MÖTLEY CRÜE

Idag lever vi som bekant i det nya 70-talet. Vänstermaffian har samhället i ett järngrepp och dikterar vad du får och inte får säga eller tycka. Skulle du bryta eller, gud förbjude, avvika mot detta så kan du förlora jobbet och/eller löpa gatlopp i media. Inga arbetsläger än eller nackskott i dunkla källare men i övrigt alltså en kommunistdiktatur av gammalt gott snitt.
Detta kan bitvis vara outhärdligt för en handjävul som jag, men samtidigt har jag aldrig haft roligare. Minsta lilla obekväma åsiktsyttring och vänstermännen ( om man ens kan kalla dom män) -och kvinnorna kissar i sina miljömärkta trosor. Det är hejdlöst festligt om du är på rätt humör!

Ibland kan det dock kännas ensamt. Dom flesta av dina vänner är alldeles för fega, tämjda och mesiga för att våga backa upp dig, trots att dom tycker likadant, och det kan kännas lite tungt minsann. Men då får man hitta själsfränder på andra håll och vissa element återkommer man alltid till.

Som Mötley Crüe. Vilket härligt band! Ända sen jag var liten har jag känt nån slags samhörighet med dessa muntra mannar. Dom gör vad fan dom känner för och passar inte galoscherna så kan du ju dra nån annanstans! Precis så som jag känner det och framlever mina dagar.
Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att be om ursäkt för mina infall och drifter. Varför ska jag det? Det är ju jag. Och jag älskar att säga obekväma saker som man inte får säga. Varför?
För att så får man inte göra!
Och här fyller Mötley en fin funktion som förstående medmänniskor.

Så när man behöver lugna ner sig lite efter att ha läst om att vi ska vi agera socialbyrå åt så mycket satans slödder som det överhuvudtaget går att dumpa i ett land eller att vi ska ha en feministisk utrikespolitik som resten av världen med rätta skrattar halvt ihjäl sig åt så finns det inget bättre än att luta sig tillbaka med lite Girls girls girls.

Av någon anledning har jag dock inte köpt så mycket Mötley på CD, dom flesta plattorna är på LP. Och det formatet övergav jag 1992. Några plattor har man ju skaffat men majoriteten saknas i hyllan. Eller snarare saknades.
Igår fick jag nämligen en hel kasse med fin musik av min svåger och där ingick bland annat Too Fast For Love och Shout At The Devil så nu saknar jag bara Theatre Of Pain och just Girls, Girls, Girls på CD och sen är Mötley-samlingen komplett! Det känns fantastiskt!
Så mycket inspiration och förståelse på några små plastbitar.

Håll ut vänner! Efter 70-talet kom 80-talet och allt slog bakut. Så blir det igen, tro mig. Folk tröttnar alltid när saker gått i stå och en motreaktion följer. Så ge oss dekadens och överflöd igen! Men fan ingen Anna Book!