GTA III var riktigt bra och nyskapande men det var med uppföljaren som precis varenda bit föll på plats. GTA Vice City var kungen i serien tills GTA V dök upp.
En kejsare av rang.
Det som gjorde Vice City så otroligt bra var väl egentligen en mix av det mesta som just gör ett spel så bra. Bara så grymt mycket bättre mixat än vad vi normalt är vana vid.
Det hade perfekt storlek. Staden Vice City var modellerad och uppbyggd på ett sånt sätt att inte en kvadratmeter kändes som utfyllnad. Det var perfekt.
Det hade atmosfären. Vice City var den där romantiska bilden av 80-talet som vi alla bär inom oss. Smaklösheten, det glättiga, dom puffiga frisyrerna, dom uppkavlade kavajärmarna. Allt som vi lärt oss genom filmer som Scarface och kanske viktigast av allt, teveserien Miami Vice.
Det hade karaktärerna. Aldrig tidigare eller efter har GTA-serien haft så sköna bikaraktärer som här, med undantag för Trevor i femman. Allt var som en bisarr och blodig tecknad serie och gapskratten avlöste varandra.
Det hade uppdragen. Vem minns inte bankrånet eller fyllekörningen med Phil Cassidy, den galne jävla rednecken?
Allra, allra viktigast för spelet var dock inget av det ovanstående. Det som knöt ihop säcken och fick det att gå från Lysande till Fantastiskt Magiskt var radiokanalerna och musiken.
Inte ett enda årtionde, utom möjligen 50-talet, har ett så distinkt sound som 80-talet. Man hör direkt om det är därifrån. Och allvarligt talat. Har det nånsin gjorts så mycket grym popmusik som under 80-talet? Och Rockstar hade verkligen valt ut dom bästa bitarna för att skapa en så trovärdig illusion som möjligt. Man var där! Så jävla obeskrivligt bra!
Du spelar som Tommy Vercetti, mafiosopsykopat extraordinaire. Efter att ha kommit ut från finkan efter en volta på 15 år så skickar bossen dig till Vice City för att etablera familjen i den alltmer lukrativa droghandeln. Det är som sagt 80-tal och kokainet slår ständigt nya rekord. Väl på plats går din planerade deal helt åt perkele och det blir ditt jobb att städa upp oredan.
En resa som kommer att ge dig vänner och fiender för livet. Och döden.
Phil Cassidy. Love Fist. Lance Vance. Fernando på radion. Candy Suxxx. Lazlow på radion. Big Mitch Baker.
Listan över minnesvärda galningar är hur lång som helst. Man skrattar och skrattar och det är sjukt och provocerande på det där härliga sättet som Rockstar är så bra på. Inte en enda grej i hela spelet känns onödig. Balansen är i det närmaste perfekt.
Vice City hade en atmosfär och en stämning som skulle visa sig oöverträffad i hela 5 år, vilket är en evighet i spelbranschen. Först 2007 fick det se sig slaget och då av monoliten Bioshock.
Efter Vice City fick vi San Andreas och GTA IV, båda lysande spel, men inget av dom nådde upp till Vice Citys galna nivå.
Det stod sig som allra bäst i serien i 11 år tills slutligen femman toppade det.
Men det är en helt annan historia och en helt annan epok. Vice City är oförglömligt och fortfarande en upplevelse utöver det vanliga. Rockstar är fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar