PLAYSTATION 4 DRAR IFRÅN

Enligt Sonys senaste rapport så har dom nu skeppat 13.5 miljoner konsoler. På det hela taget och som företag gör dom däremot en förlust. Men det är knappast tevespelsdivisionens fel utan tydligen mobiltelefonernas och teveapparaternas.
Märkligt, då ju bägge delar är riktigt fina produkter.
I jämförelse så har Wii U sålt 7.49 miljoner och längst bak hittar vi Xbox One med sina 5 millar.
Vi kan konstatera att Sony just nu krossar allt motstånd på tevespelsfronten.

VI ÄR TILLBAKA!

Efter att en tragedi av den grövsta sorten drabbade familjen så är ManBaraTrycker nu tillbaka! Jag har helt enkelt inte orkat innan. Nu har jag iofs lovat mig själv att den här eminenta bloggen aldrig ska spåra ut i nåt politiskt men löften är ju till för att brytas.

Är det fler än vi där ute som börjar tröttna på all satans tråkig propaganda? Dagstidningarna i Sverige idag har drabbats av samma sjukdom som dagstidningarna i Tyskland under åren 1933-1945 när Goebbels gick in och likriktade all media. Det är samma propaganda och noga utvalda nyheter överallt. Resultat? Upplagorna sjönk som en gråsten för folket tröttnade.
Och hur ser det ut idag för våra två största propagandablad, Aftonbladet och Expressen? Just det. Folk har tröttnat.
Upplagorna störtdyker. "Journalisterna" får gå. Nästan lite ledsamt om det nu inte vore så att dom grävt sin egen grav.
Vad propagandan består av vet vi nu.
Invandringen är sjukt bra! Det finns inga problem alls!
Alla svenskar (som för övrigt inte finns förutom när en utlänning landar på Arlanda och blir just det) är hemska rasister som alla borde skämmas.
Feminism.
Feminism.
Feminism.
Feminism.
Och lite mer feminism.
Vilket osökt leder in oss på dagens ämne, Eddie Meduza.

Idag ställer vi oss den retoriska frågan; Vad hade hänt om Eddie levde idag?

Eddie levde som bekant jävel i många år och gick sorgligt nog bort 2002, några år innan det mediala vansinnet som vi nu känner hade tagit riktig fart. Ändå hann han reta upp etablissemanget gång på gång med sina uttalanden och provocerande låtar. Att Eddie dessutom var intelligent som få gjorde att ingen kunde sätta sig på honom verbalt. Han blev aldrig svaret skyldig.
I dagens Sverige där nymoralisterna styr och ställer så hade Eddie varit gudasänd! Kan ni tänka er vilket jävla liv det hade varit?!!! Om Dan Park åker in på grund av några halvrisiga "konstverk" så hade Eddie hamnat i koncentrationsläger. "Så långt upp på treriksröset som möjligt!"
Och jag hade applåderat och skrattat halvt ihjäl mig om vartannat!

Något i mig formligen avskyr dessa självutnämnda moralpredikanter. Det har alltid varit så. Jag har ett sjukligt behov av att skoningslöst provocera och göra sånt som man inte får göra. Jag hatar dessa äckel med deras fina fasader som i 9 fall av 10 döljer skelett så perversa att vi arma syndare aldrig skulle komma i närheten. Incest, alkoholism, kvinnomisshandel, knark.
Varje gång något sådant kräk åker dit så skriker hela min själ av lycka. Det finns i princip bara två personer i hela världen som jag känner har förstått mig.
Jokern i Batman (minus morden och våldet) och just Eddie Meduza.

Om Eddie hade varit i livet idag så hade han ignorerats ännu hårdare än under sina heydays på 80-talet då han satte folkparksrekord på folkparksrekord utan att tidningarna skrev ett dugg. Och det var ändå på 80-talet då samhället var långt från den feministvänsterfascistiska dystopi som vi lever i idag.
Idag hade Eddie åkt in och ut från fängelset och varje gång skrivit en låt eller två där han hade hycklat sönder nymoralisterna och deras patetiska skräp. Och vi hade skrattat. Och vi hade älskat honom för det.

Hmmmm. Man kanske ska starta ett band igen?

UPPFÖLJARE TILL LABYRINTH!!!

Enligt Variety så är Jim Henson Company i full färd med att skapa en film om Fragglarna, en av dom stora kultserierna för oss som var kids på 80-talet, och inte minst Labyrinth!!! Detta är fantastiska nyheter. Om dom skulle lyckas få ihop ett vettigt manus och sköna skådisar så skulle det, tillsammans med dagens teknik, kunna bli hur bra som helst!
Vi håller tummar och tår!

KAN INTE LYCKAS JÄMT

Två filmer ikväll. Bägge stängdes av innan en timme hade gått. Maleficent och A Million Ways To Die In The West.
Bägge börjar bra men tappar snabbt farten. Maleficent är jäkligt snygg och A Million Ways är jäkligt rolig på sina ställen, "arkadspelet" Runaway Slave liksom. Seth Mc Farlanes Family Guy är en personlig favorit men han verkar ha lite problem med långfilmsformatet.
Ted var också bara sådär.
Jaja. Man kan inte lyckas jämt.

