Jag har alltid gillat spel. Elektroniska och vanliga. Eftersom man är lastgammal, 38, så har man fått uppleva hela det elektroniska spelmediets genombrott.
Mitt första ordentliga spelminne är hemma hos min kompis Martin som hade fått ett Mattell Intellivision av sina föräldrar.
Vi kan ha varit mellan 5 och 7 år gamla. Det var ett skräckspel vill jag minnas. Vansinnigt läskigt när dom 10 pixlarna jagade varandra i en fasansfull labyrint.
Hette det Nightstalker?
Hursomhelst så bara fortsatte det därifrån. Intellivision blev Vic 64 som blev Nes, Master System och Amiga. Amiga blev Super Nintendo, Mega Drive som blev PC. Och sen har det bara fortsatt.
Jag har alltid gillat spel.
För några år sen hände dock nåt som fick ett intresse att övergå till nån slags pseudoreligion.
Min nyfödde son blev dödligt sjuk.
Några års helvete följde med operationer, nedsövningar och undersökningar till förbannelse. Det var fasansfullt och vi bodde ofta och länge på sjukhus.
Samtal med vänner och familj hjälpte mycket men det fanns bara en sak som fick mig att glömma omvärlden och all tragik.
Min Playstation 3. Varje gång man var hemma på permission från sjukhuset så satt jag bara där med handkontrollen i händerna. Flydde. Mitt intresse tog steget till meditation. Och det var så skönt.
Inget ont om familj eller vänner men en pryl bara finns där utan att döma.
Ibland tror jag att tevespelen räddade mig från psyket. Och så har det fortsatt.
Det märkliga är att jag fortfarande betraktar spelandet med glädje. Att det inte blivit förknippat med ångest och sjukhus.
Så spel är min meditation. Spelen håller mig lugn och nere på jorden. Om man inte spelar Mario Kart då och får ett skal i huvudet precis innan målet.
Annars är spel meditation för mig. Och det är jag glad för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar