VÄRLDENS FEM BÄSTA GITARRISTER

Dags att provocera, irritera och uppröra folk. ManBaraTrycker tänker nu utnämna tidernas fem bästa gitarrister.
En gitarrist är näst efter sångaren den största stjärnan. Det bara är så. Det är även anledningen till att så många band spricker. Sångarens och gitarristens egon hamnar på kollisionskurs och sen är det färdigt. Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid vara.

Innan vi ger oss i kast med listan så ska vi göra en sak väldigt klar. ManBaraTrycker är extremt oimponerade av instrumentonani. En bra gitarrist spelar med känsla, hur många noter som han eller hon kan få ur sig per sekund är helt ointressant. En bra gitarrist prioriterar känslan och själen i sitt spelande framför tekniska hyllningsartiklar i Guitar Player.
Här är våra fem favoriter.

5. Joe Satriani

Joe är den ende på den här listan som är klassad som gitarrfantom i den bemärkelsen att han släpper plattor med titlar som Surfing With The Alien och Flying In A Blue Dream. Alla som kan nåt om musik fattar att såna titlar innebär låtar med solon på sju minuter och det ena invecklade partiet efter det andra.
Oförlåtligt kan tyckas om det inte vore som så att Joe är en fena på att få sin gitarr att tala. Det är avancerat och kliniskt framfört men med total ståpälskvalitet.
Joe är ett geni som har lärt upp både Steve Vai och Kirk Hammett och han är mer än välförtjänt av att hamna på den här listan.

Stort ögonblick: Day At The Beach (New Rays From An Ancient Sun) från plattan Flying In A Blue Dream.

4. Angus Young

Genialitet ligger alltid i det enkla. Det krävs skaparkraft och gedigen kreativitet för att få fram nåt ögonblickligt men samtidigt så briljant att det kommer att stå sig i tusen år.
Här är Angus Young en mästare.
Han är världens främsta riffare, en kille som spelar enkel och hård musik på en enkel och hård gitarr. Det är blues, rock och punk i en totalt oemotståndlig mix och den som inte dansar är död.
När en viss svensk fantomgitarrist vid namn Yngwie för länge sen är bortglömd så kommer folk fortfarande att dansa och knulla till Back In Black.
Hatten av för det.

Stort ögonblick: Riff Raff från liveplattan If You Want Blood (You've Got It).

3. Eddie Van Halen

När "låten" Eruption från Van Halens självbetitlade debut dånade ur folks högtalare 1978 så förstod man att något hade hänt. Ingen hade någonsin hört något liknande. En revolution hade anlänt och Eddie Van Halen var både profet och frälsare. Idag, 2015, kan det vara svårt att förstå vad det innebar när Eddie lirade loss men faktum är att i princip allt vi tar för givet efter 1978 härstammar från hans mästerliga fingrar. Hans inflytande över gitarrspel i allmänhet och rockgitarrspel i synnerhet är oöverskådligt.
En gitarrgud i ordets rätta bemärkelse.

Stort ögonblick: Eruption från plattan Van Halen

2. Prince

När man pratar om ett musikaliskt geni som Prince så hamnar lätt samtalet kring ämnen som hans oräkneliga hits, att han spelar femtiotvå instrument (sant!), att han skriver minst tjugo låtar om dagen och att han faktiskt behärskar alla musikstilar som finns.
Man glömmer lätt bort att han är en gudabenådad gitarrist. Han är inte världens mest tekniska spelare, även om han mer än väl behärskar gitarrhalsen och kan vara riktigt snabb om han vill det, men däremot kan han få ljud ur sina gitarrer som säger mer än tusen ord.
Prince spelar med en sådan känsla att man närapå börjar gråta. Han är irriterande bra.

Stort ögonblick: Solot i Purple Rain. Solot i Purple Rain. Jag säger bara solot i Purple Rain.

1. Jimi Hendrix

Utan Jimi ingenting. Det går inte att med ord beskriva hur jävla bra Jimi Hendrix var. Det behöver man inte heller, det räcker med att lyssna. Han var en virtuos som spelade med en genuin och innerlig kärlek till sitt instrument.
Varje ton och varje riff var på blodigt allvar. Idag vet vi att Jimi var bipolär och det bidrog säkert till att han låg mil före alla som kommit innan honom och alla som kommit efter. Man kan inte vara normal och vara så bra som han var. Jimi Hendrix är en av ytterst få människor som jag skulle kunna tänka mig att tatuera in på min kropp. En hjälte som på egen hand skapade den moderna rockgitarristen.
Tack Jimi, tack för allt.

Stort ögonblick: Var börjar man? Voodoo Chile, Little Wing, Crosstown Traffic och hundra andra.

RECENSION CALL OF DUTY GHOSTS

Vi befinner oss några år in i framtiden du och jag. Vi bor i San Diego med vår pappa och vår storebrorsa och vi är ute på lite hiking när hela helvittet brakar loss!
Det är som om gud fader själv har tröttnat och börjat skicka projektiler mot jorden och människorna. Allt brinner och går sönder. Världen som vi känner den går under och vi klarar oss precis.

Några år senare är läget följande.
Mellanöstern har brakat ihop och istället har dom oljeproducerande länderna i Sydamerika gått samman i nåt dom kallar The Federation och dom går aggressivt fram mot grannländerna. På kort tid har dom erövrat hela mellanamerika och Mexiko och USA är bombat till spillror.
Men jänkarna är jänkare och en jänkare ger sig icke! USA försvarar sig frenetiskt och vägrar ge upp. Här kommer vi in i bilden.

Vi tillhör ett specialförband som kallas just Ghosts och det är stenhårda mattafakkers! Det har blivit dags att rädda USA och hela västvärlden ännu en gång.

Call Of Duty är Call Of Duty. Man vet vad man får. Ogenerad amerikansk überpatriotism, flaggviftande och upplysningen om att det är ärofullt att dö för sitt land i ett hav av eld. Inget nytt där alltså.
Vad som är nytt är att vi den här gången både får slåss i rymden, i havet och som schäferhund. Jäpp, du läste rätt.
Med oss har vi nämligen vår trogne fido Riley och det är som honom man får spela ibland och slita strupen av den lede fi.
Detta är en skön variation men står inte i paritet med hur mycket uppmärksamhet det fick innan släppet. Så jäkla märkvärdigt är det inte. Skoj och omväxlande men inte mer.

Rymd -och havsbanorna däremot är riktigt fräckt gjorda och det är en skön känsla att flyta omkring helt tyngdlös och sparka stjärt.
I övrigt är det precis som Call Of Duty alltid varit. Det ger en illusionen av frihet men är egentligen strikt regisserat och man följer hela tiden en snitslad bana.
Fiender kommer.
Fiender dör.
Upprepa.

Multiplayer är som vanligt grymt bra gjort och man kan spela två på samma teve i allsköns variationer. Naturligtvis finns många banor och spellägen att välja mellan och man kan även fylla dessa banor med datorstyrda botar som verkligen bjuder på motstånd. Eller är med i ditt lag om du nu vill det.
Vi har suttit i min soffa i ett antal timmar nu och skrattat och svurit om vartannat.
Rekommenderas!

Grafiken är helt okej och ljudet är riktigt bra, särskilt om du har ett hemmabiosystem med en fet sub. Grannarna blir inte glada när du avlossar ett pansarskott i skallen på nån vill jag lova! Så ska det låta!

Avslutningsvis så erbjuder Call Of Duty Ghosts många, många timmars spelglädje både för dig och dina vänner.
Och fiender.

CALL OF DUTY GHOSTS PLAYSTATION 4

Grafik 7
Ljud 9
Story 6
Spelglädje 8

RECENSION FAST & FURIOUS 7

Låt oss inleda med att konstatera att denna filmen är dum. Dum, dum, dum, dum! Manuset är skrivet av en finnig högstadiepojke med en laddad kanon i brallan, dialogen är skrattretande ibland och hela soppan är som en sinnesslö fjortis.
Men.
Vem fan tittar på Fast & The Furious-serien för det själsliga djupet och dom dolda budskapen? Inte jag!

Detta är underhållning mina vänner, popcornsaction av det där härliga slaget som bara hjärndöda amerikaner kan krysta fram! Det är pattar och rattar, det är bilar och krutrök, det är actionscener så over the top att man hisnar i soffan och det är explosioner, explosioner, explosioner.
Kort sagt så är det allt man vill ha av en actionfilm.

Jason Statham är den extremt skurkiga skurken som ger sig ut på hämnarturné mot våra muntra män och deras kvinnor.
Vänner dör, ilskan och hatet blommar upp och hämnd planeras. Från ingenstans kommer en lömsk CIA-typ och erbjuder kompisarna sin hjälp och dom tar emot den utan att för en sekund ens fundera över faktumet att allt CIA-typen vill ha för besväret är ett globalt övervakningssystem som får Stasi att framstå som Skvaller-Olga På Hörnan.
Sen tar det minsjäl fart på riktigt!

Det finns i princip inte en minut i den här filmen då det inte är action i någon form. Det är plattan i mattan och turbon vrålandes från första stund till sista. Ett helt vansinnigt tempo! Som actionfantast så kan jag inte annat än jubla, vifta med händerna i luften och göra ett patetiskt försök till moonwalk på köksgolvet.
Vilken härlig film!

Alla skådisarna är härligt ostiga på det där 80- talsviset då varenda replik, hur dum den än är, väses fram ur mungipan på ett mycket manligt vis. Tänk er Kung Fury fast på riktigt. Det hela är alltså en actionfilmernas actionfilm och den har självförtroende nog att inte skämmas för det. Den vet att den är den mest korkade och coola ungen på skolgården och är fullt nöjd med det.

Som alla vet så dog Paul Walker under inspelningen, en mycket tragisk händelse och jag darrade av skräck när jag fick reda på att det skulle bli en tribute till honom i slutet. Skulle det bli sådär amerikanskt, smaklöst och sentimentalt att man fick springa ut ur rummet? Inte alls visade det sig. Det är lågmält och mycket fint gjort och jag tror att Paul ler däruppe i sin himmel. Full respekt till hela gänget för detta.

Se den här filmen om du är ett fan av action. Gör det. Det är allt jag kan säga.

FAST & FURIOUS 7

8 överansträngda gaspedaler av 10
Ljud 9
Bild 9

För dig som: Älskar action.
Inte för dig som: Jobbar på kulturnyheterna, har rak lugg och röstar på Feministiskt Initiativ.

CALL OF DUTY

Jag är en total WWII-fanatiker. Ser och läser allt jag kommer över. Vad det är som fascinerar mig och miljoner andra är nog svårt att svara på. Det finns förmodligen lika många svar som det finns nördar.
I mitt fall så är det så mycket som lockar. Dels den klassiska kampen mellan ont och gott, dels alla tekniska landvinningar som gjordes under kriget. Men även nazismen fascinerar, jag skulle ljuga om jag påstod nåt annat. Hitlers grandiosa planer för hur han skulle omvandla i princip hela världen efter sin vilja har en enorm dragningskraft på mig. Att någon kunde tänka fram dessa vansinniga planer och sen nästan lyckas är otroligt.
Och sen är det ett faktum att Andra Världskriget var en så omvälvande händelse i vår historia att det påverkar oss än idag. Det går inte att inte vara fascinerad, så är det bara.

Bra filmer från WWII finns det många av men bra spel däremot var vi inte så bortskämda med. Medal Of Honor gjorde några riktigt bra försök men det var först när några ur det utvecklargänget bröt sig loss och bildade eget som det verkligen tog fyr. Call Of Duty var deras första spel.

Jag läste om det och några vänner pratade sig varma och plötsligt hade jag en dator som pallade med hela fadderullan! Jag köpte och blev kär.
Call Of Duty var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Det var så intensivt att man nästan svettades och under Stalingrad-kapitlet fick man för första gången känna hur jävligt det måste ha varit att befinna sig där. Du fick verkligen känslan av att ditt liv inte var värt någonting. Inte en rubel.
För att vara deras första spel så var Call Of Duty inget annat än en bedrift. Ett riktigt, riktigt bra spel.

Call Of Duty följdes av både en tvåa och en trea samt några konsolexklusiva varianter och vi WWII-nördar var i himlen.
Men sen var det slut på det roliga. Call Of Duty: World At War blev det hittills sista i raden av lysande WWII-shooters från Treyarch och Infinity Ward.
Plötsligt skulle kriget nämligen utspela sig i nuet och i framtiden och all känsla försvann. Modern Warfare blev den dödande kulan.
Call Of Duty i andra världskriget hade sålt bättre än bra men Modern Warfare flög iväg som en raket. Alla, precis alla, spelade plötsligt Call Of Duty och utgivaren, Activision, tjänade mer pengar än Joakim Von Anka.
Call Of Duty blev en löpande band-historia som utgavs i en ny del varje år med bara små, kosmetiska förändringar i spelmekaniken. Det blev ett nytt Fifa och jag tappade helt intresset.

För några månader sen så köpte jag Call Of Duty: Black Ops 2 till min Wii U och Call Of Duty: Ghost till PS4. Varför vet jag egentligen inte. Jag kände väl att det var dags att försöka igen, att bli lite kär på nytt. Jag har testat båda nu och kan konstatera att inte mycket har förändrats. Grafiken är häftigare givetvis men rent spelmässigt så är det detsamma. Inte dåligt på något vis utan ren mellanmjölk. Det fyller sin funktion.
Jag antar att hardcorefansen är väldigt avigt inställda till förändringar och på många sätt förstår jag dom. Jag har själv alltid varit en stor motståndare till att laga sånt som fungerar. Det är därför AC/DC är så jävla bra och megastora. Dom har hittat sin grej och folk vet vad dom får när dom köper plattorna. Det är tryggt, ett säkert kort.
Samma med Call Of Duty. Det är ett tryggt och säkert kort. Men det hindrar inte faktumet att jag vill att dom hoppar tillbaka i tiden igen. Det är dags nu.

RECENSION RARE REPLAY

Rare har som bekant ett antal feta hits och höjdarspel under bältet. Ett tag, i slutet på 90-talet, var dom ostoppbara.
Som en present åt oss spelare så har dom, lagom till sitt 30-årsjubileum, slängt ihop 30 stycken i en magnifik samling till Xbox One, Rare Replay.
Förutom 30 spel som tar oss med längs minnenas allé så finns här även mängder med kuriosa. Videos om utvecklingen av spelen, konst och bilder från spelen, musik från spelen, spel som aldrig blev färdiga och mycket, mycket mer.
Det är så här en samling ska se ut!

Det säger sig självt att en samling spel av den här magnituden måste recenseras på ett annorlunda sätt. Man kan inte ge individuella betyg till varje spel, det hade tagit en vecka att skriva.
Istället kommer jag bara att skriva lite övergripande om alltihop. Jag utgår nämligen från att dom flesta av er redan har personliga relationer till flertalet av titlarna här.

Spelen täcker upp hela Rares karriär från starten och avslutas med Banjo Kazooie: Nuts & Bolts som släpptes 2008 till Xbox 360. Tyvärr finns inte Diddy Kong Racing eller Golden Eye 007 med men dock både Perfect Dark och Perfect Dark Zero. Jag antar att Nintendo har fingret med på nåt vis där. Det svider lite inledningsvis men när man väl fattar att man betalat 299 riksdaler för en 30 spel stor samling så svalnar ilskan. Storleken på innehållet får alltså högsta betyg. Det finns ingenting att klaga på. Men hur är det med kvalitén?

Dom gamla spelen, med undantag för Cobra Triangle, är ärligt talat ingen höjdare utan det är först med spelen till Nintendo 64 som det börjar bli härligt och ungefär hälften av spelen är därifrån och framåt i tiden. Det är många spel.
Så man kan väl utan att överdriva påstå att det finns åtskilliga timmars spelglädje i den här samlingen. Mängder med timmar.
Jag har spelat en del Banjo Kazooie och Perfect Dark och dom står sig förvånansvärt väl fortfarande vilket överraskade mig litegrann.

Grafiken har naturligtvis hottats upp på samtliga titlar i den bemärkelsen att dom nu är i HD och körs i 1080 p men även ljudet är värt att nämnas. Högt, klart och tungt. Som det ska vara alltså.

Avslutningsvis får jag återigen påpeka att en såpass diger samling som Rare Replay inte låter sig recenseras på vanligt vis.
Jag vågar påstå att det är den bästa spelsamlingen som släppts hittills, sett både till innehåll och kvalitet i utförandet.
Om man lägger ihop spelen och bonusmaterialet så har man att göra i hundratals timmar här. Och mer kan man väl inte begära av en samling?

RARE REPLAY XBOX ONE

Innehåll 10
Utförande 10
Bang for the buck 10

TVÅ VECKOR MED XBOX ONE

Så har ungefär två veckor passerat sen jag skaffade Microsofts senaste monster och jag känner att jag bör samla intrycken i något slags inlägg här.

Xbox One är den första konsolen från MS som jag äger sen just den allra första Xboxen som jag köpte 2002. 360 hoppade jag över då jag tyckte att Sony hade bättre exklusiviteter till sin PS3. Denna generationen var lite av samma sak. Sony införskaffades först och följdes av Wii U.
Det fanns liksom inga exklusiva spel till Xbox One som lockade mig, plus att jag avskyr Kinect, men efter årets E3 så kunde jag bara kapitulera.
Microsoft har mycket fint som väntar i framtiden för oss spelare.
Så hur är då konsolen?

Xbox One är stor och lite klumpig. Designen är inte alls lika motbjudande som vissa påstår men den är inte lika snygg som PS4 och Wii U, så är det bara.
Däremot känns den tung och kvalitativ och "hålet" där man stoppar in skivorna suger in spelen på ett mjukt och bra sätt.
(Det här är väldigt porrigt skrivet men ni fattar vad jag menar era snuskhumrar.)
Mycket bättre än PS4 som känns slarvig i jämförelse men inte riktigt lika bra som Wii U.
På det hela taget är Xbox One en majestätisk pjäs som inger respekt där den står i hyllan.

Handkontrollen är bortom skön, till och med skönare än den till 360.
Den är tung (tyngd är kvalitet för mig, jag avskyr plastigt skit) och så ergonomisk att händerna dreglar. Den drivs av vanliga AA-batterier och det kan man tycka vad man vill om men jag tycker faktiskt det är skönt att slippa lägga den på laddning titt som tätt så som fallet är med PS4 och ännu värre med Wii U.

Att starta upp Xbox One första gången är helt klart mest komplicerat av dom tre i den nuvarande generationen. Förmodligen beror det på att jag inte har ett Xbox-live-konto sen tidigare och har du bara det så går det säkert både lättare och snabbare.
Nu var det en hel del svordomar och tungvrickande.
När den väl är up and running dock så känns den väldigt trygg och stabil på det där sättet som gör att man tror att den aldrig kommer att hänga sig.
Det har min inte gjort hittills heller.

Nåt jag reagerade negativt på var hur jävla lång tid det tog att lägga in spel jämfört med PS4. Men en bekant på Gamereactor tipsade mig om att det är för att Xbox One tydligen använder sig av nätet på nåt vis som gör att det tar sån tid och går man bara in i inställningarna och väljer offlineläge så ska det gå mycket snabbare. Ska prova nästa gång.

I allt övrigt känns Xbox One som en mycket gedigen maskin. Tung och kvalitativ med en obeskrivligt skön handkontroll och en kommande lineup av spel som inte blir att leka med för konkurrenterna. Dock för oss spelare och jag rekommenderar verkligen var och en av oss som älskar spel att införskaffa en Xbox One. Den har hittat sin identitet nu och satt fart. Dags att hoppa på tåget.

RECENSION SLEEPING DOGS

Sen GTA III satte världen i brand och skapade en egen genre, sandlådespel, så har vi fått många kopior på halsen.
Vissa är riktigt lysande, exempelvis Saint's Row 2 och Just Cause 2, men det har även kommit mindre bra varianter som Crackdown och inte minst True Crime: Streets Of L.A.
När jag fick reda på att teamet bakom True Crime jobbade på ett nytt spel i serien som skulle utspela sig i Hong Kong så var således min reaktion på det en riktigt djup gäspning.
Dom två föregångarna var väldigt mediokra så detta skulle knappast bli nåt undantag ansåg jag.
Men jag hade fel. Riktigt fel.

Jag är undercoversnuten Wei Shen, en fena på att slåss och skjuta. Mina överordnade har sett till så jag har infiltrerat Sun On Yee, en av Hong Kongs mest brutala och framstående triader.
Mitt uppdrag är att klättra i hierarkin och slutligen slå ut hela spektaklet. Min väg dit kommer att bli lång, känslosam och fylld av brutalt våld.

Sleeping Dogs släpptes 2012 till Xbox 360 och Playstation 3 och blev en såpass stor succé att det ansågs värdigt att få en Definitive Edition till Xbox One och Playstation 4. Och det är vi glada för.
Denna versionen innehåller förutom huvudspelet även allt DLC och kraftigt upphottad grafik i smarriga 1080 p på Playstation 4. Xbox One får nöja sig med 900, men jag lovar att det inte är nåt som du och jag lägger märke till.
Det finns alltså åtskilliga timmars spelglädje här. Bara huvudspelet tar runt 30 timmar att forcera och då återstår allt DLC. Tack för det!

Det som gör att Sleeping Dogs höjer sig många snäpp över sina konkurrenter är flera faktorer.
1. Stämningen. Jag har aldrig varit i Hong Kong men dom som har berättar att spelet är mycket naturtroget.
Folk rör sig i massor på gatorna. Dom pratar med varandra, röker och lever på ett sätt som vi inte är bortskämda med i spel.
Det känns faktiskt som att staden har en puls och för första gången i ett sandlådespel så känns det nästan hemskt att meja ner sina medmänniskor på trottoarerna.
2. Musiken. Sleeping Dogs har precis som i princip alla spel av denna typen ett flertal radiokanaler att välja mellan men här är det inte det vanliga skvalet utan man har valt att satsa mer på udda musik och artister. Mer orientaliskt helt enkelt och det bidrar väldigt mycket till den vattentäta spelkänslan och stämningen.
3. Uppdragen. Sleeping Dogs är mer seriöst än vad brukligt är men på ett bra sätt. Det finns inte ett enda uppdrag här som känns som utfyllnad. Det känns på fullt allvar som att man spelar en massiv och episk gangsterfilm.

Det som ändå för mig är avgörande är känslorna som förmedlas genom spelet. Du bryr dig genuint om karaktärerna, både dom onda och dom goda.
Jag har aldrig jobbat undercover som polis men jag antar att det är så här det kan kännas. Du kommer för nära personerna du ska förråda och sätta dit.
Spelet lyckas väldigt bra med att få dig att känna frustration, ilska och hat. Men även glädje och kamratskap.
Karaktärerna framställs nämligen som människor med mänskliga fel och brister och inte som seriefigurer som det kan vara svårt att relatera till. Det är mycket bra gjort.

Våldet i spelet är i huvudsak uppbyggt kring handgemäng och det hade snabbt blivit frustrerande om det inte hade varit exemplariskt utfört. Det är det.
Wei slåss som en galning och man kan uppgradera honom på olika sätt med nya slag, sparkar, kast och kontringar.
Slagsmålen bygger nämligen på detta. Att snabbt kontra och sedan låta den kontringen leda till en lång serie slagkombinationer.
Känslan är fantastisk och du kan aldrig skylla på kontrollen om du förlorar. Det är så bra gjort att man nästan längtar efter striderna.
Eldvapen förekommer naturligtvis också, framförallt längre in i spelet och även det är gjort med bravur. Det bygger på det numera klassiska shoot and cover-systemet och det är riktigt skoj men känns mer löpande band än dom genuint härliga slagsmålen.

Det finns mycket att göra i Sleeping Dogs.
Triaduppdrag.
Polisuppdrag.
Streetracing med både bil och mc.
Karmauppdrag.
Samla på lådor.
Samla på altare.
Samla på statyer.
Sjunga karaoke.
Dejta donnor.
Sno bilar.
Sno motorcyklar.
Köpa bilar.
Köpa motorcyklar.
Köra båt.
Köpa kläder.
Agera indrivare.

Sleeping Dogs känns gigantiskt på det där härliga sättet, som om det alltid finns något kvar att upptäcka. Och här finns verkligen något att upptäcka för dom flesta av oss.
Sleeping Dogs är brutalt och våldsamt med en hel del chockerande inslag men det får dig även att känna saker.
Det är ett vackert spel.
Grym grafik, stort ljud, exemplarisk kontroll och inte minst överfullt av spelglädje för lång tid framöver.
En av dom bästa filmer du spelat.

SLEEPING DOGS PLAYSTATION 4

Story 8
Grafik 8
Ljud 9
Spelkänsla 9

NÄR VÄRLDAR MÖTS

Ibland kan det bli fullständig katastrof när det händer. Ni vet vad jag menar.
Två sorters kulturyttringar som snubblar in i varandra. Nu menar jag inte svenskar och icke västerländska kulturer.
Nej, här talar vi om kulturkultur, alltså exempelvis litteratur och film. Ibland blir ju mixen riktigt bra vilket exempelvis filmatiseringarna av Gudfadern och Sagan Om Ringen vittnar om. Men ofta blir det även riktigt dåligt.
Filmatiseringar av spel ska vi inte prata om. Det är i princip endast Resident Evil- serien och kanske framförallt Silent Hill som är värda att titta på. Resten är undantagslöst rena skiten.
Skulle du hitta en film som är gjord av en kille vid namn Uwe Boll så spring skrikande därifrån. Han har nämligen specialiserat sig i att filmatisera spel och han har hittills inte lyckats en enda gång. Han är så dålig så att det inte ens blir underhållande som i fallet Super Mario Bros. Det blir bara dåligt.

Film och spel verkar ha ett helvete med att para sig med varann. Ett faktum som kan tyckas märkligt då dom är så snarlika på många sätt. Min högst personliga tolkning är att det nog har att göra med att spel är interaktiva och därigenom blir en mycket mer personlig upplevelse för betraktaren. Det man vidrör blir man delaktig i och en film tittar man bara på.
Men det är bara min åsikt och den kan givetvis vara helt uppåt väggarna.

Det finns dock två kulturer som är som gjorda för varann. Som Adam och Eva, som Tommy och Pamela, som Adolf och Eva, som Ask och Embla.
Ja, ni fattar.
Jag talar såklart om spel och musik.

Hur många av oss har inte upptäckt ny musik genom spel? Räck upp en hand!
Dagens teknik har tillåtit musiken och spelen att gifta sig med varann som aldrig förr, ett faktum som kanske mer än nåt annat symboliseras av serien Grand Theft Auto. Vad vore GTA utan musik?
Förbannat mycket fattigare kan jag tala om.
Musik sätter stämningen i vårt vanliga vardagliga liv och spelen är inga undantag. Dom flesta spel, precis som film, använder musik som bakgrundsljud. Ibland, oftast i samband med strider eller annan action, så höjs tempot ett snäpp men annars ligger den bara där i bakgrunden och låter. Denna sortens musik är så gott som alltid ambience och det kan vara riktigt skönt att låta sig svepas iväg.
Jag vet att jag tjatar men soundtracken till Mirrors Edge och Mass Effect är på många sätt outstanding i denna genre men även The Elder Scrolls- serien och många andra rollspel förtjänar att nämnas.
Rollspelen är dock lite enkelspåriga på det viset då dom i princip enbart bjuder på en sorts musik, ambience.
Annat är det med nämnda GTA och dess många kloner.

Thirty Seconds To Mars.
Climax Blues Band.
Hudson Mohawke.
Lamb Of God.
Oräkneliga syntband.
Galet mycket reggae.

Antalet band och låtar som jag upptäckt genom GTA, Sleeping Dogs och Saints Row börjar bli löjligt nu. Jag orkar inte räkna på hur mycket spelen har berikat mitt musikliv.
GTA innebar en revolution inom spelmusiken och genren sandlådespel är så gigantisk idag att banden och artisterna formligen slåss över att få vara med. På samma sätt som bilmärken slåss om att få vara med i Gran Turismo, Forza Motorsport osv.
Bröderna Houser, som ligger bakom GTA är mediala genier och musikälskare och har alltid haft en tydlig vision.
Att lyfta fram musiken och ge den en ställning i spel som aldrig förr och man kan minst sagt säga att dom har lyckats.

Idag kan du inte släppa ett sandlådespel eller ens nåt liknande utan mängder av riktig musik av riktiga artister och band. Det skulle bli upplopp.
Och med tanke på att GTA och dess kopior säljer i miljoners miljoner exemplar så har plötsligt spelen blivit en musikalisk maktfaktor som det inte går att ignorera.
Det är det som är så underbart.

Varje gång jag spelar ett nytt GTA eller en av dess många kloner för första gången så nästan darrar jag av upphetsning.
Vad ska jag upptäcka för nytt den här gången? Musik i spel har blivit en egen värld. Ett spel i spelet. Något som existerar utan att ställa till med oreda och förtret, bara glädje och förväntan.

Och DET mina vänner är en lyckad kulturkorsning!

GAMLA PÄRLOR: POINT BREAK

Jag var sjuk. Feber och ont i hela kroppen. Min klasskompis Tobias ringde och undrade om han skulle komma över med lite film. Liksom få mig att må lite bättre.
Året var 1993 och då var det VHS som gällde.
När Tobbe hade gått så kollade jag igenom kassen med filmer som låg på mitt soffbord. Den enda som var tillbakaspolad var en som hette Point Break och det var således den som matades in först i videospelaren.
Vad jag inte visste där och då var att jag stod inför ett av dessa livsavgörande ögonblick. Jag skulle precis titta på en av filmerna som skulle förändra mitt liv.

Ungdomar! Saker och ting var annorlunda i början på 90-talet. Vi hade inget internet som underlättade allting utan fick sköta all informationssökning via något som kallas Papperstidningar och Böcker. Eller helt enkelt genom vänner och familj.
Detta gjorde att vi blev mycket passionerade när vi väl hittade nåt bra, för det skedde så sällan. Inte alls som idag när det råder en slit-och-släng-kultur eftersom allt, PRECIS ALLT, befinner sig ett musklick bort.
Point Break var inget undantag för mig.

Johnny Utah är en nyutexaminerad FBI-agent. Som alla andra nykläckta och nyfrälsta så har han ett jävla go och stora ambitioner. Han paras ihop med veteranen Pappas på FBIs lokalavdelning för bankrån i Los Angeles och det är nu det börjar.

Pappas är ett internt skämt och avdelningens mobboffer för sin galna teori om att stans mest ökända bankrånare är surfare. Inledningsvis skrattar även Utah gott men inser snart att den gamle veteranen inte är helt ute och seglar.
Han infiltrerar ett surfgäng med den mystiske och karismatiske Bodhi i spetsen och det kommer att få en avgörande inverkan på Utahs liv.
Hur sätter du dit människor du älskar? Hur sviker du allt du älskar? Hur ger du upp det liv du egentligen vill ha?
Utahs simpla rutinuppdrag kommer att bli en resa in i honom själv, en resa han kanske inte återkommer från.

Point Break är världens bästa film. Den har allt. Action, kärlek och ett oerhört djup. På ytan är den ännu en grabbig flåsaction men skrapar man bara lite, lite så döljer sig där något helt annat.
Filosofi, poesi och meningen med livet.

När Point Break gjordes, 1991, så hade filmvärlden ännu inte blivit förpestad av datoreffekter. Stuntsen du ser, all action, är alltså på riktigt. Det är någon som utför det. Och i en film som utspelar sig i subkulturen som är Surfing så fattar man snabbt att det blir en hel del halsbrytande stunts. Det är haktappande surfing, fallskärmshoppning och den ena galenskapen efter den andra.
Allt regisserat av en då ganska okänd Kathryn Bigelow. Hon gör filmen på ett fantastiskt sätt och utan henne bakom kameran så är jag inte alls säker på att Point Break hade blivit lika bra.