CAPTAIN TOAD TREASURE TRACKER

Alla ni som sitter på en Wii U längtar förmodligen redan. Den 9:e januari kommer Toad hem till er på skattjakt.

Visst kan man tycka att det börjar bli för mycket gulligull på Wii U nu men Captain Toad: Treasure Tracker ser riktigt charmigt ut. Dessutom är han alltid bäst i Mario Kart. 9:e januari alltså!

GRATTIS PRINCE!

Det är med glädje som vi här på ManBaraTrycker kan konstatera att Prince TVÅ nya plattor, Art Official Age och PlectrumElectrum åker direkt in på Billboards topp 10!

Musikvärldens största lilla geni är minst sagt produktiv, han skriver enligt egen utsago 20 låtar om dagen, så att få ihop till två plattor är nog inga större bekymmer. Vi tycker att det är oerhört roligt och ett sant hopp för mänskligheten att folk fortfarande uppskattar musik och inte bara hjärndöd hiphopsmörja. Grattis till den enda sanna adelsmannen på Tellus!

LINDSAY LOHAN VS ROCKSTAR ROND 2

Vad vore detta för en blogg om vi inte hade lite smaskigt skvaller med jämna mellanrum? Just det! Alldeles för seriös.

Lindsay Lohan har som bekant stämt Rockstar för att hon anser att Rockstar har baserat bikiniflickan från GTA V på henne (bevisbild 3). Utan att betala! Du grymma värld.

Vi som har ögon i skallen tror fortfarande att det är Kate Upton som är "originalet" (bevisbild 1) medan Rockstar själva säger att det är Shelby Welinder (bevisbild 2). I vilket fall så har Lindsay kompletterat sin första stämning på 10 sidor med en lunta på 45 nya friska blad.
Varför spelar hon bara inte in en film istället?

SNABBRECENSION EL CARTEL DE LOS SAPOS (THE SNITCH CARTEL)

Ibland dyker det upp en pärla från ingenstans. Som El Cartel De Los Sapos, eller The Cartel som det av nån anledning står på omslaget.

Det är Colombia på tidigt 90-tal. Landet står för 80 procent av världens kokainproduktion och kungen heter Pablo Escobar. Martin och Pepe är två barndomskompisar som börjar jobba för Escobars värsta konkurrent, tillika Pepes bror. Vi får följa dom genom deras gemensamma historia. Genom kärlek, pengar, knark och förräderi.

El Cartel De Los Sapos är verklighetsbaserad vilket alltid ger det hela extra nerv. Skådespelarna är hyfsat okända för oss här i väst, ansiktet man känner igen sitter på Tom Sizemore som spelar DEA-agent. Alla gör ett riktigt bra jobb och man förstår att filmen var Colombias bidrag till Oscarsgalan 2012.
Riktigt bra bild också, faktiskt bland det bästa jag sett på blu ray med fantastisk ljussättning och skärpa.
Jag rekommenderar denna skarpt!

Blu Ray Betyg:

Filmen: 8 kokainpaket av 10
Bild: 10
Ljud: 8

JUST CAUSE 2 ÄR SVENSK SPELGLÄDJE

Det kom från ingenstans. Iallafall hos mig. Första Just Cause gjorde väl inget gigantiskt väsen av sig men det skulle det bli ändring på. Och det rejält.
Utvecklat av svenska Avalanche är Just Cause 2 världens roligaste sandlådespel. Och det enbart på grund av två mäktiga byggstenar, miljön och en änterhake.

JC2 utspelar sig på paradisön Panau, ett fiktivt land i sydostasien. Här har en liten ful diktator tagit över och amerikanska The Bureau bestämmer sig för att det inte gagnar deras intressen och skickar dit dig för att störta kräket och tillsätta en mer foglig regering.
Det finns tre grupperingar på Panau som gärna vill se just sig själva som den regeringen. Ett gäng storstadsgangsters, ett gäng kommunister och ett gäng naturmuppar. Gemensamt för dessa tre är att alla är lika elaka och värdelösa och folket på Panau lär knappast få det bättre under någon av dom.
Operation Just Cause var för övrigt namnet på den CIA-stödda insatsen i Nicaragua som fick landet i fullkomligt kaos. Spelet är alltså en rejäl känga åt USAs utrikespolitik.

Efter en fallskärmsfärd så landar du på Panau som ditt alter ego; agenten Rico Rodriguez. Rico är en träig machoman av standardformulär 1A men han har en sak som lyfter både honom och spelet över allt annat i denna genre.
Änterhaken.

Med änterhaken kan du göra allt. Och jag menar ALLT! Du kan döda fiender, klättra i bergen, skjuta fast dig i ett flygplan som lämnar marken, fästa ihop en bil med ett flygplan, fästa ihop ett flygplan med en båt, ja ni fattar. Din fantasi sätter gränserna för hur mycket kaos du orsakar. Och kaos är viktigt.
Hela spelet går i princip ut på att förstöra infrastrukturen i hela Panau. Släng dock samvetet överbord. Att förstöra ger dig nämligen kaospoäng och kaospoäng behöver du för att få bättre och bättre grejer och uppdrag.

Det här hade naturligtvis varit roligt i vilket spel som helst men Just Cause 2 är inte vilket spel som helst.
Panau är en våt dröm att röja runt i. Inte nog med att ön är gigantisk. Här finns alla sorters miljöer du kan tänka dig.
Öknar, hav, floder, regnskogar, byar, gigantiska städer, mindre städer, snöklädda berg med mera med mera.  Och överallt finns det saker att förstöra och upptäcka. Jag vill inte veta hur stort Panau är till ytan men det får GTA San Andreas att blekna. Det känns futtigt i jämförelse.

Själva storyn är inget att ha och det finns inga direkt minnesvärda karaktärer men det gör inget. När det kommer till ren och skär spelglädje så finns det nog inget som kan mäta sig med JC2. Det är helt enkelt vansinnigt roligt på det där sättet där klockan plötsligt är mitt i natten utan att du fattar vad som hände. Du skulle ju bara spela lite!
Om ni inte äger så införskaffa. Snarast!

RECENSION TOMB RAIDER DEFINITIVE EDITION PS4

Jag var aldrig något fan av Lara Croft. Första Tomb Raider släpptes ungefär samtidigt som Super Mario 64 och i jämförelse med allas vår rörmokare så var Lara stel och klumpig. Osmidig.
Jag brydde mig helt enkelt inte. Tills förra året.

Tomb Raider var förra årets näst bästa spel efter monoliten The Last Of Us. Ett magnifikt äventyr på i princip alla sätt.
Underbar spelmekanik, underskön grafik och en härlig matinédoftande story.
Så landar det på PS4 och ta mig tusan om det inte är ännu bättre än förra året!

Tomb Raider är en reboot av originalserien. Man struntar helt enkelt i alla föregående spel och börjar om på nytt.
Vi landar i Laras liv när hon är ute på sin allra första expedition, 19 år ung. Hon och hennes lärare, väninnna, gamla reservpappa och övrig besättning befinner sig på Stilla Havet på jakt efter det förlorade, mytiska riket Yamatai.
En fruktansvärd storm sänker skeppet och samtliga resenärer hamnar i havet.
Lara vaknar upp ensam, ilandspolad på en öde ö. En öde ö som man snabbt upptäcker inte är så öde.
En totalt skogstokig sekt har nämligen  tagit över hela holmen och dom kräver offer. Och här snackar vi inte om några nackade kaniner och en öppen eld, nej människor ska det vara! Och hör sen!
Laras väg iväg blir lång.

Det första som slår en är kontrollen. Lara är den smidigaste spelkaraktären sen Nathan Drake upptäckte öknen sist. Helt underbar att styra! Det är roligt att nya Tomb Raider på många sätt hade kunnat heta Uncharted 4 eftersom Uncharted inspirerades av just Tomb Raider en gång i tiden. Cirkeln är liksom sluten.
Och likheterna är slående. Nya Tomb Raider är det bästa Uncharted jag aldrig spelat.
Som vanligt när spelkontrollen är så här bra så blir automatiskt alla spelmoment roliga. Som striderna. I Tomb Raider är dom så roliga att jag kommer på mig själv med att medvetet dö för att kunna spela om dom. Vansinnigt bra!

Miljöerna är omväxlande och vissa sträckor är nästan mer survival horror än actionäventyr. Så tänk på det om kidsen vill spela. Det kan vara läskigt på sina ställen. Storyn är som sagt härlig matiné och det finns inget att klaga på där heller.

Så vad skiljer då denna versionen från den förra?
Först och främst körs detta i 1080 och har därmed ett helt annat flow. Grafiken är naturligtvis också bättre med en underbar ljussättning och dynamiska skuggor. Mycket mycket njutbart.

Tomb Raider Definitive Edition är ett helt igenom fantastiskt spel och en så vital nytändning att det är löjligt. Vilken comeback!

Tomb Raider Definitive Edition PS4

Story: 8
Grafik: 10
Ljud: 9
Spelbarhet: 10

MER WALKING DEAD

Idag blev det bekräftat att femte säsongen av The Walking Dead som snart börjar sändas i staterna inte blir den sista.
The Walking Dead får åtminstone även en säsong 6! Härliga nyheter så här på en höstmulen tisdag.

NASA SOVER PÅ JOBBET

Den amerikanska rymd -och forskningsorganisationen Nasa har nu avslöjat att man forskar och utvecklar hejvilt kring hypersömn. Hypersömn får det att tåras i ögonen på alla oss SciFi-nördar eftersom det förekommer i stort sett alla rymdfilmer som finns, med Alien som kanske främsta företrädare.
I Nasas fall så handlar det om resorna till Mars som beräknas ta ett halvår.

Det funkar så här; genom din näsa (tänk en sond) matas du med ett ämne som sänker din kroppstemperatur med 1 grad fahrenheit i timmen. Slutligen befinner du dig i stasis, en slags djupsömn som går att jämföra med björnar i ide. Så sover du ett halvår innan du långsamt tinas upp inför landning på den röda planeten.

Experiment på människor är redan igång, dock "endast" en vecka i taget. Häftigt va?

RECENSION BATTLE OF THE DAMNED

Det börjar bra. Faktum är att det börjar överraskande bra. Dolph får ett uppdrag av en höjdare att ge sig in i en infekterad stad och hämta ut höjdarens dotter.
Infekterad stad?
Jodå. Ett biomutagent virus har läckt ut från ett laboratorie och förvandlat hela befolkningen i en namnlös asiatisk stad till vansinniga, brutala semizombies.
Dolph ger sig iväg.

Inledningen av filmen känns lovande. Vi får vibbar av både The Walking Dead och World War Z. Lite fattigare förvisso men mer än godkänt. Effekterna är bra, ljussättningen perfekt men när du precis har släppt garden, lutat dig tillbaka i soffan och verkligen börjat tro på att detta lär vara Dolphs bästa på åratal så händer det. Allt blir en soppa.
Dolph hittar dottern och så långt är väl allt fortfarande hunky dory. Men tyvärr tillhör hon ett sällskap av överlevande miffon som både känns helt malplacerade och jobbiga.
En stund senare dyker det även upp mördarrobotar som teamar med Dolph och the miffos och här nånstans försvinner intresset ut genom mitt öppna fönster. Jag suckar.

Om bara Dolph hade hållt det hela på jorden så hade det här förmodligen verkligen blivit hans bästa på åratal! Men han låter det sjabblas bort.
Actionscenerna är underhållande, det smäller och låter, blodet flyger. Men manuset är bortom räddning.
Jag gillar Dolph. Verkligen. Så därför smärtar det mig. Bättre lycka nästa gång.

Blu Ray Betyg

5 insparkade zombieskallar av 10
Bild: 8
Ljud: 7

TWIN PEAKS KOMMER TILLBAKA 2016

Då var det bekräftat. Twin Peaks kommer tillbaka med inledningsvis en helt ny säsong 2016. Det är Showtime som nu gått ut med en pressrelease. Det ska heta Twin Peaks 25 Years Later och namnet är en anspelning på en dialograd i sista avsnittet från "gamla" serien där det sägs "I will see you again in 25 years" och 2016 är det exakt 25 år sen sista säsongen slutade...
Creepy om det hade varit en normal filmmakare men eftersom det är David Lynch det handlar om så skulle det inte förvåna oss om han har haft detta planerat hela tiden.

David Lynch och Mark Frost jobbar nu för fullt på manus och Lynch ska regissera.
Detta kan mycket väl bli det största som hänt tv-världen på, tjaaaaa, 25 år!

DREAMCAST -SAKNAD MEN VID LIV

Jag sålde mitt Nintendo 64 så snabbt jag bara kunde. En dam körde ända från Lund för att hämta det. 2500 kronor i handen och jag sprang ner till vår leksaksaffär där jag gladeligen gjorde av med dom i ett nafs. Varför?
Dreamcast hade kommit till stan!

Dreamcast var konsolen som skulle återupprätta Segas heder. Efter ett antal skogstokiga beslut i styrelserummen så hade Sega gått från att nästan knäcka Nintendo till att bli rumpsmiskade ordentligt av inte bara Nintendo utan även den nya uppstickaren Sony.
Nintendo hade några år tidigare huggit Sony i ryggen på ett mycket svekfullt sätt vilket hade fått elektronikjätten att se rött och förklara krig. Av bara farten tog dom nästan kål på Nintendo. Det hade blivit ett ordentligt krig där ett enda felbeslut kunde leda till utplåning. Det fanns inte utrymme för misstag och det skulle även visa sig att det inte fanns utrymme för tre aktörer.
Sega blev företaget som skulle bita i gräset. Men inledningsvis såg det bra ut.

Dreamcast lanserades 1999 till stående ovationer och satte det ena försäljningsrekordet efter det andra. Folk verkade vara sjukt pepp. Maskinen var nyskapande på ett sätt som nästan är ofattbart idag. Bara en sån sak som att konsolen var redo för onlinespel! VMU, minneskorten, var bärbara små under med egna skärmar som det gick att spela på. Handkontrollen, vars design Microsoft i princip snodde rakt av till Xbox några år senare. Segas egna utvecklingsstudios befann sig i nån slags kreativ eufori och släppte det ena nyskapande liret efter det andra.
Jet Set Radio, Sonic Adventure, Virtua Fighter 3 TB, Virtua Tennis, Crazy Taxi och inte minst Shen Mue, spelet som startade ett antal trender och spelmoment som vi idag tar för givet. Tredjepartstillverkarna låg inte heller på latsidan och spel som Trick Style, Power Stone, Resident Evil Code Veronica och det fantastiska Soul Calibur kompletterade laguppställningen. Det var en samling höjdarlir som kunde sätta skräck i vilken motståndare som helst.
Publiken jublade. Men sen hände nåt.

Försäljningen började mattas av. Sony började skramla med sin uppföljare till den omåttligt populära Playstation. Sega var inte längre kungar på den arena som en gång nästan plockade Nintendos skalp; marknadsföringen och reklamen.
Sony hade börjat använda Segas egna tricks emot dom och körde det ena mediatricket efter det andra. Vem minns inte "Playstation 2 är så kraftig att den kan avfyra missiler"?
När så slutligen PS2 släpptes 2000 så hade inte Sega dom ekonomiska musklerna längre. Dreamcast dog officiellt 2001 då Sega drog ut pluggen.
Men gjorde den det?

