Jag var sjuk. Feber och ont i hela kroppen. Min klasskompis Tobias ringde och undrade om han skulle komma över med lite film. Liksom få mig att må lite bättre.
Året var 1993 och då var det VHS som gällde.
När Tobbe hade gått så kollade jag igenom kassen med filmer som låg på mitt soffbord. Den enda som var tillbakaspolad var en som hette Point Break och det var således den som matades in först i videospelaren.
Vad jag inte visste där och då var att jag stod inför ett av dessa livsavgörande ögonblick. Jag skulle precis titta på en av filmerna som skulle förändra mitt liv.
Ungdomar! Saker och ting var annorlunda i början på 90-talet. Vi hade inget internet som underlättade allting utan fick sköta all informationssökning via något som kallas Papperstidningar och Böcker. Eller helt enkelt genom vänner och familj.
Detta gjorde att vi blev mycket passionerade när vi väl hittade nåt bra, för det skedde så sällan. Inte alls som idag när det råder en slit-och-släng-kultur eftersom allt, PRECIS ALLT, befinner sig ett musklick bort.
Point Break var inget undantag för mig.
Johnny Utah är en nyutexaminerad FBI-agent. Som alla andra nykläckta och nyfrälsta så har han ett jävla go och stora ambitioner. Han paras ihop med veteranen Pappas på FBIs lokalavdelning för bankrån i Los Angeles och det är nu det börjar.
Pappas är ett internt skämt och avdelningens mobboffer för sin galna teori om att stans mest ökända bankrånare är surfare. Inledningsvis skrattar även Utah gott men inser snart att den gamle veteranen inte är helt ute och seglar.
Han infiltrerar ett surfgäng med den mystiske och karismatiske Bodhi i spetsen och det kommer att få en avgörande inverkan på Utahs liv.
Hur sätter du dit människor du älskar? Hur sviker du allt du älskar? Hur ger du upp det liv du egentligen vill ha?
Utahs simpla rutinuppdrag kommer att bli en resa in i honom själv, en resa han kanske inte återkommer från.
Point Break är världens bästa film. Den har allt. Action, kärlek och ett oerhört djup. På ytan är den ännu en grabbig flåsaction men skrapar man bara lite, lite så döljer sig där något helt annat.
Filosofi, poesi och meningen med livet.
När Point Break gjordes, 1991, så hade filmvärlden ännu inte blivit förpestad av datoreffekter. Stuntsen du ser, all action, är alltså på riktigt. Det är någon som utför det. Och i en film som utspelar sig i subkulturen som är Surfing så fattar man snabbt att det blir en hel del halsbrytande stunts. Det är haktappande surfing, fallskärmshoppning och den ena galenskapen efter den andra.
Allt regisserat av en då ganska okänd Kathryn Bigelow. Hon gör filmen på ett fantastiskt sätt och utan henne bakom kameran så är jag inte alls säker på att Point Break hade blivit lika bra.
Patrick Swayze spelar Bodhi, den schamanistiske ledaren för gänget. Han är karismatisk och helt övertygad om att det han gör är rätt. Han är satt på denna planeten för att visa människorna att man inte behöver sitta instängda i sina miserabla svenssonliv. En adrenalinknarkare med gudskomplex, en jesusfigur. Han hade förmodligen kunnat bli miljardär om han startat en sekt. Så övertygande är han.
Swayze är fantastisk i rollen. Han formligen sprakar varje gång han är i bild.
Keanu Reeves är Johnny Utah, mannen som startar som idealist men som snart dras in i Bodhis mörka sfär och är på god väg att förråda allt han svurit att skydda.
En man som håller på att slitas itu av tvivel.
Säga vad man vill om Reeves men här sköter han korten rätt. Hans inre sorg syns i ögonen på honom.
Förutom dessa båda herrar så figurerar även Gary Busey, Lori Petty och ett gäng helt okända skådisar. Alla är jättebra.
Även Anthony Kiedis, sångaren i Chili Peppers, dyker upp i en liten roll.
När man är 16, 17 år så är allt på allvar. Inget är på låtsas. Jag satt med munnen öppen den där eftermiddagen i dom 117 minuterna som filmen varar. Jag var hänförd. Jag skulle börja surfa om det så var det sista jag gjorde!
Nåt år senare köpte jag min bräda.
I inledningen av denna texten skrev jag att Point Break var livsavgörande för mig. Det är ingen överdrift. Via den så började jag se på livet på ett annorlunda sätt. Att det är viktigt att njuta av varje dag. Att göra sånt man känner för och skita i så mycket av det andra som det bara går.
Point Break är på ytan bara en actionfilm. Men den är så mycket mer än så. Den är till bredden fylld av kärlek och sorg och tvivel och glädje. Sånt som vi alla dras med i våra liv. Det är kanske den mänskligaste filmen jag någonsin sett.
Och definitivt den bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar