Nicolas Winding Refn gjorde filmen Pusher som handlade om Köpenhamns undre värld i slutet av 90-talet. En rå och riktigt bra film. Riktigt känd blev han 2011 då han släppte mästerverket Drive, en film som vann många priser.
Den var snygg så in i helvete, hade ett makalöst soundtrack och inte minst en fantastisk Ryan Gosling i huvudrollen som den tystlåtne Driver, en sociopatisk och ultravåldsam galning med ett hjärta av guld. Drive är utan tvekan en av mina favoritfilmer.
Sen dess har Nicolas Winding Refn delat världen i två läger. Dom som gillar hans långsamma, brutalt snygga och sadistiskt våldsamma filmer och dom som avskyr honom av samma anledningar.
Only God Forgives är inget undantag. Antingen verkar folk älska den eller hata den. Jag älskar den och ska försöka förklara varför men du får bilda uppfattning själv. Allt jag kan säga är att alla som gillar film bör se den.
Ryan Gosling spelar Julian, en kille som driver en boxningslokal i Bangkok tillsammans med bland andra sin psykopat till bror. Boxningen är bara en fasad för familjens egentliga business, knarklangning. Julian är en karbonkopia på Driver. Tyst och väldigt snar till brutalt våld. Man kan säga att Gosling spelar samma roll ännu en gång, så lika är karaktärerna.
En kväll ger sig hans bror ut i Bangkoks nattliv och våldtar och mördar då en 16-årig prostituerad. Detta drar till sig uppmärksamheten från en mystisk man som enkelt uttryckt jobbar som torped åt polisen. Han är totalt skoningslös och drar sig inte för nånting i sin jakt på upprättelse åt dom som drabbas av svåra brott.
Den mystiske mannen ser till att Julians bror blir ihjälslagen och nu börjar en våldsspiral utan ände.
Only God Forgives är en poetisk film. Den är fylld av underliggande psykologiska teman och symbolik. Det är oidipuskomplex och religion, våld och frälsning.
Precis som Drive så är den så snyggt filmad att man som tittare tappar hakan ibland. Starka färger, lek med skuggor och långa, nästan drömlika sekvenser.
Allt det vackra avbryts ibland, precis som i Drive, av bestialiskt våld som nästan känns fysiskt obehagligt på sina ställen.
Bland annat förekommer en tortyrscen som är riktigt obehaglig.
Precis som i Drive är även soundtracket värt att nämna. Det är elektronisk musik av nästan exakt samma typ och även här otroligt snyggt placerat. Föredömligt bra.
Karaktärerna i filmen är nästan som seriefigurer. Julian liksom glider fram genom tillvaron. En slav under sina impulser och inte minst under sin otroligt dominerande mor, briljant spelad av Kristin Scott Thomas.
Hon är den sanna matriarken. En totalt känslokall psykopat med en osund inställning till sina pojkar. Hon känns nästan incestuös och styr Julian som en docka. En riktigt obehaglig kvinna.
Den mystiske hämnaren tycks se sig själv som en dödsängel med gud på sin sida. Han agerar som gudomligt ingripande och slår ner på syndarna med kraft och dödlighet.
Denna blandning av poesi, skönhet, våld, barbari och serietidningsaktiga karaktärer gör att Only God Forgives inte liknar något annat. På gott och ont.
Only God Forgives är inte för alla och jag kan förstå att folk avskyr den. Den är inte på något sätt gjord som en Hollywood Blockbuster utan kräver på allvar en insats av dig som betraktare.
Gillade du Drive så lär du gilla den här.
Jag älskar den.
ONLY GOD FORGIVES
9 små svärd av 10
Bild 10
Ljud 8
För dig som: Uppskattar skönhet och våldsamma filmer där poesi ersätter hjärnsläpp.
Inte för dig som: Avskyr djup.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar