrå åt så mycket satans slödder som det överhuvudtaget går att dumpa i ett land eller att vi ska ha en feministisk utrikespolitik som resten av världen med rätta skrattar halvt ihjäl sig åt så finns det inget bättre än att luta sig tillbaka med lite Girls girls girls.

Av någon anledning har jag dock inte köpt så mycket Mötley på CD, dom flesta plattorna är på LP. Och det formatet övergav jag 1992. Några plattor har man ju skaffat men majoriteten saknas i hyllan. Eller snarare saknades.
Igår fick jag nämligen en hel kasse med fin musik av min svåger och där ingick bland annat Too Fast For Love och Shout At The Devil så nu saknar jag bara Theatre Of Pain och just Girls, Girls, Girls på CD och sen är Mötley-samlingen komplett! Det känns fantastiskt!
Så mycket inspiration och förståelse på några små plastbitar.

Håll ut vänner! Efter 70-talet kom 80-talet och allt slog bakut. Så blir det igen, tro mig. Folk tröttnar alltid när saker gått i stå och en motreaktion följer. Så ge oss dekadens och överflöd igen! Men fan ingen Anna Book!

UNCHARTED 4 FRAMSKJUTET!

Så fick vi då reda på det som vi alla kanske misstänkte lite grann, Uncharted 4 blir framskjutet till våren 2016. Alltså ett år för er som går på tunga droger.
Tråkigt på ett sätt naturligtvis men samtidigt betryggande för Naughty Dog är världens främsta spelhus just nu och dom vet att inget får lämnas till slumpen.
Dom vet att folks förväntningar är milt sagt högt ställda.

På senare tid har vi spelare som bekant fått den ena buggiga soppan efter den andra slängd i ansiktet. Halvfärdiga spel där endast Naughty Dog, Nintendo och nu senast Ready At Dawn med deras lysande The Order 1886 fungerat som undantag som bekräftat den sorgliga regeln.
Så ta tiden ni behöver Naughty Dog. Vi vet att det ni släpper kommer att sparka our ass in the head!

OM HOTLINE MIAMI

Nu, lagom till uppföljaren tar vi en titt på det omtalade Hotline Miami.

Jag ska säga att jag har riktigt dålig koll på indiescenen i spelbranschen och anledningen till det är enkel. Det saknas intresse från min sida. Fullständigt. Spel är som film för mig. Jag är en blockbusterhora och totalt ointresserad av dom små och smala verken.
Jag vill bli underhållen av överdådiga produktionsvärden och betalar jag 120 spänn för en biobiljett så inte fan vill jag se nån konstnärlig smörja där en åldrig farbror sitter och samtalar i tre timmar med en fågelskrämma.
Hell no!
Jag vill ha Michael Bay och Steven Spielberg! Det ska smälla och dåna och gärna innehålla en rymdvarelse eller två.
Samma med spel. Därav mitt ointresse av indiescenen.
Men inte ens jag kunde undgå snacket om Hotline Miami. Det var brutalt, blodigt och borde förbjudits om det bara inte vore så bra som det faktiskt är.
Jag la huvudet på sned och lyssnade och när det såldes på Playstation Store för 28 spänn så slog jag till och köpte min första indietitel!

Men vad fan handlar snacket om? Blodigt? Ja. Brutalt? Ja. Men man ser det uppifrån och du spelar som en pixlig liten gubbe som tagen ur Alien Breed till Amiga 500. Vad är det för nymoralistiskt trams? Det hade varit en sak om det hade varit ett fps med grafik som The Order 1886. DÅ hade jag förstått att folk hade blivit upprörda!
Som det är nu så är det ungefär lika chockerande som Zombies Ate My Neighbours.

Summa summarum så fortsätter jag köpa mina blockbusterspel. Indie är inte för mig. Alls.
En sak dock.
Hotline Miami har även blivit beryktat och omtalat för sin musik och det förstår jag.
Vansinnigt bra!

SÖNDAGSFUNDERINGAR

Var tar helgen vägen? Varför tar den vägen? Kan den inte bara stanna ett tag till? Varför måste man arbeta? Varför måste man gå i skolan?
Satt och kollade på filmen Endless Summer häromdagen, den första från 60-talet, och tänkte på hur skönt det skulle vara. Att åka runt jorden med en longboard under armen och bara följa sommaren. Vilket härligt liv!

