GRACE, 20 ÅR SENARE

Jag minns det som igår. Året var 1994 och Slitz var fortfarande en musiktidning.
En ypperlig sådan.
Inget ont om Slitz som manstidning men den var outstanding när den handlade om musik och annan kultur.
En halv sida ägnades åt en ny artist vid namn Jeff Buckley. Han var son åt nåt flum från 60-talet men det kunde jag inte bry mig mindre om.
Vad jag däremot brydde mig om var att det stod att han "väser, viskar och skriker fram låtarna", att "han är helt oberäknelig" och "hans konserter är en tempomässig berg -och dalbana".

Fylld av nyfikenhet gick jag ner till vår lokala skivnasare och beställde Grace som skivan hette. Nån vecka senare kom samtalet och på en av rasterna gick jag ner för att hämta.
När jag kom in stod gubben med skivan i händerna och log.
"Ja du Harry. Jag har nog aldrig hört nåt liknande. Det här är bra. Riktigt bra. Inte visste jag att du hade så bra smak."
(Enda skivan jag hade beställt där innan var en liveplatta med Iron Maiden.)
Jag skolkade resten av dagen för att kunna åka hem och lyssna.

Jag fattade ingenting. Gitarrplock och falsettsång. Visst, han sjöng som en gud men låtarna var för konstiga för en grabb som ansåg att allt var proggrock som avvek från intro-vers-refräng-vers-refräng-solo-refräng-slut.
Sen började jag lyssna. Och då hände något. Plötsligt FÖRSTOD jag! Och som alla plattor som behöver ett gäng lyssningar innan dom lossnar så har Grace bara blivit bättre med åren. Som ett fint vin.

Grace är en av tidernas starkaste debutplattor. En monolit. Egentligen räcker det med att skriva att Jeff fick ett fanbrev från Bob Dylan, jag tar det igen: ett fanbrev från Bob Dylan, och att Leonard Cohen tycker att Jeffs version av Hallelujah är bättre än hans egen.
Ingenting hade tidigare låtit som Jeff Buckley och ingenting har låtit som honom sen dess, även om Coldplay förgäves försökte med sin debut.
Jeff har en röst som en ängel. Hur stort hans omfång var vet jag inte men han flyter lätt mellan extrema tonlägen utan ett andetag. Jeff var den första sångaren jag hörde som verkligen använde sin röst som ett instrument och inte bara ett simpelt verktyg.
Låtarna är ett mischmasch av olika stilar och genrer men ändå med en röd tråd.
Det är svårt att välja favoriter men för mig är Dream Brother och Last Goodbye juvelerna i denna skattkammare.
Grace släpptes och Jeff blev hyllad över hela världen. Av fans och inte minst kollegor som sagt. Han spåddes en lysande framtid.
Men ödet ville annorlunda.

Kvällen den 29:e maj 1997 skulle Jeff och hans band fira att dom nästan var klara med uppföljaren till Grace, en platta vid namn My Sweetheart The Drunk.
Dom gav sig ner till stranden till en sidoflod vid Mississippi och festade loss.
Jeff fick för sig på fyllan att han skulle bada med kläderna på och vadade ut i floden, visslandes på Zeppelins Whole Lotta Love. En färja körde förbi och Jeff fångades i efterströmmarna och kom aldrig upp igen. Hans lik hittades nån dag senare lite längre ner längs floden.
Jeff blev 30 år.