NIN -EN TRÖGSTARTAD LYSSNINGSHISTORIA

Hörvik i början på 90-talet.
"Lyssna på det här" säger min käre vän Stefan och lägger en platta i cd-spelaren.
Det drar igång. Det låter som om någon drar taggtråd genom mina öron samtidigt som dom bankar takten på tomma oljefat.
"Vad fan är det här?" undrar jag.
"Nine Inch Nails" låter Stefan mig få veta. "Det är industry."
Jag suckar och gör en mental flykt till mitt älskade Guns n Roses-land där jag känner mig trygg och uppskattad medan oväsendet maler på.

Så var min första date med Trent Reznor, även känd som mr Nine Inch Nails. Ingen som hörde honom då skulle väl tro att han en vacker dag skulle få en Oscar för soundtracket till The Social Network.
Och inte fan trodde jag att han en dag skulle vara ett av dom mest uppskattade inslagen i min skivsamling. Men det är han.
Så vad hände?
Det gick ett par år efter den där ödesdigra dagen i Stefans pojkrum i Hörvik. Efter ett par år släppte nämligen NIN plattan The Downward Spiral och jag kapitulerade slutligen. Det var bra, det var hårt, det var annorlunda. "Antimusik" som nån tidning beskrev det.
Och det är väl så NIN är? Hårt och oväsen men med melodier i allt kaos. Fast nu är det inte så mycket kaos längre. Mest melodier. Trent är vuxen, gift och pappa. Man lugnar liksom ner sig då. Blir mer melodisk.
Det gick rykten för c:a 10 år sen om att Trent och en av hans största idoler, Prince, skulke göra nåt ihop. Det var nog bara rykten. Synd, för det hade kunnat bli det bästa i musikväg sen nån av våra förfäder började slå med pinnar mot ett träd.
Förra veckan fick jag The Slip i brevlådan. Melodier. Till och med ett gäng instrumentala partier. Trent är nog inte så arg längre. Och jag är glad för att jag slutade vara arg på allt jävla oväsen i pojkrummet där i Hörvik. Tack Trent. Och tack Stefan som spelade.