GAMLA PÄRLOR: HEROES OF MIGHT AND MAGIC III

12000 timmar. 12000 timmar. Om man har spelat ett spel i minst 12000 timmar så är det antingen en djup mental störning eller ett fruktansvärt bra spel. Eller en blandning av båda.

Jag vet inte om jag har spelat Heroes 3 i 12000 timmar. Förmodligen är det mer. Runt 15000 skulle jag tro. 15000 delat med 24 är 625. 625 delat med 365 är 1.7. Alltså har Heroes 3 stulit 1.7 år av mitt liv. Men varför?

Heroes Of Might And Magic III släpptes 1999 och man kan väl säga att det var kärlek vid första mustrycket. Föregångaren var ett fantastiskt spel på dom flesta sätt men uppföljaren överglänser det på alla plan.
För er som inte vet så är Heroes-spelen realtidsstrategi i en fantasyvärld. Man väljer ett av flera armysets och sen är det krig mot dom övriga! Kartan är helt svart från början men blir mer överskådlig ju mer man utforskar. För att vinna ska man oftast ta över städer och för det mesta är det över när någon helt dominerar kartan.
Men scenarion kan även innebära att man ska besegra en viss person eller hitta en viss artifakt.
Varje armyset har sina speciella trupper och alla fantasyklichéer du kan tänka dig finns med. Drakar, Titaner, Skelett, Alver, Dvärgar osv. Grafiken är en våt fantasydröm. Spelen är helt enkelt som en rövslickande orgasm för alla som någon gång förlorat sig i en fantasybok.

Men den egentliga anledningen till att Heroes 3 fångar dig och aldrig släpper taget stavas S-P-E-L-B-A-L-A-N-S. Den är i det närmaste perfekt. Dom olika trupperna balanserar varandra så löjligt snyggt att det är nästan äckligt. Möjligen är det alltid en fördel att ha mycket magi men en skicklig spelare reder sig ändå.
Heroes 3 är helt enkelt en spelmässig njutning på samma sätt som Tetris är det.
Perfekt upplägg och perfekt balans.

För att återgå till dom där tusentals timmarna så kan jag säga att jag var arbetslös hela 2002 och en bit in på 2003 och det var perioder där då jag enbart åt, sov och spelade Heroes 3. Jag blev nästan förbannad om någon ringde och störde mig i mina fältslag.
Jag blev besatt.
Inget spel har fångat mig på samma sätt som Heroes 3, varken före eller efter. Och fortfarande spelar jag det ungefär 7 timmar i veckan sådär. Det går inte att sluta. Helt omöjligt.

Efter Heroes 3 har det kommit en fyra, femma och sexa men skit i dom. Serien peakade med trean och sköt sig självt i foten. Trean blev nämligen så perfekt att dom aldrig kommer att kunna överträffa det. Att spela Heroes 3 är att se perfektion i rörelse och det är ett av mycket få spel som jag fortfarande kommer att spela på ålderdomshemmet.
Om jag får bli så gammal alltså.