Fortfarande spelar folk på Dreamcast och så sent som förra året släpptes ett nytt spel till den. Det är en slags entusiastmaskin, ett levande minne från en tid då branschen formligen kokade av kreativitet. Det verkade inte finnas några spärrar, the sky was the limit liksom.
Och dom fantastiska spelen håller än. Soul Calibur var så långt före sin tid både speltekniskt och grafiskt att det står sig än idag. Jet Set Radio och Shen Mue likaså.
Dreamcast var den första konsolen som bevisade att det gamla resonemanget om att "en konsol är inte bättre än spelen som finns till den" inte höll längre. Det var inte längre en garanti till framgång att bara ha bra spel. Nu räknades marknadsföringen och där låg Sega sorgligt efter. Dom föll på eget grepp. En ny tid stod för dörren och där fanns ingen plats för en liten mirakelmaskin vid namn Dreamcast.
Dreamcast må vara officiellt dödförklarad men liket sprattlar i allra högsta grad.
Det bevisar den här artikeln om inte annat.

VI SAMMANFATTAR VECKAN!

Så var vi här igen. Nu går det snabbt mot jul känner jag. Denna veckan har vi utsett Arnolds 5 bästa actionepos, sagt farväl till Wonder Boy, rescenserat Metro Redux, gratulerat Naughty Dog på 30-årsdagen, dissat Weird Al, uppmärksammat både Heroes Of Might And Magic III och The Shield och mycket mycket mer! I verkliga världen har jag dragit upp en av mina båtar, gått på långvandring i skogen, lyssnat på White Stripes, petat näsan och mycket mycket mer!
Tiden flyger och vi med den!
Tack för att ni läser.

VÄRLDENS BÄSTA SNUTSERIE

Fram tills The Shield anlände så hade vi aldrig upplevt en så skitig och rå serie. Faktum är att det har inte kommit nåt liknande i efterhand heller.
The Sopranos hade haft sina ögonblick av våld och vansinne men där finns även hopp och humor.
Något sådant existerar inte i The Shield. Den lilla "humorn" som finns är när Vic Mackey drar en oneliner innan han slår in skallen på nån.

The Shield handlar om ett fiktivt distrikt i Los Angeles kallat Farmington. Här drar polisen igång ett experiment för bekämpning av gängrelaterad brottslighet. En liten grupp av snutar kallad Striketeam. Medlemmarna är handplockade av chefen för gänget, en kriminalare vid namn Vic Mackey och han har inte rent mjöl i påsen.
Under den sju säsonger långa serien får vi följa Vic, Shane, Curtis och Ronnie i deras kamp för rättvisan. Rättvisan som dom ser den.

Det står nämligen snabbt klart att Vic inte är någon vanlig snut. Han ser Striketeam som sin väg mot rikedom och en tryggad pension och han får snabbt dom andra med på noterna.
Vic beskrivs enklast som en ytterst våldsam sociopat som varken drar sig för mord, misshandel eller tortyr för att hålla sin rygg fri och tjäna pengar. Samtidigt som han är en ytterst elak knöl så har han även mänskliga sidor med en familj som han älskar och sina kollegor som han gör allt för att skydda.
Det dröjer inte länge förrän ryktena om Striketeam och deras metoder börjar florera i hela Farmington. Dom är lika avskydda som fruktade och deras överordnade börjar snart ana fan och försöker ständigt sätta dit dom. Striketeam skyddas dock av personer som sitter högre upp i näringskedjan men även dom börjar dra sig undan när spiralen börjar spinna snabbare och snabbare och plötsligt har Vic och dom övriga ett ton problem men väldigt få lösningar. Säcken börjar knytas åt och vänskaper splittras.

The Shield är en brutal käftsmäll helt utan förskönande omständigheter. Seriens styrka ligger i karaktärerna som lyfts fram på ett sällan skådat sätt. Självklart står the Striketeam i centrum men alla avsnitt innehåller även sidohistorier om dom övriga på polisstationen.
Alla är med eller mot Vic och hans metoder. Samtidigt som dom avskyr Striketeams brutalitet så kan ingen förneka deras effektivitet. En man som Vic kunde lika gärna ha befunnit sig på andra sidan lagen. Faktum är att han oftast befinner sig på andra sidan, skillnaden mellan honom och kräken han jagar är att han har en bricka som tillåter honom att döda. I övrigt är han oftast mer brutal än brottslingarna som han hotar, misshandlar och skjuter på löpande band.

Att följa The Shield är nästan psykiskt utmattande. Man blir fascinerad över hur Vic och dom övriga lyckas slinka ur den ena fällan efter den andra som sätts upp av internal affairs. Hur dom undgår magsår är en gåta. Ingen hade orkat leva under den stressen som Striketeam lever och ju längre serien rullar och ju längre ner i skiten samtliga hamnar, desto mer förstår man att det omöjligen kan sluta lyckligt. Finns det nån sorts universiell rättvisa så KAN det inte sluta lyckligt.
Striketeam har bränt så många broar och släckt så mycket hopp att endast skärselden återstår.

The Shield är inte för alla. Här finns inget hopp. Bara våld, blod och död. Vic Mackey är förmodligen den mest brutala karaktär som någonsin figurerat i en teveserie. Han är väl insatt i faktumet att det enda som skrämmer en härdad brottsling är någon som är ännu värre. Och Vic är värst av alla. En kille som hade fått Tony Soprano att springa för livet.
I en favoritscen knackar Vic och dom övriga på dörren till ett riktigt råskinn som kallar sig Doomsday. Han öppnar.
Vic: "Doomsday?"
Doomsday: "Yeah. Who the fuck are you?"
Vic: "Armageddon. And these are the hounds of hell!"
Shane: "VOFF VOFF!"
(Pang!)

The Shield är den hårdaste och skitigaste snutserien som någonsin gjorts. Och utan tvekan den bästa. Köp och låt dig förtrollas!

VI GRATULERAR NAUGHTY DOG

I år är det 30 år sen världens just nu bästa spelhus började göra sina alster.
1984 såg Naughty Dog dagens ljus, startade av två kompisar som tyckte det var roligt att göra och spela spel.
Deras första insats var ett åka-skidor-spel som snabbt föll bort i glömska.
När Playstation anlände så fick dom sitt genombrott med Crash Bandicoot och sålde miljontals spel.
Crash Team Racing är för övrigt fortfarande, tillsammans med Sonic & Sega All Stars Racing, den enda Mario Kart-utmanaren värd namnet.
Crash ledde till Jak & Daxter som ledde till Uncharted och här började folk verkligen förstå att det här gänget var något utöver det vanliga. Men det bästa återstod.

2013 anlände så det bästa spelet någonsin, The Last Of Us. En resa så vidunderlig och känslomässig att vi aldrig hade skådat nåt liknande tidigare.
Naughty Dog är bäst i världen just nu. Vi väntar med spänning på Uncharted 4 som anländer till PS4 nästa år.
Samtidigt finns det en fråga som vi alla ställer oss och oroar oss över; Hur ska dom någonsin kunna toppa The Last Of Us?
Men finns det ett spelhus förutom Nintendo som alltid kan höja ribban ytterligare ett snäpp så är det Naughty Dog. Ett stort grattis till er och tack för allt!

LYNCH HINTAR MER TWIN PEAKS

I ett twitter från igår hintar David Lynch en fortsättning på en av världens bästa teveserier, kanske den bästa, Twin Peaks!
Men David är ju känd som en busig kuf så frågan är om det är sant.
OM det är sant, vill vi ha en fortsättning eller ska vi låta det vara? Kan han någonsin nå upp till dom nivåerna igen?

FÖRSTA INTRYCKET 2

Och där var pilotavsnittet av Boardwalk Empire slut. Tankar kring det? Det verkar vansinnigt bra! Snyggt, påkostat och vilka skådisar! Det bara osar kvalité. Det ska bli ett sant nöje att få följa Nucky och kompani. Och alla tre första säsongerna på ett bräde. I dom vrålsnygga amerikanska boxarna. Helt nya och inplastade. För sketna 99 kronor inklusive frakt. Tack Tradera!

TVÅ BETYG FÖR ALIEN ISOLATION

8.3 på IGN och 9 på Gamereactor. Jag tror att vi äntligen har fått Alien-spelet vi alltid har drömt om.
Vill haaaaa!!!!!

GAMLA PÄRLOR: HEROES OF MIGHT AND MAGIC III

12000 timmar. 12000 timmar. Om man har spelat ett spel i minst 12000 timmar så är det antingen en djup mental störning eller ett fruktansvärt bra spel. Eller en blandning av båda.

Jag vet inte om jag har spelat Heroes 3 i 12000 timmar. Förmodligen är det mer. Runt 15000 skulle jag tro. 15000 delat med 24 är 625. 625 delat med 365 är 1.7. Alltså har Heroes 3 stulit 1.7 år av mitt liv. Men varför?

Heroes Of Might And Magic III släpptes 1999 och man kan väl säga att det var kärlek vid första mustrycket. Föregångaren var ett fantastiskt spel på dom flesta sätt men uppföljaren överglänser det på alla plan.
För er som inte vet så är Heroes-spelen realtidsstrategi i en fantasyvärld. Man väljer ett av flera armysets och sen är det krig mot dom övriga! Kartan är helt svart från början men blir mer överskådlig ju mer man utforskar. För att vinna ska man oftast ta över städer och för det mesta är det över när någon helt dominerar kartan.
Men scenarion kan även innebära att man ska besegra en viss person eller hitta en viss artifakt.
Varje armyset har sina speciella trupper och alla fantasyklichéer du kan tänka dig finns med. Drakar, Titaner, Skelett, Alver, Dvärgar osv. Grafiken är en våt fantasydröm. Spelen är helt enkelt som en rövslickande orgasm för alla som någon gång förlorat sig i en fantasybok.

Men den egentliga anledningen till att Heroes 3 fångar dig och aldrig släpper taget stavas S-P-E-L-B-A-L-A-N-S. Den är i det närmaste perfekt. Dom olika trupperna balanserar varandra så löjligt snyggt att det är nästan äckligt. Möjligen är det alltid en fördel att ha mycket magi men en skicklig spelare reder sig ändå.
Heroes 3 är helt enkelt en spelmässig njutning på samma sätt som Tetris är det.
Perfekt upplägg och perfekt balans.

För att återgå till dom där tusentals timmarna så kan jag säga att jag var arbetslös hela 2002 och en bit in på 2003 och det var perioder där då jag enbart åt, sov och spelade Heroes 3. Jag blev nästan förbannad om någon ringde och störde mig i mina fältslag.
Jag blev besatt.
Inget spel har fångat mig på samma sätt som Heroes 3, varken före eller efter. Och fortfarande spelar jag det ungefär 7 timmar i veckan sådär. Det går inte att sluta. Helt omöjligt.

Efter Heroes 3 har det kommit en fyra, femma och sexa men skit i dom. Serien peakade med trean och sköt sig självt i foten. Trean blev nämligen så perfekt att dom aldrig kommer att kunna överträffa det. Att spela Heroes 3 är att se perfektion i rörelse och det är ett av mycket få spel som jag fortfarande kommer att spela på ålderdomshemmet.
Om jag får bli så gammal alltså.

MER OM RESIDENT EVIL REMAKE REMAKEN

Nu har det släppts en video som visar dom grafiska skillnaderna på Res Evil till PS4 och den första remaken som kom till Gamecube. Låt mig säga som så här; Latmasken verkar krypa rejält på Capcoms ryggar.
Förutom att remaken på remaken har HD-upplösning så ser man knappt nån skillnad. Gamecube var verkligen före sin tid. Om inte detta ändras så är det riktigt jävla illa. I ren protest så ska det inte införskaffas förrän det hittas i en reaback alt. på loppis för 50 spänn.
Skärpning Capcom! Skärpning utav bara hällevik!

FÖRSTA INTRYCKET

Och där var pilotavsnittet på Firefly slut. Tankar kring det? Verkar splittrat. Som en cowboywestern i rymden med Han Solos stökiga lillebrolla som pilot. Men inte dåligt. Nej, för tusan! Det här kan nog bli nåt när det hittar sin egen ton.
Lite rymdopera har ingen dött av. Vi återkommer om Firefly. Lita på det.

METRO REDUX RECENSION

Så var det dags för ett återbesök i Moskvas tunnelbanesystem efter katastrofen. Nu ännu snyggare.

Metro 2033 och uppföljaren Metro Last Light har kommit till PS4 och Xbox One på en enda skiva med en hel del nya finesser. Grafiken har fått sig ett rejält lyft men det märks allra mest på Metro 2033 då uppföljaren fortfarande är riktigt snygg. Vi som lirar PS4 kan dessutom avnjuta det hela i 1080 p medan Xboxarna får nöja sig med 900. Inget man direkt lägger märke till om man inte är videofil.

Metro-spelen bygger på den ryske författaren Dmitrij Gluchovskij's böcker med samma namn. Några år in i framtiden så släpper vi slutligen löst det där kärnvapenkriget som gör slut på det mesta av mänskligheten. Dom som överlever gömmer sig under marken i tunnelbanesystem och liknande då livet på marknivå är omöjligt på grund av strålningen, den giftiga luften och dom många muterade monstren.

I Moskvas metro byggs en ny värld fram. Nya riken och stater skapas som strider mot varandra. Naturligtvis har vi inte lärt oss ett dugg av det förödande kärnvapenkriget utan fortsätter i samma gamla mordiska anda.
Där finns The Reich, ett slags nazistiskt fjärde rike. Där finns The Reds, sovjetkommunister med samma fina syn på frihet som nazisterna, som dom ständigt krigar med. Där finns Sparta, idealister som slåss för hela metron. Där finns ett antal helt oberoende städer som lyckats behålla sin frihet på grund av att alla behöver dom.
Och där finns du.
I rollen som den unge krigaren Artyom äntrar vi scenen.

En ny fiende har dykt upp som till synes hotar hela metron. Det är en slags underliga varelser som ingen egentligen känner till något om men som alla kallar The Dark Ones. Dom verkar ha försatt hela postapokalyptiska Moskva i panik, människor såväl som monster, och måste därför utrotas. Helst igår.
Uppdraget om att varna resten av metron och att skaffa hjälp faller på dig.
Så bär det iväg.

I Metro-spelen färdas man mest under jord, i tunnlarna, men även uppe på markytan. Här krävs det gasmask så man inte dör av luften. Filtrena till masken varar i några minuter styck så det gäller att hålla koll och byta med jämna mellanrum. Ett moment som bidrar till känslan av utsatthet och mörker. Lägg sedan till att ytvärlden är fullkomligt nerlusad av mutanter och annat otyg så förstår du att man gärna undviker det så mycket som möjligt.

Man kan säga att man hela tiden spelar Metro-spelen med två olika stilar; röj och smyg. Metro-spelen belönar verkligen en lågmäld, smygande approach.
Det är riktigt spännande att ta sig fram genom ett rum och undvika fällor och stänga av lampor. Oftast är det dessutom den allra bästa taktiken, att plocka fienderna i det dolda, en efter en. Dels behåller man känslan av kontroll och dels är inte fienderna sena att ta till bössorna om du upptäcks. Då ligger du snart i en blodig hög på golvet.
Men hur mycket du än smyger och är smidig så kommer du förr eller senare att hamna i brutala adrenalinstinna eldstrider. Det bara är så.
Fiendernas AI kan skifta lite emellanåt.  Oftast är den klockren men ibland beter den sig irrationellt och skurkarna blir lätta byten.
Vapnen i Metro-spelen är ett sant nöje att upptäcka och använda då mycket möda har lagts ner på att få dom att verkligen kännas hemmagjorda. Kända vapen som eldkastare och revolvrar blandas med diverse hemmapatent. Riktigt läckert.

Överlag är designen och stämningen på topp. Små detaljer förhöjer hela tiden upplevelsen. Man märker att utvecklingsteamet brinner för sin sak och dom lyckas med bedriften att få metron att vara både mysig och fientlig på en och samma gång. Klockrent!

Metros universum är suggestivt och indragande, mysigt och skräckinjagande. Framförallt är det snyggt och läckert.
Metro Redux består av två riktigt bra smygande actionspel och har du inte spelat dom innan så rekommenderas denna remake riktigt ordentligt.
Storyn är bra, fienderna läskiga men framförallt märks det att spelet har en stark vision om vår apokalyps.
Sällan har den varit så vacker och rolig.

METRO REDUX PS4

Story: 8
Grafik: 8
Ljud: 7
Spelbarhet: 9

EN SORGENS DAG

Detta är en sorgens och smärtans dag. En hemsk dag för alla oss gamla Sega-fans. Westone, som skapade Wonder Boy, har anmält konkurs. Varför, åh alla tevespelsgudar? Varför?
Wonder Boy In Monsterland och Wonder Boy In Monsterworld är fortfarande två av dom mest stämningsfulla och bästa äventyrsspelen jag någonsin spelat. Det var från Monsterworld som en viss Shigeru Miyamoto snodde idén med en ocarina vilket säger en del om dess storhet. Jag hoppades på fullt allvar ända in i det sista att serien skulle återupplivas på PS4, Xbox One och Wii U.
Nu blir det kanske aldrig så.
Men Wonder Boy går i graven med yxan i topp! Tack Westone och Wonder Boy för alla underbara minnen!

På grund av detta sorgebesked så planeras nu en längre artikel här på ManBaraTrycker som ska uppmärksamma Wonder Boy. Håll utkik.

EN KULTURELL PLÅGA

Det finns en kulturyttring jag bara inte klarar av. Parodi. Eller parodi kan vara kul. Vad jag menar är den sortens parodi där man tar ett redan existerande verk och "gör det roligt".
Man har helt enkelt inte kreativ kraft nog att göra nåt eget utan väljer den snabba och lätta vägen.
Jag tänker på exempelvis Scary Movie och dess 26 systerfilmer, Black Ingvars, Flintsten och Stanleys osv.
Men en artist utmärker sig framför alla andra i denna ädla genre där det gäller att vara så värdelös som möjligt.
Weird Al Yankovic.
Så brutalt dålig och ickerolig att det är nästan häpnadsväckande. Al's framgångsrecept är enkelt;
1. Välj en populär låt.
2. Byt ut texten mot nåt festligt.
3. Klart!

Det borde finnas nån laga paragraf mot Weird Al och hans gelikar. Det är inte roligt. Faktum är att det är så förbannat dåligt att det är obeskrivligt. Faktum är att jag hellre genomlider en hel förmiddag tittandes på Kunskapskanalen med nån föreläsning i botanik än att höra en hel låt av herr Yankovic.
Jag tror på fullt allvar att Weird Al är lika skadligt för själen som heroin, nazism och kommunism. Svär du dig trogen Al och hans värdelösa "konst" så har du väckt ett mörker inom dig.
Ett mörker som så småningom slukar din själ.

TETRIS BLIR ÄNTLIGEN FILM

Wall Street Journal låter oss idag få veta att Tetris äntligen ska bli film! Det ska visst bli nån slags actionhistoria och vi här på ManBaraTrycker kan knappt bärga oss. Samtidigt kan vi som vanligt konstatera att det fortfarande inte finns tillstymmelse till utsikt av någon Bioshockfilmatisering. Varför skulle dom liksom? Den hade ju blivit bra.

FINKULTURELL EXPLOSION

Man kommer hem.
Man öppnar brevlådan.
Man möts av detta.
En finkulturell explosion.
Manu Chau känner jag sen innan men Firefly och Serenity är nya bekantskaper. Efter en 70 kommentarer lång diskussion på Facebook om vilken serie jag skulle hänge mig åt i väntan på säsong 5 av The Walking Dead så stod Firefly som en av dom överlägsna vinnarna. Mina vänner garanterar dess underhållsvärde.
Fan ta dom om det inte stämmer!