Patrick Swayze spelar Bodhi, den schamanistiske ledaren för gänget. Han är karismatisk och helt övertygad om att det han gör är rätt. Han är satt på denna planeten för att visa människorna att man inte behöver sitta instängda i sina miserabla svenssonliv. En adrenalinknarkare med gudskomplex, en jesusfigur. Han hade förmodligen kunnat bli miljardär om han startat en sekt. Så övertygande är han.
Swayze är fantastisk i rollen. Han formligen sprakar varje gång han är i bild.

Keanu Reeves är Johnny Utah, mannen som startar som idealist men som snart dras in i Bodhis mörka sfär och är på god väg att förråda allt han svurit att skydda.
En man som håller på att slitas itu av tvivel.
Säga vad man vill om Reeves men här sköter han korten rätt. Hans inre sorg syns i ögonen på honom.

Förutom dessa båda herrar så figurerar även Gary Busey, Lori Petty och ett gäng helt okända skådisar. Alla är jättebra.
Även Anthony Kiedis, sångaren i Chili Peppers, dyker upp i en liten roll.

När man är 16, 17 år så är allt på allvar. Inget är på låtsas. Jag satt med munnen öppen den där eftermiddagen i dom 117 minuterna som filmen varar. Jag var hänförd. Jag skulle börja surfa om det så var det sista jag gjorde!
Nåt år senare köpte jag min bräda.

I inledningen av denna texten skrev jag att Point Break var livsavgörande för mig. Det är ingen överdrift. Via den så började jag se på livet på ett annorlunda sätt. Att det är viktigt att njuta av varje dag. Att göra sånt man känner för och skita i så mycket av det andra som det bara går.

Point Break är på ytan bara en actionfilm. Men den är så mycket mer än så. Den är till bredden fylld av kärlek och sorg och tvivel och glädje. Sånt som vi alla dras med i våra liv. Det är kanske den mänskligaste filmen jag någonsin sett.
Och definitivt den bästa.

RECENSION ONLY GOD FORGIVES

Nicolas Winding Refn gjorde filmen Pusher som handlade om Köpenhamns undre värld i slutet av 90-talet. En rå och riktigt bra film. Riktigt känd blev han 2011 då han släppte mästerverket Drive, en film som vann många priser.
Den var snygg så in i helvete, hade ett makalöst soundtrack och inte minst en fantastisk Ryan Gosling i huvudrollen som den tystlåtne Driver, en sociopatisk och ultravåldsam galning med ett hjärta av guld. Drive är utan tvekan en av mina favoritfilmer.

Sen dess har Nicolas Winding Refn delat världen i två läger. Dom som gillar hans långsamma, brutalt snygga och sadistiskt våldsamma filmer och dom som avskyr honom av samma anledningar.
Only God Forgives är inget undantag. Antingen verkar folk älska den eller hata den. Jag älskar den och ska försöka förklara varför men du får bilda uppfattning själv. Allt jag kan säga är att alla som gillar film bör se den.

Ryan Gosling spelar Julian, en kille som driver en boxningslokal i Bangkok tillsammans med bland andra sin psykopat till bror. Boxningen är bara en fasad för familjens egentliga business, knarklangning. Julian är en karbonkopia på Driver. Tyst och väldigt snar till brutalt våld. Man kan säga att Gosling spelar samma roll ännu en gång, så lika är karaktärerna.
En kväll ger sig hans bror ut i Bangkoks nattliv och våldtar och mördar då en 16-årig prostituerad. Detta drar till sig uppmärksamheten från en mystisk man som enkelt uttryckt jobbar som torped åt polisen. Han är totalt skoningslös och drar sig inte för nånting i sin jakt på upprättelse åt dom som drabbas av svåra brott.
Den mystiske mannen ser till att Julians bror blir ihjälslagen och nu börjar en våldsspiral utan ände.

Only God Forgives är en poetisk film. Den är fylld av underliggande psykologiska teman och symbolik. Det är oidipuskomplex och religion, våld och frälsning.
Precis som Drive så är den så snyggt filmad att man som tittare tappar hakan ibland. Starka färger, lek med skuggor och långa, nästan drömlika sekvenser.
Allt det vackra avbryts ibland, precis som i Drive, av bestialiskt våld som nästan känns fysiskt obehagligt på sina ställen.
Bland annat förekommer en tortyrscen som är riktigt obehaglig.
Precis som i Drive är även soundtracket värt att nämna. Det är elektronisk musik av nästan exakt samma typ och även här otroligt snyggt placerat. Föredömligt bra.

Karaktärerna i filmen är nästan som seriefigurer. Julian liksom glider fram genom tillvaron. En slav under sina impulser och inte minst under sin otroligt dominerande mor, briljant spelad av Kristin Scott Thomas.
Hon är den sanna matriarken. En totalt känslokall psykopat med en osund inställning till sina pojkar. Hon känns nästan incestuös och styr Julian som en docka. En riktigt obehaglig kvinna.
Den mystiske hämnaren tycks se sig själv som en dödsängel med gud på sin sida. Han agerar som gudomligt ingripande och slår ner på syndarna med kraft och dödlighet.

Denna blandning av poesi, skönhet, våld, barbari och serietidningsaktiga karaktärer gör att Only God Forgives inte liknar något annat. På gott och ont.
Only God Forgives är inte för alla och jag kan förstå att folk avskyr den. Den är inte på något sätt gjord som en Hollywood Blockbuster utan kräver på allvar en insats av dig som betraktare.

Gillade du Drive så lär du gilla den här.
Jag älskar den.

ONLY GOD FORGIVES

9 små svärd av 10
Bild 10
Ljud 8

För dig som: Uppskattar skönhet och våldsamma filmer där poesi ersätter hjärnsläpp.

Inte för dig som: Avskyr djup.

RARE IGEN

Idag gick jag in på Gamestop och köpte samlingen Rare Replay till min rykande färska Xbox One.
30 stycken av det anrika engelska företagets bästa lir. Och dom har gjort några stycken. En gång i tiden var Rare bäst i världen. Jag hoppar in i tidsmaskinen.

Året är 1998 och jag har ägt min Nintendo 64 ett tag nu. Det börjar bli allt mer uppenbart att jag har satsat på fel häst. Super Mario 64 har jag spelat avigt och rätt och för länge sen hittat spelets alla 120 stjärnor. Mario Kart 64 har förvisso blåst extraliv i konsolen men det är kalla fakta att Playstation är ikapp och förbi på spelfronten. För länge sen.

Jag läser ett nummer av Super Play och får se en förtitt på ett spel vid namn Banjo Kazooie som är på väg. Det är nu det börjar.

Rare köptes upp av Nintendo och det är ingen överdrift att säga att engelsmännen räddade livhanken på N64. Utan Rare hade nämligen Nintendo inte haft nånting att erbjuda sin publik förutom just Super Mario 64, Mario Kart 64, Lylat Wars och Ocarina Of Time. Spelutvecklarna hade dumpat Nintendo och hoppat på Playstation istället. Dom få tredjepartsspel som släpptes till N64 var i princip bedrövliga hela högen. Det erkände man inte för sig själv då naturligtvis men så var det.

Rare räddade Nintendo med Banjo Kazooie, Banjo Tooie, Diddy Kong Racing och inte minst det majestätiska Golden Eye 007. Spelet som en gång för alla visade att Fps funkade utmärkt på konsol.

Under dom sista skälvande åren på 1900- talet så var Rare världens bästa och mest aktade utvecklarstudio. Dom verkade ostoppbara. Dom var sin tids Naughty Dog och verkade inte kunna göra fel ens om dom försökte. Sen hände nåt.

Microsoft dök upp och köpte Rare från Nintendo för en massa miljarder och det slog ner som en blixt. Plötsligt var Rare gänget som skulle ge Xbox en flygande start rakt in i konsolvärlden.
Så blev det aldrig.
Hos Microsoft hade Rare inget universalgeni av Shigeru Miyamotos kaliber att rådfråga eller sno idéer ifrån och plötsligt verkade Rare helt handikappade. Inte en enda superhit från britterna dök upp och Microsoft verkade ha gjort århundradets förlustaffär.
Rare var slut och ingen brydde sig.

Och åren gick. Ända fram till 2015.
På årets E3 avslöjades det att samlingen Rare Replay var på väg och vi var många som jublade. Äntligen ska vi få spela alla Rares guldkorn på en modern maskin.
30 spel ryms på denna skiva.
Jag kan lugnt säga att minst 12 av dom är höjdarspel av guds nåde och helt tidlösa.
Det är ofattbart mycket spelglädje för i sammanhanget sketna 299 bagare.
Ikväll blir det tidsmaskinen och när jag återkommer så blir det någon slags recension.
Hur man nu recenserar en samling med 30 spel.
Tack Rare och välkomna tillbaks.

NY TELEFON

Samsung Galaxy Note har varit trogna mig i två generationer nu. Jag glömmer aldrig när jag slängde upp Note 1 på bordet framför mina vänner. Det var skratt, funderingar och kärleksfulla hån som innehöll fraser som "ska du köpa ryggsäck till den?"
Det är jobbigt att vara pionjär.
Idag har alla lurar med skärmar som Note 1 och alla trivs med det. Jag köpte Note 3 när den släpptes 2013 men nu kände jag att det var dags att byta till något annat.
Jag har länge kollat på Sonys smartphoneserie Xperia och varit intresserad så nu var det dags.
Det blev en Sony Xperia Z3.

Det första som slår mig med Z3 är hur liten den är jämfört med min Note 3. Jag är ju miljöskadad efter att ha haft gigantiska lurar ett tag nu och det sätter sina spår men tro mig, Z3 är inte liten.
Den har en femtumsskärm med enorm kvalité och det är inte klokt hur skarp den är. Ett sant nöje att beskåda.

Sony vill av förklarliga skäl integrera sin smartphoneserie med sin enormt framgångsrika Playstationfamilj så därför har Xperia samma bakgrund som PS3, färger som skiftar, och det är ju hemtrevligt och mysigt för oss spelfanatiker. Det är alltså inget hinder längre om någon i hushållet vill titta på Ensam Slyna Söker eller nåt annat fasansfullt program. Via en app så fungerar nämligen Z3 som en extra skärm och du kopplar bara in en handkontroll så kan du gå och lägga dig i sängen och spela för glatta livet. Genialiskt!

En annan sak som är viktig för oss karlar med fullvuxna händer är att tangentbordet är en fröjd att använda. Stora knappar som går att trycka på utan att man trycker på fyra andra. Så ska det se ut!

Kameran på Z3 är en underbar historia på 20,7 megapixlar och den tar skarpa bilder även i dåligt ljus.
Dessutom har den förmågan att filma i 4K så nu kan ni verkligen spela in vuxenmaterial i sängkammaren. Nu kan du se glansen i hennes alternativa pyjamaser så som det var meningen.
Och man kan filma fint i naturen också! Glöm inte det! Host, host.

Snygg och sexig design. Grym kamera. Lätt att starta upp och använda. Grym prestanda. Jag vågar påstå att Xperia Z3 är kungen just nu.
Sony har gjort det igen!