CALL OF DUTY

Jag är en total WWII-fanatiker. Ser och läser allt jag kommer över. Vad det är som fascinerar mig och miljoner andra är nog svårt att svara på. Det finns förmodligen lika många svar som det finns nördar.
I mitt fall så är det så mycket som lockar. Dels den klassiska kampen mellan ont och gott, dels alla tekniska landvinningar som gjordes under kriget. Men även nazismen fascinerar, jag skulle ljuga om jag påstod nåt annat. Hitlers grandiosa planer för hur han skulle omvandla i princip hela världen efter sin vilja har en enorm dragningskraft på mig. Att någon kunde tänka fram dessa vansinniga planer och sen nästan lyckas är otroligt.
Och sen är det ett faktum att Andra Världskriget var en så omvälvande händelse i vår historia att det påverkar oss än idag. Det går inte att inte vara fascinerad, så är det bara.

Bra filmer från WWII finns det många av men bra spel däremot var vi inte så bortskämda med. Medal Of Honor gjorde några riktigt bra försök men det var först när några ur det utvecklargänget bröt sig loss och bildade eget som det verkligen tog fyr. Call Of Duty var deras första spel.

Jag läste om det och några vänner pratade sig varma och plötsligt hade jag en dator som pallade med hela fadderullan! Jag köpte och blev kär.
Call Of Duty var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Det var så intensivt att man nästan svettades och under Stalingrad-kapitlet fick man för första gången känna hur jävligt det måste ha varit att befinna sig där. Du fick verkligen känslan av att ditt liv inte var värt någonting. Inte en rubel.
För att vara deras första spel så var Call Of Duty inget annat än en bedrift. Ett riktigt, riktigt bra spel.

Call Of Duty följdes av både en tvåa och en trea samt några konsolexklusiva varianter och vi WWII-nördar var i himlen.
Men sen var det slut på det roliga. Call Of Duty: World At War blev det hittills sista i raden av lysande WWII-shooters från Treyarch och Infinity Ward.
Plötsligt skulle kriget nämligen utspela sig i nuet och i framtiden och all känsla försvann. Modern Warfare blev den dödande kulan.
Call Of Duty i andra världskriget hade sålt bättre än bra men Modern Warfare flög iväg som en raket. Alla, precis alla, spelade plötsligt Call Of Duty och utgivaren, Activision, tjänade mer pengar än Joakim Von Anka.
Call Of Duty blev en löpande band-historia som utgavs i en ny del varje år med bara små, kosmetiska förändringar i spelmekaniken. Det blev ett nytt Fifa och jag tappade helt intresset.

För några månader sen så köpte jag Call Of Duty: Black Ops 2 till min Wii U och Call Of Duty: Ghost till PS4. Varför vet jag egentligen inte. Jag kände väl att det var dags att försöka igen, att bli lite kär på nytt. Jag har testat båda nu och kan konstatera att inte mycket har förändrats. Grafiken är häftigare givetvis men rent spelmässigt så är det detsamma. Inte dåligt på något vis utan ren mellanmjölk. Det fyller sin funktion.
Jag antar att hardcorefansen är väldigt avigt inställda till förändringar och på många sätt förstår jag dom. Jag har själv alltid varit en stor motståndare till att laga sånt som fungerar. Det är därför AC/DC är så jävla bra och megastora. Dom har hittat sin grej och folk vet vad dom får när dom köper plattorna. Det är tryggt, ett säkert kort.
Samma med Call Of Duty. Det är ett tryggt och säkert kort. Men det hindrar inte faktumet att jag vill att dom hoppar tillbaka i tiden igen. Det är dags nu.