GAMLA PÄRLOR: LABYRINTH!

Vi satt hemma hos kompisen Martin och tittade i biobladet. Året var 1986. Det var Martin, Björn och jag.
Inget fångade vårt intresse förrän vi fick syn på en fantasifull bild med ordet Labyrinth under. DEN verkade ju häftig!
Remember kids, detta var långt före internet och möjligheten att kasta sig över datorn för att kolla recensioner, betyg och dylikt.
I bästa fall hade man tur och en kompis kompis storebrorsa hade sett filmen och tyckte den var cool.
Men oftast inte.

Ett problem hägrade när vi läste vidare. 15-årsgräns. Vi var långt ifrån 15 men bestämde oss för att ta en chans.
Det lönade sig. Kanske var det lite folk och bion ville iallafall tjäna NÅGRA kronor. Vilket skälet än var så blev vi insläppta och bänkade oss med popcornen och läsken.

Labyrinth är en fantasyfilm med musikaliska inslag. Detta beror mycket på David Bowie som spelar trollkungen med en märklig 80-tals glamrockfrisyr.
Det konstiga är att jag är extremt allergisk mot musikaler. Jag byter kanal om dom börjar sjunga i Simpsons eller Family Guy. Ändå är Labyrinth en av mina favoritfilmer. Kanske för att musikalnumren är väldigt få och väldigt snabbt överstökade.

En ung Jennifer Connelly, som aldrig varit vackrare, spelar Sarah. Sarah är en tjej i 17-årsåldern som är besatt av sagor och fantasivärldar. En kväll tvingas hon vara barnvakt åt sin lillebror och i ren förtvivlan, mest för dramat, uttalar hon en förbannelse som hon läst i en saga över brorsan. En förbannelse som innebär att hon ber trollen komma och föra bort hennes bror så hon slipper honom.
I sin sagovärld hör The Goblin King, alltså David Bowie, hennes vädjan och beslutar sig för att ställa upp. När Sarah inser vad hon gjort så ångrar hon sig och ber Goblin King att ge tillbaks hennes bror.
The Goblin King är betagen av hennes skönhet och ger henne en chans.
Om hon färdas till hans värld och tar sig igenom labyrinten som leder fram till hans slott innan midnatt så ska han släppa brorsan.

Labyrinth är en fantastisk fantasyfilm som till skillnad från många andra 80-talsrullar har stått emot tidens tand mycket väl. Detta beror naturligtvis mycket på att fantasy är tidlöst men även på att effekterna håller än idag. Den för 80-talet så klassiska svarta utklippta ramen runt objekt som framstår så bra mot bakgrunden förekommer väldigt sällan.
Dessutom är en av nyckelpersonerna bakom filmen den sorgligt insomnade Jim Henson, även känd som mannen bakom mupparna. Han har skapat filmens olika varelser och mycket av miljöerna och det märks. Allt är av genomgående mycket hög kvalitet.
Labyrinth blev när den kom något av en flopp, märkligt nog, men har genom åren skaffat sig kultstatus och en stor publik som älskar den. Det förtjänar den verkligen och är tillsammans med Willow och Legend -Mörkrets Härskare 80-talets absolut bästa fantasyfilm.
Tillbaks till 1986.

Vi kunde inte tro våra ögon där vi satt i den mörka biosalongen. Hur kunde vi ha sån tur? Vi valde en film på vinst och förlust och fick DET HÄR? Och Sarah! Hon var så jävla söt.
Och trollkungen? Shit, vilken lurig typ! Och den varelsen var ju häftigare än den nej för det var den andre nej inte alls för det var den.....
Föga anade jag den kvällen då jag, 9 år gammal, kom ut ur bion vildsint diskuterande med mina två polare att jag skulle sitta och skriva om Labyrinth i nådens år 2014.
Men så jävla bra är den.

Labyrinth Betyg
9 dansande huvudlösa av 10