BRA SOUNDTRACK TILL SPEL

Vad är ett bra soundtrack till ett spel? Svaren på den frågan är nog lika många som det finns spelare. Alltså individuellt tycke och smak avgör och det hela är omöjligt att bedöma egentligen.
Men hur kul är det?
Här ska jag alltså redogöra för vad jag anser vara ett utomordentligt spelsoundtrack. Sen får ni tycka vad fan ni vill.

Två ord: Känsla och Stämning. Där har ni det. Jag är inget fan av stora orkestersoundtrack som i exempelvis Final Fantasy-serien utan föredrar stämningsfull och kall minimalism.
Som soundtracken till Mass Effect-spelen eller den ensamma slingan i Zelda.
Avskalat, minimalistiskt men säger ändå mer än 1000 fotografier. Samma sak med The Last Of Us.
Hur lätt och naturligt hade det inte varit för Naughty Dog att vräka på med intensiv symfonimusik under striderna och kritiska scener? Men inte då.
Istället är vår resa tonsatt av en ensam gitarr som gör läten ibland. Så sabla stämningsfullt.

En annan personlig favorit, både i egenskap av spel och för sitt soundtrack, är vårt helsvenska Mirror's Edge.
Visst, jag älskar elektronisk musik och det gör mig kanske lite partisk och fartblind men det hindrar inte faktumet att jag faktiskt sätter igång soundtracket till Faith och hennes äventyr ibland och lyssnar på det. På riktigt!
Så jävla bra är det.

Musik kan verkligen lyfta ett spel, precis som en film, till helt nya nivåer.
Vad vore GTA och alla dess kopior utan radiostationerna? När man röjer i Vice City och Los Santos till tonerna av Toto och NWA? Det ska jag tala om för er.
Jävligt mycket fattigare.
Vad vore livet utan musik? Just det.

GAMLA PÄRLOR: ROADHOUSE!

Det finns hårda killar som som Machete, Chuck Norris och Bruce Lee. Sen finns det dom som inte bara är hårda, faktum är att dom verkar vara gjorda av diamant.
Här utmärker sig två stycken lite extra.
Soldaten Rambo och utkastaren Dalton.
Bägge syr sina sår utan tillstymmelse till gnäll eller bedövning.
Bägge slåss som galningar. Rambo är den största killern av dom båda med mängder av lik på sitt samvete men frågan är om inte Dalton är grymmare.
Han tar livet av sina motståndare genom att slita struphuvudet ur halsen på dom.
Jag tar det igen.
Han sliter struphuvudet ur halsen på sina motståndare.
Dalton är one stonecold badass muthafucka!

Roadhouse anlände skrikande och sparkande till världen i nådens år 1989.
Patrick Swayze var redan en gigantisk stjärna efter sin insats i Dirty Dancing ett par år tidigare men hans största tid låg fortfarande framför honom i form av Ghost och Point Break som skulle komma att förgylla 90-talets två första år.
Om detta visste han naturligtvis ingenting än. Sett i det ljuset, hans stjärnstatus, så är det än mer obegripligt att han valde att göra just Roadhouse.
Kanske var han trött på att vara klassisk hjälte och ville visa att han även kunde spela lite hårdare typer. Kanske var hans agent dum i huvudet.
Den rätta anledningen får vi nog aldrig reda på. Vi kan bara konstatera att det var minst sagt modigt gjort av Swayze att ge sig på en film av Roadhouse kaliber.

Swayze spelar Dalton, USAs bästa utkastare. En så kallad "cooler" som kan få den mest stökiga och våldsamma nöjeslokal att bli ett under av lugn och frid. Detta åstadkommer han genom att läsa österländsk filosofi, vara snäppet smartare än alla andra och inte minst genom att slå in skallen på folk.
Något han är mycket bra på.
Dalton reser runt i USA och hjälper till där det behövs och där det betalas bäst.
En hora specialiserad på våld och blod.

En kväll får Dalton ett samtal från en desperat nattklubbsägare i Missouri. Han vill rusta upp sitt ställe, Double Deuce, till ett förstklassigt hak men traktens lokala slagskämpar sätter käppar i hjulet.
Dalton hoppar i sin flashiga merca och ger sig av söderut.
Väl på plats förstår Dalton ganska snart att det rör sig betydligt mer än några lokala puckon som ställer till med bråk.
Tvärtom tycks den lokala småpåven Brad Wesley styra och ställa med maffialiknande metoder. Och ingen vågar gå emot honom utom, trumvirvel, Dalton!
Nu har han fått sitt livs fajt på halsen.

Roadhouse blev hånad och bespottad när den kom. Faktum är att folk skrattade i biosalongerna åt Daltons extremt macho attityd.
När han får sitt nämnda sår sytt utan bedövning och doktorn frågar hur han står ut så säger han bara "pain don't hurt." Folk gapskrattade och det var ju liksom inte meningen. Stackars Dalton.
Det var först efter att filmen hade kommit ut på hemmaformat som den verkligen började sprida sig, skaffa kultpublik, och bli populär.

Och faktum är att Roadhouse är helt underbart underhållande! Ett guilty pleasure utan dess like. Den har liksom allt. Slagsmål, schysst musik, snygga brudar, mer slagsmål, stenhårda repliker och ännu mer slagsmål.
Och ett utslitet struphuvud.
I en av 80-talets mest omtalade och blodiga scener får en av skurkarna lära sig vad riktigt halsont är. Och där hjälper det fanimig inte att gurgla med Vademecum.
Dalton är en stenhård typ som verkligen förtjänar att sitta där uppe i 80-talshimlen för just stenhårda typer från 80-talet.
Och Roadhouse är en viktig kulturpärla som ej får glömmas bort. Om du inte har sett ännu så upptäck bums!
En underbar film.

Betyg:
8 sandsäckar av 10!

UNGDOMSSPECIAL!

Det är lätt hänt att en sådan här blogg spårar ur i rena nostalgiträsket. Nostalgi är roligt. Nostalgi är härligt. Men jag vill inte bli som Mojo, tidningen som lever på att ge ut en Beatlesspecial om året.
Så därför fokuserar vi idag på framtiden, våra ungdomar. Jag har satt mig ner och intervjuat två av dom. Vi kan kalla dom Isac och Anton men i verkligheten heter dom precis det.
Isac är 11 år.
Anton är 6 år.
Svaren, skulle det visa sig, är förmodligen exakt samma som jag själv skulle ha gett för 30 år sen, även om spelen naturligtvis är annorlunda. Snyggare.
Så vi kan ju säga att Spelen Förändras Men Barnen Består.

Vilket var det första spelet som ni kommer ihåg att ni spelade?
Isac: Cosmic Family till Wii. Ett lek -och lärspel.
Anton: Lego Star Wars till PS3.

Vad heter era favoritspel?
Isac: Assassins Creed Black Flag.
Anton: Sonic & Sega All Stars Racing.

Vilken typ av spel föredrar ni?
Isac: Rollspel, FPS.
Anton: Skjutarspel, för att jag gillar andra världskriget och Lego-spel för det är olika banor som man inte kört förut.

Hur skulle era drömspel se ut?
Isac: Onlinespel, MMO, i en postapokalyptisk värld som ser ut precis som vår egen. Fast efter katastrofen då såklart. Jätterealistisk survival.
Anton: Äventyr med drakar och sånt. Lite som Sly.

Vilka är era favoritkaraktärer från spel?
Isac: Mungo från Fable 2.
Anton: Tennesse Kid Cooper från Sly: Thieves In Time.

Ja, där har vi det svart på vitt. Inga konstigheter. Så länge inte ungdomarna spelar allför våldsamma kannibalspel, ser på actionfilmer eller lyssnar på hedonistisk rockmusik så kan både du och jag se fram mot en trygg ålderdom, fri från knark och överfall.
Och därmed sätter vi punkt på denna mycket vetenskapliga doktorsavhandling.

ATT BLI BERÖRD

VARNING!!!!!! INNEHÅLLER SPOILERS!!!! SOM FAN!!!

Äsch. Jag hade väl aldrig blivit riktigt berörd av ett spel. Lite kanske. Scenen när Link lämnar sin hemby och sin bästa vän i Ocarina Of Time, när han springer över bron utan att se sig om, var väl det närmaste. Men berörd som av en film eller bok? Inte direkt va?
Så köpte jag The Last Of Us.

