Det finns hårda killar som som Machete, Chuck Norris och Bruce Lee. Sen finns det dom som inte bara är hårda, faktum är att dom verkar vara gjorda av diamant.
Här utmärker sig två stycken lite extra.
Soldaten Rambo och utkastaren Dalton.
Bägge syr sina sår utan tillstymmelse till gnäll eller bedövning.
Bägge slåss som galningar. Rambo är den största killern av dom båda med mängder av lik på sitt samvete men frågan är om inte Dalton är grymmare.
Han tar livet av sina motståndare genom att slita struphuvudet ur halsen på dom.
Jag tar det igen.
Han sliter struphuvudet ur halsen på sina motståndare.
Dalton är one stonecold badass muthafucka!
Roadhouse anlände skrikande och sparkande till världen i nådens år 1989.
Patrick Swayze var redan en gigantisk stjärna efter sin insats i Dirty Dancing ett par år tidigare men hans största tid låg fortfarande framför honom i form av Ghost och Point Break som skulle komma att förgylla 90-talets två första år.
Om detta visste han naturligtvis ingenting än. Sett i det ljuset, hans stjärnstatus, så är det än mer obegripligt att han valde att göra just Roadhouse.
Kanske var han trött på att vara klassisk hjälte och ville visa att han även kunde spela lite hårdare typer. Kanske var hans agent dum i huvudet.
Den rätta anledningen får vi nog aldrig reda på. Vi kan bara konstatera att det var minst sagt modigt gjort av Swayze att ge sig på en film av Roadhouse kaliber.
Swayze spelar Dalton, USAs bästa utkastare. En så kallad "cooler" som kan få den mest stökiga och våldsamma nöjeslokal att bli ett under av lugn och frid. Detta åstadkommer han genom att läsa österländsk filosofi, vara snäppet smartare än alla andra och inte minst genom att slå in skallen på folk.
Något han är mycket bra på.
Dalton reser runt i USA och hjälper till där det behövs och där det betalas bäst.
En hora specialiserad på våld och blod.
En kväll får Dalton ett samtal från en desperat nattklubbsägare i Missouri. Han vill rusta upp sitt ställe, Double Deuce, till ett förstklassigt hak men traktens lokala slagskämpar sätter käppar i hjulet.
Dalton hoppar i sin flashiga merca och ger sig av söderut.
Väl på plats förstår Dalton ganska snart att det rör sig betydligt mer än några lokala puckon som ställer till med bråk.
Tvärtom tycks den lokala småpåven Brad Wesley styra och ställa med maffialiknande metoder. Och ingen vågar gå emot honom utom, trumvirvel, Dalton!
Nu har han fått sitt livs fajt på halsen.
Roadhouse blev hånad och bespottad när den kom. Faktum är att folk skrattade i biosalongerna åt Daltons extremt macho attityd.
När han får sitt nämnda sår sytt utan bedövning och doktorn frågar hur han står ut så säger han bara "pain don't hurt." Folk gapskrattade och det var ju liksom inte meningen. Stackars Dalton.
Det var först efter att filmen hade kommit ut på hemmaformat som den verkligen började sprida sig, skaffa kultpublik, och bli populär.
Och faktum är att Roadhouse är helt underbart underhållande! Ett guilty pleasure utan dess like. Den har liksom allt. Slagsmål, schysst musik, snygga brudar, mer slagsmål, stenhårda repliker och ännu mer slagsmål.
Och ett utslitet struphuvud.
I en av 80-talets mest omtalade och blodiga scener får en av skurkarna lära sig vad riktigt halsont är. Och där hjälper det fanimig inte att gurgla med Vademecum.
Dalton är en stenhård typ som verkligen förtjänar att sitta där uppe i 80-talshimlen för just stenhårda typer från 80-talet.
Och Roadhouse är en viktig kulturpärla som ej får glömmas bort. Om du inte har sett ännu så upptäck bums!
En underbar film.
Betyg:
8 sandsäckar av 10!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar