NY MILSTOLPE FÖR PS4

Idag avslöjade Sony att deras PS4 har sålt 30,2 miljoner exemplar till konsument. Alltså inte till butik utan till kunder. Det är därmed deras snabbast säljande konsol någonsin.
Nintendo har sålt 10,7 miljoner av sin Wii U och Microsoft har slutat lämna siffror, vilket aldrig är ett bra tecken, men senast vi hörde nåt, i juni, så hade Xbox One sålt nästan 15 miljoner.
Stort grattis då till Sony som onekligen verkar ha gjort precis allting rätt med sitt flaggskepp.

DAS RUNKEN IST KAPUTT!

Sorry, alla potenta världsklassonanister. Tecmo's kommande Dead Or Alive Xtreme 3 kommer inte till väst utan stannar i Japan. För er som inte vet så är Dead Or Alive det ultimata beviset på japsarnas minst sagt problematiska syn på sex. Iallafall ur vårt västerländska perspektiv.

Serien som består av ett gäng ruskigt bra slagsmålsspel och nån beachvolleyhistoria går nämligen i hög grad ut på att visa kvinnor i så små kreationer som möjligt. Det låter ju förvisso bra men problemet är att "kvinnorna" är utformade efter japanska ideal. Dom ser alltså ut som oskyldiga, översexuella 11-åringar med tuttar som väger 8 kilo styck. Och här nånstans vrålar
pedofilklockan rakt ut hos en normal man från Europa eller USA.

Jag är väldigt grabbig och uppskattar verkligen vackra kvinnor men Dead Or Alive är fyra ton för mycket av allt. Och jag fixar verkligen inte den japanska pedofilkulturen. Den är vidrig.

Bäst är Tecmo's försvar av varför dom inte vill ge ut tuttfesten i väst. Fritt översatt låter det ungefär så här:
"Vi är trötta på att få skäll av oförstående västerlänningar. Ni får hitta nåt annat att reta upp er på."
Ja, jag retar mig iallafall på pedofilporr och är minsann lite stolt för det.
Så jag är ledsen kära finniga fans, das runken ist kaputt. Ni får importera.

VAD HÄNDE MED ROCKEN?

Enligt alla musikens lagar så borde vi ha fått ett nytt Guns N Roses nu. Vad har hänt? I en inte allt för avlägsen forntid så var tioårscykler standard. Något dök upp, blev populärt, och blev sen ersatt av nåt annat. En liten revolution.
I slutet av 80-talet var världen svintrött på allt vad välproducerad pudelrock hette och voilà! Där kom Guns N Roses och vände upp och ner på allt igen.
Rocken återföddes och blev vital på nytt.

Men rocken har allvarliga problem idag och har haft det länge. Dom enda rockbanden av någorlunda storlek idag är samma band som varit stora dom senaste 30 åren. Band som U2 och AC/DC. Ett litet undantag är möjligtvis Coldplay. Men inget av dessa banden har någon egg. Något upproriskt. Något som känns....rock liksom.
Det är stabilt och ofarligt.

Enligt alla lagar skulle alltså det nya Guns dykt upp nånstans runt 2010. Men inget händer. Istället går kidsen och tittar på DJ's som spelar förinspelad musik och viftar med en hand i luften. Ofarligt och stabilt.
Tvärtom så vore det ÄNNU enklare idag att bli det nya Guns. Vi måste komma ihåg att 80-talet var dekadensens och överdrifternas årtionde och det krävdes sannerligen något extra för att chocka den stora massan. Idag räcker det med att du släpper en brakskit för att det ska bli spaltmetrar i kvällspressen.
Tänk om Guns hade dykt upp idag med sina klassiska kommentarer och vansinnigheter?
"Aids? Jag skiter i aids. När jag knullar en brud jag inte känner så håller jag tummarna. Vad fan kan man göra?" -Slash

"Jag har aldrig attackerat någon bög men jag har fan inget emot att håna dom." -Axl Rose

Ja, ni fattar själva va? Det hade tagit fullständigt hus i hela helvetet! Media hade gett omåttligt mycket gratisreklam och plattan hade sålt som smör.

Rocken har allvarliga problem idag. Men det är lätt avhjälpt. Allt som behövs är ett band med ett gäng individer som inte ger ett fuck. Så var är ni?

RECENSION: THE IMITATION GAME

Ibland dyker dom upp från ingenstans, dramafilmerna som tar oss med storm. På många sätt är just dramafilmer dom allra svåraste att göra. En halvdan actionfilm kan fortfarande leva på sin action, ännu en tråkig skräckis kan hålla näsan över ytan tack vare sina chockeffekter. Den lyxen har inte en dramafilm. Den måste vara trovärdig och gripande annars kraschar den och brinner.
The Imitation Game är både trovärdig, gripande och den kanske bästa dramafilmen jag sett på 10-talet.

När vi talar om Andra Världskriget så är det ofta en liten grupp människor som glöms bort. Vi vill att krig ska vara uppoffringar och hjältemod, blodspillan och kamratskap. Men faktum är att krig vinns inte bara på slagfältet. Lika viktiga är människorna i kulisserna. Människor som Alan Turing och hans kollegor som knäckte tyskarnas Enigma, den oknäckbara kodmaskinen, och därigenom förkortade kriget med flera år och räddade tiotals miljoner människoliv.

The Imitation Game tar avstamp 1951 när Alan Turing blir arresterad för sin homosexualitet, nåt som var olagligt i England (och många andra länder) vid denna tiden. Polisen som arresterat honom är nyfiken på Alans hemliga bakgrund och slutligen berättar Alan och därigenom får vi ta del av ett av 1900-talet mest spännande, modiga och tragiska människoöden.

Alan Turing var en briljant matematiker, ett geni, och fick därmed i uppdrag av MI6, den hemliga brittiska underrättelsetjänsten, att knäcka tyskarnas Enigma. Ett omöjligt uppdrag.
Alan var också en särling med någon eller några mentala funktionsnedsättningar som gjorde honom till en social stigma.
Jag vet inte om han någonsin blev diagnostiserad men enligt mig led han av aspbergers med grova autistiska drag, något som är vanligt bland denna typ av människor. Oavsett vilket så samlar Alan ihop ett team med briljanta personer och dessa blir han snabbt ovän med liksom sina överordnade. Hans handikapp gör honom totalt socialt inkompetent och närapå omöjlig att arbeta med.
Men på något vis knyts dom ändå samman. Kanske ser dom nåt i varandra som ingen annan ser eller så är bara vetskapen om uppdragets vikt tillräckligt för att få ut det bästa av dom. Dom lever, gråter och skrattar ihop. Och utanför brinner en hel värld.

Skådisen med världens jobbigaste namn, Benedict Cumberbatch, spelar Alan Turing och han gör det så bra att det är obeskrivligt. En enastående skådespelarprestation och något av det bästa jag någonsin sett. Minspel, ögonen, gesterna. Allt är världsklass.
Samtliga inblandade är jätteduktiga, särskilt Keira Knightley, men det ändrar inte faktumet att Cumberbatch är solen som dom andra planeterna snurrar kring.
Helt fantastisk!

Historien drivs framåt av tillbakablickar och långsamt snurras Alan Turings ensamma och tragiska liv upp. Det är en mycket gripande historia och ljuset riktas mot hur illa homosexuella behandlades vid denna tiden. Även ett nationellt helgon som Alan Turing. Det ska sägas att det hela sker utan några jobbiga pekpinnar. Detta är ingen moralisk uppfostringsfilm för den oförstående pöbeln. The Imitation Game är för smart för det. Det är en briljant dramafilm vars huvudperson råkar vara homosexuell i en tid då det inte var så bra. Varken mer eller mindre.

Filmen innehåller både spänning och stora känslor men alltid på ett fint och välbalanserat sätt. Det märks att den inte är gjord i USA. Då hade den dränkts i flaggviftande och sentimentalitet så pinsam att man hade sprungit ut ur rummet. Nej, detta är europeisk elegans i dess finaste form, en berättelse som förtjänar att alla tar del av den.
Så att vi alla lär oss att krig inte enbart vinns genom blod och hjältemod. Ibland är det lika viktigt att ha en halvt autistisk, socialt omöjlig liten bög på sin sida.
The Imitation Game är en fantastisk film.

THE IMITATION GAME

10 homosexuella hjältar av 10

Bild 10
Ljud 8

För dig som: Tycker om dramafilmer och att bli berörd.

Inte för dig som: Läser Hänt Extra och älskar Melodifestivalen och Paradise Hotel.

VEM BRYR SIG?

Det här med bakåtkompatibilitet lämnar oss här på redaktionen något tveksamma.
Samtidigt som man förstår att folk vill spela gamla höjdare dom missat så köper man ändå en ny konsol för nya spel.
Och här är det en viss skillnad mot upphottade versioner av förra generationens riktiga pärlor, ett nytt fenomen som ManBaraTrycker faktiskt kan uppskatta emellanåt. Det är ändå Bra Spel Med Extra Allt.
Bakåtkompatibilitet känns bara som en desperat åtgärd. För att man ska få lite tid i nyhetstablån.

Nyss avslöjade Sony att PS4 ska bli bakåtkompatibel med PS2. Med PS2! Vem i hela Hälsingland vill sitta och spela brutalfula, anonyma pruttspel från år 2000? Inte jag iallafall. Varför inte bakåtkompatibel med PS3 i så fall? Eller bägge två? Sjukt.
Nu förstår man att detta är Sonys svar på Xbox One's stora flirt med 360 men ändå?
PS2? Aldrig i livet!

Det är en annan sak med Nintendo. Dom har ett långt arv bakom sig med flertalet klassiker och odödliga titlar. Dessutom är pixelgrafik tidlös och vacker i jämförelse med polygoner. Inte minst polygoner från året 2000. Det är därför ett spel som Super Mario World är underbart än idag.
Vad kan Sony kontra med där? Jak And Daxter 3? Skulle inte tro det.

En aspekt är att Sony behöver inte detta klavertrampet överhuvudtaget. Just nu befinner dom sig i total pole position och ingenting ser ut att ändra på det. Dom kränger konsoler i ett så halsbrytande tempo att om detta fortsätter så är det inte omöjligt att dom passerar just PS2:ans 155 miljoner sålda ex. Så varför detta fåniga utspel? PS4 bakåtkompatibel med PS2. Vem bryr sig?

FALLOUT 4 INTRYCK

Jag förhandsbokade både Fallout 4 och Rise Of The Tomb Raider för längesen. Det sistnämnda för att det är uppföljaren till årets näst bästa spel 2013 och det förstnämnda för att det är uppföljaren till två av dom absolut bästa rollspelen nånsin, Fallout 3 och Fallout New Vegas.
När jag skulle hämta ut spelen så kände jag att 1400 spänn var lite magstarkt att slänga ut på ett bräde så jag skulle nöja mig med ett av dom. Men vilket?
Jag funderade i ungefär 0.47 sekunder innan jag pyntade för Fallout 4 och körde hem så det skrek i däcken.
Så stark är alltså min kärlek till serien.

Fast egentligen handlar det nog mest om min kärlek till Bethesda, företaget som gjort serien sen del 3. Dom är nämligen mästare på att skapa världar fyllda med innehåll som du själv får utforska. Jag har varit lite kär i dom sen Daggerfall till PC.
Bethesda styr inte dig så det märks utan utgår från att du är intelligent och har fantasi nog att skapa din egen historia, ditt eget äventyr. Det är det som gör dom så speciella.
Priset vi får betala för den friheten är ofta buggar. Att släppa spel av denna storleken, eller större, är i princip omöjligt utan att missa några små skalbaggar men Bethesda är ökända för sin skadedjursbekämpning. Eller brist på den.
Fyra bugg och en Coca Cola räcker inte till, ibland kryper spelen av sig själva. Som en mjölpåse full av mjölbaggar.

När jag parkerat på gården så rusar jag in så snabbt att jag nästan glömmer öppna grinden, vidare in i vardagsrummet, igång med elektroniken och SLUUUURP! så har donnan PS4 svalt skivan.
Medan spelet installeras får vi små animerade kortfilmer om S.P.E.C.I.A.L, egenskaperna som bygger din karaktär i Falloutspelen. Det är söta små petitesser till filmer men dom är riktigt underhållande med en hurtfrisk amerikansk 50-tals-berättarröst. Kanonbra!

Fallout 4 börjar i ett hem och i ett valv. Sen släpps du lös i världen. Nästan åtta timmar in i äventyret så kan jag konstatera följande saker.

Grafiken är snygg och funktionell men håller knappast The Order-klass. Det kan den inte göra heller då det är två helt olika typer av spel och The Order-grafik i Fallout 4 hade krävt en atomdriven spelkonsol.
Det gråa och bruna från Fallout 3 finns kvar, det är trots allt en postnukleär ödevärld vi befinner oss i, men grafiken har även fått ett rejält uppsving färgmässigt. Det är rött, gult och till och med grönt på sina ställen. Det hela bidrar till en mysigare atmosfär och det är ett sant nöje att utforska omgivningarna.

Det nya spelsystemet med slopade färdigheter och istället ett simpelt perks-träd är helt fantastiskt smidigt! Det tar i runda slängar 30 sekunder att förstå och lära sig och sen älskar man dess smidighet. Nu kan du verkligen skräddarsy din karaktär. Fantastiskt!

Bethesdas ökända buggar har jag hittills sett väldigt lite av. Det var en Ghoul som fastnade i en vägg och blev ett lätt byte men det gjorde inget. Jag har dock hört talas om uppdrag som inte gått att göra klart och annat mindre roligt så vi får väl se vad som händer. Det lär patchas kontinuerligt.

Spelvärlden är rejält stor men inte alls så stor som förhandsryktena gjorde gällande. Framförallt är den extremt väldesignad och fylld av spännande innehåll och det föredrar jag framför repetitivt mastodontskräp vilken dag som helst. Efter 8 spelade timmar så har jag sett kanske 15 procent av världskartan och det är stort nog för mig. Det bör tilläggas att av dom 8 timmarna har jag sprungit runt och utforskat i 7.

Hittills känns det som att Fallout 4 definitivt är en kandidat till Årets Spel 2015. Nu har jag förvisso inte spelat det nya Tomb Raider än men Fallout är hittills nästan skrämmande njutbart. Och farligt.
Sätter du dig ner så hinner du knappt blinka innan 5 timmar är som bortblåsta. Och det är ett klassiskt tecken på att ett spel är bortom bra. Så vad väntar du på?

GAMLA PÄRLOR: SUGAR RAY

Ett av mina favoritband är amerikanska Sugar Ray. Dom släppte sin debut 1995 och framstod då som Red Hot Chili Peppers busiga småbröder. Plattan, Lemonade and Brownies, hade förutom ett av tidernas snyggaste omslag även musik som var en blandning av punk, metal och funk. Den innehöll även semihiten Mean Machine och var en mer än godkänd förstaplatta.

Efter denna följde Floored och 14.59 och för varje släpp blev det mindre och mindre punk och metal och istället mer pop. Sugar Ray har aldrig hymlat med att dom växte upp med 80-talspop utan tvärtom hyllat det så fort dom fått en chans.
Floored sålde guld i USA, 14.59 ännu mer, och när det så var dags för platta nummer fyra så kom deras magnum opus, ett mästerverk enkelt döpt till endast Sugar Ray.

Sugar Ray innehåller inte en enda dålig låt. Inte en enda. Det är en av få plattor som går att sätta igång och bara låta den rulla från början till slut utan några som helst avbrott. Därmed hamnar den alltså i samma kategori som Appetite For Destruction och Ten, ett betyg så gott som något.
På Sugar Ray är punken och metallen helt bortpolerad och har istället ersatts helt med 80-talsdoftande pop/rock och höjdarna och hitsen staplas på varandra.
Startduon, Answer The Phone och When It's Over, är en total käftsmäll och får en på partyhumör fortare än kvickt.

Och party är helt vad detta handlar om. Jag vågar inte gissa på hur många fester jag haft där denna monolit har snurrat sig medvetslös på skivtallriken. Faktum är att den är så nedspilld av öl och sprit att det är ett under att den fungerar. Den lilla cd-boken går knappt att öppna. Sugar Ray passar lika bra i en boomblaster på stranden som vrålandes på stereon under ett hejdlöst houseparty. Det är en underbar och glädjefylld platta, som en vacker sommardag.

På Sugar Ray peakade bandet Sugar Ray och dom blev aldrig större än så här. Uppföljarna sålde förvisso dom också men dessa höjder fick bandet aldrig uppleva igen. Och på sätt och vis var det synd att just Sugar Ray släppte denna plattan. Hade det stått Red Hot Chili Peppers på omslaget så hade den sålt 20 miljoner exemplar. Så jävla bra är den.

Det är fredag idag. Korka upp en öl, släng ihop en gin o tonic och dra igång Sugar Ray. Det kan bli en av dom roligaste kvällarna i ditt liv.

GAMLA PÄRLOR: METALLIC K.O

Vid det här laget vet dom flesta att The Stooges inte var ett band som alla andra. Dom var långt före sin tid och spelade punk innan folk visste vad punk var för nåt. Kanske ännu viktigare var faktumet att bandet levde punk 24/7. Dom knarkade och söp, slogs och levde jävel och hade i Iggy Pop en frontman vars like aldrig skådats. Varken före eller efter.

Han slog knut på sig själv på scen, rullade i krossat glas, skar upp sig, utövade oralsex med kvinnor i publiken och betedde sig allmänt som en rabiessmittad hund. En total galning i ett totalt galet band. En attityd som framkommer med all önskvärd tydlighet på deras ökända och beryktade liveplatta Metallic K.O.

Bakgrunden till hela spektaklet är lika underhållande som sjukt.

På grund av Iggys attityd och provocerande beteende så hade han skaffat sig fiender i ett lokalt MC-gäng i Detroit. Han slogs regelbundet med medlemmarna och kvällen innan spelningen satt Iggy, stenhög, i lokalradion och uppmanade MC-gänget att "om det var nåt med dom jävla fittorna så skulle dom masa sig ner till spelningen imorrn å visa vad dom gick för."
Det gjorde dom också.

Resultatet är en uppvisning i totalt kaos och vansinne. Mig veterligen är Metallic K.O den enda, åtminstone officiellt utgivna, liveplattan där man hör ölflaskor slängas och krossas mot instrumenten. Glödlampor flyger, ägg likaså och Iggy är på ett strålande humör! Han är skoningslöst provokativ och hånar publiken hela tiden.
"Lightbulbs too? Oh my, we're getting VIOLENT!"
Det hela blev totalt kaos och ryktet säger att Iggy blev halvt ihjälslagen efter konserten.

Musikaliskt är det upp och ner. The Stooges var knappast några bländande musiker utan levde på sin attityd och råhet. En fullständigt knäckande version av feministhymnen Cock In My Pocket finns dock med och den är så bra att bara den motiverar ett köp. För övrigt lever plattan på kaoset mellan låtarna. Man ömsom skrattar och ömsom skakar på huvudet. Vilka jävla galningar!

Metallic K.O är ett tidsdokument från en svunnen tid, fjärran från Idol och städade artister. Denna plattan är på liv och död och den formligen stinker blod och krossat glas. En klassiker!

ETT NÅDASKOTT: No Retreat, No Surrender.

Jag var på shoppingturné med min son igår. Ni vet, en sån där uttråkad lördag som man försöker rädda med omotiverade inköp.
Resan tog oss till både Media Markt och Elgiganten och där hittade jag två "klassiker" på blu ray; Masters Of The Universe och No Retreat, No Surrender.
Den sistnämnda kostade mig obetydliga 19 riksdaler, ett faktum som skulle glädja mig senare på kvällen.

Jag mindes No Retreat, No Surrender med glädje och kult. Det var en sån där HÄFTIG!!!! film man såg som liten. En av dom där som fick en att bli Bruce Lee på 90 minuter och en fara för kvarterets alla gatlampor. Åh, vad det skulle bli roligt att återse allt. Lite nostalgi.
Det blev det inte.

No Retreat, No Surrender är en soppa utan dess like. Det är svårt att förklara vad som gör den så sinnessjukt dålig för det är så jävla mycket. Man vet liksom inte var man ska börja.
Men jag gör ett försök.

Storyn är så oerhört kass att det trotsar all beskrivning. Det är ett försök att rida på framgångarna för Karate Kid som dök upp något år tidigare men bara så oerhört mycket sämre att det inte går att förklara.
Det är så dåligt att man inte ens skrattar.
80-talet var ostigt, inget snack om saken. Men det var ostigt på ett oerhört charmigt vis som gjorde att man inte kunde, eller kan, tycka illa om det. Inga känslor var för stora, inget soundtrack för mäktigt och inga repliker för hårda.
Men här sitter man bara och skakar på huvudet.
Vår huvudpersons pappa får stryk av några gangsters, dom flyr till Seattle, vår huvudperson får stryk av ett fetto och hans polare, han lär sig slåss av Bruce Lee's spöke (fråga inte) och slutligen får han slåss mot gangstern och vinner.
Vilken hjälte! Och vilken smörja.

Skådespeleriet ska vi inte ens gå in på. Det är talande för hela soppan att den bästa skådisen är Jean Claude Van Damme eftersom han har typ två repliker. För övrigt håller han käften till skillnad från övriga som är så pinsamt dåliga att man bara vill rusa därifrån och aldrig se tillbaka. Det är så dåligt så dåligt så dåligt så dåligt.....

Och Van Damme? Varför hamnade han här? Man riktigt ser föraktet i ögonen på honom när han ska tvingas förlora mot dessa lökiga fulfilmfighters som förmodligen inte kan slå ihjäl en fluga på riktigt. Efter detta gick han till att bli en fullfjädrad filmstjärna och tvingades bli omslagspojke till detta magplask, i hopp om att hans popularitet skulle locka några tittare. Stackars Van Damme. Något säger mig att denna filmen inte står längst fram i hans Best Of-hylla.

Men det som stör mig allra mest med No Retreat, No Surrender är att filmen mot alla odds tar sig själv på allvar. Det ska alltså vara ett action/drama! På riktigt!
Hade den bara haft glimten i ögat som exempelvis The Last Dragon så hade den vunnit mycket. Men nu? Nu känner man för att skicka en hel kartong insamlad hundskit till alla inblandade. Utom Van Damme. För han är cool. Men alla andra förtjänar hundbajs. Hela den här filmen är möglad hundbajs från helvetet.
Undvik som böldpesten!

No Retreat, No Surrender.

Betyg: Prutt!

RECENSION MAGGIE

Arnold spelar drama! Arnold blir hyllad för det! Kritikerna tycker om Arnold! Vad fan händer?

Jag blir rädd, det är vad som händer. Arnold spela en tung dramaroll? Det är nästan som om Hitler skulle spela jude. Det är emot naturlagarna. Dessutom får filmen bra betyg OCH allas vår vandrande dödsmaskin får beröm för sin fina insats.
I. En. Dramafilm. Gud, vad jag var rädd.

Vi befinner oss i vad som verkar vara vår egen samtid med den lilla skillnaden att nåt märkligt virus har visat sitt fula ansikte. Ja, ni gissade rätt. Zombiesarna är igång igen. Jävla kräk.
Arnold spelar bonden Wade och han bor med sin familj i den amerikanska södern någonstans. Han har fru, två barn med henne och en dotter från ett tidigare äktenskap.
Det märkliga är att samhället fungerar någorlunda bra. Åtminstone i jämförelse med andra zombieapokalypsfilmer. Affärer är igång, skolorna likaså och det finns även ordningsmakt som faktiskt inte är regelrätta fascister.

I denna verklighet försöker Wade och hans familj framleva sina dagar i frid men när hans äldsta dotter blir biten av ett vandrande lik så trillar tillvaron ihop.
Det finns inget botemedel utan dom som är smittade sätts så småningom i karantän, något som är att jämföra med att hamna i Auschwitz, eller så får man stoppa ett gevär i munnen.
Wade vill inget av det utan bestämmer sig för att kämpa för sin dotter och göra hennes resa mot det oundvikliga slutet så bekväm som möjligt.

När jag skriver "kämpa för sin dotter" så menar jag inte att Arnold kämpar som i Commando och dödar en hel armé. Nej, detta är verkligen en dramafilm och en lågmäld sådan. Visst finns det utbrott av våld, det är oundvikligt, men det är ytterst lite utan filmen byggs helt kring Wade och hans utsiktslösa kamp mot tiden.
Och ja, Arnold gör detta riktigt jävla bra. Det trodde jag aldrig jag skulle skriva. Han är en riktigt vass skådis här.
Han har ganska få repliker utan skiner genom sitt kroppsspråk och minspel. Hela han utstrålar förtvivlan.
Så hatten av! Jag känner numera ännu mer respekt för mannen.

Maggie är en grå men vacker film. Lite som The Road kan man säga. Inte lika bra, även om den lever i högsta grad på sina egna meriter. Men den andas samma hopplöshet och samma kärlek.
Den är grå i bilden, men inte lika grå som The Road, ljudet är riktigt bra även om den på grund av sin lågmäldhet knappast är proppad av eldstrider och explosioner.
Men framför allt är det en riktigt bra dramafilm! Med Arnold i huvudrollen. Som glänser! Jag måste nypa mig i armen igen.

MAGGIE

8 brända åkrar av 10
Bild 9
Ljud 8

För dig som: Gillar zombies och dramafilmer.
Inte för dig som: Vägrar se Arnold i nåt annat än hejdlös action.

OM DANSBAND OCH LASSE STEFANZ

Dansband måste vara bland det mest svenska som finns. Simpel musik med simpla texter som enbart är gjord för att folk ska röra sig runt på ett dansgolv, mer eller mindre packade.
Det finns liksom en anledning till att nästan alla lågbegåvade älskar dansband, oavsett om du har en diagnos eller inte. Du kan sjunga med i låten även om aldrig hört den förut. Dansband kräver liksom inte så mycket av dig. Luta dig tillbaks och följ med.

Med det sagt så är dansband även viktig musik. Dansband har betytt mycket för det svenska födelsetalet då många par har träffats på dansgolvet och bildat familj. Det är inte att underskatta. En annan aspekt är att musik föder glädje och harmoni och vem ska bestämma åt dig vad du ska lyssna på för att få den kicken? Ingen. Bara du själv. Den musik du tycker är bra är bra musik.

Personligen har jag aldrig gillat dansband. Det är lite som country för mig, alltså inavlat. Jag ser ett gäng hillbillys framför mig som stampar takten, dricker hembränt ur syltburkar och skaffar barn med syrran. Jag kan inte säga att jag hatar musikstilen, för det gör jag verkligen inte, men allt är bara så....inavlat. Vissa band är dock mer hillbilly än andra....

I slutet på 90-talet träffade jag Christer Sjögren på ett uteställe och det föll sig inte bättre än att vi slog oss ner och pimplade öl och pratade musik och livet. Ni ska komma ihåg att detta var när Vikingarna var mega och följaktligen var Christer större än Jesus i många svenska hem. Det spelade ingen roll. Han var trevlig, rolig, intelligent och helt nere på jorden. Faktiskt den trevligaste kändisen jag träffat. Jag var inget fan av Vikingarna alls, även om jag har låten Höga Berg Djupa Hav som ett guilty pleasure, men Christer höjde allt i mina ögon.
Vikingarnas publik var proper, herrarna i kostym, kvinnorna i smakfulla klänningar, och jag började tänka i banor som att det kanske inte var så farligt ändå. Att jag var fördomsfull. Men då, när det började ordna upp sig för mig så la Vikingarna ner och ett annat band plockade upp deras mantel.....
Och vi gick från askan in i ett brinnande inferno.

Lasse Stefanz är egentligen inte alls sämre än andra dansband, musiken låter likadant, texterna likaså. Det är gå på stranden och hålla i handen. Helt ofarligt.
Medlemmarna verkar vara schyssta killar som står stadigt på jorden så dom tänker jag inte snacka skit om. Men ändå började bandet ge utslag på min hillbillyradar, kraftiga utslag, och när jag tvingades iväg på en spelning via jobbet så besannades mina värsta farhågor.
Lasse Stefanz publik trotsar all beskrivning.

Det är det värsta jag någonsin har sett. En sådan samling bondtölpar och white trash-idioter kan du inte skaka fram ens ur Sveriges hela förråd av pilsnerfilmer.
Det var så mycket skinnvästar och leopardkjolar att jag på fullt allvar trodde att dom hade utrotat ett helt ekosystem.
Utan att göra anspråk på att vara vetenskapligt förankrad så tror jag nog att man kan sammanfatta Lasse Stefanz publik så här:

99% har gått i Livets Hårda Skola
85% har alkoholproblem
70% tycker inte det är märkligt att gifta sig med sin kusin
95% tycker USA är mänsklighetens fanbärare
90% har aldrig läst en bok
10% har läst boken Elvis -The King

Jag blev helt fascinerad och hänförd. Det var som att befinna sig på ett mänskligt zoo. Helt fantastiskt. Jag önskar att alla fick uppleva detta sociala spektakel.

Lasse Stefanz kan ju inte hjälpa hur deras publik ser ut och beter sig men visst är det fascinerande att se hur något lockar till sig en viss kategori människor som hästskit lockar flugor. Trots att det för en utomstående låter exakt likadant som 567 andra dansband. Jag tycker det är intressant med sociologi och flockbeteende och Lasse Stefanz gav mig en ovärderlig inblick i många människors vardag. Så genuint.

Så nej. Dansband och country kommer aldrig att bli min grej, det loppet är kört så det står härliga till. Jag kommer alltid att föredra en blond rockerflicka framför en 45-årig tonårswannabe med leopardkjol.
Lasse Stefanz är white trash.

PLAYSTATION 20 ÅR

Min relation med Playstation började knackigt. Min vän Fredrik var först ut i gänget med den lilla grå konsolen. Året var nog 1995 och om jag inte minns helt fel så följde det med en demoskiva som bla innehöll spelet Ridge Racer och det var ju lite häftigt. Ärligt talat så var det det enda som var häftigt.
Jag var fortfarande kvar i Nintendo -och Segaland och fattade inte vad vi skulle med ännu en aktör. Dessutom en aktör som var känd för stereos och teveapparater, inte spel. Vid den här tidpunkten kände vi ju inte till Nintendos svek mot Sony och själva anledningen till varför Playstation kom till.
Kort sagt så brydde jag mig inte utan väntade på N64 och Sega Saturn. Playstation kändes onödig och B.

Sen släpptes slutligen Saturn och ingen brydde sig. Sega hade släppt för mycket skit på för kort tid och därigenom förbrukat allt förtroendekapital som dom byggde upp med Mega Drive. Saturn följdes av ett Nintendo 64, släppt av ett uppblåst Nintendo så fyllda av hybris att dom vägrade att ens snegla åt hur verkligheten såg ut.
Sony sköt bägge två i sank.
Sony hade dom lukrativa kontrakten som Nintendo vägrade sina tredjeparter vilket gjorde att alla gick över till Sony. Sony hade aggressiva marknadsföringskampanjer. Sony hade CD som lagringsformat vilket var ungefär 4000 ggr bättre än kassett och Sony hade dessutom optimerat sin Playstation för den nya, häftiga polygongrafiken. Något som Sega helt hade missat med sin Saturn.
Och plötsligt fanns mångfalden hos Sony. Sega och Nintendo var totalt bortblåsta från planen. En uråldrig balans var helt slängd över ända och Playstation skulle komma att sälja över 100 miljoner exemplar. Siffror som konkurrenterna inte ens var ljusår ifrån.

Efter Playstation var det dags för Playstation 2 och fortfarande brydde jag mig inte. Sega hade släppt sin bästa konsol någonsin, Dreamcast, och jag var (och är fortfarande) upp över öronen förälskad i den. Tyvärr gick den samma öde till mötes som Wii U, massmarknaden brydde sig aldrig. Av bara farten köpte jag dessutom både Gamecube och Xbox men inte något Playstation. Jag var nog lite sur för att Playstation 2 sänkte min älskade Dreamcast. Den sänkte inte bara Dreamcast förresten. Playstation 2 var en totalt ostoppbar nukleär missil rakt upp i dajmkrysset på allt vad Sega, Microsoft och Nintendo hette. Dom tre TILLSAMMANS var inte i närheten av Playstation 2:s 150 miljoner plus sålda exemplar. Fanskapet var ostoppbart och Sony verkade allsmäktiga.

Enter Playstation 3.
Efter dom haktappande framgångarna så gjorde Sony samma misstag som Nintendo. Dom satte näsan i vädret och trodde att dom skulle komma undan med vad som helst och när så Playstation 3 släpptes så hade den en prislapp på över 5000 spänn. Ken Kutaragi, Playstations pappa, sa rakt ut att han sket i vad det stod på prislappen. Det var ju Playstation. Folk skulle köpa den oavsett pris.
Men så blev det inte.
Ett mer ödmjukt Nintendo under den briljante Satoru Iwatas ledning skickade ut sin Wii och tog tillbaka tronen. Dessutom gjorde Microsoft i princip allting rätt med sin Xbox 360 och plötsligt vräkte allt på ända. Igen.
Sony verkade ha tappat greppet helt.
Men dom tog igen det. Nintendo gick inte att stoppa men när förra generationen gick i mål så stod Playstation 3, genom en mirakulös återhämtning, på silverplats.
Sony hade lärt sig läxan. Inför släppet av Playstation 4 så blev dom ödmjuka igen och la sina öron mot marken och verkligen lyssnade av vad spelarna ville ha.

Och det verkar ha lönat sig. Nu när vi är ett par år in i den nya generationen så har nämligen Playstation 4 sålt mer än vad Microsoft och Nintendo gjort tillsammans. Igen.
Sony sitter återigen säkert på tronen. Men motståndet börjar nafsa dom i hälarna. Wii U är totalt borträknad men Xbox One har en lineup med kommande spel som inte är att leka med. Och deras försäljning har tagit fart. Vi går en spännande framtid till mötes.

Nuförtiden är jag en dedikerad gamer som äger alla format för jag vill verkligen inte missa nåt. Det är fjärran från den person jag var för 20 år sen. Jag är mer vuxen, mer (bläääääää) mogen.
Playstation fyller 20 år idag. Må du leva i 200 år till. Mitt älskade fanskap.

RECENSION NIGHTCRAWLER

Jake Gyllenhaal är för mig en av sin generations absolut bästa skådisar. När han får till det så är han i absolut världsklass, inget snack om saken. Så när jag först fick höra talas om Nightcrawler och hur hyllad den blivit så blev jag grymt nyfiken. Men också lite orolig. Så där som man blir när alla kritiker hyllar en film.
Skulle den leva upp till hypen?

Gyllenhaal spelar Lou Bloom, en småtjuv och allmänt misslyckad individ som en natt råkar snubbla rakt in i en bilolycka.
Han är egentligen grymt intelligent och målmedveten och när han ser en kameraman filma alltihop och sen dessutom berättar för honom att man kan tjäna easy money på andras olyckor genom att sälja materialet till olika tevestationer så är han inte sen att haka på tåget. Han skaffar sig en kamera och en assistent och sen är filmen igång.

Lou's problem, och tillgång i det här fallet, är att han är helt skoningslös och i princip inte drar sig för någonting i sin jakt på ett bra och lukrativt scoop. Där andra ser sorg, blod och misär så ser Lou pengar och framgång. Han klättrar ständigt uppåt på stegen med sina allt mer snaskiga reportage och snart går han över alla gränser. Dom där gränserna som gör att polisen börjar intressera sig för hans metoder.

Nightcrawler ÄR Jake Gyllenhaal. Han gör en så fantastisk rollprestation att jag inte fattar varför han inte fick en Oscar eller två. Ju längre filmen går desto mer förstår man att Lou Bloom är en sociopat, för att inte säga psykopat. Och jävlar vad Gyllenhaal gör det bra! Blicken, den stirrande intensiva och halvgalna blicken gör att man som tittare sitter fastklistrad varje gång han är i bild. Det är rent sanslöst vad skicklig karlen är!

Rene Russo förtjänar också beröm i sin roll som Nina, den moraliskt förkastliga tevebossen som eldar på Lou. Hon drar sig inte heller för nåt i sin jakt vidare uppåt. Dom är en match made in hell.

Nightcrawler är en av dom bästa thrillers jag har sett i hela mitt liv och definitivt den bästa dom senaste fem åren. Den är spännande hela vägen tills eftertexterna.
Se den!

NIGHTCRAWLER

10 blodiga bilder av 10

Bild 9
Ljud 8

För dig som: Älskar nagelbitande spänning.
Inte för dig som: Trivs bäst med Disney.

FREDAGSTIPS!

Tjolahopp, nu var det fredag igen! Här kommer helgens tips från er favorithamn på The World Wide Web, ManBaraTrycker.

FILM:
Filmen Focus med Will Smith och hon den där vansinnigt porriga blondinen från The Wolf Of Wall Street är en skön lurendrejerifilm med lagom tempo. Den är spännande på ett alldeles tillräckligt sätt och passar bra när man kanske är lite tung i huvudet imorgon eller på söndag.

MUSIK:
Plattan Scream Dracula Scream med punkrockbandet Rocket From The Crypt har snurrat sig varm hos mig i veckan. Det svänger som satan (blås är alltid bra) och fötterna stampar och nävarna vevar. Bara introlåten Middle och singeln On A Rope legitimerar ett köp. Upptäck!

SPEL:
Idag köpte jag Dishonored Definitive Edition till PS4, det förmodligen bästa spelet från guldåret 2012. Nu förpackat i full HD, upphottad grafik och allt DLC. Dishonored är ett fantastiskt stämningsfullt spel om hämnd och ond bråd död och det utspelar sig i den bäst designade spelvärlden den här sidan Rapture. Köp och sveps med!

Ha en fin helg kära läsare!

THE LAST OF US 2

Härom dagen råkade Uncharteds manusförfattare försäga sig och därigenom blev uppföljaren till The Last Of Us i princip bekräftad. Internet fattade eld och vi rycktes med i lågorna.
Men när den värsta hettan lagt sig så börjar man fundera. Vad vill vi ha av The Last Of Us 2? Vill vi ens HA ett The Last Of Us 2?

The Last Of Us är, som vi numera vet, tidernas förmodligen bästa spel. Utan tvekan det bästa till konsoler iallafall. Historien om Joel och Ellie och deras resa genom ett USA efter apokalypsen fångade en hel värld och sålde miljoners miljoner, helt välförtjänt. Så en uppföljare faller sig liksom enligt alla naturlagar helt...naturligt.
Men det var så....perfekt.
Hur toppar man det liksom?

Enligt oss så finns det bara två vägar att gå. Den första och mest naturliga är en direkt fortsättning på ettan. Det börjar helt enkelt där ettan slutade.
Den andra, och den mest troliga, är att The Last Of Us 2 kommer att handla om helt andra människor. Kanske på en helt annan plats i världen. Kanske Europa, Asien eller Afrika?

Naughty Dog är bäst i världen och dom är inte dumma i sina huvuden. Dom känner den enorma pressen. Jag hade aldrig vågat riskera att fortsätta med Joel och Ellie och därmed även riskera miljoner fans vrede om dom inte anser att tvåan lever upp till ettan. Aldrig.

Så en annan plats med helt andra människor är säkrast. Plus att det ger utrymme för helt nya och gripande människoöden i en värld som sett sina glansdagar. Kom ihåg var ni läste det först.

GAMLA PÄRLOR PSYCHOCANDY

Psychocandy är namnet på en av dom mest inflytelserika plattorna från 80-talet.
En monolit av dist, punk, rock och pop. Den har i princip på egen hand startat musikfenomenet Shoegazing och inspirerat så många av 90-talets alternativa musikanter att det närapå är oöverskådligt.

Bröderna Jim och William Reid sa upp sig från sina jobb och startade bandet The Jesus And Mary Chain med en dröm om att bli rockstjärnor. Det skulle dom bli också i sinom tid, kända och ökända.
Efter några år av det sedvanliga harvandet på småklubbar så fick dom chansen och 1985 släpptes debuten Psychocandy.

Plattan inleds med den fenomenala Just Like Honey, en lugn och vacker låt och som lyssnare tror man att man hittat tonen för resten av plattan men då tror man riktigt fel. Det är nämligen ett förrädiskt lugn.
Efter den luriga inledningen lägger bröderna i högsta växeln och en total kakofoni tar vid. Gitarrerna på Psychocandy är så distade att dom gränsar till vitt, statiskt brus. Det är ett oväsen som låter även idag så man kan bara tänka sig hur det lät 1985.

Men när den första chocken lagt sig så börjar man ana något. Bakom dom obeskrivligt skräniga gitarrerna döljer sig pop och skönsång av rent Beach Boys-stuk och där kan man gott jämföra The Jesus And Mary Chain med The Ramones. Båda banden spelar Beach Boys-pop med elgitarrer, bara det att The Jesus And Mary Chains gitarrer skränar och låter på ett sätt som The Ramones aldrig var i närheten av.

Psychocandy innehåller 15 låtar och hela plattan avverkas på 40 minuter. Det krävs inget mattegeni för att förstå att det inte är rockopera vi pratar om här.
Kortaste låten, Taste Of Cindy, klockar in på en minut och trettionio sekunder.
Det är pop i dess allra renaste form. Pop korrumperad av dom mest distade gitarrer du nånsin hört.

Psychocandy togs emot väl av både press och publik och bröderna Reid blev rockstjärnor. Men dom blev snabbt ökända. Bröderna var inte dom trevligaste i branschen, riktiga rövhål faktiskt, och dom slogs friskt på scenen. Både med fans och inbördes. The Jesus And Mary Chain blev kända som ett kaotiskt band med kaotiska konserter, något som givetvis både lockade och skrämde bort folk.
Svin eller ej, Psychocandy är ett mästerverk som ingen kan ta ifrån dom.

DET JOBBIGASTE PROBLEMET

Det är minsann inte bara guld och gröna skogar att bo i ett i-land. Visst, vi slipper än så länge oroa oss för krig och dom flesta av oss har mat på bordet varje dag.
Men det finns andra problem.

Det ständiga flödet av ny teknik kan göra en sjuk minst sagt. Så fort man köpt nåt häftigt så dröjer det inte länge innan det kommer nåt ännu häftigare. Och billigare.
Titta bara på dom stackars PC-spelarna. Dom hinner inte mer än installera sitt nya grafikkort som dom smällde halva månadslönen på förrän den jobbige polaren som orkade vänta en månad längre köper ett ännu häftigare.
Teknik idag är mobbing.

Där är det skönt att vara konsolspelare. Vi köper vår maskin och sen behöver vi inte köpa nytt på fem år iallafall. Smidigt.
Bilar ska vi inte prata om. Är du inte miljonär så är du dum i huvudet om du köper en ny bil idag. Redan på väg ut ur affären så har värdet droppat med 60 000 och det spelar ingen roll om det står Skoda eller Lamborghini på huven. Hade du dessutom väntat två månader längre så hade du fått en ännu bättre version med fler airbags, bättre AC osv.
Teknik idag är mobbing.

Värst för mig är dock telefoner. Mobiltelefoner.
Du hinner inte mer än köpa en ny häftig nalle förrän nästa utannonseras och den är undantagslöst dubbelt så bra. Ren mobbing. Som Sony. Nu köpte jag precis min Z3 och är mer än nöjd med den, en oerhört läcker liten sak. Sitter och dreglar över den ibland. Och då! Då jävlar går Sony ut med nyheten att Z5 släpps snart med en 4K-skärm som kommer att få allt annat att likna VHS vs Blu Ray!
Hade jag bara väntat några månader till så hade jag fått nåt ännu häftigare.

Nej. Det har minsann sina sidor att bo i i-länder. Det är inte bara tjo och tjim hela dagarna, tro inte det. Vi slipper krig och svält och det är bra men vi har den satans tekniken.
Teknik idag är mobbing.

FREDAGSTIPS

Jaha. Då är ännu en fredag här. Då känner vi här på ManBaraTrycker att det är dags att dela ut lite fredagstips. Det är ju inte alltid så lätt att veta vad man ska göra med sin lediga tid, ett faktum som kan vara nog så stressande. Tur att vi finns och bryr oss om er. Då kör vi!

FILM
Har du sett The Counselor? Inte? Då är det dags att du upptäcker den! The Counselor i regi av Ridley Scott är nämligen en av de tätaste och mest spännande thrillers som kommit på senare år. Kidnappningar, drogkarteller, brutalt våld, Michael Fassbender, Brad Pitt, Javier Bardem och Cameron Diaz ser till att du inte glömmer den i första taget.

MUSIK
Dags att damma av lite reggaetoner nu när sommaren 2015 drar sina sista suckar! Själv kör jag på kungen själv, Bob Marley, och plattan för helgen heter Kaya.
Easy Skanking, Is This Love, Time Will Tell. En klassiker!

SPEL
Sen någon vecka tillbaka så löper jag återigen amok i den galna, roliga och brutala värld som är Borderlands. Borderlands The Handsome Collection närmare bestämt, till PS4.
Två feta spel och hundratals timmars underhållning gör den väl värd sina pengar. Har du inte besökt Borderlands universum än så är det hög tid att du gör det. Du kommer att trivas.

Trevlig helg!

RECENSION INSURGENT

Det började som bekant med Twilight som blev en dundersuccé och plötsligt skulle all fjortislitteratur filmatiseras. Vi fick Hunger Games, vars första del var helt okej, vi fick Beautiful Creatures som var ett sömnpiller utan dess like, och för nåt år sen kom Divergent som på sitt eget oskyldiga vis var riktigt underhållande och fick ett bra betyg här på ManBaraTrycker.
Nu är det dags för uppföljaren och vi måste tyvärr konstatera att den går samma väg som Hunger Games gjorde, från en underhållande första film till rena gäspningen.

Maken till seg sörja har jag inte sett på ett tag. Tris, som borde heta Trist hahaha, gömmer sig hos De Snälla med sina kumpaner. Hon som är antagonisten, och som jag inte ens kommer ihåg namnet på,  har hittat en mystisk Hellraiserkub hos De Andra som hon vill öppna.
Det kan hon inte.
Det är nämligen så att bara en divergent kan öppna Hellraiserkuben så därför behöver hon Trist till hjälp. Men Trist vill inte för antagonisten är elak och gör en massa elaka saker mot andra.
Hur ska det gå?

Insurgent är en tråkig film. Den känns urvattnad som en dåligt gjord grönsakssoppa och den är inne och springer på området som vi skrev om igår, Likgiltighet. Den är snygg med snygga effekter, har ett bra ljud och en hel del action men det är nåt som saknas. Den bara maler på. Att titta på Insurgent är som att titta på dom där sändningarna från riksdagen på SVT som dom brukar ha på förmiddagarna där dom diskuterar storleken på nagelsaxar.
En sjukt tråkig film.

Jag tog fram min mobil efter ungefär en halvtimme och började surfa runt, det är aldrig ett bra tecken. Under tiden sprang Trist och hennes ännu tristare polare omkring som yra höns i ett framtida, akopalyptiskt Chicago och jag kunde inte bry mig mindre.
Hoppas nästa film, om det blir nån, blir bättre.

INSURGENT
5 blonda bitches av 10

Bild 8
Ljud 8

FÖRVIRRAT

Det finns inget mer frustrerande än att inte tycka om något utan att kunna motivera varför. Man tycker bara inte om det. Och så frågar folk "men varför gillar du inte det?" och då kan du inte förklara. Det är frustrerande.
Handlar det om likgiltighet? Jag tror det. Mycket av det jag inte tycker om avskyr jag inte heller. Jag är bara likgiltig, tycker det är intetsägande. En stor gäspning.

METALLICA
Metallica är ett band som lämnar mig totalt likgiltig. Jag kan inte för mitt liv räkna ut vad som gör bandet så attraktivt i så många miljoner människors öron och ögon. Dom är så....mellanmjölk. Ingenting som sticker ut. Jag kan förstå att första plattan var nåt alldeles speciellt, jag har den faktiskt själv, men sen? Hetfields röst låter som vilken lokal karaokestjärnas som helst och musiken är slätstruken.
Dom är mellanmjölk för mig. Inte dåliga på nåt vis men ingenting som jag kommer ihåg fem minuter efter att jag hört dom.
Där är Slayer bättre.

HARRY POTTER-FILMERNA
Jag älskar fantasy, på riktigt. Det har jag gjort så länge som jag kan minnas. Det ger en fingervisning om jag berättar att jag läste Ringen-trilogin första gången när jag var 8 år gammal. Sen dess har jag formligen slukat fantasy. Men Harry Potter lämnar mig totalt likgiltig. Det är inte dåligt på nåt vis, bara....mellanmjölk.
Och filmerna?
Snyggt gjorda, genuin kvalitet. Men jag känner ingenting. Dom ger mig ingenting och det är synd tycker jag. Jag vill också fascineras av Harry Potters värld.
Men icke.

Så faran ligger alltså i likgiltigheten. Att inte känna någon passion. Men samtidigt kan man ju inte gilla allt, det går bara inte. Det är dock så mycket bekvämare med saker man tycker är direkt dåliga, som Paradise Hotel och One Direction.
Det är enkelt att vräka ut skit över något men en betydligt större intellektuell utmaning när man inte gillar nåt men egentligen inte tycker det är dåligt heller.
Det stör mig för det känns som om man missar nåt utan nån egentlig anledning.
Jag vill vara passionerad, inte likgiltig.

Kärlek är passionerat, hat likaså. Men hat är destruktivt och leder en i fördärvet. Det tär som fan på en. Fast likgiltighet är nästan värre än hat. Hat går alltid att motivera, det kan man inte med likgiltighet. Likgiltighet är farligt. Hemska saker kan hända om man bara rycker på axlarna åt allt. Då dyker figurer som Hitler och Stalin upp och ställer till med oreda.
Nu är nog vägen lång från James Hetfield till Adolf Hitler men ändå.
Likgiltighet är ett gissel.

Så kära Metallica. Se till att släppa en riktigt smutsig kukrockplatta nästa gång så jag slipper känna likgiltigheten krypa längs ryggraden. Det är ert fel.

RECENSION FÅRET SHAUN THE MOVIE

Jag är ett mycket stort fan av Fåret Shaun. Det är oerhört skickligt gjort och humorn är helt underbar. Djurens personlighet framkommer så klockrent så det finns inte och det är helt uppenbart att skaparna av serien har eller har haft djur själva. Varje avsnitt är en skrattfest men håller det för en långfilm?

Ja, det gör det. Så pass bra att filmen om Shaun, hans kompisar, grisarna, tjuren och alla dom andra är den film som jag skrattat mest åt i år. Det är alla små detaljer som gör det. Humorn i Fåret Shaun är ofta ögonblicklig, det kommer ingen förvarning om att något festligt ska hända utan det bara händer. Och tittar du bort en sekund så missar du det. Det är precis som jag vill ha det. Jag tänker inte spoila något här men för jösse namn, håll ögonen öppna.

I Fåret Shaun The Movie så tappar bonden minnet och försvinner i stan. Shaun och gänget gör allt dom kan för att finna sin vän medan en djurfångare blir deras svurne fiende....

Mer story än så behövs alltså inte. Ett manus på max fem sidor räcker för att bli årets roligaste. Det kan man tacka hantverksskickligheten för. Fåret Shaun är fantastiskt överjävligt bra gjort. Alla små detaljer, mimiken, miljöerna, allt. Det är ett sant nöje att bara sitta ner och låta sig svepas med. Man både gapskrattar och fnittrar lite lätt. Fåret Shaun är en film för alla med humor, gammal som ung.

FÅRET SHAUN THE MOVIE

8 psykotiska byrackor av 10
Bild 9
Ljud 6

VÄRLDENS FEM BÄSTA GITARRISTER

Dags att provocera, irritera och uppröra folk. ManBaraTrycker tänker nu utnämna tidernas fem bästa gitarrister.
En gitarrist är näst efter sångaren den största stjärnan. Det bara är så. Det är även anledningen till att så många band spricker. Sångarens och gitarristens egon hamnar på kollisionskurs och sen är det färdigt. Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid vara.

Innan vi ger oss i kast med listan så ska vi göra en sak väldigt klar. ManBaraTrycker är extremt oimponerade av instrumentonani. En bra gitarrist spelar med känsla, hur många noter som han eller hon kan få ur sig per sekund är helt ointressant. En bra gitarrist prioriterar känslan och själen i sitt spelande framför tekniska hyllningsartiklar i Guitar Player.
Här är våra fem favoriter.

5. Joe Satriani

Joe är den ende på den här listan som är klassad som gitarrfantom i den bemärkelsen att han släpper plattor med titlar som Surfing With The Alien och Flying In A Blue Dream. Alla som kan nåt om musik fattar att såna titlar innebär låtar med solon på sju minuter och det ena invecklade partiet efter det andra.
Oförlåtligt kan tyckas om det inte vore som så att Joe är en fena på att få sin gitarr att tala. Det är avancerat och kliniskt framfört men med total ståpälskvalitet.
Joe är ett geni som har lärt upp både Steve Vai och Kirk Hammett och han är mer än välförtjänt av att hamna på den här listan.

Stort ögonblick: Day At The Beach (New Rays From An Ancient Sun) från plattan Flying In A Blue Dream.

4. Angus Young

Genialitet ligger alltid i det enkla. Det krävs skaparkraft och gedigen kreativitet för att få fram nåt ögonblickligt men samtidigt så briljant att det kommer att stå sig i tusen år.
Här är Angus Young en mästare.
Han är världens främsta riffare, en kille som spelar enkel och hård musik på en enkel och hård gitarr. Det är blues, rock och punk i en totalt oemotståndlig mix och den som inte dansar är död.
När en viss svensk fantomgitarrist vid namn Yngwie för länge sen är bortglömd så kommer folk fortfarande att dansa och knulla till Back In Black.
Hatten av för det.

Stort ögonblick: Riff Raff från liveplattan If You Want Blood (You've Got It).

3. Eddie Van Halen

När "låten" Eruption från Van Halens självbetitlade debut dånade ur folks högtalare 1978 så förstod man att något hade hänt. Ingen hade någonsin hört något liknande. En revolution hade anlänt och Eddie Van Halen var både profet och frälsare. Idag, 2015, kan det vara svårt att förstå vad det innebar när Eddie lirade loss men faktum är att i princip allt vi tar för givet efter 1978 härstammar från hans mästerliga fingrar. Hans inflytande över gitarrspel i allmänhet och rockgitarrspel i synnerhet är oöverskådligt.
En gitarrgud i ordets rätta bemärkelse.

Stort ögonblick: Eruption från plattan Van Halen

2. Prince

När man pratar om ett musikaliskt geni som Prince så hamnar lätt samtalet kring ämnen som hans oräkneliga hits, att han spelar femtiotvå instrument (sant!), att han skriver minst tjugo låtar om dagen och att han faktiskt behärskar alla musikstilar som finns.
Man glömmer lätt bort att han är en gudabenådad gitarrist. Han är inte världens mest tekniska spelare, även om han mer än väl behärskar gitarrhalsen och kan vara riktigt snabb om han vill det, men däremot kan han få ljud ur sina gitarrer som säger mer än tusen ord.
Prince spelar med en sådan känsla att man närapå börjar gråta. Han är irriterande bra.

Stort ögonblick: Solot i Purple Rain. Solot i Purple Rain. Jag säger bara solot i Purple Rain.

1. Jimi Hendrix

Utan Jimi ingenting. Det går inte att med ord beskriva hur jävla bra Jimi Hendrix var. Det behöver man inte heller, det räcker med att lyssna. Han var en virtuos som spelade med en genuin och innerlig kärlek till sitt instrument.
Varje ton och varje riff var på blodigt allvar. Idag vet vi att Jimi var bipolär och det bidrog säkert till att han låg mil före alla som kommit innan honom och alla som kommit efter. Man kan inte vara normal och vara så bra som han var. Jimi Hendrix är en av ytterst få människor som jag skulle kunna tänka mig att tatuera in på min kropp. En hjälte som på egen hand skapade den moderna rockgitarristen.
Tack Jimi, tack för allt.

Stort ögonblick: Var börjar man? Voodoo Chile, Little Wing, Crosstown Traffic och hundra andra.

RECENSION CALL OF DUTY GHOSTS

Vi befinner oss några år in i framtiden du och jag. Vi bor i San Diego med vår pappa och vår storebrorsa och vi är ute på lite hiking när hela helvittet brakar loss!
Det är som om gud fader själv har tröttnat och börjat skicka projektiler mot jorden och människorna. Allt brinner och går sönder. Världen som vi känner den går under och vi klarar oss precis.

Några år senare är läget följande.
Mellanöstern har brakat ihop och istället har dom oljeproducerande länderna i Sydamerika gått samman i nåt dom kallar The Federation och dom går aggressivt fram mot grannländerna. På kort tid har dom erövrat hela mellanamerika och Mexiko och USA är bombat till spillror.
Men jänkarna är jänkare och en jänkare ger sig icke! USA försvarar sig frenetiskt och vägrar ge upp. Här kommer vi in i bilden.

Vi tillhör ett specialförband som kallas just Ghosts och det är stenhårda mattafakkers! Det har blivit dags att rädda USA och hela västvärlden ännu en gång.