Vet inte var jag ska börja egentligen. Joel mister sin dotter redan under introt. På ett hemskt sätt. Ihjälskjuten. Som förälder är detta ett scenario som knappt går att förklara. Att mista sitt barn. Redan efter en kvart har Naughty Dog dig i ett järngrepp. Ett järngrepp som aldrig släpper. Jag vill inte verka överlägsen eller stor i korken men jag tror på fullt allvar att The Last Of Us berör dig ännu mer om du är just förälder.
Den där skräcken är nåt som alla föräldrar dras med. Att mista ett barn. Att inte finnas där. Just då. Som spelare känner man maktlösheten. Hemskt.

Så tvingas Joel, efter 20 år, eskortera Ellie till vad som verkar vara mänsklighetens frälsning.
Förlåt mig läsare. Jag glömde bakgrundshistorien. Mänskligheten drabbades av en svampinfektion 2013. Den hade hittills bara drabbat insekter men plötsligt var människor också intressanta. Den satte sig på hjärnan och förvandlade dig till vad som närmast kan beskrivas som en ytterst aggressiv zombie. Vi dog ut.
Dom få som överlevde placerades i karantänzoner. Militärdiktaturer.
Naturligtvis valde vissa att förbli fria. Att bo utanför trots riskerna. Att bilda nya samhällen. Som The Fireflies, den största gruppen av Nya Medborgare.
Som spelare förflyttas vi 20 år framåt i tiden. Efter hela katastrofen.
Mitt i skiten.

Joel och hans partner Tess är smugglare. Dom tvingas, mer eller mindre, att ta hand om och eskortera Ellie. Den enda människan som blivit biten utan att förvandlas. I hennes blod forsar förmodligen botemedlet. Resan börjar.
Och vilken resa.

Joel är, inledningvis, ytterst tveksam. Han är fortfarande en bitter, känslokall man. Ellie är en jobbig fjortis.
Men hon växer. Under skinnet på Joel och under skinnet på dig som spelare.
Vi vandrar tillsammans genom ett ödelagt USA, en vacker värld i spillror.
Jag läste nånstans att om alla människor hade flyttat från Stockholm på nån månad och aldrig återvänt så hade naturen tagit över och begravt staden till oigenkännlighet på 200 år. Naughty Dog har gjort läxan.
Överallt finns påminnelser från en värld som du och jag känner till men som inte längre existerar. Bilvrak, hus, lägenheter och växtlighet i en salig, igenkännande blandning. Det skulle kunna vara så!
Allt är så bekant men ändå så främmande.
Och resan fortsätter.

När vi så slutligen närmar oss just slutet så har vi kapitulerat. Joel är inget utan Ellie och Ellie är inget utan Joel.
Bandet är knutet.
Och man känner kärleken, tomheten som skulle uppstå utan henne. Hon som först ersatte och sedan blev dottern som rycktes bort så smärtsamt och brutalt.
Man förstår och hyllar Joel för lögnen han drar i slutet.
Varför?
Han drar den av kärlek.

BIOSHOCK TILL IPHONE

Om nu någon är dum nog till att vilja spela ett majestätiskt och episkt spel som Bioshock på en skärm som är mindre än 40 tum så finns nu detta underbara spel till Iphone och Ipad för 109 kronor.
Egentligen borde jag inte tipsa er om det här, det är ju närmast ett helgerån.
Bioshock på en fesig fucking mobiltelefon eller fnattebräda? Gode gud.
Om ni köper det så snälla låt mig få sväva i ovisshet. Annars blöder min själ.

ODE TILL DEAN MARTIN

I dagens allvarliga, lättkränkta, tråkiga och våldsamma värld saknar vi en Dean Martin. En skön typ som röker, dricker, jagar damer och fäller oneliners som om det inte fanns någon morgondag.
En riktig karl.
Dean tog världen med storm både som sångare, skådis och komiker. En multitalang utan dess like. Och alltid med stil utan att vara en sprätt. Inte för inte fick han öknamnet The King Of Cool.
Inte ens The Beatles rådde på honom.

"You're not drunk if you can lie on the floor without holding on."

Dean och hans polare i the Rat Pack levde som dom lärde och historierna om deras bedrifter är otaliga.
En personlig favorit är när en känd skådespelerska blev vittne till hur han, Frank Sinatra och Sammy Davis Jr bokstavligen kröp in på ett stort hotell i Las Vegas tidigt en morgon.
Ack, om man ändå hade fått vara med! Förmodligen hade man inte orkat med deras tempo. Inte ens när man var arton.

"I feel sorry for people who don't drink. They wake up in the morning and that's the best they're going to feel all day."

Deans musik är en personlig favorit hos mig. Jag gillar swing till att börja med och Frank får ursäkta men Dean är kungen.
Hans låtar riktigt osar av den där ständiga glimten i ögat och ciggen i mungipan. För er som inte upptäckt så är en Greatest Hits att rekommendera.
Det finns ungefär 568 stycken av skiftande kvalitet så välj en från ett stort bolag.

"Motivation is a lotta crap!"

Var finns vår Dean idag? Ingenstans. Det är den ena tråkige pellejönsen efter den andra. Antingen är dom så politiskt korrekta så man spyr eller så är dom rena motsatsen, jobbiga ärkesvin.
Ingen är busig med stil.
Så nästa gång ni slår upp en Gin o Tonic så skänk Dean en tanke och hoppas på att ett nytt Jesusbarn är på väg.
Det är fanimig på tiden.

ÄVEN WII U FÅR SKRÄCK

Det är inte bara PS4 och Xbox One som får en ryslig höst. Nästa månad släpps den nya delen i Project Zero-serien i Japan. Exklusivt till Wii U.
I skrivandets stund vet jag inte om det även kommer till oss västerlänningar men vi håller väl tummarna?
Även ägare av Wii U förtjänar förstörd nattsömn och att döma av bilderna så blir detta ett skräckspel av rang.

TOPP 3: VIDRIGA SKRÄCKSPEL

Jag är en svårskrämd person. Det enda som kan få mig bragd ur fattningen är sprutor, blodprov och om det händer min familj eller vänner nåt.
Höga höjder? Jag bara skrattar!
Trånga utrymmen? Fuck it!
Blod? Hahaha!
Taxar? Jag är inte rädder för nån liten tax!
Skräckfilmer? Gäsp. Förutsägbar dynga.
Skräckspel? Hmmm...ibland...host host.
Överlag inte alls. Men det finns några undantag och här kommer dom.

3. Friday The 13th. Commodore 64.

Vi var inte gamla. Småfisar faktiskt. 6-7 år kanske? Vi hörde talas om ett fasansfullt spel som kanske skulle kunna skrämma oss till dårhuset. Och som alla andra  normala 6-7 åringar genom historien så kunde vi inte få tag på det snabbt nog.
Slutligen var det Agne som hade det nykopierat på en kassett och jag och Andreas var där för att testa.
Å du milde tid! Man smög omkring i nån slags stad och med jämna mellanrum så dök det upp en bild på skärmen föreställandes en tonåring med en kniv i skallen. Det var signalen. Nu kom Jason!
Oj, vad vi skrek! Vi trodde fullt ut på att några timmar med detta skulle leda oss rakt in på närmaste hospital.
När jag cyklade hem den kvällen trampade jag som jag aldrig gjort förr.

2. Alien vs Predator. PC.

"Ja, hjälp vad läskigt" sa jag till min kompis Johan.
"Man kissar ju ner sig. Jävla mes."
Jag satt bredvid och tittade på när Johan spelade AvP. Han hade förklarat för mig att det var "superläskigt" och att man "fan blev rädd på riktigt alltså".
Jag var inte imponerad.
Förmodligen tröttnade han på mina dryga kommentarer och slängde på mig hörlurarna, släckte lyset och gick ut från rummet.
Fy faaaan! När den där bärbara grejen började pipa och en alien dök upp från ingenstans! Det var väldigt nära att det blev brunt i brallerna vill jag lova!

1. Condemned 2. Playstation 3.

Jag fick Condemned 2 av en ren händelse. Det ingick när jag ropade in Enslaved på Tradera. Med ett fnys slängde jag in det i min PS3 och drog igång. Nån timme senare fnös jag inte.
Jag var rädd på riktigt.
Fy fan vad detta spel är läskigt!
Det är själva stämningen i alltihop. Mörkt och överjävligt. Läskiga, besatta typer som smyger omkring i mörkret och bara väntar på att överfalla dig. Det djävulska soundtracket. Gnisslande industriljud som formligen går dig på nerverna.
Och när man inte tror att det kan bli värre så dyker äckliga små vidriga dockor upp och förpestar hela din tillvaro.
Fy farao!
Jag fick hem det sommaren 2010. Jag har fortfarande inte kört igenom det.

WOLFENSTEIN TVÅ MÅNADER SENARE

Jag har alltid gillat Wolfenstein. Wolfenstein 3D missade jag för då spelade vi på Amiga så min första tripp in i FPS-land var Doom. Men det är en helt annan historia som kommer senare.
När Return To Castle Wolfenstein landade 2002 så var jag dock beredd med en PC. Och jävlar vad jag lirade. Avigt och rätt.
Ett riktigt bra spel som jag fortfarande återvänder till ibland.
2009 kom så uppföljaren, enbart kallat Wolfenstein. Det fick skäll av i princip alla kritiker i hela världen. Utom jag.
Tvärtom tycker jag att det är ännu bättre än 2002:s upplaga och fullt med klassiska scener.
Bondgården med den underjordiska basen.
Luftskeppet.
SS-högkvarteret.
Eisenstadt.
Jag gillade verkligen det och har kört igenom det fyra gånger.
Så när jag fick reda på att nästa spel i serien skulle utvecklas av Machine Games, en ny studio med avhoppare från Starbreeze, så blev jag riktigt glad.
Vi snackar om killarna som var med och utvecklade Escape From Butcher Bay och The Darkness. Riktigt bra spel.

Varje trailer (satans snygga trailers) gjorde mig bara mer och mer pepp. Gameplayet likaså och när jag så äntligen gick ifrån Gamestop med en special edition skramlande i påsen så tog jag små hoppsasteg av glädje.
Här skulle det liras!

Wolfenstein The New Order är årets hittills bästa spel för mig. Machine Games har lyft varje beståndsdel så mycket högre än vad jag hoppades på.
Grafiken är underbar och det märks att studion har gjort efterforskningar om hur världen faktiskt skulle sett ut om nazisterna hade vunnit. Designen är helt igenom fantastisk.
Spelet är fullt av sånt som jag uppskattar.
Varierade miljöer, färgstarka karaktärer och lömska fiender. Deathshead är verkligen diabolisk.
The New Order lyckades faktiskt uppfylla mina högt ställda förväntningar. Det är så sällan det händer.
Två månader efter första genomspelningen så brinner lågan ännu stark och jag ser fram mot uppföljaren med tillförsikt.
Ett stort grattis till Machine Games som verkligen har gjort sig ett namn med denna titel!

GAMLA PÄRLOR: LABYRINTH!

Vi satt hemma hos kompisen Martin och tittade i biobladet. Året var 1986. Det var Martin, Björn och jag.
Inget fångade vårt intresse förrän vi fick syn på en fantasifull bild med ordet Labyrinth under. DEN verkade ju häftig!
Remember kids, detta var långt före internet och möjligheten att kasta sig över datorn för att kolla recensioner, betyg och dylikt.
I bästa fall hade man tur och en kompis kompis storebrorsa hade sett filmen och tyckte den var cool.
Men oftast inte.

Ett problem hägrade när vi läste vidare. 15-årsgräns. Vi var långt ifrån 15 men bestämde oss för att ta en chans.
Det lönade sig. Kanske var det lite folk och bion ville iallafall tjäna NÅGRA kronor. Vilket skälet än var så blev vi insläppta och bänkade oss med popcornen och läsken.

Labyrinth är en fantasyfilm med musikaliska inslag. Detta beror mycket på David Bowie som spelar trollkungen med en märklig 80-tals glamrockfrisyr.
Det konstiga är att jag är extremt allergisk mot musikaler. Jag byter kanal om dom börjar sjunga i Simpsons eller Family Guy. Ändå är Labyrinth en av mina favoritfilmer. Kanske för att musikalnumren är väldigt få och väldigt snabbt överstökade.

En ung Jennifer Connelly, som aldrig varit vackrare, spelar Sarah. Sarah är en tjej i 17-årsåldern som är besatt av sagor och fantasivärldar. En kväll tvingas hon vara barnvakt åt sin lillebror och i ren förtvivlan, mest för dramat, uttalar hon en förbannelse som hon läst i en saga över brorsan. En förbannelse som innebär att hon ber trollen komma och föra bort hennes bror så hon slipper honom.
I sin sagovärld hör The Goblin King, alltså David Bowie, hennes vädjan och beslutar sig för att ställa upp. När Sarah inser vad hon gjort så ångrar hon sig och ber Goblin King att ge tillbaks hennes bror.
The Goblin King är betagen av hennes skönhet och ger henne en chans.
Om hon färdas till hans värld och tar sig igenom labyrinten som leder fram till hans slott innan midnatt så ska han släppa brorsan.

Labyrinth är en fantastisk fantasyfilm som till skillnad från många andra 80-talsrullar har stått emot tidens tand mycket väl. Detta beror naturligtvis mycket på att fantasy är tidlöst men även på att effekterna håller än idag. Den för 80-talet så klassiska svarta utklippta ramen runt objekt som framstår så bra mot bakgrunden förekommer väldigt sällan.
Dessutom är en av nyckelpersonerna bakom filmen den sorgligt insomnade Jim Henson, även känd som mannen bakom mupparna. Han har skapat filmens olika varelser och mycket av miljöerna och det märks. Allt är av genomgående mycket hög kvalitet.
Labyrinth blev när den kom något av en flopp, märkligt nog, men har genom åren skaffat sig kultstatus och en stor publik som älskar den. Det förtjänar den verkligen och är tillsammans med Willow och Legend -Mörkrets Härskare 80-talets absolut bästa fantasyfilm.
Tillbaks till 1986.

Vi kunde inte tro våra ögon där vi satt i den mörka biosalongen. Hur kunde vi ha sån tur? Vi valde en film på vinst och förlust och fick DET HÄR? Och Sarah! Hon var så jävla söt.
Och trollkungen? Shit, vilken lurig typ! Och den varelsen var ju häftigare än den nej för det var den andre nej inte alls för det var den.....
Föga anade jag den kvällen då jag, 9 år gammal, kom ut ur bion vildsint diskuterande med mina två polare att jag skulle sitta och skriva om Labyrinth i nådens år 2014.
Men så jävla bra är den.

Labyrinth Betyg
9 dansande huvudlösa av 10

DEAD RISING BLIR FILM

Zombieköttarspelen Dead Rising blir film. En ganska okänd b-filmsregissör sitter i just regissörstolen och filmen ska inte ens gå upp på bio utan kommer direkt på dvd och blu ray.
Återigen upplagt för ännu en succéfilmatisering av ett spel alltså. Och ingen Bioshockfilm i sikte.
Skräpet släpps nästa år.

METRO REDUX NÄSTA VECKA

Jag vet att många av er, inklusive jag, tycker att det börjar bli lite väl mycket fokus på uppiffad gammal skåpmat till våra nya konsoler. Vi vill ha lite NYA spel!
Okej? Hösten/vintern och nästa år ser minst sagt lovande ut för allihop men dit är det en liten stund och tills dess kan vi ju alltid fördriva tiden med just lite mer gammal skåpmat.

Men när den gamla skåpmaten faktiskt är två av dom bästa och mest originella FPS:erna från dom senaste 10 åren, som dessutom säljs för runt 350 kronor, så kan vi ju ändå slänga konfetti och blåsa i kazoo. Igen.
Metro 2033 och Metro Last Light utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem efter katastrofen. Livet i underjorden har utvecklats till en kamp mellan olika "länder" och fraktioner.
Att ta sig upp till marknivå är förenat med livsfara på grund av strålningen och inte minst dom blodtörstiga mutanterna.

I denna postapokalyptiska mardrömsvärld befinner du dig. Här är ditt hem och dina vänner. Och här börjar äventyren.

Metro-spelen är originella, bra och överjävligt snygga. Nu ännu snyggare.
Metro Redux släpps till PS4, Xbox One och PC den 29:e augusti. Gör dig själv en tjänst och köp. Många timmars nöje och spänning väntar.

STALLONE GÖR THE EXPENDABELLES

Stallone har långt framskridna planer på en spinoff till sin otroligt populära filmfranschise, The Expendables.
I huvudrollen kommer vi att få träffa ett helt gäng rövsparkande damer och arbetstiteln är lämpligt nog The Expendabelles.
Sigourney Weaver var påtänkt som Stallones exfru men var tvungen att tacka nej då hon håller på att göra en film med Liam Neeson.
Inspelningen är planerad att starta tidigt 2015 med premiär på senhösten/vintern samma år.

GAMLA PÄRLOR: RESIDENT EVIL 4!

Jag fick den bästa julklappen jag någonsin fått i vuxen ålder av min dåvarande flickvän, som numera är min fru, 2005. Den julklappen var en starkt bidragande orsak till att hon blev min fru.
Redan när jag såg dom första förtittarna på nätet och i tidningarna så fattade jag att detta skulle bli nåt alldeles speciellt.
Och speciellt blev det.
Resident Evil 4 släpptes och revolutionerade en hel spelvärld. Shinji Mikamis hittills största stund.

Leon S Kennedy kände vi sen Res Evil 2 och nu hade han kommit upp sig här i världen. Han jobbade som specialagent och var tjommis med presidenten själv i egen hög person.
Så när presidentens dotter Ashley blev kidnappad av terrorister och bortförd till Spanien så fanns det bara en kille att ringa. Leon tog planet över viken, landade i Spanien och satte sig i en polisbil som körde ut honom på landet till en avlägsen byhåla där mystiska händelser rapporterats. Enter spelaren.

Och jävlar! Redan med första steget i den snåriga, höstlika terrängen så förstod vi att detta var nåt stort. Kameran var liksom placerad snett bakom axeln på Leon och allt kändes så vansinnigt följsamt och smidigt att det inte var klokt.
I en spelserie som Res Evil, som nästan var ökänt för sin omständiga styrning så var detta som en orgasm.
Man blev ett med handkontrollen.

Resident Evil 4 är så till bredden fyllt av klassiska karaktärer och händelser att man inte vet var man ska börja.
Första mötet med bönderna.
Den stressiga ladan.
Den lille psykopaten.
Den store psykopaten.
El Gigante. Inte elkedjan.
Striden med sjömonstret.
Och så vidare.
Till och med Ashley var en enormt positiv överraskning. Alla som någon gång spelat ett spel där man tvingats vara barnvakt till en datorstyrd karaktär fattar vad jag menar. Hon SKÖTTE SIG SJÄLV!!!
Otroligt.

Jag satt med min Gamecubekontroll stadigt i händerna och hakan på golvet i dom 20 timmar plus som det tog att klara det första gången. Det var det bästa actionspelet jag någonsin spelat och ett av dom ytterst få som jag har börjat spela om direkt när jag har klarat det.
Jag överdriver nog inte om jag säger att jag klarat det 15 gånger och fortfarande står det sig i konkurrensen, nästan 10 år senare. Det är talande för dess storhet när jag säger att jag utan tvekan skulle betala 800 kronor för en grafiskt uppiffad version till PS4, Wii U eller Xbox One.
Shinji Mikami, Resident Evils skapare och spelets producent, har aldrig överträffat det här. Snart släpps hans The Evil Within. Vi håller väl tummarna för den gamle skräckmästaren?

Gamecube Betyg:

10 Rocket Launchers med Infinite Ammo av 10!

CAPTAIN AMERICA THE WINTER SOLDIER RECENSION

Förra Captain America är en av mina absoluta favoritsuperhjältefilmer, endast slagen av The Dark Knight, så jag var inställd på att denna förmodligen inte skulle vara lika bra.
Det är den inte heller. Men mer om det senare.

Captain America jobbar för S.h.i.e.l.d. och har anpassat sig bra till dagens moderna värld. Han har fortfarande ett stort rättvisetänk, ett föråldrat synsätt som går i svart och vitt, men han försöker så gott han kan att leva efter det även om det är svårt då dagens Amerika existerar mer i en gråzon.
När Nick Fury börjar prata om ett extremt övervakningssystem som kan döda folk innan dom ens begått sitt brott så börjar moraliska tvivel äta vår kapten och han börjar filosofera över sin delaktighet.
Är det denna världen han och hans soldatbröder räddade undan Hitler och Hydra? Och är Hydra verkligen besegrat?

Som lök på laxen dyker en ny superskurk upp vid namn The Winter Soldier och det är en riktigt hård snubbe. En riktig ruskprick. När sen Nick Fury själv blir utsatt för ett attentat så avslöjar han att vår kapten inte kan lita på nån. Inte nån.
Hydra är igång igen och den här gången menar dom allvar.

Captain America The First Avenger var en underbar action/äventyrsfilm med övernaturliga toner som doftade både krutrök och Indiana Jones. Här skiljer sig The Winter Soldier då det är mer av en traditionell action.
Captain America är egentligen en riktigt tråkig karaktär, en goodie two shoes som Superman, och då behövs det sidokaraktärer och skurkar som väger upp det. Det hade föregångaren, inte minst i Red Skull som är en 1000 gånger coolare skurk än The Winter Soldier.
Lägg dessutom till att man räknade ut vem The Winter Soldier var bakom masken efter ungefär 7 sekunder och att man därigenom förstår hur det kommer att sluta så fattar ni att spänningen sjönk en aning. Illa.

Kaptenens kompisar är förutom Nick den livsfarligt sexiga och bara allmänt livsfarliga Black Widow som spelas med bravur av Scarlett Johansen. Hon är en riktig femme fatale och fullkomligen glöder av löften om amoriska äventyr.
Hon ger filmen en frisk fläkt.
Den andre parhästen kallar sig Falcon och är om möjligt ännu träigare än kaptenen själv. En svart kille som tar på sig lösvingar och flyger genom luften.
Gäsp. Inget fel på skådespeleriet dock.
Tillsammans tar dom sig an förrädare, soldater, The Winter Soldier och inte minst spindeln i nätet, Hydra.

Nu känns det som att jag bara har gnällt här men Captain America The Winter Soldier är inte alls någon dålig film. Den är bara inte i närheten av föregångaren.
Actionscenerna är häftiga som bara den och skådespeleriet är genomgående bra på alla fronter. Den saknar helt enkelt bara "det". Förvänta er en riktigt bra actionfilm, inte en aha-upplevelse.

Blu Ray Betyg

Filmen: 7 stygga sköldar av 10
Bild: 10 av 10
Ljud: 10 av 10

EL JEFE? ÄR INTE DET SPANSKA FÖR STOR BÄBIS?

Jag har alltid varit svag för söta djurkaraktärer i både spel och på film. James Pond till Amiga var en tidig favorit och den som inte tycker Goombas i Super Mario är söta (dom är förvisso svampar) har då rakt inget hjärta i kroppen.

Sly Cooper och hans vänner och fiender var länge okända för mig. Jag såg bilder från första spelet i nån förtitt i Super Play men då körde jag Gamecube och Dreamcast och Sly var Sonyexklusivt.
Jag minns att jag tyckte det såg helmysigt ut med sina färgglada gubbar och celshadegrafik. Sen var det inte mer med det och Sly glömdes bort.

När Playstation 3 flyttade hem till mig och jag började köpa på mig alla härliga spel så råkade jag snubbla över den där gamla förtitten och kom plötsligt ihåg alltihop. Efter lite efterforskningar upptäckte jag även att alla tre Sly-spelen till Playstation 2 nyss hade släppts på en samlingsskiva till storebror så jag rusade och köpte. Och blev kär.

Sly Cooper är en tvättbjörn som härstammar från en mycket lång släktlinje av mästertjuvar. När han var liten blev han föräldralös under mystiska omständigheter och fick flytta till ett barnhem där han träffade sina vänner Bentley och Murray.
Bentley är en sköldpadda och gängets hjärna. Lite av spelens svar på Jönssonligans Sickan men inte lika misslyckad. Han kläcker dom mest fantastiska planer och hittar lösningar på allt.
Murray är en rosa flodhäst. Stor och stark som en elefant. Han har mycket otur när han tänker och kan ibland framstå som direkt dum men hans värme och hjärta av guld väger mer än upp det. Dessutom fyller han en ovärderlig roll som gängets muskelknutte.

Dessa tre fann varandra, blev vänner för livet och bildade ett tjuvgäng som hållit ihop sen barnhemsdagarna. Dom reser runt i världen och försörjer sig på att stjäla från andra mästertjuvar samtidigt som dom aktar sig för Interpol och Interpols bästa polis, nämligen.....
Carmelita Fox, den förtjusande vackra och sexiga rävdonnan. Hon har ett komplicerat förhållande till Sly, lite som Catwoman och Batman. Dom är mycket attraherade av varandra samtidigt som deras respektive karriärsval ställer till det lite.
Förutom denna kärntrupp består Slyspelen av ett persongalleri av både vänner och fiender som är så hysteriskt festligt att man bara kan kapitulera.

Att spela Sly's alla spel är som att spela en fantastisk tecknad serie. Det är roliga gubbar, roliga situationer, varierande och bedårande miljöer, helfestliga uppdrag och en helt underbar humor. Man sitter och skrattar rakt ut åt dialogerna. Namnet på den här artikeln här ovan är ett exempel på det. Fan, till och med bossfajterna är roliga.
Samspelet mellan Sly, Bentley och Murray kan inte beskrivas som annat än mycket rått, mycket hjärtligt och totalt kärleksfullt. Dom bryr sig verkligen om varandra och ingen ser ner på nån annan.

Vid det här laget har ni nog förstått hur mycket jag tycker om den här spelserien. Det är en av få som verkligen känns äkta. Märkligt när den är så långt ifrån realistisk som det går att komma. Men det är kanske då som man kan tillåta sig att måla med den stora penseln, när det inte finns några realistiska begränsningar.
Jag rekommenderar verkligen alla fyra spelen med Sly och hans gäng till alla oss som gillar skön humor och och en varm känsla i kroppen. Man blir aldrig för vuxen för det.

2016 går dessutom den animerade filmen upp på bio. Kolla trailern på nätet. Det är snyyyyggggt!!!

UBI SOFT MISSNÖJDA MED WII U

Watch Dogs ska enligt Ubi Soft bli det sista "vuxna" spelet som släpps till Wii U.
Enligt företaget är det inga vuxna spel som säljer till formatet och av spelen som släpptes av Ubi Soft förra året så stod Wii U för 3 procent av marknaden.

Jag tycker det är tråkigt när tredjepartsutvecklare gör på detta viset samtidigt som man får förstå dom. Inga företag överlever med ständigt röda siffror.

PUNISHER WAR ZONE RECENSION

Här på ManBaraTrycker så tycker jag att ett bra spel är ett bra spel, en bra film är en bra film och en bra platta är en bra platta. Det spelar ingen roll hur gammalt eller nytt det är.
Så därför kommer ni att märka att det rätt som det är kan dyka upp en recension, varning eller rekommendation för något som är flera år gammalt. Som nu.

Jag är ett stort fan av Punisher. Faktum är att jag älskar Punisher och hans kompromisslösa attityd gentemot världens värsta slödder.
Han går fram som en skördetröska och är egentligen många gånger värre än brottslingarna han jagar. En stenhård muthafucka som inte backar för nåt eller någon. En slags perverterad version av Batman kan man nästan säga.

Snabb förklaring av Punisher:
Frank Castle var en Vietnamveteran som under en picknick i Central Park med sin familj råkade hamna mitt i en avrättning.
Maffian skulle göra sig av med en förrädare och ville inte ha några som helst vittnen. Dit hörde Frank och hans familj som blev skoningslöst nermejade. Familjen dog men Frank överlevde. Full av hat, sorg och ilska drog han på sig dödskalletröjan och förklarade krig mot brottslighet i allmänhet och maffian i synnerhet. Frank blev The Punisher och tro mig när jag säger att han inte tar några fångar. Tortyr, blod och ultravåld är hans självvalda väg mot inre frid. En frid som förmodligen aldrig lär komma.

The Punisher med bland andra Travolta var inget annat än en travesti. Satans skräp för en puritan som jag.
Inte nog med att hela historien om hur Frank blev Punisher var helt uppåt väggarna, Punisher själv var en mesig fan som fick stryk genom hela familjen fram tills fem minuter innan slutet. Smörja!

Där är War Zone mycket bättre. Punisher är Punisher och här tas det fan inga fångar! Filmen följer kampen mellan Punisher och en av hans största fiender, nämligen Jigsaw. En psykopat till mafiosi med ett ansikte som inte ens en mor kan älska. Ray Stevenson gör ett mycket bra jobb som den tystlåtne, våldsdyrkande men ändå sorgsne Punisher.
Det är blodigt, det är våldsamt, det är inget för barn.
The Punisher War Zone är den bästa filmatiseringen hittills men vi väntar fortfarande på den där AAA-filmen om vår käre vigilante. En svit i stil med Nolans nya Batman-trilogi hade suttit fint. Materialet, en komplex huvudkaraktär och hans besatthet av våld och hämnd finns ju redan där. Fiender och miljöer i överflöd. Jag tror att Marvel är nöjda med att dom har mutat in sitt territorium av blockbusters nu. Lagom våldsamma matinéfilmer med kända karaktärer. Ett lite häftigare Disney.
En galen psykopat som Punisher skulle kunna skaka och skada den sinnebilden i grunden.
Det är synd, för det hade kunnat bli hur bra som helst. Fram tills dess får vi titta på och uppskatta Punisher War Zone.

Blu Ray Betyg
Filmen: 7 döda drägg av 10
Bild: 8 av 10
Ljud: 7 av 10

DISHONORED GRATIS NÅGON?

Under resten av augusti kan alla ni som har en Xbox 360 och faktiskt betalar för Live ladda ner Dishonored gratis!
Dishonored var ett av dom absolut bästa spelen 2012, ett mästerverk. En blandning av Bioshock, Splinter Cell och nåt annat.
Så grattis gamers!

OCH NÄR VI ÄNDÅ PRATAR FILMATISERINGAR...

Gör ni Uncharted-filmen utan att denna killen, Joe Flanigan från Stargate Atlantis, får spela Nathan Drake så skjuter ni er i era sabla fötter! Joe ÄR Nathan och Nathan ÄR Joe! Begrips?!!!

VARFÖR INGEN FILMATISERING AV BIOSHOCK?

Bioshock drabbade mig så hårt så jag ännu inte har hämtat mig. Det var en spelvärld som fullständigt drog in mig och Bioshock 1 & 2 var två av dom där sällsynta spelen som du går omkring och funderar på även när du inte spelar.
Bioshock Infinite var väl okej men det saknade en sak som sänkte det för mig.
Det saknade Rapture.
Columbia var fint men det kunde inte finnas på riktigt. Rapture kunde, om än högst otroligt, finnas på riktigt.
Och det var så kittlande för mig att jag på fullt allvar kollade upp fysiska krav och hinder för att bygga en stad på havsbotten. Jag blev nästan besatt. Bioshock hade en stämning så tät och en miljö så fascinerande att jag aldrig sett något liknande, varken före eller efter.

För er som inte känner till Bioshock så kommer här en beskrivning.
En man vid namn Andrew Ryan föds i Ryssland men flyr till USA när bolsjevikerna gör revolution och tar makten. Deras kommunism äcklar honom. Han anser att man har rätt att behålla det man har arbetat ihop, man ska inte behöva skänka bort det till andra.
I USA trivs han till en början och arbetar ihop en enorm förmögenhet. Men när Roosevelt börjar prata om sin New Deal och sociala reformer så tycker han sig känna igen tongångarna.
Dom lata och odugliga ska bli försörjda av dom som faktiskt vill nåt här i livet.
Helt desillusionerad och spyfärdig av världen omkring honom så bestämmer han sig för att skapa en egen.
En värld där dom stora inte ska hållas tillbaka av dom små. En värld där vetenskapen ska få göra framsteg utan några moraliska pekpinnar. En värld där konsten inte hotas av censur. En värld där staten inte lägger sig i. En värld där det saknas "parasiter".
Mitt ute i Atlanten, på havsbotten, bygger han sitt mästerverk, en stad vid namn Rapture och bjuder ner jordens elit till att förverkliga sig själva. Helt utan regler.
Staden står färdig i slutet på 40-talet och efter en tids inflyttning så stängs den helt från yttervärlden. Ingen ska få störa utopin. Framför allt ingen från ytvärlden, enligt Ryan helvetet på jorden.
Under ungefär 10 års tid är Rapture allt som Ryan lovade att det skulle vara.
I ett samhälle helt utan regler så formligen exploderar konsten, vetenskapen och industrin. Ljusår före nånting uppe på land.
Den mäktigaste upptäckten av alla är ett nytt kemiskt ämne, Adam, som utvinns ur en hittills okänd art av havssnigel. Det ger dig olika övermänskliga förmågor men visar sig ha två förödande sidoeffekter; det är extremt beroendeframkallande och förvandlar dig långsamt till en aggressiv, zombieliknande lallande dåre.
I stort sett alla invånare blir på något vis beroende av Adam och Raptures förfall påbörjas.
I ett samhälle där endast dom starkaste och mest skrupelfria överlever, i ett samhälle helt utan sociala skyddsnät, i ett samhälle där all kontakt med ytvärlden är förbjuden, börjar snart missnöjet och kriminaliteten sjuda.
Och vissa är mer makthungriga och skrupelfria än andra.
Nyårsafton 1959 bryter ett inbördeskrig ut och hela Rapture förvandlas från fritt paradis till ett helvete.
1960 börjar första spelet.

Det säger sig självt att filmen Bioshock och minst en uppföljare redan borde ha gjorts vid det här laget.
Rapture är det mest spännande och unika universumet sen Star Wars.
Men nej då. Naturligtvis inte.
Dom gör skitfilm av varenda jävla spel som finns men inte Bioshock! Det finns för fan planer på att filmatisera Tetris!!! Tetris!!!! Må dom brinna i helvetet!
Det har snackats. Det har funnits planer. Benicio del Toro var involverad ett tag.
Men ingenting händer.
Det var snack om att den våldsamma världen automatiskt skulle ge Bioshock en 18-årsgräns i USA. Tydligen en dödsstöt där borta.
Bullshit säger jag.
Det enda det handlar om är att dom är livrädda för att äntligen göra en filmatisering av ett spel som håller Oscarpotential. Och att dom vill håna oss.
Tills den dagen kommer då Rapture rullar upp på biograferna i all sin Art Deco-härlighet, i all sin stämningsfullhet, tills den dagen har jag ett hål i mitt filmhjärta.
Ge oss Bioshock-filmen nu!!!
Och f-n ta er om den utspelar sig bland molnen och inte på havsbotten.

TIDERNAS TVÅ BÄSTA DEBUTPLATTOR

Här tänker jag skriva lite om tidernas två bästa debutplattor. Plattor så bra att även dom bägge banden måste ha insett att dom aldrig skulle kunna toppa dom.
Det skulle dom aldrig erkänna naturligtvis men så är det. Detta är utan tvekan dom två mest stabila och jämnbra skivorna som någonsin svettats ut av musiker.
Kanske i konkurrens med Michael Jacksons Thriller, den perfekta popplattan. Here we go!

1. Appetite For Destruction, Guns n Roses

Det finns egentligen inte så mycket att säga om den här skivan som inte redan sagts. Världens rockband, med några få undantag, var en mesig samling pellejönsar som spelade överproducerad mesig pellejönsrock. Sen kom Guns.
Ett skitigt knarkarband sparkade sönder hela scenen och återupplivade rocken och punken.
Appetite är nämligen inte bara världens bästa rockplatta, den är även världens bästa punkplatta med en brutal ärlighet som inget punkband någonsin varit i närheten av. All musik, alla texter handlar om den skitighet och misär som bandmedlemmarna befinner sig i just där och då. En låt som My Michelle är så sorglig och brutal att det är hjärtskärande. Och allt är sant.
Mot alla odds i hela världen sålde Appetite 35 miljoner exemplar och säljer fortfarande 200 000 om året.
Vissa påstår att Nirvana sänkte pudelrocken. Knappast va?

2. Ten, Pearl Jam

För att återgå till Nirvana så hade dom aldrig en suck mot Pearl Jam. Inte i min bok. Pearl Jam hade musiken, texterna och framför allt hade dom Eddie Vedder, sedermera en av tidernas mest efterapade sångare.
Ten har inte en dålig låt. Det är storverk på storverk. En sagolik samling.
Där man snabbt tröttnade på Nevermind så har Ten bara växt. Den är tidlös, så gott som felfri. Jag kan ärligt säga att den är överlägsen allt vad dom "klassiska hårdrocksbanden" Zeppelin och Sabbath någonsin åstadkom.
Efter uppföljaren Vs, också en underbar platta, så försvann tyvärr Pearl Jam ut i ett märkligt konstrockträsk och gick ner sig på några plattor.
Först med Yield började man känna igen lite av den forna storheten och idag är dom nästan tillbaka på samma kvalitetsnivå där dom började.
Och sånt är alltid glädjande.

NON-STOP RECENSION

Liam Neeson är alkis. Liam Neeson är trött på allt. Liam Neeson röker. Liam Neeson är miserabel. Liam Neeson är flygplanspolis.

Efter att ha stigit ombord på planet för en standardtripp från USA till England så börjar saker hända. Han får sms från någon av passagerarna som säger att om inte 150 miljoner dollar finns på ett visst konto inom en viss tidsrymd så ska en passagerare dö var tjugonde minut.
Klockan börjar ticka och det finns 150 passagerare ombord plus personal.
I runda slängar 160 misstänkta....

Non-Stop är en riktig nagelbitare och spännande in i det sista. Som åskådare sitter man som på nålar när man försöker räkna ut vem som är den skyldige.
Inget är vad det verkar. Dom givna kandidaterna visar sig snabbt vara oskyldiga. Eller är dom det?
Man famlar i blindo.

Jag är ett stort fan av denna typen av actionfilmer som iallafall för mig inleddes med Die Hard. Instängd-utan-en-chans-att-komma-därifrån-och-hemska-saker-sker-actionfilmer.
Nämnda Die Hard, Under Belägring, Toy Soldiers osv. Non-Stop är inget undantag och Liam Neeson har visat sig vara en actionskådis av rang, inte minst efter Taken-filmerna. Han har den sortens karisma som gör sig så bra i såna här sammanhang. Lite sliten sådär.
Non-Stop är spänning från första stund till sista och kanske den bästa actionfilmen jag sett i år. Hittills.

Blu Ray Betyg
Filmen: 8 oanade misstänkta av 10
Bild: 9
Ljud: 8

FILMKVÄLL OCH BEHOVET AV POWERNAPS

Powernaps, eller "hönsablund" som vi säger på mitt hemspråk, är sorgligt underskattade. Jag sov nog väldigt dåligt på jobbet inatt så jag har varit trött som en trött gnu hela dagen.
Och vi ska titta på Liam Neesons senaste actionkaramell ikväll och då vill man ju inte sova. Nej, vet nån vad!
Så jag satte junior framför tevespelet och powernappade i soffan. En timme senare är jag som en ny människa.

(Uttalas med myndig 80-talsmoralröst)
"So remember kids. If you're ever really tired but lack the time, do take a powernap. It works! Everytime."

FÖRVÄNTNINGAR

Sitter och kollar trailers på youtube för kommande Alien Isolation. Ju mer jag ser desto mer övertygad blir jag om att detta blir ett av årets bästa spel.
Inget, absolut inget, för nervsvaga.
På ren svenska så är jag fucking fuck motherfucker pepp på det här!

Alien Isolation släpps preliminärt den 7:e oktober till PC, PS4 och Xbox One.
Längtan är lång.

SABOTAGE RECENSION

Arnold är tillbaka i en film som jag längtat efter sen jag såg första trailern. Men håller det?

Arnold är en hyllad agent för amerikanernas DEA. För er som inte vet så slåss DEA mot knark och alla som på något sätt har med knark att göra.
Han har ett team bestående av ett gäng grabbiga grabbar och en minst lika grabbig tjej.
Dom är som en familj, tajta utav bara h-e.

Filmen inleds med ett tillslag. Arnold och co intar en fet herrgård där några knarkbaroner och deras privatarmé håller till. I gammal god stil flyger liken och kroppsdelarna över skärmen och det är så där härligt våldsamt som Arnold ska vara. I källaren stöter dom på cirka 3 kubikmeter dollar och dom gör nåt väldigt olagligt, nämligen förser sig själva med 10 miljoner som dom gömmer innan dom spränger resten av pengahögen till kingdom come.

När dom kommer tillbaka är pengarna borta. Någon som visste har snott dom.
Som om inte det var nog så anar även deras överordnade vad som hänt och hela gänget blir suspenderade och förhörda till leda. Ingen säger dock något utan alla kniper solidariskt igen.

Som alla vet så är knarkkarteller några våldsamma jävlar och dom ser inte med glada ögon på att någon stjäl och förstör pengar för dom. Hämnd måste utkrävas och som om inte det var nog med att Arnold och hans team har rättvisan efter sig så är dom numera också dödsmärkta av kartellerna. Blodet börjar flyta, familjen börjar falla isär. Vem kan man lita på?

Sabotage är en riktigt bra actionfilm som verkligen andas Arnolds 80-talsepos.
Det är grabbigt, det är blodigt och det enda som saknas är väl egentligen alla fantastiska oneliners.
Bilden är genomgående mycket bra och ljudet trycker på när tomhylsorna flyger.

Jag rekommenderar varmt Sabotage till alla vänner av hederlig grabbaction!

Blu Ray Betyg
Filmen: 8 tomhylsor av 10
Bild: 9
Ljud: 8

BÄSTA BIOGODISET

Popcorn.

WII U VISAR MUSKLERNA

På Gamescom har Sony och Microsoft fått mest uppmärksamhet men man ska inte glömma hur den närmaste framtiden ser ut för Nintendo och deras Wii U.
Hyrule Warriors och Bayonetta 2 kände vi till sen tidigare. Super Smash Bros likaså.
Men ett nytt spel med min Mario Kart-favorit, Toad, fick det iallafall att vattnas i munnen.
Captain Toad Treasure Tracker ser hur roligt och mysigt ut som helst. Ett nytt spel med allas vår Yoshi är också på väg, Whooly World. Kan bli riktigt bra.
Det ser ut att bli en bra höst och vinter för oss allihop, oavsett vilken eller vilka konsoler du har.

ANDAS UT!

Microsoft har gått ut och sagt att Rise Of The Tomb Raider är en tidsexklusivitet, det släpps alltså FÖRST till Xbox och senare till andra format.
Vi kommer alltså att få spela det på PC, PS4 och vem vet? Kanske Wii U?
Frågan är bara när.

GRACE, 20 ÅR SENARE

Jag minns det som igår. Året var 1994 och Slitz var fortfarande en musiktidning.
En ypperlig sådan.
Inget ont om Slitz som manstidning men den var outstanding när den handlade om musik och annan kultur.
En halv sida ägnades åt en ny artist vid namn Jeff Buckley. Han var son åt nåt flum från 60-talet men det kunde jag inte bry mig mindre om.
Vad jag däremot brydde mig om var att det stod att han "väser, viskar och skriker fram låtarna", att "han är helt oberäknelig" och "hans konserter är en tempomässig berg -och dalbana".

Fylld av nyfikenhet gick jag ner till vår lokala skivnasare och beställde Grace som skivan hette. Nån vecka senare kom samtalet och på en av rasterna gick jag ner för att hämta.
När jag kom in stod gubben med skivan i händerna och log.
"Ja du Harry. Jag har nog aldrig hört nåt liknande. Det här är bra. Riktigt bra. Inte visste jag att du hade så bra smak."
(Enda skivan jag hade beställt där innan var en liveplatta med Iron Maiden.)
Jag skolkade resten av dagen för att kunna åka hem och lyssna.

Jag fattade ingenting. Gitarrplock och falsettsång. Visst, han sjöng som en gud men låtarna var för konstiga för en grabb som ansåg att allt var proggrock som avvek från intro-vers-refräng-vers-refräng-solo-refräng-slut.
Sen började jag lyssna. Och då hände något. Plötsligt FÖRSTOD jag! Och som alla plattor som behöver ett gäng lyssningar innan dom lossnar så har Grace bara blivit bättre med åren. Som ett fint vin.

Grace är en av tidernas starkaste debutplattor. En monolit. Egentligen räcker det med att skriva att Jeff fick ett fanbrev från Bob Dylan, jag tar det igen: ett fanbrev från Bob Dylan, och att Leonard Cohen tycker att Jeffs version av Hallelujah är bättre än hans egen.
Ingenting hade tidigare låtit som Jeff Buckley och ingenting har låtit som honom sen dess, även om Coldplay förgäves försökte med sin debut.
Jeff har en röst som en ängel. Hur stort hans omfång var vet jag inte men han flyter lätt mellan extrema tonlägen utan ett andetag. Jeff var den första sångaren jag hörde som verkligen använde sin röst som ett instrument och inte bara ett simpelt verktyg.
Låtarna är ett mischmasch av olika stilar och genrer men ändå med en röd tråd.
Det är svårt att välja favoriter men för mig är Dream Brother och Last Goodbye juvelerna i denna skattkammare.
Grace släpptes och Jeff blev hyllad över hela världen. Av fans och inte minst kollegor som sagt. Han spåddes en lysande framtid.
Men ödet ville annorlunda.

Kvällen den 29:e maj 1997 skulle Jeff och hans band fira att dom nästan var klara med uppföljaren till Grace, en platta vid namn My Sweetheart The Drunk.
Dom gav sig ner till stranden till en sidoflod vid Mississippi och festade loss.
Jeff fick för sig på fyllan att han skulle bada med kläderna på och vadade ut i floden, visslandes på Zeppelins Whole Lotta Love. En färja körde förbi och Jeff fångades i efterströmmarna och kom aldrig upp igen. Hans lik hittades nån dag senare lite längre ner längs floden.
Jeff blev 30 år.

HIDEO KOJIMA GÖR SILENT HILLS

Jag har ingen egentlig relation till spelserien Silent Hill. Har spelat det första i några timmar och det andra likadant.
Men jag är imponerad av historierna som faktiskt håller skräckförfattarnivå och även stämningen i båda.
Ärligt talat vet jag inte varför jag inte spelat igenom dom. Det har bara inte blivit av. Det blir så ibland.

Igår avslöjades det på Sonys presskonferens att Hideo Kojima, tillsammans med Guillermo del Toro, håller i ratten i nästa del som ska heta Silent Hills.
Norman Reedus, som spelar Daryl i underbara The Walking Dead, är oxå med på ett hörn. Just nu är det okänt för mig på vilket sätt.

Jag vet inte vad jag tycker om det här men vi kan konstatera att Hideo Kojimas namn betyder kvalité. Han tillåter inte några som helst halvmesyrer. Del Toro är en filmmakare av rang och även en hyfsad författare. Men att påstå att jag uppskattar vägen som Kojima valt med sin Metal Gear Solid-serie vore att ljuga.
Vill jag titta på film så tittar jag på film och mellansekvenser i spel på 45 minuter är inte okej i min bok.

Så snälla Kojima. Lyft Silent Hills till nya nivåer men gör det inte till en urtråkig interaktiv skräckfilm. Please?

SONY NÅR MILSTOLPE

Så har Sony med sin Playstation 4 nått en milstolpe. 10 miljoner konsoler har sålts. Sålts, alltså inte skeppats till butik.
I ärlighetens namn säljer den nog hittills mest på namnet då det ännu inte dykt upp så många exklusiva höjdartitlar. Men den som väntar på nåt gott...
Och hösten och framförallt nästa år ser makalöst bra ut. Grattis Sony!

EN HYLLNING TILL HEMBION

För mig började det 1997 med inköpet av en ny förstärkare och nya högtalare.
Jag har alltid haft ett stort filmintresse och gubben i butiken sa att det gav en helt ny dimension till det hela.
Det gjorde det också.
Jag kunde inte tro mina öron där jag satt och hörde en helikopter snurra runt i mitt pojkrum. Otroligt!

Jag tror att dom flesta pojkar och för den delen tjejer är intresserade av teknik och inte minst att titta på film. Då blir en hembio liksom en lättförstådd lyxpryl som alla uppskattar. Kanske inte grannarna då.
Faktum är att det inte behöver vara så oerhört dyrt heller. Idag hittar man bra start up-kit för några tusenlappar och det blir verkligen en helt annan grej.
Att man dessutom med fördel använder hembion till vanlig musiklyssning och tevespel är bara en bonus.
I vår familj är film, musik och spel ett stort intresse hos samtliga medlemmar och dom antal timmar njutning och nöje som vår hembio har givit oss är oräkneliga.
Att det sen är en hobby som man aldrig blir färdig med är en annan sak. Och en del av charmen givetvis.
Det finns alltid en bättre teve eller projektor, bättre högtalare, bättre möbler. Man blir aldrig färdig och jag tror inte man vill bli det heller.
Min hembio, jag bugar för din storhet.

NYA TOMB RAIDER TILL XBOX

Rise Of The Tomb Raider, uppföljaren till förra årets näst bästa spel Tomb Raider, blir Xbox-exklusivt.
Om det bara släpps till Xbox One eller även 360 vet vi inte än.
Väldigt surt för oss som har PS4 eller Wii U. Men som alla vet så säljer Xbox One långt under förväntningarna och det är pengarna som styr, tro inget annat.
Så vi får se.

VARFÖR, ROBIN?

Detta är en sorgens dag. För filmkonsten, för komiken, för familj och anhöriga, för fansen och inte minst för mig själv.
Robin Williams är död och det verkar enligt media vara självmord.
Robin var, tillsammans med Eddie Murphy, min absoluta favoritkomiker.
En timing, fräckhet och värme som få och en helt fantastisk skådespelare.
Nu är han död. 63 år.
Varför, Robin? Självmord är så förbannat själviskt. Det finns alltid hjälp att få.
Jag hoppas att media har fel. Om inte så hoppas jag att du finner den frid du inte fann här med oss andra.
Vila i frid oh captain, my captain.

RESIDENT EVIL SOM TEVESERIE?

Några som kallar sig Mance Media meddelar att dom är i full färd med att färdigställa en teveserie "djupt inspirerat av Res Evil franschisen".
Serien, som ska heta Arklay, ska handla om en snut vid namn James Reinhardt som undersöker ett gäng mystiska mord i Raccoon City. Han upptäcker att staden bär på en mycket mörk hemlighet och att ett mystiskt virus ligger bakom en hel del....
Så vad tror vi? En fullständigt golvande succé eller en dålig ripoff på kungarnas kung, The Walking Dead?

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES

Teenage mutant ninja turtles dök upp i skarven brukar jag säga. Med skarven, eller glappet om ni så vill, menar jag den där tiden i ens liv då man ska gå från att leka med leksaker till att göra tonårsgrejer. Man ska gå från att "leka" till att "va". Det är en förvirrande tid.
Ena foten i leksakerna och den andra i smygrökandet.
Jag missade alltså Ninja Turtles precis, eller Teenage Mutant Hero Turtles som dom hette här i Sverige då ordet Ninja gav våldsamma associationer som kunde korrumpera unga pojkars sinnen.
Så jag har ingen egentlig relation till dom. Mina "gubbar" hette Star Wars, G.I Joe, Big Jim och Masters Of The Universe.

Ikväll gick jag och såg den nya filmen med familjen. Jag, frugan och två grabbar på 11 och 6 år.
Den var riktigt underhållande! Det är en reboot om man nu får säga så och man får reda på hur det hela började.
I ett labb.
Megan Fox är April O'Neil, journalisten som upptäcker vad som egentligen döljer sig i New Yorks kloaker.
Själva filmen är en action/äventyrshistoria av välbekant snitt med mycket humor, och faktiskt, värme.
Jag skrattade rakt ut vid minst två tillfällen och det hör inte till vanligheterna när det är en film som i mångt och mycket riktar sig till barn.
Action, humor och massvis med slagsmål men knappt nåt blod. Effekterna är riktigt bra och det märks att Michael Bay är en av killarna bakom hela fadderullan. Allt är over the top.
Jag kan verkligen rekommendera denna till alla småpojkar där ute och även oss stora pojkar som har barnasinnet kvar.
Betyg:
Om du är en grabb på 10: 10 cowabungas av 10
Om du är en grabb på 38: 7 cowabungas av 10

ROBOCOP DEN ANDRE

Så var det gjort. Jag har sett den nya Robocop. Vi kan väl säga att mina förväntningar var småvarma med tanke på att alla jag känner har sågat den.
Så hur var det?
Inte så farligt faktiskt. Den börjar bra och sätter stämningen på ett fint sätt med Samuel Jacksons Fox News-program.
Den fortsätter i bra takt, han blir Robocop, men där börjar den sen tappa lite fart.
Märkligt egentligen, för det är inte så att det inte händer nåt. Det är en hel del action. Hela tiden.
Ändå blir det några gäspningar.
Vi i publiken slungas sedan fram mot slutet och där konstaterar man att den andre Robocop inte var bäst men heller inte "sämst i historien" som en vän sa.
Robocop Den Andre är den där klassiska filmen du inte köper men blir nöjd om du får i present.
Bra skådisar, Gary Oldman, Michael Keaton och Samuel Jackson. Vår egen Joel sköter sig även om han inte lyckats slipa bort den svenska brytningen helt.

Blu Ray Betyg
Filmen: 6 visir av 10
Bild: 10 av 10
Ljud: 9 av 10

BAKFULL OCH BEHOVET AV FART

Är bakis idag. Rejält. Sitter i soffan och avnjuter en ( och detta trodde jag aldrig) riktigt bra filmatisering av ett tevespel, Need For Speed.
Perfekt bakisfilm. Snygga damer, snabba bilar och noll krävande av tankeverksamhet. Perfekt.
7 gaspedaler av 10.

SLEEPING DOGS!!!

Då var det klart! Den 10:e oktober släpps en av mina absoluta GTA-klonsfavoriter till den nya generationen, nämligen Sleeping Dogs! Ja, till alla utom Wii U då som verkar dissas helt.
Man sparkar ner folk i Hong Kong och hjälper den lokala maffian så det står härliga till! Vad dom inte vet är att man är en under cover snut.... Spännande va?
Upphottat, krispig grafik och all DLC i hela världen är vad vi kan se fram emot.
All DLC till Sleeping Dogs då. Inte all DLC i hela världen, jag bara skojade.
Har ni inte spelat det innan så boka den 10:e oktober!
9 kungfufighters av 10!

SPELEN I HÖST

I höst ser jag fram mot tre stycken spel. Tre stycken som enligt mig sticker ut lite extra. Jag vet att ni som älskar online ser fram mot Destiny och det förstår jag.
Det verkar riktigt lovande.
Men för mig stavas höstens höjdpunkter:
Alien Isolation.
Far Cry 4.
Dragon Age Inquisition.

Alien Isolation ser ut att kunna bli det där fantastiska Alienspelet som vi alla drömt om i evigheter. Eller iallafall sen Alien Breed till Amigan. Ett riktigt skräckspel. Du ensam mot en ensam alien, smygandes i ett rymdskepp. Vettskrämd. Det finns risk för att det kommer att bli bruna spår i många soffor i många vardagsrum i höst. Vardagsrum som har lämplig hemmabioutrustning.
Bara tänk att smyga sig igenom ett rum, ljudet från datorer blippar och bloppar i dina fronthögtalare och plötsligt hörs ett stegrande väsande från dom bakre högtalarna.....PANIK!!!!
Hoppas hösten går i skräckens tecken.

Far Cry 4 gör en skarp helvändning från föregångarnas tropiska öar och afrikanska savanner. Vi ska bege oss till ett hittepåland i Himalaya och sparka stjärt. Mycket våld och dynamitpreppade elefanter väntar så djurrättsaktivister kan börja samla gatstenar nu.
Då jag fullkomligt älskar föregångarna förbehållslöst, inklusive den omdiskuterade tvåan, så blir detta en höjdpunkt för mig.

Dragon Age Inquisition. Åhhh, Dragon Age. Vad kan man säga? Fantasy, sköna karaktärer, humor och action.
Ettan och tvåan är fantastiska spel. Tvåan fick skäll för att det var för tevespelifierat men skit i alla hipsters som ska vara svåra och speciella.
Tvåan rockar fett och trean lär bli en upplevelse utöver det vanliga.
Har förhandsbokat faktiskt!

Och sen har vi No Man's Sky.......

HUR SPELEN BLEV NÅT MER

Jag har alltid gillat spel. Elektroniska och vanliga. Eftersom man är lastgammal, 38, så har man fått uppleva hela det elektroniska spelmediets genombrott.
Mitt första ordentliga spelminne är hemma hos min kompis Martin som hade fått ett Mattell Intellivision av sina föräldrar.
Vi kan ha varit mellan 5 och 7 år gamla. Det var ett skräckspel vill jag minnas. Vansinnigt läskigt när dom 10 pixlarna jagade varandra i en fasansfull labyrint.
Hette det Nightstalker?
Hursomhelst så bara fortsatte det därifrån. Intellivision blev Vic 64 som blev Nes, Master System och Amiga. Amiga blev Super Nintendo, Mega Drive som blev PC. Och sen har det bara fortsatt.
Jag har alltid gillat spel.
För några år sen hände dock nåt som fick ett intresse att övergå till nån slags pseudoreligion.
Min nyfödde son blev dödligt sjuk.
Några års helvete följde med operationer, nedsövningar och undersökningar till förbannelse. Det var fasansfullt och vi bodde ofta och länge på sjukhus.
Samtal med vänner och familj hjälpte mycket men det fanns bara en sak som fick mig att glömma omvärlden och all tragik.
Min Playstation 3. Varje gång man var hemma på permission från sjukhuset så satt jag bara där med handkontrollen i händerna. Flydde. Mitt intresse tog steget till meditation. Och det var så skönt.
Inget ont om familj eller vänner men en pryl bara finns där utan att döma.
Ibland tror jag att tevespelen räddade mig från psyket. Och så har det fortsatt.
Det märkliga är att jag fortfarande betraktar spelandet med glädje. Att det inte blivit förknippat med ångest och sjukhus.
Så spel är min meditation. Spelen håller mig lugn och nere på jorden. Om man inte spelar Mario Kart då och får ett skal i huvudet precis innan målet.
Annars är spel meditation för mig. Och det är jag glad för.