Jag måste börja skriva på min bok. Den Som Ska Ge Mig Allt. Den ska göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet. Visst, det är ingen svensk deckare och den handlar inte om melodifestivalen så många svenskar kommer att ha svårt att förstå den. Men det finns andra marknader. Tyskland exempelvis har en lång romantisk tradition som härstammar sen innan Goethe. Dom kan nog uppskatta en kärlekshistoria på liv och död. Och dom är många också.
Och USA. Säga vad man vill om jänkarna men trevliga är dom och bred smak har dom. Så Tyskland och USA ska rädda mig. Det är skrivet i sten.
Ska bara få tummarna ur min bakdel.

Bowlingen gick åt helvete förresten. Men det var ju väntat. Vanligtvis är jag så tävlingsinriktad och en så dålig förlorare att jag kan vara sur i dagar om jag inte vinner. Men jag har blivit bättre på det. Mer mellow. Förmodligen en mognadssak. För 10 år sen hade jag rivit hela bowlinghallen men nu skrattar jag bara. Man kan inte vara bäst på allt, så är det bara.

Ett av mina favoritband, Jane's Addiction, har skrivit en låt som går så här "You can't be everybody's friend". Så är det.
En vis man sa en gång till mig; "Harry. Hur mycket gott du än gör och hur snäll du än är så kommer det alltid att finnas folk som avskyr dig. Du kan inte vara allas vän." Jag var runt 20 bast då och som allra vildast och förmodligen hade jag ställt till det igen. Jag var bra på det på den tiden. Vad än anledningen var så fastnade dom orden. Faktum är att det är bland dom bästa orden jag någonsin hört. Och ni ska veta att orden kommer från en person som i allmänhetens ögon räknas som underbegåvad. En byfåne.
Dom enklaste människorna har ofta dom mest geniala tankegångarna.
Glöm aldrig det.

Det är viktigt att acceptera den du är och resan som fört dig hit. Även om du kunde ändra på något så ska du inte göra det. Allt du gör formar dig som människa, utvecklar dig och gör dig unik.
Det finns mängder av saker som jag hade velat göra annorlunda. Dumma saker jag gjort, tjejer jag varit elak mot och behandlat som skit, fyllor som ledde till rena vansinnespåhitten, chanser som jag slängt i sjön, dagen då min fru dog i mina armar. Fast den dagen hade jag inte kunnat göra annorlunda. Inte på något sätt. Men ändå.
Men hade jag ändrat på något av det om klockan vridits tillbaka? Nej. Allt det där har fört mig hit. Och ska föra mig vidare.
Tungt, men så är det och det gäller oss alla.

Söndag som sagt. Idag väntar arbete och imorgon skolan. Världen väntar. Man behöver bara ta på sig skorna och gå ut genom ytterdörren så går man ut i hela världen. Har ni tänkt på det? Det är skönt tycker jag. Världen är aldrig så långt bort, bara några steg.

Ha en bra vecka.

FREDAGSFUNDERINGAR

Så var det fredag igen. Ärligt talat fattar jag inte var tiden tar vägen. Den bara....försvinner. Någonstans.
Jag är av naturen bohemisk och har väldigt svårt för att schemalägga min fritid, jag mår mycket dåligt om jag inte får ta dagen som den kommer.
Jag kan få riktig panikångest om jag inser att jag inte kan göra vad jag vill när jag vill på min fritid. Det är hemskt.
Naturligtvis gör jag undantag för riktigt speciella och roliga grejer.

Som imorgon. Imorgon förmiddag ska jag och grabben sticka och bowla med hans kompis och kompisens pappa. Male bonding på hög nivå liksom.
Det ska bli skoj. Jag är värdelös på att bowla men tycker det är jävligt festligt ändå. Jag bjuder på det.

Var förresten på Gamestop igår med två klasskamrater och shoppade lir. Det blev Far Cry 4 och Sleeping Dogs till PS4. Det sistnämnda har jag redan kört igenom till PS3 men det ingick en snygg artbook och spelet är så sabla bra att det förtjänar ännu en genomspelning.
Far Cry 4 har jag startat upp och provat nån timme. Verkar lika bra som trean vilket inte säger lite. Håll utkik efter recensioner här så småningom.

Fredag igen alltså. Helg igen alltså. Mars igen alltså. När denna månaden är förbi så hinner varken du eller jag blinka förrän sommaren står utanför och knackar på.
Som Jehovas Vittnen fast efterlängtad.
Trevlig helg!

MASS EFFECT -EN KÄRLEKSHISTORIA

Ibland hittar man dom. Spelen som du inte visste att du har saknat hela ditt liv. Det händer sällan men är ack så vackert när det väl sker. Jag har hittat några stycken under min tid som spelare.
Efter hand så kommer jag väl att skriva om allihop antar jag, det är sån jag är.
Kan inte låta bli.
Några stycken spel har det alltså blivit men det finns bara en trilogi som haft mig fast i ett skruvstäd från början till slut.
Mass Effect.

Mass Effects universum är vår egen vintergata. Efter att ha koloniserat Mars så upptäckte vi ruiner från en tidigare civilisation som försvunnit spårlöst. Bland ruinerna fanns ritningar på system som gjorde att vi kunde hoppa mellan olika planetsystem, dom så kallade Mass Relays. På Mars måne fann vi just ett sånt och förstod att det ledde till ett annat, en slags teleport. Och plötsligt kunde vi verkligen ge oss ut i universum.
Vi upptäckte fler och fler mass relays och det dröjde inte länge innan vi hade funnit den första utomjordiska civilisationen, Turian.
Det blev ett snabbt krig som slutade på grund av att ett intergalaktiskt råd bestående av ett antal utomjordiska raser gav sig tillkänna för mänskligheten.
Plötsligt var vi en del av en galaktisk gemenskap med en egen ambassad på The Citadel, alla rasers rymdbas av gigantisk storlek.

Vad inte någon visste är att både The Citadel och alla mass relays är byggda av en uråldrig ras som håller sig gömd i cykler om 50 000 år innan dom dyker upp och utrotar alla rymdfarande civilisationer. Dom kallas The Reapers och när vi kommer in i handlingen är det dags att skörda igen...

Det är så mycket i Mass Effect som griper tag i dig och håller dig kvar. Till att börja med så utspelar det sig i ett universum som vi kan relatera till, vårt eget.
Dessutom spinner det på idéer som nästan är accepterade idag, nämligen att det inte kommer att räcka med att vi kan färdas lika snabbt som ljuset för att kunna utforska universum. Vi behöver mer än så. Och kommer vi inte på det själva så måste vi få det utifrån.
Från andra varelser. Så ser den fysiska verkligheten ut. Därav mass relays.

Världen i Mass Effect är gigantisk, levande och har en historia. Överallt finns lämningar efter tidigare civilisationer, stora städer, rymdbaser, märkliga konstverk och kulturer. Andra varelser som är minst lika gamla som mänskligheten. Varje byggsten i spelen gör att det känns som att världen lever och andas på riktigt. Som att allt fortsätter även när du inte är där.
Det engagerar dig.

Den största anledningen till att spelen definitivt lyfter sig över nästan alla andra stavas dock något så enkelt och samtidigt komplicerat som Vänskap.
Du älskar din besättning. Du bryr dig om din besättning. Dom är dina vänner. Din familj. En samling individer med egna tankar och funderingar, egna känslor och egna ursprung. Olika raser som drivs av samma begär, rätten att få fortsätta leva.
Och du umgås med dom helt naturligt. Ni går igenom ett helvete tillsammans, hand i hand. Och plötsligt inser man att det här med rasism är en rätt fånig grej.
Känslor är känslor oavsett hur man ser ut.

Du spelar som Commander Shepard, mänsklighetens hjälte. Det blir ditt öde att besegra The Reapers, att se till att galaxens invånare får fortsätta leva. Och du har definitivt inte oddsen på din sida.
Mot dig står en armé av dom mest skoningslösa och brutala varelser som någonsin terroriserat universum. Och DOM har en egen gigantisk armé av viljelösa slavar som utför sina herrars befallningar utan att ifrågasätta.
Det ser aldrig ljust ut.

Inledningsvis går det trögt men efterhand rullas scenariot upp. Slutligen inser alla att dom står inför sin egen förintelse. Dom är får på väg till slakt. Och mitt i alltihop står du. Du ska skaffa en besättning, du ska medla mellan raser som hatat varandra i tusentals år, du ska förena hela galaxen mot ett hot som endast går att besegra om vi håller ihop.
Vägen blir lång och den är full av gupp.

Mass Effect är fullt av känslor. Man både gråter och skrattar. Illusionen blir så stark att du betraktar din besättning som dina verkliga vänner. Du kommer på dig själv med att tänka på dom när du är på jobbet eller promenerar på stan. Det är läskigt skickligt gjort. I Mass Effect-serien finns så många oförglömliga scener och känslosamma ögonblick att det är omöjligt och orättvist att ens försöka göra en lista. Det måste upplevas för ingen beskrivning gör det rättvisa.
Mass Effect-trilogin är inte bara spel. Dom är ett universum. Ett universum i din teve som du lär dig älska och sakna när du inte är där. Helt fantastiskt.
Det måste upplevas.

