ATT BLI BERÖRD

VARNING!!!!!! INNEHÅLLER SPOILERS!!!! SOM FAN!!!

Äsch. Jag hade väl aldrig blivit riktigt berörd av ett spel. Lite kanske. Scenen när Link lämnar sin hemby och sin bästa vän i Ocarina Of Time, när han springer över bron utan att se sig om, var väl det närmaste. Men berörd som av en film eller bok? Inte direkt va?
Så köpte jag The Last Of Us.

Vet inte var jag ska börja egentligen. Joel mister sin dotter redan under introt. På ett hemskt sätt. Ihjälskjuten. Som förälder är detta ett scenario som knappt går att förklara. Att mista sitt barn. Redan efter en kvart har Naughty Dog dig i ett järngrepp. Ett järngrepp som aldrig släpper. Jag vill inte verka överlägsen eller stor i korken men jag tror på fullt allvar att The Last Of Us berör dig ännu mer om du är just förälder.
Den där skräcken är nåt som alla föräldrar dras med. Att mista ett barn. Att inte finnas där. Just då. Som spelare känner man maktlösheten. Hemskt.

Så tvingas Joel, efter 20 år, eskortera Ellie till vad som verkar vara mänsklighetens frälsning.
Förlåt mig läsare. Jag glömde bakgrundshistorien. Mänskligheten drabbades av en svampinfektion 2013. Den hade hittills bara drabbat insekter men plötsligt var människor också intressanta. Den satte sig på hjärnan och förvandlade dig till vad som närmast kan beskrivas som en ytterst aggressiv zombie. Vi dog ut.
Dom få som överlevde placerades i karantänzoner. Militärdiktaturer.
Naturligtvis valde vissa att förbli fria. Att bo utanför trots riskerna. Att bilda nya samhällen. Som The Fireflies, den största gruppen av Nya Medborgare.
Som spelare förflyttas vi 20 år framåt i tiden. Efter hela katastrofen.
Mitt i skiten.

Joel och hans partner Tess är smugglare. Dom tvingas, mer eller mindre, att ta hand om och eskortera Ellie. Den enda människan som blivit biten utan att förvandlas. I hennes blod forsar förmodligen botemedlet. Resan börjar.
Och vilken resa.

Joel är, inledningvis, ytterst tveksam. Han är fortfarande en bitter, känslokall man. Ellie är en jobbig fjortis.
Men hon växer. Under skinnet på Joel och under skinnet på dig som spelare.
Vi vandrar tillsammans genom ett ödelagt USA, en vacker värld i spillror.
Jag läste nånstans att om alla människor hade flyttat från Stockholm på nån månad och aldrig återvänt så hade naturen tagit över och begravt staden till oigenkännlighet på 200 år. Naughty Dog har gjort läxan.
Överallt finns påminnelser från en värld som du och jag känner till men som inte längre existerar. Bilvrak, hus, lägenheter och växtlighet i en salig, igenkännande blandning. Det skulle kunna vara så!
Allt är så bekant men ändå så främmande.
Och resan fortsätter.

När vi så slutligen närmar oss just slutet så har vi kapitulerat. Joel är inget utan Ellie och Ellie är inget utan Joel.
Bandet är knutet.
Och man känner kärleken, tomheten som skulle uppstå utan henne. Hon som först ersatte och sedan blev dottern som rycktes bort så smärtsamt och brutalt.
Man förstår och hyllar Joel för lögnen han drar i slutet.
Varför?
Han drar den av kärlek.