Call Of Duty är Call Of Duty. Man vet vad man får. Ogenerad amerikansk überpatriotism, flaggviftande och upplysningen om att det är ärofullt att dö för sitt land i ett hav av eld. Inget nytt där alltså.
Vad som är nytt är att vi den här gången både får slåss i rymden, i havet och som schäferhund. Jäpp, du läste rätt.
Med oss har vi nämligen vår trogne fido Riley och det är som honom man får spela ibland och slita strupen av den lede fi.
Detta är en skön variation men står inte i paritet med hur mycket uppmärksamhet det fick innan släppet. Så jäkla märkvärdigt är det inte. Skoj och omväxlande men inte mer.

Rymd -och havsbanorna däremot är riktigt fräckt gjorda och det är en skön känsla att flyta omkring helt tyngdlös och sparka stjärt.
I övrigt är det precis som Call Of Duty alltid varit. Det ger en illusionen av frihet men är egentligen strikt regisserat och man följer hela tiden en snitslad bana.
Fiender kommer.
Fiender dör.
Upprepa.

Multiplayer är som vanligt grymt bra gjort och man kan spela två på samma teve i allsköns variationer. Naturligtvis finns många banor och spellägen att välja mellan och man kan även fylla dessa banor med datorstyrda botar som verkligen bjuder på motstånd. Eller är med i ditt lag om du nu vill det.
Vi har suttit i min soffa i ett antal timmar nu och skrattat och svurit om vartannat.
Rekommenderas!

Grafiken är helt okej och ljudet är riktigt bra, särskilt om du har ett hemmabiosystem med en fet sub. Grannarna blir inte glada när du avlossar ett pansarskott i skallen på nån vill jag lova! Så ska det låta!

Avslutningsvis så erbjuder Call Of Duty Ghosts många, många timmars spelglädje både för dig och dina vänner.
Och fiender.

CALL OF DUTY GHOSTS PLAYSTATION 4

Grafik 7
Ljud 9
Story 6
Spelglädje 8

RECENSION FAST & FURIOUS 7

Låt oss inleda med att konstatera att denna filmen är dum. Dum, dum, dum, dum! Manuset är skrivet av en finnig högstadiepojke med en laddad kanon i brallan, dialogen är skrattretande ibland och hela soppan är som en sinnesslö fjortis.
Men.
Vem fan tittar på Fast & The Furious-serien för det själsliga djupet och dom dolda budskapen? Inte jag!

Detta är underhållning mina vänner, popcornsaction av det där härliga slaget som bara hjärndöda amerikaner kan krysta fram! Det är pattar och rattar, det är bilar och krutrök, det är actionscener så over the top att man hisnar i soffan och det är explosioner, explosioner, explosioner.
Kort sagt så är det allt man vill ha av en actionfilm.

Jason Statham är den extremt skurkiga skurken som ger sig ut på hämnarturné mot våra muntra män och deras kvinnor.
Vänner dör, ilskan och hatet blommar upp och hämnd planeras. Från ingenstans kommer en lömsk CIA-typ och erbjuder kompisarna sin hjälp och dom tar emot den utan att för en sekund ens fundera över faktumet att allt CIA-typen vill ha för besväret är ett globalt övervakningssystem som får Stasi att framstå som Skvaller-Olga På Hörnan.
Sen tar det minsjäl fart på riktigt!

Det finns i princip inte en minut i den här filmen då det inte är action i någon form. Det är plattan i mattan och turbon vrålandes från första stund till sista. Ett helt vansinnigt tempo! Som actionfantast så kan jag inte annat än jubla, vifta med händerna i luften och göra ett patetiskt försök till moonwalk på köksgolvet.
Vilken härlig film!

Alla skådisarna är härligt ostiga på det där 80- talsviset då varenda replik, hur dum den än är, väses fram ur mungipan på ett mycket manligt vis. Tänk er Kung Fury fast på riktigt. Det hela är alltså en actionfilmernas actionfilm och den har självförtroende nog att inte skämmas för det. Den vet att den är den mest korkade och coola ungen på skolgården och är fullt nöjd med det.

Som alla vet så dog Paul Walker under inspelningen, en mycket tragisk händelse och jag darrade av skräck när jag fick reda på att det skulle bli en tribute till honom i slutet. Skulle det bli sådär amerikanskt, smaklöst och sentimentalt att man fick springa ut ur rummet? Inte alls visade det sig. Det är lågmält och mycket fint gjort och jag tror att Paul ler däruppe i sin himmel. Full respekt till hela gänget för detta.

Se den här filmen om du är ett fan av action. Gör det. Det är allt jag kan säga.

FAST & FURIOUS 7

8 överansträngda gaspedaler av 10
Ljud 9
Bild 9

För dig som: Älskar action.
Inte för dig som: Jobbar på kulturnyheterna, har rak lugg och röstar på Feministiskt Initiativ.

CALL OF DUTY

Jag är en total WWII-fanatiker. Ser och läser allt jag kommer över. Vad det är som fascinerar mig och miljoner andra är nog svårt att svara på. Det finns förmodligen lika många svar som det finns nördar.
I mitt fall så är det så mycket som lockar. Dels den klassiska kampen mellan ont och gott, dels alla tekniska landvinningar som gjordes under kriget. Men även nazismen fascinerar, jag skulle ljuga om jag påstod nåt annat. Hitlers grandiosa planer för hur han skulle omvandla i princip hela världen efter sin vilja har en enorm dragningskraft på mig. Att någon kunde tänka fram dessa vansinniga planer och sen nästan lyckas är otroligt.
Och sen är det ett faktum att Andra Världskriget var en så omvälvande händelse i vår historia att det påverkar oss än idag. Det går inte att inte vara fascinerad, så är det bara.

Bra filmer från WWII finns det många av men bra spel däremot var vi inte så bortskämda med. Medal Of Honor gjorde några riktigt bra försök men det var först när några ur det utvecklargänget bröt sig loss och bildade eget som det verkligen tog fyr. Call Of Duty var deras första spel.

Jag läste om det och några vänner pratade sig varma och plötsligt hade jag en dator som pallade med hela fadderullan! Jag köpte och blev kär.
Call Of Duty var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Det var så intensivt att man nästan svettades och under Stalingrad-kapitlet fick man för första gången känna hur jävligt det måste ha varit att befinna sig där. Du fick verkligen känslan av att ditt liv inte var värt någonting. Inte en rubel.
För att vara deras första spel så var Call Of Duty inget annat än en bedrift. Ett riktigt, riktigt bra spel.

Call Of Duty följdes av både en tvåa och en trea samt några konsolexklusiva varianter och vi WWII-nördar var i himlen.
Men sen var det slut på det roliga. Call Of Duty: World At War blev det hittills sista i raden av lysande WWII-shooters från Treyarch och Infinity Ward.
Plötsligt skulle kriget nämligen utspela sig i nuet och i framtiden och all känsla försvann. Modern Warfare blev den dödande kulan.
Call Of Duty i andra världskriget hade sålt bättre än bra men Modern Warfare flög iväg som en raket. Alla, precis alla, spelade plötsligt Call Of Duty och utgivaren, Activision, tjänade mer pengar än Joakim Von Anka.
Call Of Duty blev en löpande band-historia som utgavs i en ny del varje år med bara små, kosmetiska förändringar i spelmekaniken. Det blev ett nytt Fifa och jag tappade helt intresset.

För några månader sen så köpte jag Call Of Duty: Black Ops 2 till min Wii U och Call Of Duty: Ghost till PS4. Varför vet jag egentligen inte. Jag kände väl att det var dags att försöka igen, att bli lite kär på nytt. Jag har testat båda nu och kan konstatera att inte mycket har förändrats. Grafiken är häftigare givetvis men rent spelmässigt så är det detsamma. Inte dåligt på något vis utan ren mellanmjölk. Det fyller sin funktion.
Jag antar att hardcorefansen är väldigt avigt inställda till förändringar och på många sätt förstår jag dom. Jag har själv alltid varit en stor motståndare till att laga sånt som fungerar. Det är därför AC/DC är så jävla bra och megastora. Dom har hittat sin grej och folk vet vad dom får när dom köper plattorna. Det är tryggt, ett säkert kort.
Samma med Call Of Duty. Det är ett tryggt och säkert kort. Men det hindrar inte faktumet att jag vill att dom hoppar tillbaka i tiden igen. Det är dags nu.

RECENSION RARE REPLAY

Rare har som bekant ett antal feta hits och höjdarspel under bältet. Ett tag, i slutet på 90-talet, var dom ostoppbara.
Som en present åt oss spelare så har dom, lagom till sitt 30-årsjubileum, slängt ihop 30 stycken i en magnifik samling till Xbox One, Rare Replay.
Förutom 30 spel som tar oss med längs minnenas allé så finns här även mängder med kuriosa. Videos om utvecklingen av spelen, konst och bilder från spelen, musik från spelen, spel som aldrig blev färdiga och mycket, mycket mer.
Det är så här en samling ska se ut!

Det säger sig självt att en samling spel av den här magnituden måste recenseras på ett annorlunda sätt. Man kan inte ge individuella betyg till varje spel, det hade tagit en vecka att skriva.
Istället kommer jag bara att skriva lite övergripande om alltihop. Jag utgår nämligen från att dom flesta av er redan har personliga relationer till flertalet av titlarna här.

Spelen täcker upp hela Rares karriär från starten och avslutas med Banjo Kazooie: Nuts & Bolts som släpptes 2008 till Xbox 360. Tyvärr finns inte Diddy Kong Racing eller Golden Eye 007 med men dock både Perfect Dark och Perfect Dark Zero. Jag antar att Nintendo har fingret med på nåt vis där. Det svider lite inledningsvis men när man väl fattar att man betalat 299 riksdaler för en 30 spel stor samling så svalnar ilskan. Storleken på innehållet får alltså högsta betyg. Det finns ingenting att klaga på. Men hur är det med kvalitén?

Dom gamla spelen, med undantag för Cobra Triangle, är ärligt talat ingen höjdare utan det är först med spelen till Nintendo 64 som det börjar bli härligt och ungefär hälften av spelen är därifrån och framåt i tiden. Det är många spel.
Så man kan väl utan att överdriva påstå att det finns åtskilliga timmars spelglädje i den här samlingen. Mängder med timmar.
Jag har spelat en del Banjo Kazooie och Perfect Dark och dom står sig förvånansvärt väl fortfarande vilket överraskade mig litegrann.

Grafiken har naturligtvis hottats upp på samtliga titlar i den bemärkelsen att dom nu är i HD och körs i 1080 p men även ljudet är värt att nämnas. Högt, klart och tungt. Som det ska vara alltså.

Avslutningsvis får jag återigen påpeka att en såpass diger samling som Rare Replay inte låter sig recenseras på vanligt vis.
Jag vågar påstå att det är den bästa spelsamlingen som släppts hittills, sett både till innehåll och kvalitet i utförandet.
Om man lägger ihop spelen och bonusmaterialet så har man att göra i hundratals timmar här. Och mer kan man väl inte begära av en samling?

RARE REPLAY XBOX ONE

Innehåll 10
Utförande 10
Bang for the buck 10

TVÅ VECKOR MED XBOX ONE

Så har ungefär två veckor passerat sen jag skaffade Microsofts senaste monster och jag känner att jag bör samla intrycken i något slags inlägg här.

Xbox One är den första konsolen från MS som jag äger sen just den allra första Xboxen som jag köpte 2002. 360 hoppade jag över då jag tyckte att Sony hade bättre exklusiviteter till sin PS3. Denna generationen var lite av samma sak. Sony införskaffades först och följdes av Wii U.
Det fanns liksom inga exklusiva spel till Xbox One som lockade mig, plus att jag avskyr Kinect, men efter årets E3 så kunde jag bara kapitulera.
Microsoft har mycket fint som väntar i framtiden för oss spelare.
Så hur är då konsolen?

Xbox One är stor och lite klumpig. Designen är inte alls lika motbjudande som vissa påstår men den är inte lika snygg som PS4 och Wii U, så är det bara.
Däremot känns den tung och kvalitativ och "hålet" där man stoppar in skivorna suger in spelen på ett mjukt och bra sätt.
(Det här är väldigt porrigt skrivet men ni fattar vad jag menar era snuskhumrar.)
Mycket bättre än PS4 som känns slarvig i jämförelse men inte riktigt lika bra som Wii U.
På det hela taget är Xbox One en majestätisk pjäs som inger respekt där den står i hyllan.

Handkontrollen är bortom skön, till och med skönare än den till 360.
Den är tung (tyngd är kvalitet för mig, jag avskyr plastigt skit) och så ergonomisk att händerna dreglar. Den drivs av vanliga AA-batterier och det kan man tycka vad man vill om men jag tycker faktiskt det är skönt att slippa lägga den på laddning titt som tätt så som fallet är med PS4 och ännu värre med Wii U.

Att starta upp Xbox One första gången är helt klart mest komplicerat av dom tre i den nuvarande generationen. Förmodligen beror det på att jag inte har ett Xbox-live-konto sen tidigare och har du bara det så går det säkert både lättare och snabbare.
Nu var det en hel del svordomar och tungvrickande.
När den väl är up and running dock så känns den väldigt trygg och stabil på det där sättet som gör att man tror att den aldrig kommer att hänga sig.
Det har min inte gjort hittills heller.

Nåt jag reagerade negativt på var hur jävla lång tid det tog att lägga in spel jämfört med PS4. Men en bekant på Gamereactor tipsade mig om att det är för att Xbox One tydligen använder sig av nätet på nåt vis som gör att det tar sån tid och går man bara in i inställningarna och väljer offlineläge så ska det gå mycket snabbare. Ska prova nästa gång.

I allt övrigt känns Xbox One som en mycket gedigen maskin. Tung och kvalitativ med en obeskrivligt skön handkontroll och en kommande lineup av spel som inte blir att leka med för konkurrenterna. Dock för oss spelare och jag rekommenderar verkligen var och en av oss som älskar spel att införskaffa en Xbox One. Den har hittat sin identitet nu och satt fart. Dags att hoppa på tåget.

RECENSION SLEEPING DOGS

Sen GTA III satte världen i brand och skapade en egen genre, sandlådespel, så har vi fått många kopior på halsen.
Vissa är riktigt lysande, exempelvis Saint's Row 2 och Just Cause 2, men det har även kommit mindre bra varianter som Crackdown och inte minst True Crime: Streets Of L.A.
När jag fick reda på att teamet bakom True Crime jobbade på ett nytt spel i serien som skulle utspela sig i Hong Kong så var således min reaktion på det en riktigt djup gäspning.
Dom två föregångarna var väldigt mediokra så detta skulle knappast bli nåt undantag ansåg jag.
Men jag hade fel. Riktigt fel.

Jag är undercoversnuten Wei Shen, en fena på att slåss och skjuta. Mina överordnade har sett till så jag har infiltrerat Sun On Yee, en av Hong Kongs mest brutala och framstående triader.
Mitt uppdrag är att klättra i hierarkin och slutligen slå ut hela spektaklet. Min väg dit kommer att bli lång, känslosam och fylld av brutalt våld.

Sleeping Dogs släpptes 2012 till Xbox 360 och Playstation 3 och blev en såpass stor succé att det ansågs värdigt att få en Definitive Edition till Xbox One och Playstation 4. Och det är vi glada för.
Denna versionen innehåller förutom huvudspelet även allt DLC och kraftigt upphottad grafik i smarriga 1080 p på Playstation 4. Xbox One får nöja sig med 900, men jag lovar att det inte är nåt som du och jag lägger märke till.
Det finns alltså åtskilliga timmars spelglädje här. Bara huvudspelet tar runt 30 timmar att forcera och då återstår allt DLC. Tack för det!

Det som gör att Sleeping Dogs höjer sig många snäpp över sina konkurrenter är flera faktorer.
1. Stämningen. Jag har aldrig varit i Hong Kong men dom som har berättar att spelet är mycket naturtroget.
Folk rör sig i massor på gatorna. Dom pratar med varandra, röker och lever på ett sätt som vi inte är bortskämda med i spel.
Det känns faktiskt som att staden har en puls och för första gången i ett sandlådespel så känns det nästan hemskt att meja ner sina medmänniskor på trottoarerna.
2. Musiken. Sleeping Dogs har precis som i princip alla spel av denna typen ett flertal radiokanaler att välja mellan men här är det inte det vanliga skvalet utan man har valt att satsa mer på udda musik och artister. Mer orientaliskt helt enkelt och det bidrar väldigt mycket till den vattentäta spelkänslan och stämningen.
3. Uppdragen. Sleeping Dogs är mer seriöst än vad brukligt är men på ett bra sätt. Det finns inte ett enda uppdrag här som känns som utfyllnad. Det känns på fullt allvar som att man spelar en massiv och episk gangsterfilm.

Det som ändå för mig är avgörande är känslorna som förmedlas genom spelet. Du bryr dig genuint om karaktärerna, både dom onda och dom goda.
Jag har aldrig jobbat undercover som polis men jag antar att det är så här det kan kännas. Du kommer för nära personerna du ska förråda och sätta dit.
Spelet lyckas väldigt bra med att få dig att känna frustration, ilska och hat. Men även glädje och kamratskap.
Karaktärerna framställs nämligen som människor med mänskliga fel och brister och inte som seriefigurer som det kan vara svårt att relatera till. Det är mycket bra gjort.

Våldet i spelet är i huvudsak uppbyggt kring handgemäng och det hade snabbt blivit frustrerande om det inte hade varit exemplariskt utfört. Det är det.
Wei slåss som en galning och man kan uppgradera honom på olika sätt med nya slag, sparkar, kast och kontringar.
Slagsmålen bygger nämligen på detta. Att snabbt kontra och sedan låta den kontringen leda till en lång serie slagkombinationer.
Känslan är fantastisk och du kan aldrig skylla på kontrollen om du förlorar. Det är så bra gjort att man nästan längtar efter striderna.
Eldvapen förekommer naturligtvis också, framförallt längre in i spelet och även det är gjort med bravur. Det bygger på det numera klassiska shoot and cover-systemet och det är riktigt skoj men känns mer löpande band än dom genuint härliga slagsmålen.

Det finns mycket att göra i Sleeping Dogs.
Triaduppdrag.
Polisuppdrag.
Streetracing med både bil och mc.
Karmauppdrag.
Samla på lådor.
Samla på altare.
Samla på statyer.
Sjunga karaoke.
Dejta donnor.
Sno bilar.
Sno motorcyklar.
Köpa bilar.
Köpa motorcyklar.
Köra båt.
Köpa kläder.
Agera indrivare.

Sleeping Dogs känns gigantiskt på det där härliga sättet, som om det alltid finns något kvar att upptäcka. Och här finns verkligen något att upptäcka för dom flesta av oss.
Sleeping Dogs är brutalt och våldsamt med en hel del chockerande inslag men det får dig även att känna saker.
Det är ett vackert spel.
Grym grafik, stort ljud, exemplarisk kontroll och inte minst överfullt av spelglädje för lång tid framöver.
En av dom bästa filmer du spelat.

SLEEPING DOGS PLAYSTATION 4

Story 8
Grafik 8
Ljud 9
Spelkänsla 9