OM JAKTEN PÅ MUSIK OCH FÖRLORADE TONÅR

Jag hade förmånen att få ha mina tonår under 90-talet. Jag säger "förmånen" för den där ekonomiska krisen som skakade världen var vi för små för att behöva engagera oss i. Det var en smäll som våra föräldrar fick ta. Vi märkte inte så mycket av den, kanske genom att vi hade lite mindre pengar att röra oss med och så.
Någons förälder blev kanske arbetslös.

Förmånen bestod i allt vi fick uppleva på det kulturella planet. Kanske konsten frodas i dåliga tider, jag låter det vara osagt, men i princip allting exploderade på ett sätt som världen aldrig sett maken till innan. Inte ens på 60 -och 70-talet.
Dator -och tevespelen blev mega.
Litteraturen tog via bland annat American Psycho ett nytt hopp.
En viss Quentin Tarantino slog igenom.
Hip-hopen blev mega.
Punken slog igen. Och det stort.
Techno och house.
Grunge.
Indie.

Och vilken fröjd det var! Så mycket nytt och nygammalt. Så mycket att se och lyssna på. Fräscht. Visst ser man det med nostalgiska ögon men jag svär att vi redan där och då fattade. Fattade vad vi var med om. Ibland var intrycken nästan för många. Kulturen attackerade alla sinnen. Det var verkligen så.
Vilket leder oss till idag.

Stackars förlorade barn av idag. Det råder total torka. Vad lyssnar man på idag? Avicii. På vår tid hette dom Prodigy och var fan så mycket hårdare. Vad tittar man på idag? Nyinspelningar och Hunger Games. Vad spelar man idag? Call Of Duty och Fifa. Vad läser man idag? Svenska deckare och skrattretande dåligt skriven kvasiporr. Stackars barn.
Allt har stagnerat.

Vet ni vad? Vi befinner oss i ett nytt 70-tal. Vänstern har samhället i ett järngrepp med sina mer eller mindre vansinniga idéer och allmänt trams. Och ni vet vad som kom efter 70-talet...
Ett 80-tal som sparkade total bakut! Där hyllades kapitalismen och ytan. Alla var trötta på vänstertramset. Snart är vi där igen.

Hos mig har förmodligen någon slags 40-årskris dykt upp alldeles för tidigt. I avsaknad av någon musikalisk stimulans överhuvudtaget i dagens utbud så köper jag på mig allt jag inte hann köpa i tonåren. När allt var på riktigt. Vi vandrade runt i en kulturell explosion och plockade dom bitar vi var mest förälskade i. Bitarna jag missade plockar jag upp idag. I mina rosaskimrande nostalgidrömmar ser jag fram emot det nya 80-talet. Därefter kommer nämligen ett nytt 90-tal.
Men bespara oss krisen tack.

ETT NYTT WOLFENSTEIN!!!

Idag släpptes en liten bomb! Redan den 5:e maj släpps Wolfenstein: The Old Blood, en slags prequel till förra årets bästa spel, Wolfenstein: The New Order.
Det är inget dlc utan ett helt nytt lir som kommer att utspela sig 1946 och innehåller 8 kapitel.
Wolfenstein: The Old Blood släpps till alla utom Wii U.

SONY NÅR NY MILSTOLPE

Sony låter oss nu få veta att deras Playstation 4 har sålt 20.2 miljoner. Det betyder att den sålt 1.7 miljoner sen dom sist presenterade siffror, den 4:e januari.
Det är deras snabbast säljande konsol nånsin, vilket inte säger lite när det gäller dom.
Grattis Sony!

RECENSION THE EVIL WITHIN

Shinji Mikami är en personlig favorit bland spelskapare. Han är farbrorn bakom Resident Evil och Resident Evil 4 är hans magnum opus. Ett oantastligt mästerverk som jag nära nog spelade sönder till min Gamecube.
Efter den insatsen försvann han från den stora massans radar. Spårlöst.
The Evil Within är hans återkomst till tronen. Eller?

Vi spelar som en snut, Sebastian Castellanos, och hans två kollegor som kallas till ett mentalsjukhus där hela helvetet har brutit löst.
Det ligger mördade människor överallt och blodet har stänkt upp på väggarna. Via en övervakningskamera får vi syn på nåt som endast kan beskrivas som övernaturligt. En skum typ rör sig så snabbt att ögat inte hinner uppfatta det och mördar snabbt tre poliser innan han, den, det flinande stirrar in i kameran och försvinner. Du tuppar av och vaknar upp nånstans i en mardröm.
En mardröm som du måste ta dig ur innan den slukar dig.

The Evil Within är alltså ett skräckspel. Men hur skräckigt är det? Inte så farligt. Det har absolut ingenting att sätta emot exempelvis Condemned 2. Nån gång hoppar man väl till men det är inte ofta.
Det är snarare ett suggestivt actionspel av samma stuk som Resident Evil 4, 5 och 6.
Man ser kameran snett över axeln på numera klassiskt manér och pangar på liksom. Framåt meine kinder!

Det finns mycket att samla på för den som gillar sånt. Fragment av en karta, statyer, dokument, Sebastians personliga anteckningar osv. Det viktigaste att samla på är dock spöksnor. Spöksnoret använder du nämligen till att uppgradera dig själv och dina vapen vilket är mycket viktigt och underlättar en hel del.

Fienderna består av lallande dårar, lite halvzombies och några bossar som kan vara halvknepiga. Striderna är dock aldrig tråkiga och ammunition kan vara en bristvara så ibland får man försöka smyga och döda med hjälp av ditt trogna blänke. Fienderna är inte överintelligenta precis men fyller sin funktion.

Grafiken i The Evil Within är inte nåt att hänga i granen. Den funkar. Det blir aldrig direkt fult, men tänk PS3 och inte 4.
Det har klagats friskt på sorgkanterna uppe och nere i bild men du tänker inte på dom efter bara nån timme.
Ljudet är bättre än grafiken med bra surround och bas. Ett stabilt hantverk.

Så är då The Evil Within Shinji Mikamis största stund hittills? Nej. Absolut inte.
Sebastian är en helt ointressant huvudperson, spelvärlden mer än godkänd, storyn hyfsad men det är aldrig någonsin i närheten av Resident Evil 4.
Ett bra spel men inte på något sätt ett lysande. Du har glömt det om två år.

The Evil Within Playstation 4

Story 6
Grafik 6
Ljud 7
Spelbarhet 7

GAMLA PÄRLOR: CLIFFHANGER

Finnar kan inte bara spela hockey och vara fula och tunnhåriga. Nej då. Dom kan även regissera film, något som Renny Harlin visade med all önskvärd tydlighet via några riktigt fina rullar under 90-talet. Die Hard 2, Cutthroat Island, Long Kiss Goodnight och inte minst Deep Blue Sea är alla fantastiska actionpärlor på sitt sätt men frågan är om han inte peakade 1993 med den briljanta Cliffhanger.

Sylvester Stallone är Gabe, en godhjärtad alpinist som jobbar för Rocky Mountain Rescue tillsammans med sin bästa kompis, spelad av Michael Rooker som vi på senare tid har kunnat avnjuta i The Walking Dead och Guardians Of The Galaxy. Dom två, tillsammans med Gabes donna och en gammal farbror har det riktigt gött uppe bland bergen tills en riktigt elak typ, spelad av John Lithgow, bestämmer sig för att förstöra alltihop.

Öppningsscenen är numera klassisk med en fallande teddybjörn och ett misslyckat räddningsförsök. En händelse som punkterar vänskapen för dom bägge forna vapendragarna. Gabe sticker från byn och återkommer först nåt år senare för att plocka upp några bitar från sitt sönderslagna liv.
Tanken är att han ska resa iväg direkt igen men så blir det inte.
Ett rån högt uppe i luften ovanför dom förändrar allas liv för alltid.
Filmen drar igång.

Cliffhanger är inget för höjdrädda. Den är djävulskt effektivt filmad och det riktigt suger i magen vid ett flertal tillfällen. Det är action, action, action av tidlöst snitt.
En film som kommer att vara lika bra och hisnande om 200 år.
Rånet i luften var vid tidpunkten det dyraste stunttricket i historien och jag vet ärligt talat inte om det har överträffats sen dess. Man bara gapar.
Storslagna vyer, vacker natur och en riktigt ryslig superskurk. Vad mer kan man begära? Ingen som såg John Lithgow briljera som iskall psykopat i denna film kunde tro att han några år senare skulle bli världskändis som snubblig idiot i Tredje Klotet Från Solen.
Han är grym.

Cliffhanger är som sagt tidlös. En magnifik actionfilm av det slaget som bara dyker upp vart femte år. Har du inte denna gamla pärla i din samling så rekommenderar jag att du skaffar den.
Snarast.